Blog Image

hangusblog

Farkoster #17

Bilar, Dårskepp, Hembygge, Vrak Posted on mars 22, 2021 21:49

Volvo Personvagn 544

Med dekaltrim gick bilarna lite fortare. Till och med en Duett. Foto Hans Gustafsson

En röd PV sport var min egendom, en vit och en vägverksgul PV 544 likaså , den sistnämnda köpt i Handen som flyttbil från Stockholm tillbaka till byn som Gud glömde. Och det fanns eoner av tid för att dyka ned i renoveringsträsket på den tiden detta begav sig. Ägandet är också en viktig faktor att ta hänsyn till när det gäller farkoster som påverkar, eller rättare sagt, tillåts påverka våra liv. Och det är inte förrän du äger en bil som du inser om det är ett ”Dårskepp” du har köpt.

Åter till början av denna blogg om farkoster. Med hjälp av Michel Focaults resonemang kring vansinnets historia ställde jag i de inledande 14 avsnitten (!) frågan: Hur vet jag om den farkost jag färdas i motsvarar det jag kan förvänta mig av den? Det är en filosofisk tankegång som får näring av Foucaults text och som också kan appliceras på mitt liv som bilmissbrukare. Svaret är enkelt, det vet jag inte. Allt hänger på mina förväntningar och på farkostens beskaffenhet. Om förväntningarna är för stora eller farkosten för dålig så går det inte ihop.

Jag måste erkänna att jag skriver ur ett tomrum, de personer jag umgicks med och ibland slogs med finns med i persongalleriet i romanen ”En bilmisbrukares bekännelser”. Men inte här. I den här bloggen om farkoster vill jag istället göra ett försök att kommentera den filosofiska sidan av bilägandet med fokus på 1980-talet. Vilka tjejer jag drömde om och som borde suttit i baksätet eller i passagerarsätet lämnas därhän. Gänget ”Grabbarna grus” som härskade i byn var på väg med sina bilar till de omgivande småstäderna och svaret på frågan om vilka som skulle bli kvar i byn som Gud glömde var, inte jag i alla fall.

PV:n som farkost var rolig att köra, den var lättare än både Amazonen och P1800 och gick bra så länge den trogna B18-motorn spann som en katt. Det var nöjsamt att se ut över huven vars förkrigsdesign kom att prägla mina irrfärder i de Blekingska skogarna. De tidiga modellerna av PV 444 med B16-motor var inte intressanta. Nej, en bättre motor indikerades av de stiliga emblemen som det stod ”B18” på i kursiv stil. Många gånger detaljstuderades dessa motorer längs vägrenarna av den s.k ”Huvaligan” som man kände igen eftersom de alltid hade huven uppe och då och då sände röksignaler från den kokande motorn. Det var också kutym att dekaltrimma sin bil, gärna med dekaler i klarrött och vitt som det stod ”STP” på, då gick bilen fortare. Trodde jag och många med mig i byn som Gud glömde.

Till skillnad mot dagens bilar var det mycket som inte fungerade som det var tänkt på den tidens personvagnar. PV:n var till exempel känd för sina gistna dörrar som inte stängde igen vindbruset och vägljudet eftersom gummilisterna oftast var helt slut och vällde ut över dörrkarmen, sidorutorna satt ofta uppe med hjälp av nedstuckna skruvmejslar eftersom vevanordningen inte fungerade mer än de första tusen milen. Bromstrummorna rostade upp, ibland så illa att den yttre ringen släppte varpå vatten och smuts vällde in och förstörde bromscylindern, framvagnens framhjulslager blev till mos av de obalanserade och snedslitna däck jag körde med. Värmeaggregatet kom inte igång förrän sent på hösten och var ett dilemma på vintern, även om jag körde i över en timmes tid så nådde värmen i kupén inte ens upp till anklarna, det var mer hetta i Amazonen. Fläkten var rena skämtet, när den startade slogs likströmsgeneratorns svagt pulserande AMP-lampa på instrumentbrädan om och sken ilsket röd. Bäst att stänga av innan batteriet lackade ur.

