Blog Image

hangusblog

Farkoster #14

Buss, Cyklar, Dårskepp, Far-kost, Mopeder, Motorcyklar, Punch, Traktorer Posted on februari 7, 2021 14:42
Foto på hundratals små kugghjul.
Ungefär så här såg minnesbilden ut i mitt huvud när jag demonterat frikopplingen på min Puch Florida. Foto Hans Gustafsson

Mina förväntningar på de riktigt tidiga farkosterna

Det har blivit dags att summera förväntningarna på de tidiga farkosterna i mitt liv innan jag ger mig på bilen som farkost.

Minnet är bedrägligt. Jag börjar med att minnas cyklarna även om barnvagn som farkost egentligen låg före i tiden. Men jag minns inte någon barnvagn vilket däremot äldsta storebrorsan gjorde. Han kom ihåg den dagen det togs ett flygfoto på gården vi växte upp på. Han var bara ett spädbarn och låg utomhus i barnvagnen men kom ihåg ljudet och himlen med flygmaskinen som cirklade ovanför. På fotot ses mycket riktigt en barnvagn vid brunnen, som en liten vit prick, brorsan är då knappt ett år gammal. Är det möjligt? Ja faktiskt, det finns till och med en medicinsk term för detta; ”hypertymesi”. Det innebär att en person har extremt god minnesförmåga och kan minnas allt i minsta detalj, oavsett när i livet det skedde, så länge det är personliga upplevelser. Så låt säg att storebrorsan hade denna märkliga förmåga och kom ihåg allt, och om vi förutsätter det, infriades hans förväntningar på barnvagnen som farkost? Jag får aldrig veta då han inte längre är i livet.

Men ett vet jag och det är att bilder, precis som brorsans minne av flygmaskinen, är en väsentlig del av vår självuppfattning. Och jag tänker särskilt på våra inre bilder. Bilder vars centrala motiv är hur vi vill bli uppfattade, hur vi vill bli sedda.

Att bli sedd som HD-åkare var inte aktuellt vid tiden för min första cykel. Men tuff var den, min inre bild. Vilket var ett skäl till att jag satte fast klädnypor i ekrarna och hade extra sockar i fickorna för att kunna köra i vilken vattenpöl som helst och ändå komma hem med torra strumpor. De blöta sockorna hamnade på elementet i bästa fall, i sämsta fall under sängen tillsammans med ratade ost- och köttbullemackor…Skrumpna rester av ett barns tillvägagångssätt. Jag blev snabb känd i byn för att ha mat under sängen och varför inte? Göm undan det du inte vill ha. För det blir inte bättre bara för att du växer upp, vänta ska du få se.

Men hur var det nu med resonemanget om Focaults dårskepp. Levde cyklarna upp till mina förväntningar? Det vill säga, gav de mig lycka? Och hur var det med mopederna? De förstulna motorcyklarna? Och om de inte gjorde mig lyckligare, uppenbarade de något av mitt ödes anlete?

Jag fastnade ju med foten i bakhjulet när jag satt i barnsadeln på mammas cykel. Det gjorde ont i såret som var stort som en femkrona. Kanske medverkade det till låga förväntningar på min första cykel? Här gör sig den gamla vanliga frånvaron av tron på mig själv påmind; kunde jag lära mig att cykla? Alla andra lärde sig hur lätt som helst men inte jag. Den känslan. Jag har fortfarande ångest inför att lära mig nya saker, innerst inne känns det som om jag är en riktig idiot, dvs någon som är sig själv nog och som inte klarar av den enklaste syssla, men det är bara jag som vet om det.

Jag fastnade fler gånger. Med ett minus i minnet kom jag cyklande som fem-, sexåring vid Centralaffären i byn. Central förresten, det fanns ju bara en affär och centrum fanns överallt eftersom byn var så liten. Jag var barfota och fastnade med stortån under trampan varpå tån vek sig och skrapade mot asfalten, nageln lossnade och blodet rann. Ingbritt som ägde affären kom ut och förfasade sig. Jag grät inte förrän hennes medkänsla drabbade mig som ett slag i magen, då bölade jag som en kalv på väg till slakt och hon fick snabbt in mig i affären för att lägga på ett första förband.

Så den första cykeln motsvarade inte mina förväntningar? Inte undra på. Vem vill slå sig fördärvad och skada sig på det sätt jag gjorde? Mitt ödes anlete visade sig inte med ett leende. Antagligen skulle mitt liv bli ett rent helvete. Jag lärde mig dock att cykla vilket jag kan än i dag och det får väl anses som gott nog, på så sätt blev mitt liv lite rikare.

