Blog Image

hangusblog

Farkoster #14

Buss, Cyklar, Dårskepp, Far-kost, Mopeder, Motorcyklar, Punch, Traktorer Posted on februari 7, 2021 14:42
Foto på hundratals små kugghjul.
Ungefär så här såg minnesbilden ut i mitt huvud när jag demonterat frikopplingen på min Puch Florida. Foto Hans Gustafsson

Mina förväntningar på de riktigt tidiga farkosterna

Det har blivit dags att summera förväntningarna på de tidiga farkosterna i mitt liv innan jag ger mig på bilen som farkost.

Minnet är bedrägligt. Jag börjar med att minnas cyklarna även om barnvagn som farkost egentligen låg före i tiden. Men jag minns inte någon barnvagn vilket däremot äldsta storebrorsan gjorde. Han kom ihåg den dagen det togs ett flygfoto på gården vi växte upp på. Han var bara ett spädbarn och låg utomhus i barnvagnen men kom ihåg ljudet och himlen med flygmaskinen som cirklade ovanför. På fotot ses mycket riktigt en barnvagn vid brunnen, som en liten vit prick, brorsan är då knappt ett år gammal. Är det möjligt? Ja faktiskt, det finns till och med en medicinsk term för detta; ”hypertymesi”. Det innebär att en person har extremt god minnesförmåga och kan minnas allt i minsta detalj, oavsett när i livet det skedde, så länge det är personliga upplevelser. Så låt säg att storebrorsan hade denna märkliga förmåga och kom ihåg allt, och om vi förutsätter det, infriades hans förväntningar på barnvagnen som farkost? Jag får aldrig veta då han inte längre är i livet.

Men ett vet jag och det är att bilder, precis som brorsans minne av flygmaskinen, är en väsentlig del av vår självuppfattning. Och jag tänker särskilt på våra inre bilder. Bilder vars centrala motiv är hur vi vill bli uppfattade, hur vi vill bli sedda.

Att bli sedd som HD-åkare var inte aktuellt vid tiden för min första cykel. Men tuff var den, min inre bild. Vilket var ett skäl till att jag satte fast klädnypor i ekrarna och hade extra sockar i fickorna för att kunna köra i vilken vattenpöl som helst och ändå komma hem med torra strumpor. De blöta sockorna hamnade på elementet i bästa fall, i sämsta fall under sängen tillsammans med ratade ost- och köttbullemackor…Skrumpna rester av ett barns tillvägagångssätt. Jag blev snabb känd i byn för att ha mat under sängen och varför inte? Göm undan det du inte vill ha. För det blir inte bättre bara för att du växer upp, vänta ska du få se.

Men hur var det nu med resonemanget om Focaults dårskepp. Levde cyklarna upp till mina förväntningar? Det vill säga, gav de mig lycka? Och hur var det med mopederna? De förstulna motorcyklarna? Och om de inte gjorde mig lyckligare, uppenbarade de något av mitt ödes anlete?

Jag fastnade ju med foten i bakhjulet när jag satt i barnsadeln på mammas cykel. Det gjorde ont i såret som var stort som en femkrona. Kanske medverkade det till låga förväntningar på min första cykel? Här gör sig den gamla vanliga frånvaron av tron på mig själv påmind; kunde jag lära mig att cykla? Alla andra lärde sig hur lätt som helst men inte jag. Den känslan. Jag har fortfarande ångest inför att lära mig nya saker, innerst inne känns det som om jag är en riktig idiot, dvs någon som är sig själv nog och som inte klarar av den enklaste syssla, men det är bara jag som vet om det.

Jag fastnade fler gånger. Med ett minus i minnet kom jag cyklande som fem-, sexåring vid Centralaffären i byn. Central förresten, det fanns ju bara en affär och centrum fanns överallt eftersom byn var så liten. Jag var barfota och fastnade med stortån under trampan varpå tån vek sig och skrapade mot asfalten, nageln lossnade och blodet rann. Ingbritt som ägde affären kom ut och förfasade sig. Jag grät inte förrän hennes medkänsla drabbade mig som ett slag i magen, då bölade jag som en kalv på väg till slakt och hon fick snabbt in mig i affären för att lägga på ett första förband.

