Mopeden

Det var Kjell-Åke, jag och hans moped. Jag hade blivit förbannad på min mor och gått nedför backen vid potatiskällaren och sedan fortsatt ut i den stora skogen. Jag var fem år och hade tur som en tokig att han hittade mig. För räddad skulle jag bli, ompysslad av den skallgångskedja som trummats ihop i byn som Gud glömde. Jag skulle stå i centrum för all uppmärksamhet. Inte helt oangenämt om jag kommer ihåg rätt, men det märkliga var att ingen frågade efter varför jag rymt? Inte ens min far som kunde vara nog så sträng.

Limpan jag satt på hade fårskinn och jag nådde inte ända ned med fötterna till fotpinnarna. Men det spelade ingen roll. När doften av oljeblandad bensin nådde mig såg jag Kjell-Åkes hand sträcka sig in under bensintanken utan att förstå. Inställningen gjordes i farten på Bing-förgasarens munstycke samtidigt som träden på skogsstigen rusade förbi. För första gången stiftade jag bekantskap med en moped. Men innan jag blev räddad av mopeden mötte jag döden.

Det hade börjat skymma när jag på min ensamma vandring i storskogen hittade en död ekorre på stigen. Det lilla djurets kropp var som om den stelnat i hoppet från en gren, kanske samma gren jag använt för att peta på den? Det tog nämligen en stund innan jag vågade mig närmare för att undersöka den likstela kroppen.

Jag ville dela upptäckten av mitt fynd med någon men det fanns ingen som visste var jag var, jag hade ju rymt. Så jag la den döda ekorren till vila under en stor gran och tyckte att trots allt var skogen både spännande och fantastisk! Tror till och med att jag njöt av modet att ha tagit mig till denna frihet, alldeles själv. Det kan i och för sig vara en efterkonstruktion. Men så var det rädslan. Jag blev mer och mer rädd för träden vars skuggor växte sig allt längre in i den vidsträckta granskogen. Efter alla dessa år kommer jag fortfarande ihåg känslan av att vara helt utlämnad till skogens ödslighet. Att inte veta var jag var, tankar på mamma, pappa och bröderna, skulle jag få se dem igen? Jag förstod inte hur jag skulle ta mig ur denna situation, borta var den morska inställningen; jag skiter i er och gör som jag vill! Ett barn med underläpp som darrade av tillbakahållen gråt, som inte längre hittade hem. Motivet i tavlan ”Grindslanten” som hängde i mormor och morfars vitrappade hus i Sörby. Vilse. Känslan av overklighet som kortslöt alla funderingar på vilken väg som ledde hemåt. Bakåt, framåt eller åt sidan? Hur länge jag varit på rymmen visste jag inte. Den enda lösning jag kom på var att fortsätta gå. Någon gång, någonstans måste det väl finnas en väg ut ur denna skog?

På väg mot Tingsryd på en av Televerkets långsträckta brandgator hördes plötsligt ljudet från en farkost. Den kom för att rädda mig!

Räddaren i nöden var Kjell-Åke som med van hand styrde farkosten och undrade varför jag rymt? Jag låtsades inte höra. Jag höll mina små armar om honom och njöt under salig tystnad av åkturen som bokstavligen gick över stock och sten. Vi följde stigen ut ur skogen ända fram till ladan och gårdsplanen, där slutade den vilda färden. Jag hade räddats tillbaka till livet i byn som Gud glömde.

I skymningsljuset som återspeglas i ladans små fönsterrutor flyger en skalbagge med blankbrun lyster; hårt, vackert och farligt blänker dess skal. Jag ser länge efter den. Så det är detta som menas med moped! tänker jag när min mor lyfter av mig från limpans fårskinnsfäll.