Cykel nummer två däremot innebar mer förväntningar. För om jag lyckades bygga den cykel jag ville, skulle den motsvara min inre bild av mig själv. Då skulle alla inse vem jag egentligen var även om jag själv inte hade en aning om det.

Min blå Crescent byggdes om med hjälp av banansadeln för att motsvara bilden av mig själv som tuff, framtida HD-åkare. Pengar fanns inte men med en tioårings rymliga samvete gick det relativt lätt att tillskansa sig medel för bygget. En fråga vi alla bör ställa oss kommer osökt in här: Vad spelar det för roll om du kommer åkande med något häftigt fordon, en farkost som är en riktigt ögonfångare? Jag kom ju cyklande på en blå Crescent med banansadel istället för originalet. Svaret är att det spelar ingen som helst roll om det inte är så att din självbild står och faller med hur din farkost ser ut. Banansadeln åstadkom inte mer komfort så mycket är säkert. Jag kommer fortfarande ihåg sadelns tunna stoppning och plåtkanterna som sakta men säkert började karva sig in i skinkorna efter bara någon kilometer eller två. Efter en långcykling till min mormor i Ronneby, en sträcka på 2.5 mil, kändes det som om jag begåvats med två Gluteus Maximus istället för en.

Men mina kompisar beundrade min blå båge. Till en början upprätthöls min självbild men så fort jag gjorde något de inte gillade ramlade min status ned ett par pinnhål. Oavsett banansadeln. Och förutom att den var rätt så betydelselös för min sociala position utgjorde den ett hinder för påstigning i farten, vilket då och då behövdes när jag behövde fly för livet efter att ha gjort något som kompisarnas föräldrar ogillade. Ett sådant flyktbeteende satte banansadeln effektivt stopp för. Och här infinner sig den klassiska problematiken med form kontra funktionalitet, estetik kontra användbarhet, individualism kontra kollektivism… Kärt barn har många namn. Givetvis sätter jag alltid estetiken främst framför andra funktioner i mina farkoster.

Och då var det dags att fastna igen. Med ett plus i minne kom jag en varm sommardag cyklande in i byn efter den långa färden hem från Ronneby. Landningsställen var utfällda inför ett stopp vid fiket där jag snörade av mina marinblå ”Adidas Östpakistan” och gjorde ett inköp av Coca-Cola och en påse chips för pengar jag snott från mormor. Kapsylen flög av när jag satte flaskan mot styret och fastnade under min fotsula, varpå jag vispade till med foten så att kapsylen for iväg som en projektil genom luften och landade i min utsträckta handflata. Jag vände och vred på den och inuti stod det: ”DET VAR NÄRA ÖGAT”. Jag tänkte – det var som fan! och insåg överlycklig att storebrorsan som var på plats vid fiket såg det hända, därmed var jag för evigt inskriven i historiens mest lyckosamma kapsylkast och lyckan var fullständig. Ödets anlete log mot mig som konstaterade att det måste vara något särskilt med mig. Den cykeln motsvarade mina förväntningar.

Jag åkte buss till skolan i fem år, fem mil om dagen. Här låg förväntningarna på ett högre plan som innebar att jag då och då lyckades missa bussen och en hel skoldag med flit. Det var alldeles för enkelt att dra benen efter sig på vägen ned mot det stora blå bussgaraget där byns A-lag satt på lastbryggan och söp. Och skroderade. Förväntansfull kunde jag sedan ringa mitt extrajobb och fråga om jag fick komma och jobba? Jag jobbade nämligen extra på byns snickeri där den ena ägarens fru brukade komma vaggande med sin breda röv, vi timanställda stod som tända ljus och log mot henne berusade som vi var av lackångor och halvdöva av hammarslag mot träpluggarna i det med knaggar fullspäckade virket. Pengarna vi tjänade betalades ut kontant i handen varje fredag från ägarna som var nykterister bägge två. Jag använde urskillningslöst alla kontanter för att köpa sprit som jag beställde av A-laget. Det förklarar varför det stora kräftkriget började, då hade jag druckit en kvarting Renat blandad med Saturnus punsch. Fy för den lede! För brännvinet alltså, inte Saturnus punchextrakt som var både sött och gott. Som en flickas armar runt midjan när man körde moped. I sådana stunder kom mopeden verkligen till sin rätt. Men även här sipprade alkoholen in och förstörde allt som kunde varit fint och sprött, kärlek rent av.

