Blog Image

hangusblog

Farkoster #15

Bilar, Cyklar, Mopeder Posted on februari 7, 2021 20:48
”Walis” Opel Caravan tillhörde fotbollstränaren i byn som Gud glömde. Han såg ut som en amerikansk actionhjälte men hade svarta tänder och rökte Bill utan filter. Tobaksflagorna for omkring som sotflagor de få gånger han blev engagerad. Foto: Hans Gustafsson.

”Walis” Opel Caravan

Vi befinner oss i en brytningstid mellan 1970- och 1980-talet. Valet mellan moped eller bil är enkelt, det är bil som gäller redan som 16-åring. Körkort behövs inte. Bilen som farkost har nämligen det goda med sig att det räcker med att äga en bil för att vara unik som person. Den bil jag äger blir mitt alter ego, den representerar mina bästa sidor och visar med sin formgivning, hästkrafter och sportiga utseende vem jag egentligen är. Hur skulle jag annars kunna bli sedd? Ju större, snabbare och vräkigare desto bättre. Drömbilen är en amerikanare, åtminstone för de flesta av mina kompisar som inte ägde en spänn och var unga på 1970-talet. Själv ville jag ha en sportig två-sitsig cabriolet för att slippa vara fyllechaffis. Det fanns helt enkelt inte utrymme för fyllskallar i en sådan smäcker farkost.

I allt detta ligger själva ordet; ”förväntningar” och skräpar. Vad menas? Hopp? Beräkning, en föreställning om hur något ska bli eller hur det borde vara? Hur känns det att äga det eller köra det åtråvärda föremålet? Höga förväntningar eller låga förväntningar. Allt jag drömt om men sällan eller aldrig uppnått.

”Walis” Caravan köptes av min yngre storebrorsa för en spottstyver, 50 pix och en limpa ”Bill” utan filter. Redan på jungfruturen kördes bilen ut på åkern och där for brorsan omkring så det dammade över hela byn. Min far fick hjärtat i halsgropen när vi kom körande efter en visit i Ronneby hos mormor och morfar. Redan vid ”Julles såg” körde vi in i ett dammoln som härstammade från åkern där brorsan for omkring med ”Walis” Opel Caravan. Min fars vrede exploderade inte så som jag hade hoppats att den skulle. Till skillnad mot vad jag förväntade mig, ett slut på bilfärderna för storebrorsan, blev vår far plötsligt tillåtande på ett sätt som gjorde att mina förväntningar på räfst och rättarting kom på skam. Att stå anklagad inför far var alltid spännande så länge det inte var jag själv som stod på de anklagades plats vid skranket inne i köket. Den här gången hänvisade min far vänligt men bestämt brorsan till ett skogsparti bortanför ladans gödselstad, ett sankt område vars stock och sten, hål och vattenfyllda gropar skulle knäcka det mesta som var värt något på ”Walis” gamla Opel. Brorsan körde upp banan i skogen så snabbt att dammet inte ens hann lägga sig på åkern. Taket på ”Walis” Opel Caravan sågades av för att bilen skulle se ut som en Pick-up. Därefter kom turen till skärmarna som slets loss i de hårdföra kontakterna mot stenarna och efter någon volt eller två fortsatte skrotningen av bara farten.

En av brorsans klasskompisar kallades för ”Greven”. Det fanns en anledning till det, han tog ned en svart WV av 60-tals modell till rallybanan i skogen. Folkvagnen var besiktigad och i fint skick, hans mamma hade gett honom bilen i födelsedagspresent inför det förestående körkortet. De kromade stötfångarna på ”Hitlerbubblan” blänkte hela vägen fram till de första dyhålorna. Vid en krök lade sig några av byns grabbar anförda av ”Stalin” i bakhåll för rikemanssonen. Jag var förstås med och slängde stora lerkokor på den svarta folkvagnen vars vindruta sprack medan ”Greven” skrek något i stil med ”Ungdjävlar!” .Men han stannade snällt kvar inne i bilen precis som den krossade rutan hängde sig kvar i rutramen. Det blev sedan allt svårare för att inte säga omöjligt, att se den leriga banan och alla stenarna som korsade ”Grevens” väg. Precis som med ”Walis” Opel fortskred skrotningsprocessen allt snabbare. Men då ”Greven” tillhörde familjen som drev restaurangen i Blomstergården så gjorde det ingenting, de tjänade bra med pengar på denna prototyp till våra dagars sommarland. Det drabbade ingen fattig.

Men ”Greven” var utsatt som barn till välbärgade familjer ibland kan vara och mobbades i skolan med anledning av Blomstergården. Jag kommer ihåg att han satt fängslad uppe i storgårdens höj- och sänkbara griskätte en hel dag, på gården användes denna bur med sin svängande kran för att få ut de slaktfärdiga svinen. Vem som fängslade honom är oklart men det skedde en sommardag då alla barn och tonåringar i byn lekte ”Röda – vita rosen”. Till skillnad mot ”Greven” som hade kapitalstarka föräldrar, hade de flesta andra ungdomar i byn som Gud glömde en inbyggd svårighet i det vuxenliv vi var på väg till. Att äga en bil var en sådan svårighet, man måste tjäna bra med pengar för att ha råd med en sådan farkost. För att inte tala om allt som behövdes när, – inte om! – farkosten gick sönder. Det smarta tillvägagångssättet var att gå i skolan och läsa sina läxor så att man kunde räkna ut en matematisk formel och bli ingenjör. Men för mig var det rena nonsens, det måste finnas fler sätt att tjäna pengar för att kunna köpa den bil man verkligen ville ha.

Jag räknade ut att med den lön jag hade på byns snickeri så skulle jag kunna köpa min drömbil, en Ford Mustang 65:a, när jag kommit upp i 80-årsåldern. Ingen tvekan, man får det man betalar för. För mig var det inte något alternativ, det var alldeles för långt från målet, jag tänkte leva här och nu – inte senare. Så jag skulle aldrig få ihop så mycket pengar. Men vad var alternativet? Att meka själv, bygga sin egen häftiga bil med sina egna händer var ett sätt att nå målet och infria de förväntningar jag hade på mig själv och min bil.

Precis som i Basil Bernsteins teori om skolans inbyggda hierarki där arbetarklassen reproducerar sig själv genom att straffa ut sig och strunta i de sociala koderna, straffade jag och mina gelikar ut oss genom att undvika allt som skolan försökte lära ut. Det blev följdriktigt inga toppjobb efter plugget och då jobbansökningarna tenderade att hamna i soptunnan gällde det att trösta sig med insikten om att när skolfuxarna suttit och läst så hade jag och mina polare varit ute på galej. Vilket inte stämde, vi kom ju från byn som Gud glömde och de som ville gå på fest med oss var lätt räknade. Några sparade pengar hade vi inte vilket tydliggjordes när vi köpte våra första bilar.

”Tjurabygget” kallades en bilfirma som var lurendrejarnas mecka. Att köpa en bil där var ett vågspel som få kunder kunde komma undan med, med äran i behåll. De sålde billiga bilar, riktigt billiga. En kompis till mig köpte en svart P1800 som var lackerad efter en förlaga som var identisk med de eldsflammor som bränt upp hela elsystemet. Han fick med sig en härva med sladdar och kopplingar som skulle gjort en boaorm sjösjuk. Men han drog ett nytt elsystem och fixade till bilen med en silvergrå lackering. En bärande balk lagades med hjälp av en träkloss som hamrades in och målades över med tectyl. Som ny blev bilen! Rosten kom tillbaka några veckor senare och visade sig som luftblåsor vilka sprack upp i samma vansinniga leende som den bilköpare hade när han bromsade in utanför kompisens garage.

En annan kompis farsa fällde ett träd som av misstag landade på deras motorhuv; en Volvo 145 . Trädet slog av insuget till förgasaren men det gick att byta. Den 15 centimeter djupa bucklan i motorhuven däremot, den spacklades upp…På med en bättringslack och slå i två liter bensin så att bilskrället gick hela vägen till ”Tjurabygget!” Där byttes den in och kostade några tusenlappar mer än vad kompisens farsa fick i ersättning för sin svett och ett kilo Plastic Padding.

Men när det gällde motorer så var det stor skillnad på Volvos trogna B18 gentemot en hackande och småputtrig tvåtaktare. Jag visste inte hur en explosionsmotor fungerade på den tiden, den kunskapen kom långt senare. Men kunskap behövdes inte, det fanns precis som för mopeden två felkällor när en bilmotor inte fungerade. Ingen bränsletillförsel eller ingen gnista. Uppstod bägge dessa fel på samma gång var en idiotförklaring nära, lokalisera sådana fel på en öde landsväg mitt i natten om du kan.

Förutom ”Walis” som rökte ”Bill” utan filter fanns det en fotbollstränare till i byn som Gud glömde. Det var Bengt som tränade ungdomslaget. Han kallades för ”Möste” av oss i yngre pojklaget för att han alltid svarade samma sak på frågan vi ställde vid varje varje straff eller frispark: ”Vad fan gör vi nu?” Vi ”Möste” ta bollen från våra motståndare oavsett om den var på väg att näta i krysset eller färdades med en hastighet av 100 km/h. Jag försökte undvika fotbollstränaren så gott jag kunde eftersom jag tappat en hel dosa Generalsnus på familjens golv vilket jag snabbt som ögat blinkar sopat in under den matta som låg närmast till hands. Jag skäms fortfarande.

Och som vanligt hade jag visat prov på min oförmåga att tänka längre än näsan räckte. Dumsnäll hade jag tackat ja till ”Möstes” fråga om att spela nästa bortamatch i byns B-lag. Det fattades folk eftersom BSG, byn som Gud glömde, skulle möta BIF:arna från Blåningsmåla. De senare var kända som ett riktigt ”benknäckargäng”. Antalet som behövde bäras ut från planen efter mötet med det legendariska backparet Bigge och hans tvillingbror Micke, ökade ju längre matcherna fortskred. Tvillingbrödernas vardag var lastmaskiner och dumpers, och till sin kroppsbyggnad var de lika hårda som stålet i maskinerna de körde. Och dem skulle jag möta. En närsynt 16-åring med självmål som enda mål den säsongen. Det var då mitt nyvaknade intresse för bilar räddade mig från den tackling som blev legendarisk efter matchen BSG – BIF. Det sades att vår centerforward fick sy 27 stygn i ansiktet och operera käken i tre timmar med den brutna armen i mittella medan deras motsvarighet fick en back öl om han orkade springa runt planen i ett ärevarv. Men det var nog bara illasinnade rykten.

Och före denna legendariska match mötte jag ”Möste” nere vid fiket och fick frågan varför jag inte varit med på träningen? Det var bara några timmar kvar till match så jag måste snarast cykla till Åsjövallen (mopeden hade lagt av – igen) och omklädningsrummet där Torstein putsade fotbollarna med våra kalsonger. Annars fanns det en risk att jag inte kom med som kanonmat till det spännande lokalderbyt. ”Ingen idé, jag spelar inte” hörde jag mig själv säga. Och när jag till min fasa såg ”Möstes” reaktion vände jag på klacken och började springa. Och ”Möste” kom efter. Han jagade mig genom hela byn samtidigt som han försökte tala mig till rätta och när inte det gick, tala om för mig vilken svikare jag var. Det enda jag lyckades haspla ur mig samtidigt som jag sprang var; ”Jag har andra intressen än fotboll nu.” Punkt.

Allt detta är historia men visar vilka val en ung man kan tvingas göra om han blir pressad av situationen. Och kort efteråt, efter att jag blivit jagad av ”Möste”, köpte jag min första bil. Det blev själva upptakten till färderna och äventyren med de mest betydelsefulla farkosterna i mitt liv, nämligen bilarna! Om flera av dem kan sägas att de verkligen var ”Dårskepp”. Helt sanningsenligt hade det varit så mycket bättre om jag skött mig i skolan och lärt mig räkna, blivit ingenjör och tjänat pengar. Just därför, i analysen av hur mina farkoster påverkat mig och mina förväntningar, ska jag försöka beskriva dem så sanningsenligt som möjligt. En bil i taget. Var den farkosten ett ”Dårskepp” eller inte? Och hur infriades mina förväntningar? Analysen inleds med en studie av Börjes gamla Amazon 65:a.



Farkoster #14

Buss, Cyklar, Dårskepp, Far-kost, Mopeder, Motorcyklar, Punch, Traktorer Posted on februari 7, 2021 14:42
Foto på hundratals små kugghjul.
Ungefär så här såg minnesbilden ut i mitt huvud när jag demonterat frikopplingen på min Puch Florida. Foto Hans Gustafsson

Mina förväntningar på de riktigt tidiga farkosterna

Det har blivit dags att summera förväntningarna på de tidiga farkosterna i mitt liv innan jag ger mig på bilen som farkost.