Så den första cykeln motsvarade inte mina förväntningar? Inte undra på. Vem vill slå sig fördärvad och skada sig på det sätt jag gjorde? Mitt ödes anlete visade sig inte med ett leende. Antagligen skulle mitt liv bli ett rent helvete. Jag lärde mig dock att cykla vilket jag kan än i dag och det får väl anses som gott nog, på så sätt blev mitt liv lite rikare.

Cykel nummer två däremot innebar mer förväntningar. För om jag lyckades bygga den cykel jag ville, skulle den motsvara min inre bild av mig själv. Då skulle alla inse vem jag egentligen var även om jag själv inte hade en aning om det.

Min blå Crescent byggdes om med hjälp av banansadeln för att motsvara bilden av mig själv som tuff, framtida HD-åkare. Pengar fanns inte men med en tioårings rymliga samvete gick det relativt lätt att tillskansa sig medel för bygget. En fråga vi alla bör ställa oss kommer osökt in här: Vad spelar det för roll om du kommer åkande med något häftigt fordon, en farkost som är en riktigt ögonfångare? Jag kom ju cyklande på en blå Crescent med banansadel istället för originalet. Svaret är att det spelar ingen som helst roll om det inte är så att din självbild står och faller med hur din farkost ser ut. Banansadeln åstadkom inte mer komfort så mycket är säkert. Jag kommer fortfarande ihåg sadelns tunna stoppning och plåtkanterna som sakta men säkert började karva sig in i skinkorna efter bara någon kilometer eller två. Efter en långcykling till min mormor i Ronneby, en sträcka på 2.5 mil, kändes det som om jag begåvats med två Gluteus Maximus istället för en.

Men mina kompisar beundrade min blå båge. Till en början upprätthöls min självbild men så fort jag gjorde något de inte gillade ramlade min status ned ett par pinnhål. Oavsett banansadeln. Och förutom att den var rätt så betydelselös för min sociala position utgjorde den ett hinder för påstigning i farten, vilket då och då behövdes när jag behövde fly för livet efter att ha gjort något som kompisarnas föräldrar ogillade. Ett sådant flyktbeteende satte banansadeln effektivt stopp för. Och här infinner sig den klassiska problematiken med form kontra funktionalitet, estetik kontra användbarhet, individualism kontra kollektivism… Kärt barn har många namn. Givetvis sätter jag alltid estetiken främst framför andra funktioner i mina farkoster.

Och då var det dags att fastna igen. Med ett plus i minne kom jag en varm sommardag cyklande in i byn efter den långa färden hem från Ronneby. Landningsställen var utfällda inför ett stopp vid fiket där jag snörade av mina marinblå ”Adidas Östpakistan” och gjorde ett inköp av Coca-Cola och en påse chips för pengar jag snott från mormor. Kapsylen flög av när jag satte flaskan mot styret och fastnade under min fotsula, varpå jag vispade till med foten så att kapsylen for iväg som en projektil genom luften och landade i min utsträckta handflata. Jag vände och vred på den och inuti stod det: ”DET VAR NÄRA ÖGAT”. Jag tänkte – det var som fan! och insåg överlycklig att storebrorsan som var på plats vid fiket såg det hända, därmed var jag för evigt inskriven i historiens mest lyckosamma kapsylkast och lyckan var fullständig. Ödets anlete log mot mig som konstaterade att det måste vara något särskilt med mig. Den cykeln motsvarade mina förväntningar.

Jag åkte buss till skolan i fem år, fem mil om dagen. Här låg förväntningarna på ett högre plan som innebar att jag då och då lyckades missa bussen och en hel skoldag med flit. Det var alldeles för enkelt att dra benen efter sig på vägen ned mot det stora blå bussgaraget där byns A-lag satt på lastbryggan och söp. Och skroderade. Förväntansfull kunde jag sedan ringa mitt extrajobb och fråga om jag fick komma och jobba? Jag jobbade nämligen extra på byns snickeri där den ena ägarens fru brukade komma vaggande med sin breda röv, vi timanställda stod som tända ljus och log mot henne berusade som vi var av lackångor och halvdöva av hammarslag mot träpluggarna i det med knaggar fullspäckade virket. Pengarna vi tjänade betalades ut kontant i handen varje fredag från ägarna som var nykterister bägge två. Jag använde urskillningslöst alla kontanter för att köpa sprit som jag beställde av A-laget. Det förklarar varför det stora kräftkriget började, då hade jag druckit en kvarting Renat blandad med Saturnus punsch. Fy för den lede! För brännvinet alltså, inte Saturnus punchextrakt som var både sött och gott. Som en flickas armar runt midjan när man körde moped. I sådana stunder kom mopeden verkligen till sin rätt. Men även här sipprade alkoholen in och förstörde allt som kunde varit fint och sprött, kärlek rent av.