Instrumentbrädans spruckna vinyl återkom på samma ställe på alla mina tre PV och dropplisterna fylldes med rost då jag körde med vinkelslip så att metallfragment samlades på hög över bilens tak, de tygomspunna tätningslisterna i kupén fransade sig av vinddraget, en gråmulen vinterdag med dimma var körbarheten noll och intet i och med den obefintliga sikten bakåt och framåt blockerade den immiga vindrutan sikten då fläkthelvetet håglöst snurrade runt utan att leverera värmepaketets innehåll. Bagageluckan som alltid hamnade på sniskan på grund av sina klena gångjärn vilka lämnade stora vattenläckande glipor i karossen även när luckan var stängd, undra på att bagageutrymmet rostade upp! Dörrarnas dörrhandtag som såg ut att vara hämtade från en husfabrik i Hultsfred, framvagnens spindelleder som alltid kärvade eller var så slitna att glappet kunde ses med blotta ögat…

Smekmånaden infaller ju alltid i början av ett förhållande och vid mina bilköp var det under denna period lättare att negligera varningssignalerna, det brukade ta en månad av idogt bilkörande innan jag lärde mig vilka fel och brister bilen hade. Ibland, vid rena felköp tog smekmånaden slut efter bara en timme eller en vecka, beroende på konditionen i det vrak jag försökte färdas i. Att lyssna på lagerljud och andra skärande eller slamrande ljud från utmattade delar som släppt från sina fästen eller helt enkelt höll på att ge upp, blev en självklarhet. Och än i dag kan jag känna igen doften av Lucas elsystem och dess brända säkringar, den obehagliga känslan som infann sig då jag vred runt tändningsnyckeln gång på gång utan att det hände något. När glappkontakten i tändningslåset var åtgärdat var det dags att ta sig an förgasaren som drabbats av värmelås i insuget. Motorerna som i tanken byttes ut på en förmiddag, en bypass-operation som det tog veckor att genomföra, för att inte tala om vilken tid det tog innan motorn startade och fungerade. Eller kreverade i sotsvarta moln från ett två-tums avgassystem. Allt detta elände hämtade sin näring i min ursprungliga och naiva, men fantasifulla bedömning att det är väl ingenting att renovera upp en PV Sport som stått med huven öppen i några år? Utomhus. Men om man bortser från denna förväntansfulla förtröstan på ödet så var Volvo PV 544 en bra bil.

En av de mest fasansfulla upplevelserna jag hade var ett byte av växellådan i min röda PV sport. Jag retades till vansinne av synkroniseringsringarna som sjöng på sista versen och när växlarna till slut inte gick i så bytte jag ut hela växellådan mot en jag köpt på skroten. Och i PV:ns kardantunnel är det trångt, den som mekar där behöver ha ett barns små händer och en styrka som motsvarar en styrkelyftande elitidrottare. Men efter en hel helg av vedermödor ute på ladugårdsbacken där bilen stod uppallad på ett par stadiga vedkubbar, så hade jag fått allting på plats. Finurlig som fan själv använde jag en garagedomkraft för att få växellådan på plats, det hördes ett krasande, klickande ljud när växelföraren inne i växellådan gick av. Jag hade tryckt till för mycket med domkraften. Men det förstod jag ju inte. Så jag skruvade i alla skruvar till växellådan och fäste sladden till backlampan trots att det aldrig funnits någon och gjorde rent och fint under innan jag sänkte ned bilen på backen. Och döm om min förvåning! När bilfan startade så gick det inte att växla!? Det vällde upp ett sådant ursinne inom mig att döden inte längre kändes som något främmande, tvärtom välkomnade jag den och skulle med mina bara händer strypa den första som knystade om den fråga som alla i familjen ville ställa men sorgfälligt undvek: ”Har du fått ihop växellådan nu?”. Jag svor så att det rök om andedräkten och osade bränt, men tvingade mig själv att lyfta upp bilen igen för att kunna plocka ned den satans växellådan och allt annat som måste göras om. Hade svordomarna tagit fysisk form så skulle hela gården brunnit ned, det är då ett som är säkert.