Minnet är bedrägligt. Jag börjar med att minnas cyklarna även om barnvagn som farkost egentligen låg före i tiden. Men jag minns inte någon barnvagn vilket däremot äldsta storebrorsan gjorde. Han kom ihåg den dagen det togs ett flygfoto på gården vi växte upp på. Han var bara ett spädbarn och låg utomhus i barnvagnen men kom ihåg ljudet och himlen med flygmaskinen som cirklade ovanför. På fotot ses mycket riktigt en barnvagn vid brunnen, som en liten vit prick, brorsan är då knappt ett år gammal. Är det möjligt? Ja faktiskt, det finns till och med en medicinsk term för detta; ”hypertymesi”. Det innebär att en person har extremt god minnesförmåga och kan minnas allt i minsta detalj, oavsett när i livet det skedde, så länge det är personliga upplevelser. Så låt säg att storebrorsan hade denna märkliga förmåga och kom ihåg allt, och om vi förutsätter det, infriades hans förväntningar på barnvagnen som farkost? Jag får aldrig veta då han inte längre är i livet.

Men ett vet jag och det är att bilder, precis som brorsans minne av flygmaskinen, är en väsentlig del av vår självuppfattning. Och jag tänker särskilt på våra inre bilder. Bilder vars centrala motiv är hur vi vill bli uppfattade, hur vi vill bli sedda.

Att bli sedd som HD-åkare var inte aktuellt vid tiden för min första cykel. Men tuff var den, min inre bild. Vilket var ett skäl till att jag satte fast klädnypor i ekrarna och hade extra sockar i fickorna för att kunna köra i vilken vattenpöl som helst och ändå komma hem med torra strumpor. De blöta sockorna hamnade på elementet i bästa fall, i sämsta fall under sängen tillsammans med ratade ost- och köttbullemackor…Skrumpna rester av ett barns tillvägagångssätt. Jag blev snabb känd i byn för att ha mat under sängen och varför inte? Göm undan det du inte vill ha. För det blir inte bättre bara för att du växer upp, vänta ska du få se.

Men hur var det nu med resonemanget om Focaults dårskepp. Levde cyklarna upp till mina förväntningar? Det vill säga, gav de mig lycka? Och hur var det med mopederna? De förstulna motorcyklarna? Och om de inte gjorde mig lyckligare, uppenbarade de något av mitt ödes anlete?

Jag fastnade ju med foten i bakhjulet när jag satt i barnsadeln på mammas cykel. Det gjorde ont i såret som var stort som en femkrona. Kanske medverkade det till låga förväntningar på min första cykel? Här gör sig den gamla vanliga frånvaron av tron på mig själv påmind; kunde jag lära mig att cykla? Alla andra lärde sig hur lätt som helst men inte jag. Den känslan. Jag har fortfarande ångest inför att lära mig nya saker, innerst inne känns det som om jag är en riktig idiot, dvs någon som är sig själv nog och som inte klarar av den enklaste syssla, men det är bara jag som vet om det.

Jag fastnade fler gånger. Med ett minus i minnet kom jag cyklande som fem-, sexåring vid Centralaffären i byn. Central förresten, det fanns ju bara en affär och centrum fanns överallt eftersom byn var så liten. Jag var barfota och fastnade med stortån under trampan varpå tån vek sig och skrapade mot asfalten, nageln lossnade och blodet rann. Ingbritt som ägde affären kom ut och förfasade sig. Jag grät inte förrän hennes medkänsla drabbade mig som ett slag i magen, då bölade jag som en kalv på väg till slakt och hon fick snabbt in mig i affären för att lägga på ett första förband.

Så den första cykeln motsvarade inte mina förväntningar? Inte undra på. Vem vill slå sig fördärvad och skada sig på det sätt jag gjorde? Mitt ödes anlete visade sig inte med ett leende. Antagligen skulle mitt liv bli ett rent helvete. Jag lärde mig dock att cykla vilket jag kan än i dag och det får väl anses som gott nog, på så sätt blev mitt liv lite rikare.

Cykel nummer två däremot innebar mer förväntningar. För om jag lyckades bygga den cykel jag ville, skulle den motsvara min inre bild av mig själv. Då skulle alla inse vem jag egentligen var även om jag själv inte hade en aning om det.

Min blå Crescent byggdes om med hjälp av banansadeln för att motsvara bilden av mig själv som tuff, framtida HD-åkare. Pengar fanns inte men med en tioårings rymliga samvete gick det relativt lätt att tillskansa sig medel för bygget. En fråga vi alla bör ställa oss kommer osökt in här: Vad spelar det för roll om du kommer åkande med något häftigt fordon, en farkost som är en riktigt ögonfångare? Jag kom ju cyklande på en blå Crescent med banansadel istället för originalet. Svaret är att det spelar ingen som helst roll om det inte är så att din självbild står och faller med hur din farkost ser ut. Banansadeln åstadkom inte mer komfort så mycket är säkert. Jag kommer fortfarande ihåg sadelns tunna stoppning och plåtkanterna som sakta men säkert började karva sig in i skinkorna efter bara någon kilometer eller två. Efter en långcykling till min mormor i Ronneby, en sträcka på 2.5 mil, kändes det som om jag begåvats med två Gluteus Maximus istället för en.

Men mina kompisar beundrade min blå båge. Till en början upprätthöls min självbild men så fort jag gjorde något de inte gillade ramlade min status ned ett par pinnhål. Oavsett banansadeln. Och förutom att den var rätt så betydelselös för min sociala position utgjorde den ett hinder för påstigning i farten, vilket då och då behövdes när jag behövde fly för livet efter att ha gjort något som kompisarnas föräldrar ogillade. Ett sådant flyktbeteende satte banansadeln effektivt stopp för. Och här infinner sig den klassiska problematiken med form kontra funktionalitet, estetik kontra användbarhet, individualism kontra kollektivism… Kärt barn har många namn. Givetvis sätter jag alltid estetiken främst framför andra funktioner i mina farkoster.

Och då var det dags att fastna igen. Med ett plus i minne kom jag en varm sommardag cyklande in i byn efter den långa färden hem från Ronneby. Landningsställen var utfällda inför ett stopp vid fiket där jag snörade av mina marinblå ”Adidas Östpakistan” och gjorde ett inköp av Coca-Cola och en påse chips för pengar jag snott från mormor. Kapsylen flög av när jag satte flaskan mot styret och fastnade under min fotsula, varpå jag vispade till med foten så att kapsylen for iväg som en projektil genom luften och landade i min utsträckta handflata. Jag vände och vred på den och inuti stod det: ”DET VAR NÄRA ÖGAT”. Jag tänkte – det var som fan! och insåg överlycklig att storebrorsan som var på plats vid fiket såg det hända, därmed var jag för evigt inskriven i historiens mest lyckosamma kapsylkast och lyckan var fullständig. Ödets anlete log mot mig som konstaterade att det måste vara något särskilt med mig. Den cykeln motsvarade mina förväntningar.

Jag åkte buss till skolan i fem år, fem mil om dagen. Här låg förväntningarna på ett högre plan som innebar att jag då och då lyckades missa bussen och en hel skoldag med flit. Det var alldeles för enkelt att dra benen efter sig på vägen ned mot det stora blå bussgaraget där byns A-lag satt på lastbryggan och söp. Och skroderade. Förväntansfull kunde jag sedan ringa mitt extrajobb och fråga om jag fick komma och jobba? Jag jobbade nämligen extra på byns snickeri där den ena ägarens fru brukade komma vaggande med sin breda röv, vi timanställda stod som tända ljus och log mot henne berusade som vi var av lackångor och halvdöva av hammarslag mot träpluggarna i det med knaggar fullspäckade virket. Pengarna vi tjänade betalades ut kontant i handen varje fredag från ägarna som var nykterister bägge två. Jag använde urskillningslöst alla kontanter för att köpa sprit som jag beställde av A-laget. Det förklarar varför det stora kräftkriget började, då hade jag druckit en kvarting Renat blandad med Saturnus punsch. Fy för den lede! För brännvinet alltså, inte Saturnus punchextrakt som var både sött och gott. Som en flickas armar runt midjan när man körde moped. I sådana stunder kom mopeden verkligen till sin rätt. Men även här sipprade alkoholen in och förstörde allt som kunde varit fint och sprött, kärlek rent av.

Debacle efter debacle inträffade med oss själva som ”mopedonauter”. Vi var ofta berusade där vi for omkring på egenhändigt trimmade farkoster som lätt gjorde 60 km/h. Utan hjälm. En kompis som plötsligt somnade på mopeden och for iväg ned i diket i sommarnatten så att det slog gnistor och smällde som åskan var inget ovanligt. Själv körde jag på en lågt hängande gren i den skog där vi hade gömt ölbackarna inför en hägrande backanal. Man ska ju plocka lågt hängande frukter vilket inte var ett skäl till att jag lät grenen träffa mig rakt i mellangärdet och slå av mig från mopeden. Under tiden som jag låg på den mossbelupna marken för att gapskratta åt mopeden som på egen hand brakade iväg in bland skogens stock och sten, hände det som inte får hända.

Som moppepojke fastnade jag i ett konstant alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle var jag så berusad att jag vände mig om för att konversera samtidigt som den brölande tvåtaktaren under mig fortsatte sin färd. Framåt. I full karriär! Jag låtsades inte om det faktum att jag faktiskt styrde min farkost och var ansvarig för den, utan fortsatte prata med tjejen som satt därbak. Och eftersom ingen styrde längre så gick jag och tjejen in för kraschlandning mot asfalten med buller och bång. Dagen efter gapskrattade ödets anlete i spegeln över denna ”tosingafora”. Själv försökte jag med svullna fingrar känna var de blodiga sårskorpornas åker började och var den tog slut. Att jag riskerat livet på tjejen låtsades vi inte om mitt öde och jag. Vi gick bara vidare som om det aldrig hade hänt.

Och som jag byggde om och lackerade om min farkost! Skruvade och trimmade, om och om igen. Vid lyckade insatser for moppen iväg som fan själv. Skaparglädjen var enorm! Men mekandets mest essentiella grundpelare; att vara noggrann i allt jag företog mig, fastnade inte i mitt huvud. Tvärtom slarvade jag ju mer jag höll på, lade muttrar och skruv i en enda hög, tvingade på känsliga aluminiumgängor skruvar med fel stigning på gängorna, slog och hamrade på allt som inte passade, precis som styret i en diktatur löste jag mina problem; ”hjälper det inte med våld finns bara en lösning; ännu mera våld!” Sic. Denna oförmåga att förstå min egen begränsning och överskatta min egen kapacitet ska följa mig livet ut, tron att allt är möjligt ledde till flera dårskaper än jag någonsin kunnat drömma om. Men det är roligare att leva så än att vara pragmatisk och välja bort allt som är svårt eller innebär en risk. Mina storebröder var inne på samma bana men ändrade sig i tid och insåg att de inte skulle bli mästare i spelet om ringnycklarna, momentnycklarna, skjutmåtten och toleranserna. Men gjorde jag det? Inte. Däremot belönades jag rikligt med hågkomster om alla fel och misstag jag gjorde; mina dårskaper i reparations- och renoveringskonstens värld är otaliga. Ta bara silverfärgen som jag målade den förstulna motorcykelns ekerfälgar med, färgen som aldrig torkade. Jag kan än idag bli sentimental när jag ser en färg i precis samma nyans som motorcykelns ekerfälg hade.

Det som mekandet och ombyggnaden av mina allra tidigaste farkoster lärde mig var begränsningens styrka. Det går nämligen inte göra vad som helst med en farkost om den ska fortsätta tjäna sitt syfte. Många idéer som redan från början var omöjliga att förverkliga kom från bygget av plastmodeller,. Det fanns till och med modellbygge som ämne i skolan på Tekniktimmarna. Helt otroligt när jag tänker efter och kanske påverkade det mitt inköp av en ”Revell” plastbyggsats i form av en hot rod som istället för tak hade en stor kromad krigshjälm med svart kors på. Att det var en tysk krigshjälm från andra världskriget med Wermachts kors på störde inte mig. Min fascination för de breda gummidäcken och den klarröda färgen som kontrasterade mot hjälmens kromade utsida, hade inga gränser. Åtminstone inte förrän jag satt ihop den. Då släppte begäret och det borde lärt mig något som jag tyvärr skulle repetera till förbannelse i mitt liv som bilmissbrukare. När den åtrådda förändring som farkosten behöver nås så är det inte kul längre. Då måste det till nya mål och nya projekt, nya dårskepp helt enkelt.