Debacle efter debacle inträffade med oss själva som ”mopedonauter”. Vi var ofta berusade där vi for omkring på egenhändigt trimmade farkoster som lätt gjorde 60 km/h. Utan hjälm. En kompis som plötsligt somnade på mopeden och for iväg ned i diket i sommarnatten så att det slog gnistor och smällde som åskan var inget ovanligt. Själv körde jag på en lågt hängande gren i den skog där vi hade gömt ölbackarna inför en hägrande backanal. Man ska ju plocka lågt hängande frukter vilket inte var ett skäl till att jag lät grenen träffa mig rakt i mellangärdet och slå av mig från mopeden. Under tiden som jag låg på den mossbelupna marken för att gapskratta åt mopeden som på egen hand brakade iväg in bland skogens stock och sten, hände det som inte får hända.

Som moppepojke fastnade jag i ett konstant alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle var jag så berusad att jag vände mig om för att konversera samtidigt som den brölande tvåtaktaren under mig fortsatte sin färd. Framåt. I full karriär! Jag låtsades inte om det faktum att jag faktiskt styrde min farkost och var ansvarig för den, utan fortsatte prata med tjejen som satt därbak. Och eftersom ingen styrde längre så gick jag och tjejen in för kraschlandning mot asfalten med buller och bång. Dagen efter gapskrattade ödets anlete i spegeln över denna ”tosingafora”. Själv försökte jag med svullna fingrar känna var de blodiga sårskorpornas åker började och var den tog slut. Att jag riskerat livet på tjejen låtsades vi inte om mitt öde och jag. Vi gick bara vidare som om det aldrig hade hänt.

Och som jag byggde om och lackerade om min farkost! Skruvade och trimmade, om och om igen. Vid lyckade insatser for moppen iväg som fan själv. Skaparglädjen var enorm! Men mekandets mest essentiella grundpelare; att vara noggrann i allt jag företog mig, fastnade inte i mitt huvud. Tvärtom slarvade jag ju mer jag höll på, lade muttrar och skruv i en enda hög, tvingade på känsliga aluminiumgängor skruvar med fel stigning på gängorna, slog och hamrade på allt som inte passade, precis som styret i en diktatur löste jag mina problem; ”hjälper det inte med våld finns bara en lösning; ännu mera våld!” Sic. Denna oförmåga att förstå min egen begränsning och överskatta min egen kapacitet ska följa mig livet ut, tron att allt är möjligt ledde till flera dårskaper än jag någonsin kunnat drömma om. Men det är roligare att leva så än att vara pragmatisk och välja bort allt som är svårt eller innebär en risk. Mina storebröder var inne på samma bana men ändrade sig i tid och insåg att de inte skulle bli mästare i spelet om ringnycklarna, momentnycklarna, skjutmåtten och toleranserna. Men gjorde jag det? Inte. Däremot belönades jag rikligt med hågkomster om alla fel och misstag jag gjorde; mina dårskaper i reparations- och renoveringskonstens värld är otaliga. Ta bara silverfärgen som jag målade den förstulna motorcykelns ekerfälgar med, färgen som aldrig torkade. Jag kan än idag bli sentimental när jag ser en färg i precis samma nyans som motorcykelns ekerfälg hade.