Så varifrån kom då det självklara i att jag som novis på det mekaniska området skulle mäkta med att renovera en hel bil? Inklusive lackering och andra specialiteter som farkosten var i stort behov av för att fungera och representera. Det självklara i att klara av saker och ting utan vare sig kunskap eller erfarenhet härrörde från viljan att klara av utmaningar på egen hand. Att som Machiavelli i ”Fursten” konstatera att den som inte gör sig beroende av andras kraft eller kunskap har störst förutsättningar att klara sig i den stat där fursten bestämmer. Individen beskrivs som stark och självständig. En individ som klarar av att gå sin egen väg. Under renässansen beundrades de människor som hade denna egenskap. Själv erfor jag skapandets glädje, känslan av att göra något färdigt, belöningen när jag såg den lyster som en ny lackering medförde, kolvarnas blänk i cylindrarna, motorfärgen som var ett signum för Volvos ”rödblockare”. Men vägen dit var lång och till skillnad mot filmen med Goldie Hawn i huvudrollen, ”Tjejen som visste för mycket” så var jag killen som visste för litet. En kille som samtidigt hade visioner om att det inte var omöjligt att förändra en bil utifrån sina drömmar och behov. Och gick min egen väg i att ändra bilarna det gjorde jag. Här är några förändringar jag åstadkom på mina tre PV 544:

Vedbodslackering med träfärg, kromfälgarna på den röda PV sport kom från Amazonen och var så breda att de gick utanför skärmkanterna. Redan på Broddamålarakan fick vi vända på vår väg mot Halmstad eftersom det luktade bränt och rök om bakhjulen som sakta men säkert höll på att ätas upp av bakskärmarnas kanter. Överväxellådan som fick denna röda PV sport att sega sig upp i 160 km/h på Broddamålarakan och den egenhändigt konstruerade handbromsspaken som snuten fick i handen vid en flygande besiktning vid Skönstavik i Karlskrona. Konsolen som jag tillverkade själv av plywood och klädde med skumgummi och konstskinn, allt för att dölja den fruktansvärda, stridsvagnsliknande kardantunnel som jag svetsat ihop för egen hand som skydd för kardanen som drev på min femväxlade PV sport. Mätare som jag köpte som tillbehör monterades i denna konsol men de kopplades aldrig in, jag orkade inte ta reda på hur man kopplade in dem, sportratten som byttes över till varje ”ny” bil, fårskinnen som förgäves försökte dölja bilarnas sargade säten. För att inte tala om den inredning jag köpte på skroten i Möljeryd, den var i svart galon och kom från en Toyota, sommartid rann svetten i floder längs med sömmarna i PV:ns stekheta säten. Interiören i den vita PV:n som bara blev sju resor värre efter att jag monterat in två 20 tums basreflexer i hatthyllan, med hjälp av vinkelslip.

Men trots alla drömmar om verklig och bestående förändring så kom mina PV-bilar inte att spegla mitt eget jag. ”Jag har en plan…” brukar många bilbyggardrömmar börja med. Breddade bakskärmar, egenhändigt monterade fotsteg längs sidorna, kanske hämtade från en WV asfaltbubbla? Allt för att förstärka känslan av en 30-tals hot rod, bredare fälgar var ett måste, 5.5 tums Volvo original var klart godkända liksom förgasarna; dubbla Weber 45:or med trattar. Även om det var synd att behöva skära upp och svetsa om hela motorrummet. Flake som metod för lackering var på mode, Candy och Pearl, 20 lager klarlack… Och av allt detta dagdrömmande blev noll och intet realiserat. Men jag och en kompis lackerade om hans PV i en ljusröd träfärg som gick mot det grisskära hållet, vi köpte färgen billigt på Järnia. Med färg är det nämligen så att om bara burkens lock är tillräckligt lockande så köper man den oavsett kausalitet, det vill säga det som händer när en sådan färg täcker en yta av en hel bil… Vi tog tillfället i akt och monterade grillen från en Mercedes Benz på PV:ns front, med stjärna och allt. Det krävdes två kilo stålspackel för att bygga upp ramen kring grillen som inte passade mer än i våra drömmar. Daz Auto! Likafullt genomförde vi vårt kamikazeprojekt och i stället för dekaltrim lackerade vi fartränder i vitaste vitt som skulle sitta kvar i evinnerliga tider. Därefter såldes bilen.