Min faders farkoster hade inte jag några direkta förväntningar på. Men han hade och det blev tydligt när han drabbades av demens mot slutet av sitt liv. Vilken var hans mest älskade farkost? Traktorn som ersatte hästarna gick förstås inte av för hackor. Han hade ju även haft en ”Hitlerbubbla” från 1962, den vi satt fast med på Backarydsvägen på självaste julafton, eller den babyblå Ford Taunus 17 M som brorsan tog över och dekaltrimmade. Men hans första egna traktor var en Fordson Major med stora gjutjärnsfälgar framtill, men den svek honom allt som oftast ute i skogen där den gärna slirade och fastnade i mossan. Hans stora kärlek när det gällde jordbrukets farkoster var en Ford 4500 från 1968 som gjorde 60 km/h på högväxeln. Den var hjärtat i hans lantbrukargärning och gick den sönder var det som om tidens stora hjul stannade. Allt som då var bra och gott nog för resten av Sverige gick honom förbi medan räkningarna hopade sig, min far svor ve och förbannelse över dem samtidigt som det depressiva i hans karaktär escalerade. Nornorna ritade en alltmer ödesdiger kurva i livets diagram vilken bara pekade nedåt för att beskriva hans sinnesstämning. En kurva som inte rätades upp förrän traktorn kom tillbaka till fadershuset.

Det visade sig vilken betydelse Forden hade som farkost den gången de ringde från Vidablick i Ronneby och berättade att han hade yrat inne på sitt kala sjukhusrum och ramlat i golvet. I huvudet slog han upp en reva värdig ett svärdshugg, tänk Gunnar på Lidarende, och han sändes strax iväg till Blekingesjukhuset med ambulans. Och den natten cyklade jag ut till sjukhuset och tågade modstulen in till en operation som jag sent skulle glömma. Den började inte bra. Min far som fortfarande hade en avsevärd styrka i sin seniga kropp präglad av fysiskt och hårt arbete, hade en AT-läkare som hängde fast i hans arm och en sjuksköterska som försökte parera den andra armens vevande. Han satt i bara kallingar och undertröja på britsen inne på mottagningsrummet i akutmottagningen. Blodig och rakad där såret gapade. Läkaren, en helt ung man, frågade om jag kunde lugna min far och la till: ”Är det ok att vi syr utan bedövning? ”Självklart” svarade jag och svor inombords över den smärta som skulle få min far att verkligen gå bärsärkar gång. Då slutade han plötsligt att veva med armarna och vände sig mot mig. ”Är det du min son?” sa han. ”Ja” sa jag. ”Hur gick det med traktorn?” frågade han. ”Det var startmotorn”, sa jag. Hans lugn kom ögonblickligen. Leende såg han upp mot fönstret och stjärnorna därutanför, där gudomliga traktorer snart skulle bära honom över himmelrikets bördiga åkrar, medan läkaren sydde med samma hastighet som en symaskin.

Men i ett försök att ändå avsluta dessa rader om mina första farkoster, så är det helt säkert så, att förväntningarna motsvarades inte av min kunskap om teknik. Jag varken ville eller kunde lära mig tillräckligt om hur saker och ting faktiskt fungerar. Tvåtaktsmotorn lärde jag mig hata eftersom jag inte begrep mig på den. Den hade en nivå vad gäller både funktion och sammansättning som jag inte kunde förstå. Ett bra exempel på detta är den gången jag fick för mig att demontera frikopplingen på min Puch Florida. När delarna flög över svinstians cementgolv efter att en stor spiralfjäder släppt, insåg jag att den aldrig mer skulle frikoppla något av värde. Full av besvikelse över mig själv och mina tillkortakommanden sådde jag split med hjälp av sprit, ett näst intill kriminellt leverne med stöld, fyllor och slagsmål. Visst är det spännande att vara illa ute utan att ens veta om det!

Om mina förväntningar på mopedmotorerna kom till skam så fanns det andra uppfinningar som skulle bära fram mig på livets motorväg. En fyrtaktsmotor krånglade inte alls på samma sätt som en tvåtaktare, det jag försökte lära mina mopeder med handslägga skulle inte inträffa i en bilmotor. Och den snabbhet och pålitlighet jag eftersträvade kunde inte mopederna tillgodose. Än mindre cyklarna. Det måste till en bilmotor till det, en konstruktion mer solid och robust för att slås sönder ens av en sådan dilletant i ingenjörskonsten som jag. Utan att inse det var jag på väg att skapa mig orimliga förväntningar på fyrtaktare i en bil vars latinska namn betyder ”Jag rullar”. Och nog rullade den alltid, nästan lika snabbt som pengarna.



Farkoster #13

Buss, Mopeder, Motorcyklar Posted on september 5, 2020 22:25
Traktorgaraget där både bilar och andra farkoster lackerades. Foto: Hans Gustafsson

Silverfärgad silverpil

Det har blivit dags att lämna mopederna efter eskapaderna med denna farkost. Mitt dåliga samvete efter det stora kräftkriget på brorsans Saloon återtog sin vanliga elasticitet efter en ovanlig skönmålning av en annan slyngels moped. För att förstå hur lite vi värderade mopederna vi körde är beskrivningen av hur brorsan och hans kompis målade om en röd Puch Florida nödvändig. Allt skedde i hemlighet med den silverfärg som använts till en av de förstulna motorcyklarna som även kallades för Silverpilen.

Brorsan och hans bästa kompis satt som två jättar uppe på Saloonen i ladans före detta sädesmagasin och skickade en plasthink med öl mellan sig när jag kom upp för trappan. För mig tedde de sig som jätten Pantagruel och hans kompisar i Rabelais skrönor från 1600-talet. (Sic). Snarkningar av dignitet timmerstockar kom från en av sovplatserna uppe vid taknocken. De bägge ”jättarna” hyschade när jag sa ”hej” och brorsan pekade menande upp mot sovalkoven ovanför. Brorsans ”jättekompis” inledde en viskande dialog med mig och ställde frågan om livet lekte? Och gick inte jag i samma klass som blondinen med de långa benen; Maggie? Visste jag hur hennes bröst såg ut? Var de som vändstekta ägg eller var de fylliga som fastlagsbullar? ”Jätten” skrattade. Jag med. Nog visste jag vem Maggie med de långa benen var. Men innan jag hann göra bort mig på riktigt ställde ”jättebrorsan” en lägmäld fråga; kunde jag hjälpa dem med ett ”practical joke”? De behövde färg till en Puch Florida som skulle målas om medan ägaren Urban, den fyllskallen! låg och sov ruset av sig. ”Jättarna” visste att jag var i besittning av silverfärg, även känd under begreppet ”tattarkrom”. Silverfärgen hade förgyllt ekerfälgarna på en av de motorcyklar jag och mina kompisar försökt lägga vantarna på. Och färgen var inte vilken silverfärg som helst, den torkade nämligen inte. Aldrig någonsin.

Stackaren som låg och sov ruset av sig på Saloonen var ingen mindre än Urban, en 16-årig kille på glid i livet som kommit till byn från en förort till -Göteborg. Han hade simultankapacitet och lyckades knapra både piller och dricka sprit samtidigt. Ovanligt för killar i hans ålder. Ibland var han hög som ett hus när vi åkte bussen till skolan, men han var snäll och gjorde inte en fluga förnär. Trots det var vi rädda för honom, kanske berodde det på att han försökt ta livet av sig i bussen en fredagseftermiddag. Han hade suttit längst bak och ensam svalt innehållet i en burk med piller som skulle räckt till ett kompani. Han hade fått åka ambulans till akuten där de magpumpade honom för detta tilltag. Och det var han som låg på ”lit de parade” och snarkade, högst upp under Saloonens taknock.

Brorsans Saloon var ett häftigt ställe. När den öppnade stod en allé av nedstuckna kaveldun indränkta i bensin och brann utanför ladan ända fram till dörren med den skramlande, emaljerade plåtskylten: ”STANDARD OIL”. Det ohyvlade virket i takstolar och sidobalkar som bar upp det gamla sädesförrådet, kojerna som snickrats till för rusiga övernattningar. Bardisken med alla glas och flaskor, kassa-apparaten ”National” från sent 1930-tal och stereoanläggningen vars display lyste brandgult i mörkret, dess tryckknapp var en ingång till en musik jag älskade men inte hade tillgång till själv. Brorsans AKAI rullbandspelare levererade den tidens Spotifylista. Ett rullband varade i en timme och det fanns två mikrofoner till bandaren som gjorde det möjligt att när festen tog fart, stänga av musiken och istället hålla ett brandtal om hur man störtade diktatorn Franco. Som vanligt var det sjuttiotalsproggigt, vänster och samhällstillvänt, kryddat med den revolution som ständigt låg på lur men aldrig genomfördes. Doften av rökelse, indisk Myrra och brända stearinljus i sällan skådad, brandfarlig kombination når mig nu, decennier efteråt och jag ler åt hågkomsten av den lada som min far skattade allra högst av alla byggnader på den lilla gården, men som var värd minst i reda pengar.

Och så till stölden som kom av sig. Den natten var jag rusig av doften från bensin och läckande olja från skjulet där motorcyklarna stod. En kompis doftade något helt annat; ångestsvett, han läckte feromoner som ett såll, modet rann bokstavligen ur honom. Han hade på ett tidigt stadium bestämt sig för att tjalla på oss två som stod och tryckte vid skjulets vägg. Om han förflyttade sig lika fort som en nattfjäril mot ljuset från huset kommer jag inte ihåg, i vilket fall styrde han rakt mot den dörr som öppnades på vid gavel över cementtrappan och det röda järnräcket. Den som öppnade dörren och blickade ut över slagfältet var samma person som tänt lampan; ordningsvakten ”Silverräven”. Han skulle precis stänga dörren och gå tillbaka in i huset och lägga sig igen när vår Quisling till kompis snubblade vid trappavsatsen. Med gäll röst förnekade han allt. Han hade bara varit med för att titta på utan att en tanke på att han själv kunde stjäla en av motorcyklarna.

Vi två som stod och tryckte vid skjulet var av en annan mening. Vi ville förstås att vårt pucko till kompis skulle få tillbaka modet, men hur det skulle gå till var inte självklart. Och mycket riktigt så gick det inte, kompis Quisling var fast besluten att så split mellan oss och Silverräven på trappan. Ordningsvakten fick nog och när han fick syn på oss hojtade vi: ”Kan vi få köpa motorcyklarna!?” Då gick dörren upp på vid gavel och Quislingen hukade inför Silverräven, en av danspalatsets mest fruktade ordningsvakter och härskare över den restaurang som på Danspalatset kallades för ”Landgången”. Alla i byn som Gud glömde kände till honom, han var även diktator över Danspalatsets stora grusbelagda fält där 2000 bilar stod parkerade en lördagskväll. Silverräven hade med berått mod slagit sönder skärmen på en gammal fin femtiotalsjänkare med batongen. Varför? Han som körde tog för lång tid på sig att parkera.

”Vilka är ni? Kom fram så jag ser vilka ni är”, röt Silverräven. Vi kom fram ur dunklet vid skjulet. Quislingen stod och snörvlade vid trappan, snart nog skulle han brista i gråt; ”Jag var inte med på det, de tvingade mig, jag har aldrig tänkt stjäla någon motorcykel…” Och så vidare. Det Silverräven sa när vi samlades vid trappan var; ”Försök inte slå i mig att ni vill köpa motorcyklarna, ni kan lika gärna ta den om rödluvan. Men om ni har någon råg i ryggen så följer ni med in”.

Som jag minns det så hade han breda svarta hängslen, svarta byxor och nättröja. Min kompis och jag tvekade en stund, jag var astrött och ville mest av allt hem till min sköna säng. Men hemma innebar också att vakna upp till en söndagsmorgon där familjens patriark ställde till med räfst och rättarting; VAD HADE JAG NU STÄLLT TILL MED!? Vilken ”tosingafora” hade jag nu plöjt?

”De är för gamla, jag trodde det var nya motorcyklar…” sa jag till Silverräven. ”Så då var det ingen idé att sno dem?” svarade han. Jag skakade på huvudet. ”Vad ska du ha för domma?” sa kompisen som också var den som skulle härbärgerat stöldgodset. Själv tänkte jag en massa tokiga tankar som inte ledde någon vart; Vår allsmäktige Gud kanske är en hälare? Säljer frälsning för pengar. ”Nu kommer ni med in, alla tre.” sa Silverräven barskt. Det var då jag kom på att jag kunde göra som när vi var utanför ödehuset, fly längre in i huset och hoppa ut genom ett fönster. Men kompis Quisling förekom mig, han tvärvände och sprang som en hind över åkern och var borta på ett nafs. Vi följde honom med blicken men ingen av oss följde efter. Istället gick vi in i huset och ordningsvakten låste dörren. När vi kom in köket försvann min idé om att fly med hjälp av ett fönster lika fort som en avlöning. Vi hälsades nämligen välkomna av en stor och skällande schäferhund, kopplad med en kätting som kunde använts till en Högsjö-bogserare.