Det som mekandet och ombyggnaden av mina allra tidigaste farkoster lärde mig var begränsningens styrka. Det går nämligen inte göra vad som helst med en farkost om den ska fortsätta tjäna sitt syfte. Många idéer som redan från början var omöjliga att förverkliga kom från bygget av plastmodeller,. Det fanns till och med modellbygge som ämne i skolan på Tekniktimmarna. Helt otroligt när jag tänker efter och kanske påverkade det mitt inköp av en ”Revell” plastbyggsats i form av en hot rod som istället för tak hade en stor kromad krigshjälm med svart kors på. Att det var en tysk krigshjälm från andra världskriget med Wermachts kors på störde inte mig. Min fascination för de breda gummidäcken och den klarröda färgen som kontrasterade mot hjälmens kromade utsida, hade inga gränser. Åtminstone inte förrän jag satt ihop den. Då släppte begäret och det borde lärt mig något som jag tyvärr skulle repetera till förbannelse i mitt liv som bilmissbrukare. När den åtrådda förändring som farkosten behöver nås så är det inte kul längre. Då måste det till nya mål och nya projekt, nya dårskepp helt enkelt.

Min faders farkoster hade inte jag några direkta förväntningar på. Men han hade och det blev tydligt när han drabbades av demens mot slutet av sitt liv. Vilken var hans mest älskade farkost? Traktorn som ersatte hästarna gick förstås inte av för hackor. Han hade ju även haft en ”Hitlerbubbla” från 1962, den vi satt fast med på Backarydsvägen på självaste julafton, eller den babyblå Ford Taunus 17 M som brorsan tog över och dekaltrimmade. Men hans första egna traktor var en Fordson Major med stora gjutjärnsfälgar framtill, men den svek honom allt som oftast ute i skogen där den gärna slirade och fastnade i mossan. Hans stora kärlek när det gällde jordbrukets farkoster var en Ford 4500 från 1968 som gjorde 60 km/h på högväxeln. Den var hjärtat i hans lantbrukargärning och gick den sönder var det som om tidens stora hjul stannade. Allt som då var bra och gott nog för resten av Sverige gick honom förbi medan räkningarna hopade sig, min far svor ve och förbannelse över dem samtidigt som det depressiva i hans karaktär escalerade. Nornorna ritade en alltmer ödesdiger kurva i livets diagram vilken bara pekade nedåt för att beskriva hans sinnesstämning. En kurva som inte rätades upp förrän traktorn kom tillbaka till fadershuset.

Det visade sig vilken betydelse Forden hade som farkost den gången de ringde från Vidablick i Ronneby och berättade att han hade yrat inne på sitt kala sjukhusrum och ramlat i golvet. I huvudet slog han upp en reva värdig ett svärdshugg, tänk Gunnar på Lidarende, och han sändes strax iväg till Blekingesjukhuset med ambulans. Och den natten cyklade jag ut till sjukhuset och tågade modstulen in till en operation som jag sent skulle glömma. Den började inte bra. Min far som fortfarande hade en avsevärd styrka i sin seniga kropp präglad av fysiskt och hårt arbete, hade en AT-läkare som hängde fast i hans arm och en sjuksköterska som försökte parera den andra armens vevande. Han satt i bara kallingar och undertröja på britsen inne på mottagningsrummet i akutmottagningen. Blodig och rakad där såret gapade. Läkaren, en helt ung man, frågade om jag kunde lugna min far och la till: ”Är det ok att vi syr utan bedövning? ”Självklart” svarade jag och svor inombords över den smärta som skulle få min far att verkligen gå bärsärkar gång. Då slutade han plötsligt att veva med armarna och vände sig mot mig. ”Är det du min son?” sa han. ”Ja” sa jag. ”Hur gick det med traktorn?” frågade han. ”Det var startmotorn”, sa jag. Hans lugn kom ögonblickligen. Leende såg han upp mot fönstret och stjärnorna därutanför, där gudomliga traktorer snart skulle bära honom över himmelrikets bördiga åkrar, medan läkaren sydde med samma hastighet som en symaskin.

Men i ett försök att ändå avsluta dessa rader om mina första farkoster, så är det helt säkert så, att förväntningarna motsvarades inte av min kunskap om teknik. Jag varken ville eller kunde lära mig tillräckligt om hur saker och ting faktiskt fungerar. Tvåtaktsmotorn lärde jag mig hata eftersom jag inte begrep mig på den. Den hade en nivå vad gäller både funktion och sammansättning som jag inte kunde förstå. Ett bra exempel på detta är den gången jag fick för mig att demontera frikopplingen på min Puch Florida. När delarna flög över svinstians cementgolv efter att en stor spiralfjäder släppt, insåg jag att den aldrig mer skulle frikoppla något av värde. Full av besvikelse över mig själv och mina tillkortakommanden sådde jag split med hjälp av sprit, ett näst intill kriminellt leverne med stöld, fyllor och slagsmål. Visst är det spännande att vara illa ute utan att ens veta om det!