Och det som hände mig ett flertal gånger var att förväntningarna på bilen blev för stora och inte alls motsvarades av PV:n som farkost. Så vad gör man då? Vi konsumerar oss ur krisen när vi har ett renoveringsobjekt vi inte klarar av. Då köper vi ett nyare objekt som är mer hanterbart medan vi försöker sälja av det gamla. Och precis så var det med min röda PV sport.



Farkoster #16

Bilar, Dårskepp, Vrak Posted on mars 11, 2021 21:20
I det här skedet är det inte mycket kvar av Börjes gamla Amazon. Det bittra slutet närmar sig när jag plockat ned den för att customisera den en sista gång och den istället hamnar på skroten. Jag orkar inte fullfölja den tredje lackeringen och monteringen av alla delar. Foto Hans Gustafsson

Amazonen

Min första bil köpte jag av Börje i byn som Gud glömde vilket jag har beskrivit i ”En bilmissbrukares bekännelser”. Så jag ska inte orda mer om det. När jag lämnade Amazonen som var en 1965 års modell, på Möljeryds bilskrot var jag ett känslomässigt vrak i och med det dåliga samvete som bilskroten renderade, jag var i samma skick som bilen. Min energi räckte inte längre till för Amazonen. Men eftersom det här var i början på 1980-talet var det ingen efterfrågan på en i övrigt frisk Amazon som ”bara” behövde monteras ihop för att vara på vägarna igen.

Men i början av Amazonens och mitt förhållande var förväntningarna enorma! Friheten att när som helst dra iväg från byn till de omkringliggande småstäderna; Ronneby, Karlskrona, Växjö, Malmö… Alla låg de inom räckhåll för Amazonens bensintank som var dimensionerad till 45 liter. Men efterhand som jag vande mig alltmer vid Amazonen sjönk förväntningarna till botten i det renoveringsträsk jag hamnat i. Men som första bil visualiserade den mitt alldeles egna uttryck. Den var vit, Televerksröd och buteljgrön i min ägo och vårt förhållande varade i fyra år. Vid den här tiden var jag fylld av ett självförtroende som endast bröts mot vassa klippor av misströstan över den egna förmågan, klippor som då och då trotsade de vågor av stiltje vilka sköljde över byn som Gud glömde. Tron på mig själv sjönk då lika djupt som den höjd mitt självförtroende uppnått. Jag minns körkortskvällen när vi höll på att smälla med grävlingen. Broddamålarakan i 160 km/h.

Som bil blev Amazonen utsatt för ett antal kraschlandningar innan den slutligen tog mark på skroten i Möljeryd. Den första smällen kom när jag körde runt gården på ettans växel, trots att det var lägsta växeln gick bilen alldeles för fort. Det gick inte att köra saktare och när jag skulle svänga vid dricksvattenbrunnen, ett meterhögt cementkar, så snävade jag in så mycket att jag körde på en telestolpe som förvandlade ena skärmen till skrot. Vem fan har placerat en telestolpe där!? Jävla Televerket! Var min första reaktion när jag körde vidare med den trasiga framskärmen släpande i gruset. Hade min far sett det som hände hade han lika säkert som aldrig det, skickat ned mig till storebrorsans skogsbana där ”Walis” Opel och ”Grevens” folkvagn mött sina öden.

Namnet Amazon har en mytologisk klang; ”En senare etymologisk myt, som försöker förklara namnet ”amazoner” ur ”utan bröst”, menade att amasonerna skar av sitt högra bröst för att lättare kunna hantera en pilbåge. I den grekiska konsten avbildas dock aldrig amasonerna så.” Källa: Wikipedia.

En annan, inte heller den helt otrolig berättelse, låter oss veta att Amazonen formgavs av Jan Wilsgaard som tillsammans med entusiastiska designers på Torslanda modellerade fram en prototyp beställd av Volvos ledning, samtidigt som designern arbetade med en egen version på fritiden som det lades ett skynke över. Den senare var sinnebilden av hur designern själv ville att Amazonen skulle se ut. Och det var den versionen som ledningen till slut lyfte skynket på och godkände. Sant eller inte, Amazonen och dess runda centrum på motorhuven kan liknas vid ett kvinnobröst. Och det var ur den formgivningen jag diade min kreativa näring i begynnelsen av mitt liv som bilmissbrukare.