Debacle efter debacle inträffade med oss själva som ”mopedonauter”. Vi var ofta berusade där vi for omkring på egenhändigt trimmade farkoster som lätt gjorde 60 km/h. Utan hjälm. En kompis som plötsligt somnade på mopeden och for iväg ned i diket i sommarnatten så att det slog gnistor och smällde som åskan var inget ovanligt. Själv körde jag på en lågt hängande gren i den skog där vi hade gömt ölbackarna inför en hägrande backanal. Man ska ju plocka lågt hängande frukter vilket inte var ett skäl till att jag lät grenen träffa mig rakt i mellangärdet och slå av mig från mopeden. Under tiden som jag låg på den mossbelupna marken för att gapskratta åt mopeden som på egen hand brakade iväg in bland skogens stock och sten, hände det som inte får hända.

Som moppepojke fastnade jag i ett konstant alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle var jag så berusad att jag vände mig om för att konversera samtidigt som den brölande tvåtaktaren under mig fortsatte sin färd. Framåt. I full karriär! Jag låtsades inte om det faktum att jag faktiskt styrde min farkost och var ansvarig för den, utan fortsatte prata med tjejen som satt därbak. Och eftersom ingen styrde längre så gick jag och tjejen in för kraschlandning mot asfalten med buller och bång. Dagen efter gapskrattade ödets anlete i spegeln över denna ”tosingafora”. Själv försökte jag med svullna fingrar känna var de blodiga sårskorpornas åker började och var den tog slut. Att jag riskerat livet på tjejen låtsades vi inte om mitt öde och jag. Vi gick bara vidare som om det aldrig hade hänt.

Och som jag byggde om och lackerade om min farkost! Skruvade och trimmade, om och om igen. Vid lyckade insatser for moppen iväg som fan själv. Skaparglädjen var enorm! Men mekandets mest essentiella grundpelare; att vara noggrann i allt jag företog mig, fastnade inte i mitt huvud. Tvärtom slarvade jag ju mer jag höll på, lade muttrar och skruv i en enda hög, tvingade på känsliga aluminiumgängor skruvar med fel stigning på gängorna, slog och hamrade på allt som inte passade, precis som styret i en diktatur löste jag mina problem; ”hjälper det inte med våld finns bara en lösning; ännu mera våld!” Sic. Denna oförmåga att förstå min egen begränsning och överskatta min egen kapacitet ska följa mig livet ut, tron att allt är möjligt ledde till flera dårskaper än jag någonsin kunnat drömma om. Men det är roligare att leva så än att vara pragmatisk och välja bort allt som är svårt eller innebär en risk. Mina storebröder var inne på samma bana men ändrade sig i tid och insåg att de inte skulle bli mästare i spelet om ringnycklarna, momentnycklarna, skjutmåtten och toleranserna. Men gjorde jag det? Inte. Däremot belönades jag rikligt med hågkomster om alla fel och misstag jag gjorde; mina dårskaper i reparations- och renoveringskonstens värld är otaliga. Ta bara silverfärgen som jag målade den förstulna motorcykelns ekerfälgar med, färgen som aldrig torkade. Jag kan än idag bli sentimental när jag ser en färg i precis samma nyans som motorcykelns ekerfälg hade.

Det som mekandet och ombyggnaden av mina allra tidigaste farkoster lärde mig var begränsningens styrka. Det går nämligen inte göra vad som helst med en farkost om den ska fortsätta tjäna sitt syfte. Många idéer som redan från början var omöjliga att förverkliga kom från bygget av plastmodeller,. Det fanns till och med modellbygge som ämne i skolan på Tekniktimmarna. Helt otroligt när jag tänker efter och kanske påverkade det mitt inköp av en ”Revell” plastbyggsats i form av en hot rod som istället för tak hade en stor kromad krigshjälm med svart kors på. Att det var en tysk krigshjälm från andra världskriget med Wermachts kors på störde inte mig. Min fascination för de breda gummidäcken och den klarröda färgen som kontrasterade mot hjälmens kromade utsida, hade inga gränser. Åtminstone inte förrän jag satt ihop den. Då släppte begäret och det borde lärt mig något som jag tyvärr skulle repetera till förbannelse i mitt liv som bilmissbrukare. När den åtrådda förändring som farkosten behöver nås så är det inte kul längre. Då måste det till nya mål och nya projekt, nya dårskepp helt enkelt.