Om mina förväntningar på mopedmotorerna kom till skam så fanns det andra uppfinningar som skulle bära fram mig på livets motorväg. En fyrtaktsmotor krånglade inte alls på samma sätt som en tvåtaktare, det jag försökte lära mina mopeder med handslägga skulle inte inträffa i en bilmotor. Och den snabbhet och pålitlighet jag eftersträvade kunde inte mopederna tillgodose. Än mindre cyklarna. Det måste till en bilmotor till det, en konstruktion mer solid och robust för att slås sönder ens av en sådan dilletant i ingenjörskonsten som jag. Utan att inse det var jag på väg att skapa mig orimliga förväntningar på fyrtaktare i en bil vars latinska namn betyder ”Jag rullar”. Och nog rullade den alltid, nästan lika snabbt som pengarna.



Farkoster #11

Cyklar, Mopeder, Punch Posted on juni 6, 2020 10:15
Foto på en gammal kassaapparat.
Kassa-apparaten var av det antika slaget, och när den gick sönder var slaget om Saloonen och det stora kräftkriget förlorat för min del. Foto: Bukowskis.com

Saturnus Punch

Det gällde att lära sig alla flyktvägar för att klara sig de få gånger polisen lyckades ta sig hela vägen till byn som Gud glömde. Byns egen halvblodsindian Cricken jagades till exempel av polisen men lyckades fly undan med sin Puch Dakota i en hastighet av 70 km/h. När mopeden väl stod i garaget begick han misstaget att gå till kontrollen nere i byns centrum vid E66:an. Snutarna tog honom direkt och med Cricken i ett stadigt tag i hampan åkte hela trafikkontrollgruppen till familjens garage. Där plockades den trimmade mopeden ned i småbitar och socialtjänsten kopplades in. Men de hittade inte till byn som Gud glömde och efterräkningarna kom av sig.

Det handlar förstås om mina förväntningar på mopeden som farkost för flyktbeteende men också om flykten som fenomen. Min kurator säger att så fort jag börjar prata om att ge mig iväg från alltihop så är det ett tecken på att jag flyr från problemen. Och hon har rätt. Vem vill inte fly undan problemen? Och att göra det i en snabb och lyxig farkost ger en känsla av att stå över vardagens trivialiteter. Överallt används farkoster för sådan eskapism. Många av mina farkoster har fått göra tjänst som flyktfordon och min gröngula mopedchopper var inget undantag. Den tog mig till ett annars ouppnåeligt limbo där jag knattrade fram längs byns öde grusvägar. Alltsedan dess har jag behövt allt snabbare flyktfordon när den – ack så tråkiga! – vardagen gjort sig påmind.

Denna natt som skulle gå över i gryning en söndagsmorgon i slutet av 1970-talet körde jag omkring på måfå med min choppade, gulgröna Puch Florida. Med nya motorn spinnande och tårarna rinnande. Jag var bakfull och jeansjackan stank kräftor och dill lång väg, jag var på väg mot ”Bråten”. Det var inte ens en by utan en samling gårdar längs med en grusväg, en avstickare från E66:an. I riktning mot Växjö. Det ringlande vägnät som breder ut sig inne i skogarna kunde föra en ända till helvetet om man ville. Dessa grusvägar kallades också för ”fyllevägar” och var något livsfarligt så var det de, en lördag kväll när dansställena i Blekinge och Småland stängde och alla fyllskallar skulle ta sig hem. Skälet till min tårfyllda och självömkande sinnesstämning var det faktum att jag slagit en kompis på käften då det stora kräftkriget bröt ut och festen uppe på brorsans Saloon spårade ur.