Varför insåg jag inte det brottsliga i mitt handlande? Urban från Göteborg, som låg och snarkade under ladans tak medan de två ”jättarna” målade om hans Puch Florida i en silverfärg som inte torkade, hade kanske svaret på den frågan. Vid ett tidigare tillfälle hade han kommit hem till oss på gården en ljummen sensommarkväll då allt är som inlindat i en varm och mjuk filt. Solens nedåtgående strålar värmde fortfarande där vi två satt på kökstrappan. Eldflugorna gjorde sig redo för nattens dans och min far stod ute på gårdsplanen och slipade lien. Urban berättade forcerat om ett inbrott han och de andra fosterhemsplacerade barnen planerade nästa helg. De skulle göra en stöt mot järnaffären i Ronneby. Jag lyssnade med allt större oro för min fars reaktion om han hörde Urbans plan.

Så fort Urban beskrivit stöten sa jag; ”Nej det är inte min grej att göra inbrott och så.” Urban förstod först inte hur någon kunde avböja en sådan häftig stöt, men när han tog in mitt budskap fick jag lova att inte säga något till en levande själ. Om snuten tog dem skulle det bli fängelse. Minst två år. Jag fick inte säga ett ljud! Vi skrattade nervöst bägge två när min far kom fram och frågade vad två sådana herrar som vi pratade om? ”Urbans moped”, sa jag. Det var en urusel bortförklaring men min far lät sig nöja med det. Puh! Det var nära att jag halkade in på ett bananskal i den tyngre kriminella banan.

Vad tänkte jag på då? När det gällde stölden av motorcyklarna? Dualismen i mig som människa. Å ena sidan visste jag att jag inte borde ge mig på att stjäla en motorcykel även om den stod och förföll och ingen använde den men å andra sidan; varför inte? Alla andra stal ju i det tjyvsamhälle jag kommit att betrakta som mitt. Då försvann rädslan vid det vaxduksklädda köksbordet där den stora schäferhunden satt och dreglade, rädslan för Silverräven som med grötmyndig min förklarade att han bara behövde lyfta luren för att vi skulle sitta i baksätet på en polisbil. På väg till ett mycket värre ställe än byn som Gud glömde.

Jag härsknade till när frågan kom om vi var beredda att betala för att slippa ur vår belägenhet? Och jag vet varför. Det berodde på att jag var trött och nej, jag hade absolut inte råd att köpa mig ur detta. Jag var skyldig den lokale översittaren ”Stalin” 200 kronor för en trimmad cylinder till min Puch Florida. Och ”Stalin” var känd för att driva in skulder på ett lika brutalt sätt som sin namne. Ett exempel var en kortlek som hyvlade av knogarna lika effektivt som när man förlorade i knogpoker.

Det fanns en anledning till och det var lövskogen som Danspalatsets ägare högg ned i utkanten av byn som Gud glömde. Kalhygget som ersatte de stora lövträd vars skugga vi lekt under som barn var att jämföra med oljekrisen på 1970-talet. Plötsligt insåg vi att miljön har ett pris. Tänk dig de mjuka, sedan årtionden tillbaka upptrampade stigarna där vi smög omkring och lekte cowboys och indianer, skogsgläntorna kala och fyllda med fallna lönnar och avenbok, blandat med ris från buskage och avhuggna grenverk.

Som plåster på såren satte danspalatsets ägare ned 2000 granplantor i en liten skogstjärn som torkade ut medan plantorna slog rot och växte ihop till en jättebuske av gran. Plantorna blev en symbol för löftet Danspalatsets ägare gett myndigheterna när semesterbyn som projekterats där skogen stått, inte blev av. Virket såldes och pengarna gick upp i rök. När jag kommit så långt i min tankegång reste jag mig från pinnstolen i Silverrävens kök och sa: ”Kan jag få nycklarna? Du får inte hålla mig kvar här, jag polisanmäler dig om du inte släpper ut mig.” Och det räckte för att Silverräven skulle resa på sig och låsa upp dörren. Utan att bevärdiga vare sig schäferhunden, Silverräven och min kompis med en blick, gick jag ut därifrån.

Kompisen lyckades få till en juste deal med Silverräven och köpte två av motorcyklarna. Silverräven hade antagligen fått i uppgift att skrota dem. Efter köpet stod de bägge motorcyklarna i kompisens farsas garage och det var där jag målade fälgarna på den ”båge” jag hjälpte till med att renovera. Efter några dagar tog jag i fälgen och silverfärgen kletade direkt av sig på både händer och kläder. Likadant veckan därpå. ”Den djävla färgen torkar inte!” svor jag besviket. Någon som också svor var kompisen som skulle sälja motorcyklarna och tjäna en bra hacka. Och till råga på allt kom vår egen Quisling ned en förmiddag till lastbilsgaraget där vi gjorde i ordning motorcyklarna.

Den ena hade vi fått igång och den gick skapligt medan den andra, Silverpilen med de silverfärgade fälgarna, vägrade starta. ”Magnettändningen har gett upp”, konstaterade kompisens storebror. Han var en äldre och erfaren mekaniker som sällan misstog sig. En del påstod på fullt allvar att han var född i en motor. Som hämnd lät vi Quislingen springa omkring en hel dag i fåfänga försök att få Silverpilen att starta. Inte en chans. Vi lät honom springa av sig sin skuld, ända tills han var helt slut av ansträngningen att springa med en 60 kilo tung MC och gång på gång släppa upp kopplingen med tvåans växel i.

Men låt se vad som hände med Urbans moped. För det var ju detta med silverfärgen. Även en lätt motorcykel som Silverpilen har feta däck och ekrar av en helt annan kaliber än de som sitter på en moped. Omkring sådana motorcykelhjul skapas drömmar. De är beståndsdelar i den tjusning som häftar vid denna typ av farkost och de lockade mig alldeles ofantligt, även om Silverräven fick mig att inse att jag inte skulle bli med MC. Av födsel och ohejdad vana har jag bibehållit min fascination inför allt som snurrar, som liten parvel såg jag med vidöppna ögon lastbilshjulen snurra nere i byns ”Spermadal”. Lastbilarna bar med sig 1970-talets moduler som när de sattes samman blev radhus. Silverfärgen vete gudarna var den kom från.

Kanske svor Urban när han klättrade ned från sin törnrosasömn uppe på brorsans Saloon och fick se sin Puch Florida. Till och med sadeln var silverfärgad. Själv stod jag ute och kastade prick med en stilett mot ladans vägg när han kom stapplande. När kniven träffade ladans vägg lät det; ”dunk!” Spännande! Jag låtsades vara helt fokuserad på knivkastning medan jag i själva verket undrade över hur Urban skulle reagera när han fick se den silverfärgade mopeden?

Han verkade inte ta illa vid sig, visst svor han och kämpade för att försöka torka bort silverfärgen med en trasa men han verkade inte ett dugg förvånad. Eller förbannad. Till slut orkade han inte försöka få bort färgen utan satte sig helt sonika på den silverfärgade sadeln. Just då kom de två ”jättarna” ned för Saloonens trappa. Urban tände en cigarrett och kickade igång Puch Floridan; ”Jävla tjötigt detta, måste ni måla över lyset också era jävla bönder?” muttrade han. ” Den torkar inte, färgen alltså”, sa jag till Urban.” Han drog ett bloss och log slött mot mig medan ”jättarna” stod med armarna i kors och flinade. Strax därpå fimpade Urban cigarretten och påbörjade sin vingliga färd över grusvägen med den silverfärgade Floridan. Själv tog jag stilettens spets och slängde iväg ett kast som fick kniven att darrande sätta sig i ladans faluröda vägg. När jag gick för att dra loss den hörde jag ”jättarna” gå upp för Saloonens trappa. ”Den torkar inte, överhuvudtaget, hörde du?” sa brorsan. Och oj! vad de skrattade.

Urban körde omkull i ett dike på väg hem och kom upp strimmig av silverfärg. När han återigen försökte få bort färgen kletade den sig fast i håret på honom och lämnade stora ränder på ”Petroff” skinnjackan, ränder som inte gick bort på något vis i världen. Då torkade den..! Ungefär som när man på egen hand försöker kleta ut solkräm på ryggen och solbrännan lägger sig överallt utom i fingrarnas spår. Urban såg, kort sagt för djävlig ut. Och därmed var hans saga all i fosterhemmet. Att komma hem omtöcknad av sprit och starköl, strimmigare än Silversurfaren i ”Dag Vag” gick inte för sig. Urban utvisades omgående från fosterhemmet och byn som Gud glömde. Han fick en enkel resa tillbaka till Göteborg. Att supa gick väl an, men att komma hem på en ständigt nymålad moped och se ut som ”Captain Beefhearts” skivomslag, det var bara för mycket.

Den trimmade cylindern jag tvångsköpt av ”Stalin” monterades på egen hand och den satte effektivt punkt för den nya motorns verksamhet i min Puch Florida. Mopeden ville inte gå med denna dyrköpta och trimmade reservdel. Jag försökte lämna tillbaka cylindern men fick nobben; ”Köpt är köpt”; sa ”Stalin” och höll fram handen för att ta emot pengarna medan han vred om näsan på mig med den andra.

Jag tvingades att återmontera originalcylindern och slant även denna gång med en ringnyckel när jag drog en mutter till topplocket. Rasande över smärtan i knogarna som slagits blodiga mot kylflänsarna i topplocket drog jag muttern så hårt att pinnbultens gängor släppte nere i blocket. Jag gjorde precis samma misstag som den gången jag lyckades övertala min far att köpa en helt ny motor… Kompressionen i cylindern gick åt helvete och Puch Floridan gick sämre än någonsin. Trots att motorn var så gott som ny. Som väl var stod min lillebror på tur för att ta över den.

Själv skulle jag fylla sjutton år och jag bestämde mig för att mopeder inte längre var intressanta som fortskaffningsmedel och absolut inte som flyktfordon. Frågan i nästa blogg blir därför om de verkligen levde upp till det jag förväntade mig av dem?



Farkoster #12

Buss, Cyklar, Mopeder, Motorcyklar Posted on juli 3, 2020 10:38
Chopper med lång framgaffel, ett måste på den tiden det begav sig. Foto: Flickr/Robert Mäkelä

Allt ditt är mitt

En mild augustikväll upplyst av eldflugor och ackompanjerad av hundarnas skall nere på byn låg jag och några kompisar till mig och spejade. Vårt mål var tre motorcyklar som låg staplade mot varandra vid väggen till ett skjul som tillhörde den lilla gården. Det var två Huskvarna Silverpilen 125 kubik och den tredje var en Monark med ILO motor på 125 CC. Den sistnämnda påminde om den Italienska moppe med överliggande avgasrör som en av byns A-lagare åkte med. För att inte tala om den MCB som ”Skogsis” körde innan han sågade sig i röven och fick sjukpension.

Detta utspelade sig på den tiden det stora blå bussgaraget var byns mötespunkt och hjärta och jag kom ihåg ”Skogsis” som satt på huk utanför bussgaraget om vintrarna och eldade med pinnved under motorn för att mopeden skulle starta. På morgnarna vallfärdade byns ungdomar till bussgaraget för att gå på skolbussen till högstadiet i Kallinge eller gymnasiet Knut Hahn i Ronneby.

I solskenet en tidig söndagsmorgon återvände jag hem till gården ledande min choppade Puch Florida efter det stora kräftkriget och mitt nesliga bensinslut. I min förra blogg om farkoster sökte jag svar på frågan om min aggressivitet genom att berätta om min farfar, men jag inser nu att det var för att skyla över mitt eget beteende. Min farfar, så som min far beskrev honom, hade förmodligen kämpat för sig och sin familjs existensberättigande medan jag bara varit full och slagits för att jag inte klarade av att hantera det stora kräftkriget som startade på brorsans Saloon. Som människa är du alltid ansvarig för dina handlingar oavsett hur berusad du är eller vilka omständigheterna är, dåliga eller bra – stå för det du gör, fullt ut, hela vägen.

Varifrån kommer då moraliskt ansvar i en tid där det är kutym att alltid neka oavsett vilket brott som läggs en person till last? Det finns många svar i historien. Redan i Njals saga och berättelsen om Gunnar redovisas det moraliska mod som via sedvänjor lett fram till det rättssamhälle vi har idag. Efter att Gunnar har blivit förklarad fredlös på tinget kommer ett antal stridsmän till hans gård Lidarende med ont i sinnet. Som fredlös har Gunnar blivit av med både egendom och rätten till sitt eget liv, han är biltog och därigenom var mans villebråd. Om domen var rättvis lämnas därhän, det viktiga i den här bloggen är vilket moraliskt mod som behövs för att hävda sin egen existens.