Doften av gamla kvarglömda wunderbaumgranar, solsprucken vinyl i instrumentbrädan, alla extra grejor som Börje lämnat kvar; fotbollsskor, en hel packe FIB-aktuellt, en bogserlina och två fina seglarstövlar, obrukbara verktyg, ett blankslitet reservhjul och en original domkraft. Allt detta var mitt! För att inte tala om all den rost som Börjes bruk av bilen lämnat efter sig, vilket upptäcktes när jag lyfte ur reservhjulet och såg marken där reservhjulsbaljan borde varit. Det var bara till att börja plocka ned bilen. Jag renoverade, svetsade och lackerade. Jag gjorde allt på egen hand med undermålig utrustning utomhus i snö, regn och strålande sol utan att ha en aning om att en total renovering av en bil egentligen inte gick att genomföra på ladugårdsbacken. Tänk dig själv en vinkelslip som väger tio kilo, jag höll på att skära halsen av mig när jag låg under bilen..! Och när jag efter två år av vedermödor äntligen fått Amazonen skattad och besiktigad så backade Per Skåning på mig och förstörde förarsidans dörr och en bra bit av bakskärmen.

Han kom backande från en utfart i byn med en jävla fart och runt halsen på honom hängde ett halsband med ett smycke som föreställde en haschplanta. Själv hade jag varit ute och kört 24 mil som fyllechaffis under natten med ett baksäte fullt av fyllskallar som fått för sig att de kunde sjunga. Tro mig, det kunde de inte. Inte ens under berusningens påverkan. Vi åkte till Blomstermåla Folkets hus tur och retur. Jag hade haft mitt körkort i två veckor och kompisarna skojade friskt om att jag fått det i en Corn Flakes paket.

Att lägga sig och sova en solig sommardag även om man var trött som ett as efter en lång färd, var inte något alternativ. Så jag vilade någon timme eller två för att sedan ge mig ut på byn igen med Amazonen. Och det var när jag kom körande längs med Blankvägens villakvarter som jag såg Per Skåning backa ut från sin uppfart med en mörkblå Volvo 145. I körkortsteorin var det han som skulle lämna företräde, inte jag. Jag fortsatte köra utan att sakta ned. Det gick liksom inte in i skallen på mig att han inte såg min egenhändigt lackerade, Televerksröda Amazon? Men när insikten om att han faktiskt inte befann sig på samma planet som mig, landade den i mitt medvetande, böjdes min armbåge som vilat på karmen till den nedvevade rutan, näven knöts och jag hörde mig själv vråla; ”SATANS JÄVLAR, VARFÖR KÖR DU PÅ MIG DIN JÄVLA DUMSKALLE!? För så var faktiskt fallet. Han backade rakt in i sidan på mig. Börjes gamla Amazon och dess dörrstolpe knäcktes som en tändsticka och förardörren bucklades in som om den fått en spark av en elefant, den nedvevade sidorutan exploderade i små, små bitar av glassplitter som fyllde hela dörrens insida samtidigt som jag själv trycktes ihop som en mus i råttfälla. Inklämd bakom ratten rätade jag upp Amazonen så gott det gick, den kanade flera meter i sidled innan jag fick stopp på den.

Men det värsta var väl ändå Pär Skånings kommentar när jag på skakiga ben tog mig ur bilen genom att åla över på passagerarsidan. Han frågade inte om jag skadat mig, utan gick direkt på med sina föreställningar om det som hänt: ”Det går på försäkringen. Men du ser ju helt förstörd ut grabben? Du kanske inte haft körkort särskilt länge..? Fått det i en Corn Flakes paket kanske? Du kanske inte ens har körkort!? Det blir ingen svår sak för polisen att reda ut det och den som är skuld till det här, det är du. Du saktade ju inte ned farten över huvud taget.” Jag var i chocktillstånd och kunde inte få fram något vettigt att säga. Per Skåning körde vidare med sin skadade Volvo och vägrade därefter kategoriskt att fylla i den skadeanmälan som det stod ”Folksam” på. Han gjorde sig oanträffbar helt enkelt. Jag blev mer och mer övertygad om att redan vid kollisionen hade han bestämt sig för att göra allt för att hålla sig undan från mig och det som återstod av Amazonen.