Min faders farkoster hade inte jag några direkta förväntningar på. Men han hade och det blev tydligt när han drabbades av demens mot slutet av sitt liv. Vilken var hans mest älskade farkost? Traktorn som ersatte hästarna gick förstås inte av för hackor. Han hade ju även haft en ”Hitlerbubbla” från 1962, den vi satt fast med på Backarydsvägen på självaste julafton, eller den babyblå Ford Taunus 17 M som brorsan tog över och dekaltrimmade. Men hans första egna traktor var en Fordson Major med stora gjutjärnsfälgar framtill, men den svek honom allt som oftast ute i skogen där den gärna slirade och fastnade i mossan. Hans stora kärlek när det gällde jordbrukets farkoster var en Ford 4500 från 1968 som gjorde 60 km/h på högväxeln. Den var hjärtat i hans lantbrukargärning och gick den sönder var det som om tidens stora hjul stannade. Allt som då var bra och gott nog för resten av Sverige gick honom förbi medan räkningarna hopade sig, min far svor ve och förbannelse över dem samtidigt som det depressiva i hans karaktär escalerade. Nornorna ritade en alltmer ödesdiger kurva i livets diagram vilken bara pekade nedåt för att beskriva hans sinnesstämning. En kurva som inte rätades upp förrän traktorn kom tillbaka till fadershuset.

Det visade sig vilken betydelse Forden hade som farkost den gången de ringde från Vidablick i Ronneby och berättade att han hade yrat inne på sitt kala sjukhusrum och ramlat i golvet. I huvudet slog han upp en reva värdig ett svärdshugg, tänk Gunnar på Lidarende, och han sändes strax iväg till Blekingesjukhuset med ambulans. Och den natten cyklade jag ut till sjukhuset och tågade modstulen in till en operation som jag sent skulle glömma. Den började inte bra. Min far som fortfarande hade en avsevärd styrka i sin seniga kropp präglad av fysiskt och hårt arbete, hade en AT-läkare som hängde fast i hans arm och en sjuksköterska som försökte parera den andra armens vevande. Han satt i bara kallingar och undertröja på britsen inne på mottagningsrummet i akutmottagningen. Blodig och rakad där såret gapade. Läkaren, en helt ung man, frågade om jag kunde lugna min far och la till: ”Är det ok att vi syr utan bedövning? ”Självklart” svarade jag och svor inombords över den smärta som skulle få min far att verkligen gå bärsärkar gång. Då slutade han plötsligt att veva med armarna och vände sig mot mig. ”Är det du min son?” sa han. ”Ja” sa jag. ”Hur gick det med traktorn?” frågade han. ”Det var startmotorn”, sa jag. Hans lugn kom ögonblickligen. Leende såg han upp mot fönstret och stjärnorna därutanför, där gudomliga traktorer snart skulle bära honom över himmelrikets bördiga åkrar, medan läkaren sydde med samma hastighet som en symaskin.

Men i ett försök att ändå avsluta dessa rader om mina första farkoster, så är det helt säkert så, att förväntningarna motsvarades inte av min kunskap om teknik. Jag varken ville eller kunde lära mig tillräckligt om hur saker och ting faktiskt fungerar. Tvåtaktsmotorn lärde jag mig hata eftersom jag inte begrep mig på den. Den hade en nivå vad gäller både funktion och sammansättning som jag inte kunde förstå. Ett bra exempel på detta är den gången jag fick för mig att demontera frikopplingen på min Puch Florida. När delarna flög över svinstians cementgolv efter att en stor spiralfjäder släppt, insåg jag att den aldrig mer skulle frikoppla något av värde. Full av besvikelse över mig själv och mina tillkortakommanden sådde jag split med hjälp av sprit, ett näst intill kriminellt leverne med stöld, fyllor och slagsmål. Visst är det spännande att vara illa ute utan att ens veta om det!

Om mina förväntningar på mopedmotorerna kom till skam så fanns det andra uppfinningar som skulle bära fram mig på livets motorväg. En fyrtaktsmotor krånglade inte alls på samma sätt som en tvåtaktare, det jag försökte lära mina mopeder med handslägga skulle inte inträffa i en bilmotor. Och den snabbhet och pålitlighet jag eftersträvade kunde inte mopederna tillgodose. Än mindre cyklarna. Det måste till en bilmotor till det, en konstruktion mer solid och robust för att slås sönder ens av en sådan dilletant i ingenjörskonsten som jag. Utan att inse det var jag på väg att skapa mig orimliga förväntningar på fyrtaktare i en bil vars latinska namn betyder ”Jag rullar”. Och nog rullade den alltid, nästan lika snabbt som pengarna.