På inkräktarnas fråga om Gunnar är hemma blir han dem inte svaret skyldig. En spjutyxa träffar männens härförare Torgrim. Den skickligt kastade yxan ger besked om att Gunnar är hemma och hur mötet ska fortskrida när ägaren har välkomnat stridsmännen på detta sätt är förstås en ödesfråga för hjälten som härmed har beseglat sitt eget slut. Gunnar som i sagan är sann mot sig själv men även mot den övermakt som kommer för att ta hans liv och egendom. Han väljer att stanna och slåss och så bör även jag stå upp för det jag gjort, också en dålig handling har ett syfte och med bekännelsen kan jag försonas med den skuld som häftar vid handlingen. Gunnar hade inte den möjligheten i en rättsskipning som byggde på principen ”öga för öga, tand för tand”. Utan sin härförare fortsatte stridsmännen in på Lidarende och flera av dem miste livet innan de till slut fällde Gunnar.

På byn skulle man en lång tid efter det stora kräftkriget undvika mig. Efter festen som urartade skulle jag betraktas som en paria på grund av mitt dåliga ölsinne. Och om mig skulle det sägas att jag helt omotiverat slagit ned en av mina bästa kompisar. Det var svårt för att inte säga omöjligt att bemöta detta rykte eftersom det faktiskt var jag som slagit min kompis. Det rådde det inga som helst tvivel om. Att åberopa nödvärn eller förklara mitt beteende som självförsvar gick inte hem ens hos mig själv. Jag hade uppnått höjden av förakt för min egen person då jag kom linkande hem, ledande min moped den söndagsmorgonen. Men efter att ha ställt in moppen, smugit upp på pojkrummet och slutit ögonen i den rankiga sängen för att stänga ute världen, skulle jag snart vara ”fit for fight” igen. Det paradoxala var att storebrorsan inte fäste någon som helst vikt vid den trasiga kassa-apparaten vilken var själva upphovet till det stora kräftkriget och min våldsamhet. Det spelade helt enkelt ingen roll att apparaten gått sönder. Och jag var snart i full färd med att genomföra nya dårskaper, eller ”tosingaforor” om man så vill, i min strävan efter den åtråvärda farkost som kallas motorcykel.

Vi var tre stycken som observerat de tre motorcyklarna under en nattlig promenad hem från danspalatset som låg utslängt i skogen invid Åsjöns grusstränder. På andra sidan sjön låg Åsjövallen, där byns fotbollslag förlorade sina matcher med stor bravur och pojklaget tränades i att utföra samma konststycke. Det var inte så att vi uttryckligen tänkte stjäla motorcyklarna. Som vi såg det var de en outnyttjad allmän resurs där de låg staplade mot skjulets vägg. De var inte till nytta för någon. Den juridiska termen ”egenmäktigt förfarande” fanns inte med i vare sig byskollärarens eller vårt ordförråd. Men vi visste mycket väl vem som ägde de tre motorcyklarna. Det var familjen som ägde byns stolthet i nöjesbranschen, det stora danspalatset som en gång i tiden startat som brunnshotell. Ägarna, en tysk familj hade tre söner som fått varsin motorcykel i present.

Jag hade varit på födelsedagskalas hos den yngste av sönerna när han fyllde elva år. Vi var några stycken från min klass som fått inbjudan och när vi satt oss ned på stolarna i ett av danspalatsets etage hade jag med egna ögon fått se födelsedagsbarnet öppna en present som innehöll en sprillans ny Fender Stratocaster med tillhörande förstärkare. Med en grimas la han elgitarren åt sidan och gav sig på nästa paket, och sedan nästa, och nästa… Vi barn beundrade hans presenter medan vi vräkte i oss Bullens pilsnerkorv och drack hinkvis med Trocadero. Till efterrätt åt vi gräddtårta och glass så att magarna värkte. Vad jag gav honom i present kommer jag inte ihåg, säkert något helt obetydligt i den mängden av grejor som han vadade runt i efter presentöppningen.

Födelsedagsfirandet avslutades med att vi blev insläppta i ett av de hus som danspalatset förfogade över. Vi kom in i husets nedre våning som bestod av ett enda rum med ett bord som bar på en otroligt stor modelljärnväg som täckte hela rummet. Märklin tåg i olika modeller, hus, affärer, parkeringsplatser med leksaksbilar i plåt av amerikansk modell, järnvägsövergångar, tunnlar, parkmiljöer och åar med rinnande vatten och broar över dem. Tågen gick med jämna mellanrum innan de växlades in i den stora rangerbangården eller stannade vid järnvägsstationen som var ett riktigt praktbygge. Födelsedagsbarnet drabbades tyvärr av ett vansinnesutbrott mot slutet av dagen då modelljärnvägen plötsligt blev strömlös. Vi barn blev skjutsade hem av mamman som såg ut som Jaqueline Kennedy och doftade himmelskt av parfym.

Därmed inte sagt att det var ok att ta hand om familjens utrangerade motorcyklar, även om de bara stod uppstaplade mot ett skjul i väntan på vidare transport till skroten. Men familjens rikedom inspirerade oss att ta hand om motorcyklarna utan att för den skull drabbas av dåligt samvete. Tvärtom tycktes det oss som om vi gjorde en insats för att dessa gamla MC skulle få gå några varv till. Vilket visade sig vara en riktig utmaning.

Att stjäla dem var enkelt. En månbelyst augustinatt låg vi i det höga gräset nedanför kullen som ledde upp till skjulet där motorcyklarna stod. Vi väntade till midnatt innan vi smög oss upp över fältet som sluttade upp mot skjulet där motorcyklarna stod. Jag var rejält nervös när vi började åla oss iväg genom det höga vildgräset, det är en sak att tala om en handling man vill utföra och en helt annan att genomföra den. Mycket snack och lite verkstad kan sammanfatta detta fenomen. Mest påstridig av oss tre som kröp upp för kullen mot skjulet där motorcyklarna stod, var den kompis som skulle härbärgera stöldgodset. Det var mörkt i boningshuset och när vi kom fram till skjulet reste vi oss och började lösgöra motorcyklarna från varandra. En kedja rasslade till, en hund skällde på byn och vi frös till is. Men i boningshuset var det tyst och mörkt och när vi upptäckte att den tredje MC.n var låst på bakhjulet övervägde vi med hjälp av viskningar om vi skulle släpa ”bågen” över fältet. Men den var för tung så vi bestämde oss för att låta den stå kvar. Och det var då som lampan tändes i huset.



Farkoster #11

Cyklar, Mopeder, Punch Posted on juni 6, 2020 10:15
Foto på en gammal kassaapparat.
Kassa-apparaten var av det antika slaget, och när den gick sönder var slaget om Saloonen och det stora kräftkriget förlorat för min del. Foto: Bukowskis.com

Saturnus Punch

Det gällde att lära sig alla flyktvägar för att klara sig de få gånger polisen lyckades ta sig hela vägen till byn som Gud glömde. Byns egen halvblodsindian Cricken jagades till exempel av polisen men lyckades fly undan med sin Puch Dakota i en hastighet av 70 km/h. När mopeden väl stod i garaget begick han misstaget att gå till kontrollen nere i byns centrum vid E66:an. Snutarna tog honom direkt och med Cricken i ett stadigt tag i hampan åkte hela trafikkontrollgruppen till familjens garage. Där plockades den trimmade mopeden ned i småbitar och socialtjänsten kopplades in. Men de hittade inte till byn som Gud glömde och efterräkningarna kom av sig.

Det handlar förstås om mina förväntningar på mopeden som farkost för flyktbeteende men också om flykten som fenomen. Min kurator säger att så fort jag börjar prata om att ge mig iväg från alltihop så är det ett tecken på att jag flyr från problemen. Och hon har rätt. Vem vill inte fly undan problemen? Och att göra det i en snabb och lyxig farkost ger en känsla av att stå över vardagens trivialiteter. Överallt används farkoster för sådan eskapism. Många av mina farkoster har fått göra tjänst som flyktfordon och min gröngula mopedchopper var inget undantag. Den tog mig till ett annars ouppnåeligt limbo där jag knattrade fram längs byns öde grusvägar. Alltsedan dess har jag behövt allt snabbare flyktfordon när den – ack så tråkiga! – vardagen gjort sig påmind.

Denna natt som skulle gå över i gryning en söndagsmorgon i slutet av 1970-talet körde jag omkring på måfå med min choppade, gulgröna Puch Florida. Med nya motorn spinnande och tårarna rinnande. Jag var bakfull och jeansjackan stank kräftor och dill lång väg, jag var på väg mot ”Bråten”. Det var inte ens en by utan en samling gårdar längs med en grusväg, en avstickare från E66:an. I riktning mot Växjö. Det ringlande vägnät som breder ut sig inne i skogarna kunde föra en ända till helvetet om man ville. Dessa grusvägar kallades också för ”fyllevägar” och var något livsfarligt så var det de, en lördag kväll när dansställena i Blekinge och Småland stängde och alla fyllskallar skulle ta sig hem. Skälet till min tårfyllda och självömkande sinnesstämning var det faktum att jag slagit en kompis på käften då det stora kräftkriget bröt ut och festen uppe på brorsans Saloon spårade ur.

Den kvällen det stora kräftkriget utspelades på Saloonen hade jag druckit en kvarting brännvin uppblandad med lika många delar Saturnus punsch. Fy för den lede! Jag slog till kompisen så att han ramlade rakt över ett av de soffbord som storebrorsan möblerat Saloonen med. Att jag slog honom berodde på att han haft sönder Saloonens kassaapparat, ”National”. Denna magnifika pjäs hade brorsan bärgat hem från byns sopcontainer där handlaren i byn hade slängt den. Kassaapparaten fungerade utmärkt men var för gammal. Men när min kompis varit på den gick det plötsligt inte längre att öppna kassalådan. Då jag frågade vad fan jag skulle säga till brorsan när han kom hem? började kompisen, som var ett riktigt rötägg, att kasta kräftor på mig. Och inte bara på mig utan på alla de som satt i de sunkiga sofforna vid soffbordet. Därmed var kräftkriget i gång.

Jag kom ihåg att jag försökte få stopp på kräftorna som ven genom luften, deras spretiga klor fastnade var de än kom. Jag skrek att han skulle få betala dyrt för kassaapparaten och då han käftade emot slog jag till honom på hakspetsen. Jag märkte knappt själv vad som hände, registrerade bara att plötsligt låg kompisen på rygg över det låga soffbordet bland krossade glas och omkullvälta flaskor. Alla runt bordet skrek: ”IDIOTJÄVEL!” och andra invektiv. De var mycket upprörda och flera av dem slängde kräftor efter mig när jag vinglade ned för saloonens trappor. I ruset från den sockersöta Saturnus fyllan hade jag nämligen fått för mig att jag måste gömma nyckeln till saloonens dörr. Efter ”gömma-nyckel-leken” skulle jag slänga ut packet som satt i Saloonen och ojade sig över kompisen som slagit sig lite grand i ryggen när hans fläskahuvud dunsade emot soffbordets kant. På väg upp för trappan glömde jag var jag gömt nyckeln.

Uppe på saloonens brädgolv bad jag alla att omgående fara åt helvete. ”Det här är inget fyllekalas!” påstod jag. Responsen uteblev inte, jag fick ett helt gäng med kräftor slängda mot mig. När jag gick in för att handgripligen mota ut allihop skrattade de bara och konstaterade; ”Vi åker moppe till nästa fest, här kan man ju inte va!”. När siste man – jag själv – gått ned för trappen slog dörren igen bakom mig och gick i baklås. Saloonen stängd för all framtid och det gick inte att komma in utan nyckel. Själv stod jag och vajade som ett rö för vinden, eller som strået inuti vodkaflaskan Wyborovka, dyngrak var jag och min blick hade samma fokus som Jaques Tatis skelögda bybo i filmen ”Fest i byn”. När de sista gästerna kickat igång sina mopeder och åkt stod jag och drog i dörren som vägrade öppna sig. Det enda som hände var att det slamrade på insidan om den ”Standard Oil” skylt i plåt som hängde där. Men mitt öde den kvällen skulle snart bli än värre, min far var nämligen på väg ut för att kontrollera om festen löpte på som den skulle.