Han var mentalskötare. Runt honom på den av skräp fullsmockade tomten trivdes ett helt gäng med ”Tokmotare” jobbarkompisar från Gullberna, dåtidens dårhus i Karlskrona. ”Tokmotarnas” utgångspunkt var att världen var bindgalen och det var bara de som kunde rädda den. Genom att mota bort allt som var tokigt. Och så fort jag kom gående upp för den uppfart som orsakade påbackningen, så var jag tokig och behövde motas bort med tips på hur jag borde uppföra mig, att jag antagligen inte skulle överleva sommaren om jag inte såg mig för etcetera. Men någon ifylld blankett fick jag inte med mig trots att jag stod kvar på uppfarten med min del ifylld. Per Skåning visade sig inte och till slut fick jag ge upp och gå hem igen. Men så en dag när jag körde ned till macken för att tanka blev jag erbjuden hjälp av ”Kutte” på macken. Han frågade hur länge jag tänkte köra omkring med sidorutan nere i min krockade Amazon? Jag teg som muren till en början men sedan kom tårarna. Och det var då ”Kutte” tog tag i situationen och beordrade reparationen. Han sa: ”Nu vänder vi på kuttingen. Du lämnar bilen här på verkstaden så fixar jag till den och skickar fakturan till Per Skåning. Ja jävlar i min själ om han ska få bära sig åt på det viset!” Och som ”Kutte” sagt så blev det. Min far lovade att följa med på mitt sista försök att få skadeanmälan signerad. När vi kom gående på uppfarten min far och jag så frågade vi efter Peter Skåning och ”Tokmotarna” som stod uppradade längs uppfarten hånlog utan att svara, när min far knackade på dörren kände jag hans vrede, knackningarna lät som hammarslag vilket lockade ut Peter Skåning ur sin håla. Ingen av ”Tokmotarna” gjorde en tillstymmelse till att företa sig något. Min far var inte storvuxen men hans fysiska närvaro var påtaglig, hans handleder var som en två tum fyra och hans blick kunde svänga snabbt från godmodigt blå till avgrundsdjup stålblå, med samma nyans och svärta som en pistolmynning.

Och Amazonen fick ny lack efter ”Kuttes” plåtjobb, en begagnad sidoruta inhandlades och jag fick betala självrisken. Men som plåster på såren fick jag pengar till bättringslackering av försäkringsbolaget. ”Kutte” ville inte ge sig på att bättringslackera, han var tveksam till färgen som jag köpt på Järnia, det blev bättre om jag lackade själv menade han. Själv drog jag slutsatsen att det var bättre att lackera om hela bilen, det var ju träfärg som min Televerksröda farkost med vita fartränder var lackerad med. Och så fick Amazonen Magfälgar vilka förmedlade känslan av en fräsig farkost, den nya buteljgröna lackens lyster blänkte i ljuset av den ständiga frånvaron av bromsar samtidigt som närvaron av styrning som drog åt höger gjorde sig alltmer påmind. Fotomkopplaren till helljuset släckte hela bilens ljus två gånger, Lucas var verkligen mannen som uppfann mörkret. I 120 km/h och i skenet av mötande lastbilars extralysen trevade jag blint i mörkret efter spaken till ljustutan och när jag hittade den kändes livet återigen som ett riskabelt men roligt äventyr.

På vintern åkte jag av vägen när jag skulle ut till farfars gård som låg en bra bit in i skogen bortanför Blomstergården. Amazonen bara spann och det var snorhalt. Skälet till detta var att den var för lätt i bakänden, bakhjulen släppte greppet lika fort som Bambi kanade runt på hal is. Jag gick till närmaste gård för att be om hjälp och bonden gick ut i ladan för att se hur deras gamla Ardenner mådde. När jag förstod att hästen skulle dra upp Amazonen ur diket fick jag panik. Jag lyckades övertala bonden att ringa efter hjälp. Och när traktorn kom farande satte jag kok-kaffet i vrångstrupen och välte nästan ned fatet med sju sorters kakor. ”Han reder sig själv ”Parisajohan”, han drar upp din bil så lätt som en plätt, ta en kaka till!” sa bondmoran och jag hade inget val. När jag kom ut stod Amazonen på vägen igen och väntade på mig och nästa dike att landa i.