Den kvällen det stora kräftkriget utspelades på Saloonen hade jag druckit en kvarting brännvin uppblandad med lika många delar Saturnus punsch. Fy för den lede! Jag slog till kompisen så att han ramlade rakt över ett av de soffbord som storebrorsan möblerat Saloonen med. Att jag slog honom berodde på att han haft sönder Saloonens kassaapparat, ”National”. Denna magnifika pjäs hade brorsan bärgat hem från byns sopcontainer där handlaren i byn hade slängt den. Kassaapparaten fungerade utmärkt men var för gammal. Men när min kompis varit på den gick det plötsligt inte längre att öppna kassalådan. Då jag frågade vad fan jag skulle säga till brorsan när han kom hem? började kompisen, som var ett riktigt rötägg, att kasta kräftor på mig. Och inte bara på mig utan på alla de som satt i de sunkiga sofforna vid soffbordet. Därmed var kräftkriget i gång.

Jag kom ihåg att jag försökte få stopp på kräftorna som ven genom luften, deras spretiga klor fastnade var de än kom. Jag skrek att han skulle få betala dyrt för kassaapparaten och då han käftade emot slog jag till honom på hakspetsen. Jag märkte knappt själv vad som hände, registrerade bara att plötsligt låg kompisen på rygg över det låga soffbordet bland krossade glas och omkullvälta flaskor. Alla runt bordet skrek: ”IDIOTJÄVEL!” och andra invektiv. De var mycket upprörda och flera av dem slängde kräftor efter mig när jag vinglade ned för saloonens trappor. I ruset från den sockersöta Saturnus fyllan hade jag nämligen fått för mig att jag måste gömma nyckeln till saloonens dörr. Efter ”gömma-nyckel-leken” skulle jag slänga ut packet som satt i Saloonen och ojade sig över kompisen som slagit sig lite grand i ryggen när hans fläskahuvud dunsade emot soffbordets kant. På väg upp för trappan glömde jag var jag gömt nyckeln.

Uppe på saloonens brädgolv bad jag alla att omgående fara åt helvete. ”Det här är inget fyllekalas!” påstod jag. Responsen uteblev inte, jag fick ett helt gäng med kräftor slängda mot mig. När jag gick in för att handgripligen mota ut allihop skrattade de bara och konstaterade; ”Vi åker moppe till nästa fest, här kan man ju inte va!”. När siste man – jag själv – gått ned för trappen slog dörren igen bakom mig och gick i baklås. Saloonen stängd för all framtid och det gick inte att komma in utan nyckel. Själv stod jag och vajade som ett rö för vinden, eller som strået inuti vodkaflaskan Wyborovka, dyngrak var jag och min blick hade samma fokus som Jaques Tatis skelögda bybo i filmen ”Fest i byn”. När de sista gästerna kickat igång sina mopeder och åkt stod jag och drog i dörren som vägrade öppna sig. Det enda som hände var att det slamrade på insidan om den ”Standard Oil” skylt i plåt som hängde där. Men mitt öde den kvällen skulle snart bli än värre, min far var nämligen på väg ut för att kontrollera om festen löpte på som den skulle.

En av mina bästa vänner som inte svek mig ens när jag plöjde riktigt djupa ”tosingaforor” var kvar och höll i stegen jag försökte klättra upp på. Med sockersöt, torr gom, smackande tunga och blodsprängda ögon såg jag stjärnor i mörkret. Jag ramlade ned från stegen varje gång jag försökte klättra upp för att öppna fönstret uppe i Saloonen, min far stod vid stegen medan jag kravlade mig upp för att försöka ta mig upp igen. Han var fly förbannad. Jag tyckte mig höra som i ett töcken; ”Och sådana söner ska man ha! Du är ju stupfull poujk!” Han hade rätt och det var hemskt, jag var så full att jag inte kunde ta mig upp för stegen och skämdes gjorde jag, i mitt berusade tillstånd fanns bara en sak att göra. Det var att fly undan alltihop med hjälp av mopeden. Min bevingade, gulgröna Stål-Pegasus med stjärnor på var räddningen, en farkost som skulle ta mig långt därifrån.

Detta var anledningen till att jag körde min gröngula choppermoppe genom den grandoftande, ljumma augustinatten. Jag försökte inte ens bearbeta insikten om vilken våldsam person jag var, kriminell rent av. Negativa tankar avlöste varandra. Varifrån kom den? Min stora vrede. Antagligen från min fars sida av släkten. Min farfar hade varit storbonde i en ödsligt belägen trakt i norra Blekinge där varulven ylade i månskenet och skogen stod tät i mossan kring nämndemannagården som farfar härskade över. Det var enda gården på mils avstånd. Min far hade växt upp där och som femåring en höstdag hört konstiga ljud från en av de två ladorna som flankerade vägen upp mot mangårdsbyggnaden. Han hade smugit sig in under stengrunden och bjälklagen som bar upp ladan. Det var ladan som kröntes av den stora vällingklockan och det han fick se satte djupa spår i hans minne.