En av mina bästa vänner som inte svek mig ens när jag plöjde riktigt djupa ”tosingaforor” var kvar och höll i stegen jag försökte klättra upp på. Med sockersöt, torr gom, smackande tunga och blodsprängda ögon såg jag stjärnor i mörkret. Jag ramlade ned från stegen varje gång jag försökte klättra upp för att öppna fönstret uppe i Saloonen, min far stod vid stegen medan jag kravlade mig upp för att försöka ta mig upp igen. Han var fly förbannad. Jag tyckte mig höra som i ett töcken; ”Och sådana söner ska man ha! Du är ju stupfull poujk!” Han hade rätt och det var hemskt, jag var så full att jag inte kunde ta mig upp för stegen och skämdes gjorde jag, i mitt berusade tillstånd fanns bara en sak att göra. Det var att fly undan alltihop med hjälp av mopeden. Min bevingade, gulgröna Stål-Pegasus med stjärnor på var räddningen, en farkost som skulle ta mig långt därifrån.

Detta var anledningen till att jag körde min gröngula choppermoppe genom den grandoftande, ljumma augustinatten. Jag försökte inte ens bearbeta insikten om vilken våldsam person jag var, kriminell rent av. Negativa tankar avlöste varandra. Varifrån kom den? Min stora vrede. Antagligen från min fars sida av släkten. Min farfar hade varit storbonde i en ödsligt belägen trakt i norra Blekinge där varulven ylade i månskenet och skogen stod tät i mossan kring nämndemannagården som farfar härskade över. Det var enda gården på mils avstånd. Min far hade växt upp där och som femåring en höstdag hört konstiga ljud från en av de två ladorna som flankerade vägen upp mot mangårdsbyggnaden. Han hade smugit sig in under stengrunden och bjälklagen som bar upp ladan. Det var ladan som kröntes av den stora vällingklockan och det han fick se satte djupa spår i hans minne.

Min farfar och farmor hade åtta barn, de delade gården med farfars syster och hennes man som hade lika många barn, de bägge familjerna utgjorde tillsammans mer än 20 personer som skulle leva på vad gården gav. Om detta var orsaken vet jag inte, men min farfar kom inte överens med systerns make. Och den gången då min far smög in under grunden såg han gårdens två familjeöverhuvuden slåss med knytnävarna. Helt tysta var de, bara flåsande, avhuggna andetag av smärta hördes när knytnävarna träffade. Min farfar var stark. Det sades att han kunde böja en hästsko med bara händerna så jag gissar att slagen tog där de skulle. Något år senare sålde systern och hennes familj sin hälft av gården till farfar, sen flyttade de och hördes inte av mer.

När min farfar dog hade han fem kronor och sjuttiofem öre i kontanter upptecknat i lösöresförteckningen. Gården var värd miljoner. Min farfar var nämndeman och rättvis i allt han företog sig, men tog ändå till nävarna för att hävda sin ställning och rätt i livet på gården. Och jag trodde mig vara likadan, vilket jag ska berätta om i nästa blogg som handlar om motorcykeln som farkost och min karriär på Plåt & Svets, verkstadsteknisk linje. Där slogs jag för min sak. Och där förstod jag att jag bar på en mycket farlig egenskap, jag var inte särskilt stark men kunde mobilisera en vrede som var tillräcklig för att döda någon. ”Du kommer att göra dig olycklig poujk!” som min far brukade säga.

Det skulle snart vara slut på min flykt från kräftkriget på Saloonen och även på mopedernas era i byn som Gud glömde. I alla fall för mig. En känsla av att vara drabbad, ett av ödet utsett offer vilket jag längre fram i livet skulle odla till fulländning, uppenbarade sig när jag kört så långt in i skogen att det började ljusna. Och i det bleka gryningsljuset la motorn av. Bara så. Stopp. Jag skruvade av tanklocket och när jag svängde på mopeden så skramlade det från den lilla säkerhetskedja som höll kvar locket så att man inte tappade det. Det fanns inte en droppe bensin kvar. Det var inget annat att göra än att vända mopeden och börja leda den hemåt. Den sliskiga smaken av Saturnus Punch essens i svalget samtidigt som doften av kräftor och dill osade ur jeansjackans bröstficka. Ur fickan fiskade jag upp en kräfta omvirad med en dillkvist. Den hade bara en klo som jag sög på medan jag ledde min Puch Florida hemåt. Jag längtade hem till min sköna säng trots att dess bolster och fjädrar var helt slut, men ville samtidigt fly så långt jag kunde från den utskällning som väntade, eller än värre, den isande tystnad föräldrarna tog till när de gett upp hoppet.

Medan jag ledde mopeden hemåt i gryningsljuset lyssnade jag på däckens knastrande mot gruset. Samtidigt klättrade min bästa kompis upp för stegen och kom in i Saloonen genom ett haspat, öppet fönster. Min far höll i stegen och ojade sig över vart jag tagit vägen? Men bästa kompisen lugnade honom med att jag skulle komma hem när bensinen tog slut. Själv gick jag och tänkte på vad jag skulle göra med mitt chopperbygge när jag kom hem, kände stolthet över den långa framgaffeln som jag monterat alldeles själv. Alla ansträngningar min hjärna sysselsatte sig med var till för att undvika tänka på det som hänt på Saloonen. En rovfågel kastade sin skugga över vägen och den ruttnande, sötsura dunsten från ett dött djur inne i ett buskage fick mig att börja må illa. Uppkastningen kom som ett brev på posten. Saturnus Punch? Nej, satans Punch!

Jag bestämde mig för att hädanefter leva mitt liv utan sprit och avstå från kriminella handlingar av vilket slag de vara må. Ändå var jag bara några veckor senare med om att stjäla tre motorcyklar. Men jag var åtminstone nykter.



Farkoster #10

Dårskepp, Mopeder Posted on april 4, 2020 16:51
Ladan rymde både traktorgarage och verkstad, den före detta svinstian låg i bortre änden av ladan sett från vägen. Bredvid fönstret närmast i bild ses dörren till brorsans Saloon som låg på ladans övre våningsplan, det så kallade höslinnet. Foto: Hans Gustafsson

Svinstian

Svinstian var mitt försvunna Atlantis, där böljade festerna fram på vågor av mellanöl från tömda backar med Rigello. Vi och våra mopeder var som dårar på väg att äntra dårskeppets livbåtar. Samtidigt som Foucaults landsmän i Bourgogne diskuterade om Argonauterna verkligen varit på skeppet Argo under Jasons ledning, så kom jag på att vi kunde koppla cykelkärror till våra mopeder. Och fylla dem med ölflak. Vi skulle bli kända som ”Mopedonauterna”. Men vem var egentligen Jason och vilka var argonauterna? Vad handlade det gyllene skinnet om, som de letade efter? Var det kanske ett sämskskinn? Så här säger wikipedia:

Jason seglade i väg i sitt skepp Argo med en skara tappra krigare, som kom att kallas argonauterna. Efter ett långt äventyr, som på många sätt påminner om Odysseus irrfärder i Odysséen, återvände Jason med både skinnet och den trollkunniga kungadottern Medea. Jason övergav så småningom Medea till förmån för den korinthiska prinsessan 
Kreusa ibland kallad Glauke). Medea blev ursinnig och hämnades genom att döda Kreusa och hennes far med magi. Hon tog även livet av hennes och Jasons barn. Jason ådrog sig på grund av sin trolöshet Heras ogillande, och slutade sitt liv övergiven och i fattigdom. Jason dog en neslig död då ett stycke av vraket av hans skepp föll ned på honom och krossade hans skalle när han sov under det murknande vraket.”

Vilken dåre att lägga sig till och sova under ett murket vrak! Vi moppepojkar i byn som Gud glömde visste i och för sig att sovandet är ett underskattat nöje. Särskilt efter en rejäl baksmälla som infann sig punktligt varje helg, vår jakt på Baccanaler under bar himmel kände inte några gränser. Grimsgölen låg på ett mauserskotts avstånd från byn och vid dess vattenlinje kamperade vi ofta under stjärnklara sommarnätter. Där sandstranden möter gölens spegelblanka yta hade vi byggt en grillplats där vi gjorde upp eld, under tallkronorna festade vi sedan loss.

Festerna var både vilda och utmanande – det gällde att göra så tokiga saker som möjligt, att plöja det vi kallade för ”Tosingaforor” som fick alla att prata om en. Man var någon. Att bli sedd även om det var under de mest besynnerliga omständigheter. En sådan omständighet infann sig en lördag då en moppepojke plötsligt bestämde sig för att slakta sin lillasysters kaniner… Moppepojken som agerade hobbyslaktare flådde kaninerna själv men hade inte tid att låta dem hänga utan grillade dem över öppen eld, samma kväll. Det var en fruktansvärd upplevelse att se honom äta det brända och kolsvarta som en gång varit en livs levande kanin. Blodet rann som ketchup mellan fingrarna på honom medan jag krampaktigt grep efter fler Rigello. En klasskompis på verkstadsteknisk linje, Knut Hahn var hos mig den helgen, vi gick innan hans mage vände sig ut och in, när vi kom hem erkände han att han aldrig varit med om något liknande. Jag hade inte heller varit med om något som liknade honom. Han var albino, alldeles vithårig och med röda ögon hade han åkt moped ända från Ronneby för att gå på fest i byn som Gud glömde. Han kom aldrig mer tillbaka och ändå var han den ende som inte blev sjuk, vad stackars lillasyster blev ska jag låta vara osagt.

Jag märker att jag blir mer och mer alkoholiserad i dessa texter. Men moppegänget och den före detta svinstian där jag hade min Puch Florida innebar en hemvist som alltid omfamnade mig. Efter en sen natt, vi hade suttit och supit uppe på överbalkningen ovanför min mopedverkstad med Rigello och renat som blandades till ”järngrogg”, var vi ett gäng rusiga moppepojkar som åkte från verkstan för att bada näck i Åsjön. Då slocknade plötsligt en av oss bakom styret på sin Puch Dakota. Han körde i diket så det small om det medan vi andra knattrade vidare. Att han inte bröt både armar och ben var ett mirakel. Framdäcket exploderade mot en spetsig sten och Bockstyret blev som ett vattenpass innan det brast och moppepojken fick det i två delar, händer strimmiga av blod och bensin… Själv åkte jag bara vidare, gapskrattande. Att vara ung och odödlig har sin charm. I Odysseus irrfärder visar sig ju en svinstia och en svinaherde ha stor betydelse för berättelsen. Det går en pil från bågen vilken bara Odysseus kan spänna, den går genom alla kastyxornas öglor, spänd av en smutsig svinaherde. Odysseus själv hade kommit hem till sin älskade Penelope.

Litterär eller inte. Svinstian var väl inte någon svinstia i egentlig mening. På gården kallades den rätt och slätt för ”verkstan”. Min far hade satt upp en rejäl arbetsbänk med ett ramverk i 8 millimeters kantjärn och två tum fyra reglar vilka utgjorde arbetsytan. Det fanns ett skruvstäd och ett jordat vägguttag med ström, vad mer kan man begära av livet? Möjligtvis det avlopp som den tjocka plastslangen från vattenpumpen löpte i på sin väg ned till kreatursbrunnen. Vattnet som pumpades upp från kreatursbrunnen var tänkt att användas av svinen i svinstian, men de var borta när jag tog över och använde pumpen till att tvätta mopeden och längre fram, bilar. Pumpen var det enda som min far fick behålla för egen del i den före detta svinstian. Resten tog jag hand om med argumentet; om storebrorsan fick bygga en hel saloon i andra änden av ladan, så var det inte mer än rätt att jag fick härska oinskränkt över verkstan. Det var ju också där jag hade planerat alla illdåd som utfördes av snattarligan ”Fem och lillen”.

Som lillebror var jag förstås avundsjuk på storebrorsan som byggt sig en egen saloon i ladan. Så jag bestämde mig för att bygga en egen festlokal uppe på den före detta svinstians avbalkning. En egenhändigt spikad stege ledde upp till denna avbalkning med snedtak och knapp ståhöjd i mitten av utrymmet, klättringen upp började på det steg som var i höjd med den gistna fönsterluckan i trä. Uppe i det dammiga utrymmet låg allt som borde slängts för länge sedan men som vi sparade på; en gammal bensintank, tjärpapp till taket, trälådor som det stod ”Findus” på och som innehållit jordgubbskartonger, ståltråd, taggtråd, rostiga kobetsel, mopedramen till äldsta brorsans Rex, kasserade mopedfälgar, gamla bildäck, getingbon och annat krafs. Allt detta röjde jag undan för att spara på en annan plats i ladan, för nu skulle detta bli min och de andra moppepojkarnas fristad.