Var då Amazonen ett av mina ”Dårskepp”? Ja utan tvivel. Och i allt det dåraktiga tillvägagångssättet jag tillämpade lärde jag mig en sak. När ett stort projekt – renoveringen tog två år – tar slut, så måste det ersättas med ett nytt. Något som också tog slut med jämna mellanrum var soppan. Bensinsluten var otaliga, till slut kunde jag inte räkna dem längre och de kom alltid i de lägen då jag verkligen inte behövde dem, det var de som fick mig att träna upp ett mentalt system som bestod av en ständigt närvarande beredskap som var lösningsorienterad. Ett system som skulle bli min räddning i många sammanhang längre fram i livet utan att situationerna behövde ha med bilar att göra. En beredskap för det oväntade helt enkelt. Tänk dig själv. Om du framför ett fordon eller en farkost som väger ett och ett halvt ton och den plötsligt stannar så finns det antagligen olika sätt att hantera den eventuella skada som kan uppstå. Och det ska jag resonera om längre fram i dessa bloggar om farkoster. I beskrivningen av P1800 som farkost finns nämligen upplevelser som heter duga när det gäller problemlösning.

Det fanns emellertid en anledning till frågan som mina kompisar ställde; ”Försöker du vänja av den med att gå på bensin?” Anledningen var min upplevda ”fattigdom”, jag bodde hemma utan att betala och jobbade två-skift så jag tjänade mer pengar än de flesta, ändå tankade jag aldrig mer än de liter jag visste att jag behövde. Det var som om mopedernas bensinåtgång fortfarande gällde. Allt som oftast behövde jag åka längre än det var tänkt och då tog bensinen slut. Det fanns ingen hjälp att få mer än den jag själv kunde åstadkomma. Uppfyllde färgbytena på Amazonen mina förväntningar? Ja med råge, inte minst den första kvällen jag hade körkort och min kompis Stor-Kalle åkte med i den Televerksröda skönheten med vita fartränder och vi fick möte med grävlingen.

På körskolan fick man träna att köra bilen i 70 km/h och sedan väja undan för en kon. Det som lärdes ut var att med en viss hastighet skulle man aldrig hinna bromsa in tillräckligt mycket, det gällde att stå på bromsen tills hindret närmade sig fronten och precis när man höll på att köra över konen; släpp bromsen och styr undan! Vilket jag klarade med glans. När Stor-Kalle och jag åkte jungfruturen med Amazonen, på den kurviga vägen mellan byn och Ronneby tillämpades allt jag lärt mig på körskolan. I en skarp högerkurva mötte vi en grävling som sprang ut från vägrenen. Reflexmässigt bromsade jag så mycket det gick samtidigt som Stor-Kalle konstaterade: ”Se upp för fan! grävlingar är hårda som sten!” Och när grävlingen närmade sig den runda nosen på Amazonen släppte jag bara upp bromspedalen och styrde undan. Varpå vi hamnade i fel körfält där en timmerlastbil var på väg, jag svängde snabbt över ratten och kom tillbaka i rätt körfält samtidigt som lastbilschauffören hängde sina 100 kilo på starkhornet vilket tjöt över hela skogen och skrämde livet ur grävlingen. Men vi klarade oss Stor-Kalle och jag och det var det viktigaste. Som Stor-Kalle sedermera konstaterade; ”Fy fan vad rädd jag var, höll på att skita aborrar..! Men vi klarade oss!”.

Och så till slut. När alla mina drömmar och förväntningar infriats med Amazonen tröttnade jag på denna farkost vilken sakta sjönk ned i renoveringsträsket för att bli till skrot. Själv drogs jag som en magnet till en bil vars konstruktion var åtskilligt äldre än Amazonens. En Volvo PV med självbärande kaross och en framvagnsupphängning som härstammade från 1940-talet. Way back. Men vilken kärlek det var! Både vid första och sista ögonkastet.