Min farfar och farmor hade åtta barn, de delade gården med farfars syster och hennes man som hade lika många barn, de bägge familjerna utgjorde tillsammans mer än 20 personer som skulle leva på vad gården gav. Om detta var orsaken vet jag inte, men min farfar kom inte överens med systerns make. Och den gången då min far smög in under grunden såg han gårdens två familjeöverhuvuden slåss med knytnävarna. Helt tysta var de, bara flåsande, avhuggna andetag av smärta hördes när knytnävarna träffade. Min farfar var stark. Det sades att han kunde böja en hästsko med bara händerna så jag gissar att slagen tog där de skulle. Något år senare sålde systern och hennes familj sin hälft av gården till farfar, sen flyttade de och hördes inte av mer.

När min farfar dog hade han fem kronor och sjuttiofem öre i kontanter upptecknat i lösöresförteckningen. Gården var värd miljoner. Min farfar var nämndeman och rättvis i allt han företog sig, men tog ändå till nävarna för att hävda sin ställning och rätt i livet på gården. Och jag trodde mig vara likadan, vilket jag ska berätta om i nästa blogg som handlar om motorcykeln som farkost och min karriär på Plåt & Svets, verkstadsteknisk linje. Där slogs jag för min sak. Och där förstod jag att jag bar på en mycket farlig egenskap, jag var inte särskilt stark men kunde mobilisera en vrede som var tillräcklig för att döda någon. ”Du kommer att göra dig olycklig poujk!” som min far brukade säga.

Det skulle snart vara slut på min flykt från kräftkriget på Saloonen och även på mopedernas era i byn som Gud glömde. I alla fall för mig. En känsla av att vara drabbad, ett av ödet utsett offer vilket jag längre fram i livet skulle odla till fulländning, uppenbarade sig när jag kört så långt in i skogen att det började ljusna. Och i det bleka gryningsljuset la motorn av. Bara så. Stopp. Jag skruvade av tanklocket och när jag svängde på mopeden så skramlade det från den lilla säkerhetskedja som höll kvar locket så att man inte tappade det. Det fanns inte en droppe bensin kvar. Det var inget annat att göra än att vända mopeden och börja leda den hemåt. Den sliskiga smaken av Saturnus Punch essens i svalget samtidigt som doften av kräftor och dill osade ur jeansjackans bröstficka. Ur fickan fiskade jag upp en kräfta omvirad med en dillkvist. Den hade bara en klo som jag sög på medan jag ledde min Puch Florida hemåt. Jag längtade hem till min sköna säng trots att dess bolster och fjädrar var helt slut, men ville samtidigt fly så långt jag kunde från den utskällning som väntade, eller än värre, den isande tystnad föräldrarna tog till när de gett upp hoppet.

Medan jag ledde mopeden hemåt i gryningsljuset lyssnade jag på däckens knastrande mot gruset. Samtidigt klättrade min bästa kompis upp för stegen och kom in i Saloonen genom ett haspat, öppet fönster. Min far höll i stegen och ojade sig över vart jag tagit vägen? Men bästa kompisen lugnade honom med att jag skulle komma hem när bensinen tog slut. Själv gick jag och tänkte på vad jag skulle göra med mitt chopperbygge när jag kom hem, kände stolthet över den långa framgaffeln som jag monterat alldeles själv. Alla ansträngningar min hjärna sysselsatte sig med var till för att undvika tänka på det som hänt på Saloonen. En rovfågel kastade sin skugga över vägen och den ruttnande, sötsura dunsten från ett dött djur inne i ett buskage fick mig att börja må illa. Uppkastningen kom som ett brev på posten. Saturnus Punch? Nej, satans Punch!

Jag bestämde mig för att hädanefter leva mitt liv utan sprit och avstå från kriminella handlingar av vilket slag de vara må. Ändå var jag bara några veckor senare med om att stjäla tre motorcyklar. Men jag var åtminstone nykter.