Jag började med att tapetsera de spindelvävstäckta väggarna med mittuppslag från FIB-Aktuellt och Lektyr. Vart man än såg i det lilla utrymmet var det pubeshår i olika nyanser, förföriskt leende guldbruna ögon och kön, nakna rumpor och svällande bröst. Tur att det var så dunkelt uppe i rummet att sikten var lika med noll. För det kom även livs levande tjejer, på en av de mer välbesökta festerna lyckades byn som Gud glömde uppbringa ett tjugotal ungdomar. Balkarna som höll uppe golvet bågnade och vem som satt var gick inte att urskilja, det var en brötig samling folk och mellanöl, sprit med för den delen. En lustig detalj var att väggen till verkstaden och överbyggnaden där vi var, också var vedbodens vägg. När min far kom ut för att fylla på ved till Norrhultspannan hörde jag honom och hyssjade på alla så att det blev tyst. Inte förrän jag hörde honom haspa dörren lät jag larmet och skratten bryta ut igen. Och det var 1970-tal och det mesta var roligt, en kassettbandspelare spelade Chuck Berrys hits blandat med låtarna som låg på Tio i topp, det danska bandet Gasolin var stora på den tiden detta begav sig. Någon skrek: ”Sluta tafsa!”. Någon svarade:
”Släpp kuken då!” Det skrattades och dracks friskt den bejublade kväll då jag drack lika många Rigello som det fanns drängfulla tonåringar uppe på överbalkningen.

För att kunna ha festerna fanns det förutsättningar som måste uppfyllas. Drömfyllan skapade nämligen förväntningar där mopeden som lastfordon var avgörande. Grannbyn Yxnanäs bar inte sitt onomatopoetiska namn för att dess invånare var slöa i tanken, det vill säga; som yxor eller goddag yxskaft. Nej det var fart i dem! Särskilt handlaren i det lilla samhället som låg utslängt längs med E66:an, han kallades för ”Tack-A-Ha”. Öknamnet kom sig av att han stammade: ”Tack ska du ha!” blev Tack-A-Ha istället. På väg till denne diversehandlare skrek vi ”Jävla smålänningar!” där vi kom farande likt apokalypsens fyra ryttare på våra mopeder med cykelkärrorna på släp. Våra glada tillrop skallade dock ohörda i skogsbrynen vid gränsen mellan Småland och Blekinge. Tack-A-Ha hade gjort sig känd för att sälja mellanöl till smågrabbar lika lätt som han sålde gårdagens kvällstidningar för halva priset. Sådan handlare sådana kunder. Och vi var förberedda, vi ställde mopederna med sina cykelkärror en bra bit ifrån trärucklet som kallades kiosk. Sista biten gick vi och i min ficka låg ett knippe gamla bilnycklar som jag skramlade med när jag kom in. Om Tack- A-Ha mot all förmodan skulle få för sig att fråga om min ålder skulle jag låtsas att det var bilnyckeln jag hade i handen.

Tack-A-Ha:s syster hade korpsvart hår och kattbågar till glasögon, hon var en stram och lite försagd men snäll kvinna. Så fort vi kom in frågade hon: ”Hej barn! Vad vill ni köpa för gott godis i dag?” Min uppsyn mörknade allteftersom jag tog in hennes hälsningsfras, jag blev inte svaret skyldig: ”Nej för fan! Vi ska ha 20 backar öl, jag har ungefär 1000 kr jag ska handla för…” Tack A Ha:s syster tystnade och blev alldeles blek, då var det dags för handlaren själv att ta vid för att undersöka vilken typ av Rigello det handlade om. ”TT,”det vill säga ”Three Towns” var favorit. Eftersom det var en dryg mil från byn som Gud glömde till Yxnanäs hade vi spänt fast våra cykelkärror med ståltråd som najats fast i pakethållarna. Bara på min cykelkärra kunde jag lasta tio flak öl. Pengarna hade vi samlat in från alla de törstiga kompisarna hemma i byn. Vi var ”Mopedonauterna”, de oförvägna moppepojkar som omsatte deras stålar i en ren och skär lycka vid namn; mellanöl!

Det som avslutade dessa riktigt crazy dagar då jag höll hov i den före detta svinstians festvåning var Chuck Berrys, ”Thirty days”. Jag älskade gitarriffen och rytmen i den låten. Men det gjorde även de andra tjugo fullvuxna och asfulla tonåringarna som med berusad osmidighet började gunga i otakt med låtens bompa-bompa basgångar. Detta fick balkarna som bar upp golvet att svaja betänkligt. Samtidigt gjorde sig min far ärende ut till vedboden. Och det han hörde genom väggen som skiljde oss åt gjorde att festen tog en ände med förskräckelse.

Han kom in som en storm genom dörren till verkstan och jag var för berusad för att inse vad som hände, att få stopp på gänget som larmade och hoppade omkring på bjälklaget som sviktade inför vår sammanlagda tyngd, var inte möjligt. När min far blev förbannad hade han en röst som inte var av denna världen. Han fick alla att tystna och lystra när han stod nere vid vattenpumpen och skrek: ”Är ni från era sinnen! Druckit har ni, ni är ju bara barn, fy för den lede… och sådana söner ska man ha!” Direkt äntrade ett tjog av unga män och kvinnor stegen ned mot svinstians golv för att starta upp sina mopeder och troppa av, en efter en. Jag dröjde mig kvar i dunklet uppe på avbalkningen så länge jag kunde, vägde mellan att stanna kvar och bli avslöjad bland de pornografiska tapeterna eller klättra ned för att säga sanningen och möta mitt öde. Stod min far där och ville veta om jag var full? Jajamen! Klart jag är full, tänkte jag. Med fumliga steg klättrade jag ned som sista man, och min fot hann knappt landa på cementgolvet förrän jag började ljuga så det stod det härliga till. Jag hade inte druckit mer än någon öl eller två (!) och plötsligt hade det kommit en hel drös med folk som jag inte kände, de bara kom! ”Säg då till dem som du känner att här är intet mer att hämta, denna gård ska inte bli något supgille!” sa min far när han gick. Och därmed var jag och svinstian körd som festernas medelpunkt i byn som Gud glömde.

Än idag finns den träbit kvar med vit text som brorsan hängde upp i en kogrimma : ”Ghost Saloon”. Skylten hänger i det stora hjärnhjul som brorsan använde som takbelysning. Han hade tagit hjulet från en skrotad såningsmaskin och gjort fast det med kätting i takbjälkarna. Efter att min festlokal gått i stå lånade jag istället brorsans saloon vid mer än ett tillfälle. Men även dessa välvilliga lån tog abrupt slut efter en fest som få lär glömma, det vill säga av de som var med och kom ihåg att de var det. Augusti var kräftskivornas månad och mot löfte att vi inte skulle förstöra något hade jag lyckats få låna ”Ghost Saloon”. Själv gjorde Brorsan lumpen på KA 2 i Karlskrona och han hade inte något emot att vi ordnade en kräftskiva. I åratal efteråt hittade jag kräftskal i ladan, det var resterna från det stora kräftkriget som tog sin början när festen började spåra ur. Om detta samt mopeden som flyktverktyg, eller som farkost för ren eskapism, ska nästa blogg handla om.



Farkoster #9

Mopeder Posted on februari 20, 2020 18:46
Foto på Eringsboda hotell 1950-tal.
Eringsboda hotell 1950-tal. Foto: Leif Wirén, Holsbybrunn.

Rätt förväntningar

Det finns ju ingen som sitter inne med den absoluta sanningen. Rätt förväntningar däremot kan alla skaffa sig då de motsvaras av det vi vill åstadkomma. Inga förväntningar – inget åstadkoms. Förstå därmed förväntningarna på den nya motorn till min Puch Florida, de var stora. Den startade och gick så fint, i 35 km i timmen. Den måste trimmas!

Floridan skulle genomgå en total ”makeover” vilket ledde fram till byns första och enda gul-gröna chopper. Peter Fonda på moped. Men istället för den tuffa hjälmen med stjärnbaneret så var jag stylad med tygkeps typ Lantmännen. ”Groddajävel!” skrek byns A-lag efter mig där jag for fram med dånande avgasrör utan insats, längs de spöklikt upplysta gatorna. Vi hade åtminstone gatlysen, det hade de inte i Tving. I Måstad fick tjejerna kosta men i Tving fick man dem för ingenting, så löd ett gammalt djungelordspråk i Amazonskogarna vilka omgärdar byarna i Medelstad härad.

Det fanns ingen tvekan, det räckte med att trampa till en gång på kickstarten så gick den nya motorn igång. Den lät så bra, Floridan spann som en katt. Bara lägga i en växel och åka för att sedan växla upp till tvåan och därefter var det dags för treans växel och sedan var det slut. Fartvinden räckte inte ens till att blåsa undan luggen från pilotglasögonen. Underbart är kort. Och då ska man veta att hjälm på den tiden detta utspelar sig fanns inte. Hen fanns inte heller.

Men så nervös som jag var när jag bytt motor och skulle starta första gången. Tänk om jag glömt något väsentligt? Tänk om ett enda felaktigt handhavande gjorde att allt kraschade? Luftrenaren såg konstig ut, hade jag monterat den rätt? Men motorn startade snällt och min far sköt upp kepsen i nacken och sa; ”Jo jo, det vill gärna bli bra”. Det kändes som om det låg i min makt att utveckla denna farkost till något storartat. En farkost som Jason och argonauterna skulle gett upp det gyllene skinnet för, helt enkelt en farkost som fick människor på gatan att vända sig om. För att komma dit måste jag trimma motorn, även om det tog emot. Vad min far tyckte om detta ska vi bara inte tala om. ”Plockar du sönder den nya motorn..! Är du rent förbannad poujk!?” Och så vidare. Men Floridan gick på tok för sakta för att jag skulle hänga med kompisarnas trimmade Puch Dakota, Sündapp KS 50 eller Zuzuki.

Och utseendet! Min Puch Florida var väl inte direkt ful, men knappast värdig en moppepojke på 1970-talet, dess svängda ram a la damcykel gav designen ett feminint linjespel. Lägg till detta en stor och obekväm ”gubbsadel”, en kromad stekgryta till tank, en löjligt bastant pakethållare med robusta, kromade vattenledningsrör som passade bättre till tant Gredelins sadelväskor på väg till affären. Nej, hade det inte varit för styret med ”aphäng” och de förlängda vajrar som brorsan monterat så hade jag gett upp detta projekt innan det började. Stämpeln av shoppingmoppe för pensionärer måste bort! Jag var ta mig fan ingen vanlig moppepojke och det skulle min farkost visa. Detta fenomen med att göra om farkosterna till oigenkännlighet, återkommer i mitt ägande av dem alla. Jag ska utveckla varför jag tror att det har blivit så, men inte nu.

Jag märker nämligen att jag framstår som allt mer kriminell i dessa bloggar om farkoster. Missförstå mig rätt. Tillvaron är inte lika formaliserad som lagboken och det gäller också att lära sig livets oskrivna lagar. Och det jag lärde mig om byns flyktvägar var att de ledde till en ostraffad tillvaro. Det vill säga; så länge ingen kom på den brottsliga gärningen kunde man ostraffat hålla på. Men en vårkväll utanför byns hotell vars maffiga glasveranda bar upp hela A-laget när de var stadda vid kassa, hade jag och några kompisar stannat till med mopederna. Puch Floridan hängde på stödet när det dök upp en snubbe som undrade vad vi var för några? ”Skit i det du!” sa jag och det räckte för ett knytnävsslag som fick både mig och Floridan att gå i backen. Snytingen kom så fort och så oväntat att jag inte kom mig för att göra något mer än att kippa efter andan. Sakta vände jag upp mopeden för att kunna fly undan med en värkande hakspets och bucklig bensintank. För en gångs skull höll jag min stora käft. Det fanns tydligen gränser för vad jag kunde tänkas komma undan med.

Liv och ungdom! Mopeder! Företagna resor, gyllene fårskinn som draperade våra farkosters slitna sadlar. Jag monterade banansadeln jag haft på min blå Crescent cykel och sprutlackerade Puch Floridan med hjälp av en lånad, eldriven färgspruta. De gula och gröna en-komponents färgerna hade jag fått av storebrorsan, som i sin tur ”fått” dem av Uddcomb i Karlskrona. Den smutsgula färgen som var ämnad för delarna till ett kärnkraftverk satte sig på min näthinna för evigt. Ungefär som kärnkraftsavfall. Varje gång jag ser denna nyans på en bil eller någon annan farkost, så blir jag påmind. Jag minns synen av den nylackerade ramen som hängde i samma krokar där den en gång lackerats metallicblå.

Om kvällarna lyste flitens lampa i den lilla verkstaden som varit svinstia och när mörkret kom slingrade sig den skimrande, guldgula bärnstensnyansen fram över Puch Floridans ram medan allt fler delar monterades på. Att som grand finale med sorgkantade naglar avtäcka de små och gröna stjärnorna som var klistrade mot den gula nyansen var ögonblick av ren poesi. Njutningen som skapandets kraft förmedlade, doften av oljeblandad bensin och olja från kedjan på fingrarna, kedjespännaren som gick av och nästan omintetgjorde hela renoveringen. Lyckan över att få tag i en likadan – fast ny! När den långa framgaffeln passades in med sina två backlampor var min eufori total.

Monarken hade varit ett sätt att köpa sig ur mopedkrisen. Renoveringsobjektet Puch Florida med förlängd framgaffel och ”likkiste-tank” slog den moppen med hästlängder. Visst tog jag risker i och med att jag gjorde om sådant som fungerade, och därmed förstörde det som faktiskt fungerade. Gick den nya motorn bra? Jajamen. Gick den fort? Nix-pix. Behövde den trimmas lite grand? Yes! Och då kom problemen. Men också uppfinningar som mötte mina krav på skönhet och elegans. Framgaffeln som egentligen tillhörde en crossmotorcykel är nog det bästa exemplet, dess långa gaffelben gjorde att man kunde se framhjulet långt innan själva mopeden dök upp vid stoppstrecket. Skärmen som jag skar till med hjälp av en lånad vinkelslip. Att köra fram med den långa framgaffeln och det blottade framdäcket under den minimala skärmen nere vid stoppet där posten låg, var sublimt. Upplevelsen av att faktiskt köra en chopper som liknade Peter Fondas båge på den A1 affisch som hängde på väggen hemma i brorsans rum, var metafysisk, översinnlig. Däremot såg jag inte ”Easy Rider” förrän jag var en bra bit över 30. Jag har bara ett – i dag oanvänt – ord för att sammanfatta filmen och 1970-talet; frihet!

Jag ska därmed återvända till ursprunget för denna blogg om farkoster, Focaults avhandling om vansinnets historia och förväntningarna på mopeden som farkost. Citat; ”…en litterär komposition som säkerligen lånats från argonauternas gamla diktcykel (Argonauterna: deltagarna i den på skeppet Argo under Jasons ledning företagna resan då det gyllene vädursskinnet skulle hämtas. grekisk mytologi). Denna hade ju nyligen återfått liv och ungdom bland de stora mytologiska temata; man hade nyss gett den institutionell gestalt i Bourgogne.”



Farkoster #8

Mopeder Posted on januari 18, 2020 16:36
Det var bara att sätta sig på mopeden och börja kicka, med förhoppningen att åbäket skulle starta. Foto: Tekniska Muséet

Tillvaron slås sönder

Att slå sönder mopederna var det bästa jag gjort. Det fanns ingen beräkning bakom mitt handlande, bara ett momentant ursinne över de lagar som styr tillvaron. Och detta blev en lärdom för livet, ibland måste hela tillvaron slås sönder för att kunna börja om på nytt. En konst förunnad få, att sitt eget öde slå. Mina grusade förväntningar på mopeden som farkost ledde emellertid till att jag blev räddad till ett bättre moppeliv. Och det hade aldrig hänt om inte handsläggan fått dansa över två obrukbara vrak i svinstian.

Nej, min far hade aldrig hjälpt mig om jag inte varit så rasande vid min bärsärkargång i den före detta svinstian där jag pucklade på bägge mina två mopeder. Men det började med min mor. Hon var den enda i familjen som såg hur ledsen och känslomässigt låg jag var, depressionen närmade sig trots att ingen av oss visste vad en depression var. Vredens låga hade slocknat och pyrde bara i det vegeterande liv jag levde på vår lilla gård. Samtidigt stod sommaren för dörren efter en vinter som slagit rekord i kyla och snö, för att inte tala om nordanvindarna som gått rakt genom kött och blod. Med den annalkande sommarens prakt och grönska förvärrades mitt sinnestillstånd. Jag måste ju för fan ha något att åka med!?

Och vilket moppeliv jag levde! Alltså det år min Puch Florida fungerade. Epoken med ”Fem och lillen” var förstås över men jag hade tyvärr inte blivit någon renlevnadsmänniska för det. I byn som Gud glömde drack vi rent brännvin redan som trettonåringar. En kompis gick vid sju års ålder direkt från nappflaskan till snusdosan. Vi sökte skydd inför livets hårdhet och genomförde en beryktad fest i grannbyn Gäddegöl. En by lika liten och dyig som namnet låter oss ana. Festen urartade från början när en fin snurrstol bröts av i sitt fäste samtidigt som några bröt sig in i ett vitrinskåp och åt upp allt godis däri. Det var storasyster som hade FF-fest och lillasyster fick givetvis inte fick vara med så hon hämnades genom att ringa hem. Festens mest berusade tjej svarade, lillasyster räckte över luren till föräldrarna som satte sig i bilen direkt. När de kom körande i mörkret på uppfartsvägen mot den gård de brukade, möttes de av en syn de sent skulle glömma. I den leriga åkern körde en slyngel moped så att leran stänkte över den illröda pyjamas han var klädd i. Det var inte jag. Själv satt jag i badkaret och drack starköl med några av festdeltagarna när föräldrarna tittade in. Tittut! Vi bad att få städa efter oss men det var inte förhandlingsbart. Vi skulle ut och det ögonaböj. Så det var bara att sätta sig på mopeden och börja kicka, med förhoppningen att åbäket skulle starta.

Dagen efter förhörde föräldrarna storasyster till lillasysters förtjusning och alla våra sekretessbelagda namn blev offentliga. Föräldrarna insåg att i princip alla ungdomar från byn som Gud glömde hade varit på festen. Då fattade de det för mig ödesdigra beslutet att ringa hem till alla våra föräldrar och berätta vad vi gjort. Samma funktion som en vårdkase ungefär. Och det vi hade gjort det var inte så lite. Vi hade slagit sönder stolar och spillt öl på både tapeter och golv, vi brukade öppna ölburkarna i armhålan så att de inte stänkte men någon kan ha missat… I vilket fall hade vi åsamkat skador på hela inredningen, plöjt upp åkern med moped, ätit upp alla deras chokladpraliner och varit så fyllda av starksprit, att det var ett under att vi överlevde. Soptunnan var fylld med tömda spritflaskor av alla de slag och som grädde på moset hade någon stulit 200 kr.

Efter telefonsamtalet blev jag grundligt utskälld av min far. I och med hans fördömande av mig som person, ”Och sådana söner ska man ha!”, gav jag ett heligt löfte till honom att inte dricka en droppe alkohol förrän jag fyllt arton. Det tog två veckor att bryta det löftet. Jag och mina kumpaner var snart igång igen och köpte sprit av ”Cykel-Göte”, en av byns A-lagare som ständigt cyklade omkring mer eller mindre berusad på sin gula minicykel. Det påstods att hans fötter var så små att han inte kunde gå på dem. Därför befann han sig oftast på minicykeln, han slapp sätta ned foten helt enkelt.

Och så var det det här med kärleken. Jag tog varje tillfälle att hänga och hångla med min fjortonåriga beundrare. Vi låg i hennes rum och grovhånglade medan vi provsmakade drygt femtio miniatyrflaskor med olika sorters sprit och likörer som hennes föräldrar samlat på sig. Då och då kom hennes mamma förbi och bankade på den låsta dörren och skrek: ”Vad gör ni därinne? Kom ut!”

Till slut insåg min unga kärlek äntligen att jag inte var något att ha. Jag hade ju mina mopeder och ryktet inför mina kompisar att tänka på. Den kvällen det tog slut hade jag druckit mig berusad på Sportklubbens årsfest i folkets hus. Det var samma kväll som en yngling med smeknamnet ”Tatto” satte sig i tårtan som skulle serveras till kaffet. En äldre herre som liksom ”Cykel-Göte” tillhörde byns A-lag och då menas inte fotboll, var så berusad att han dansade med en stol. Byns skollärare hotades med stryk och hade säkert fått det om han inte varit lika brutalt stark som de som hotade honom. En riktig sportklubbsfest var det!

Jag hade i början av kvällen med oro spanat efter min fjortonåriga kärlek, då svartsyner plötsligt kopplade grepp om mig. För min inre syn dök scenarios upp där hon vände mig ryggen för andra killar, jag som var en sådan otrolig kille! Hur kunde hon välja bort mig? Tro mig, denna egenkärlek är den grund som alstrar det vi kallar svartsjuka. Alldeles svart i synen gjorde jag allt för att få henne därifrån så att jag ostörd kunde anklaga henne för allt möjligt. Jag hotade med att hon skulle få gå hem. Själv. Men hon var inte den man tar där man släpper henne. Hon var hästtjej och red omkring på en stor, svart hingst över åkrarna runt byn. Och hon hade stenkoll på den stora hästen. Så min ”Fjortis” vars kärlek jag inte vågade berätta om för kompisarna, blev alldeles svart i ögonen och fräste; ”…att gå hem, det kunde jag göra själv!” Förnedrad tänkte jag mig en kväll med skivspelaren som enda sällskap när hela Folkets hus plötsligt började snurra som om jag själv befunnit mig på skivtallriken.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Har ett diffust minne av att jag skulle slåss med någon då en av de äldre grabbarna i byn tog mina glasögon. Jag hade knappt ledsyn utan dem så jag såg bara dimmiga konturer framför mig. Fick jag tillbaka glasögonen? Jo, men inte förrän jag lovat att gå hem och sova ruset av mig. Som genom ett under lösgjorde hon sig då ur dimmorna, kom fram och frågade om jag kunde skjutsa henne hem? Och om jag varit berusad tidigare på kvällen så var det inget mot vad jag blev när vi kom ut från Folkets hus. Vid den här tiden läste jag J.R.R Tolkiens ”Sagan om ringen” och var helt besatt av det goda och onda som var så närvarande i hans trilogi. Min kärlek var måttligt intresserad av sagor men när jag vände mig om för att berätta blev hon väldigt uppmärksam. Puch Floridan gick i 40 km/h och den var absolut inte utrustad med autopilot, samtidigt som jag slog ut med händerna för att förklara Tolkiens värld brakade vi av vägen…

Min far konstaterade att jag fick nya glasögon varje år eftersom de gick sönder i mina äventyr med gänget i byn. Med andra ord, jag kostade. Fast han förstod att jag behövde en ny moped. Som kunde gå i arv till lillebror. Men hur i hela friden skulle han ha råd med det? Jag visste nog hur jag skulle sätta sprätt på hans surt förvärvade pengar jag. Det räckte med att byta ut motorn i min Puch Florida, resten kunde jag fixa själv, det var samma sak som en ny moped.

Appelquist Sportaffär i Ronneby hade sportprylar, cyklar och mopeder. Så jag skolkade från skolan och tog bussen för att kolla vad en utbytesmotor kostade. 2000 kronor! Min far kippade efter andan och tog sig för pannan, vem var han att plöja en sådan tosingafora!? Två tusen riksdaler var mycket pengar på 1970-talet för en småbonde med fyra söner. Min deprimerade uppsyn lockade emellertid fram ett halvt löfte från min far; motorn kunde köpas loss – men bara om jag skötte mig och hjälpte till därhemma. Gjorde jag det så kunde motorn bli min, det såg jag på honom. Som vanligt lovade jag runt men höll tunt, ungefär som en stor biståndsgivare på en katastrofkonferens. Jag levererade lika mycket hjälp och nytta som tidigare, det vill säga i princip ingenting.

Kraschen när jag skjutsade fjortonåringen blev en milstolpe. Vi hade tur som tokiga och klarade oss med några skråmor, min tillfälliga tandkrona släppte förstås och jag skrubbade ansiktet i lösgrus medan min kärlek kom undan med blotta förskräckelsen. Men tyvärr var jag inte längre den hon trott att jag var. Jag förstod att det var bäst som skedde. I samma veva som jag kom hem från tandläkaren i Tving såg jag ett program om aborter på TV. Mitt ansikte bleknade när jag tänkte på hur nära vi varit varandra min kärlek och jag.

Så kom den till slut, den nya motorn. När min far och jag packade upp den i svinstian glänste det av högpolerat aluminium från motorblocket, cylinderkåpan av stål sköt kromade blixtar när ljuset nådde den, tändkabeln var böjlig som en lakritsstång och kickstartens gummi var mjukt och refflorna utan slitage från en endaste fot. Motorn till och med luktade nytt! Glömmer aldrig den känslan. Gul och grön skulle den bli, min Puch Florida. Förlängd framgaffel skulle den få och en tank vars form påminde om en likkista som bara den kunde göra mig odödlig. Och med liv och lust skulle jag upptäcka skapandets glädje då jag gjorde i ordning denna farkost.



Nästa »