Farkoster # 5

Far-kost, Traktorer Posted on december 1, 2019 17:11
Foto på traktor i garage.
Traktorn var det viktigaste redskapet på gården, en riktig far-kost. Foto: Hans Gustafsson

Min faders farkoster

Far betraktades av oss barn som ostoppbar. Ändå satt vi fast i en folkvagn av 1962 års modell på självaste julafton. Det var på bron, på den smala vägen mellan byn som Gud glömde och Backaryd, även kallad ”Owägia Land”. Mina storebröder ventilerade högt sin oro över vad som väntade i Stockholms by, där ett tjog av våra kusiner i detta nu satt sig till rätta för att välkomna tomten som snart skulle dela ut klappar. Till alla utom oss. När motorn blev varm hängde sig nämligen armen som reglerade flottören och därmed flödade bensinen över varpå motorn tokrusade. Det var bara att stänga av och vänta.

Pappa trodde att det kunde ta en kvart, tjugo minuter innan det gick det att köra igen. Bron var smal och omgärdades av betongstolpar och järnräcken. Föräldrarna hoppades på att alla som körde timmerbil satt hemma och firade jul i godan ro. Vi barn hade höga förväntningar på pappas farkost som inte verkade infrias. Men vad kände han själv?

Min far körde mjölken i byn, leveranserna gick till ett mejeri som sedermera gjordes om till bilverkstad. Redan på 1940-talet fanns det flera åkare i byn som körde mjölken i byn som Gud glömde. Men det var bara min far som blev instämd till tinget för att ha kört lastbil på en söndag under kriget. Det var strängt förbjudet på grund av bränsleransonering. Han sa som det var, erkände sitt brott och fick böta en symbolisk enkrona. Vem som anmälde honom? En av de andra lastbilsåkarna i byn. Och skälet till att jag kallar byn som Gud glömde just så, är att under min uppväxt blev jag och mina kompisar itutade att Gud såg allt, men själv kunde hen inte bli sedd. Så jag och många med mig drog slutsatsen att Gud måste ha glömt bort byn. Därmed inte sagt att Gud inte finns, Gud finns för alla som tror även om de själva är bortglömda, tror jag.

Att min far ansågs ostoppbar berodde på flera faktorer. Den första var att han lyckats föra så bra i dansen att mamma följde med honom på livets äventyrliga stig. Det andra var att han bott hemma på farfars gård tills han var på väg att fylla 30. Skälet till att det tog sådan tid att klippa navelsträngen med föräldrarna i Räntemåla var att min far bar på en idé. Verklig frihet kunde bara nås med hjälp av eget kapital. Under tio år sparade han pengar för att köpa en egen gård och kunna betala åtminstone halva köpesumman kontant. Och så blev det. Han var både envis och viljestark.

När ”Grisabanken”, som den kallades i byn, vägrade ge honom lån för att gräva en kreatursbrunn eftersom han inte hade något sparkapital längre, blev han så förbannad att han grävde den själv. Fyra meter djup. Hans hetsiga temperament och sociala kompetens var av ett ovanligt slag, det påminde mer om sydländsk karaktär än vårt stillatigande, nordiska gemyt… Han pratade med alla han råkade på. Gjorde inte skillnad på någon; i hans värld var vi alla lika mycket värda. I diskussioner var det lätt att hamna i underläge då hans tro på sig själv och det han sa var av det mer grandiosa slaget. Han var bra på att övertyga helt enkelt. Att som tonåring sätta sig upp mot honom var som att sätta sig upp mot Gud. Och när jag gjorde det insåg jag att Gud glömt bort oss, eftersom min revolt faktiskt inte resulterade i att världen gick under.

Men åter till min faders farkoster. Förutom folkvagnen som skenade hade han en traktor med tillhörande skogsvagn. Detta ekipage ersatte hästen, en ostyrig valack och föregångare till den Fordson Major som inköptes när min fars tålamod med hästen tog slut. Klimax uppstod den gången han skulle kupa potatis men istället drogs med som en vante i potatisåkern efter den skenande valacken. En riktig ”tosingafora”. Utspelas detta på 1800-talet? Nej det är mitten av 1960-talet i de levande byarnas Sverige, innan kommunsammanslagningen 1971. Mina föräldrar har dragit in rinnande vatten i ladan och några år senare även i huset. Mamma slapp gå och hinka upp dricksvatten från brunnen. Och på våren 1966 trotsar jag mina föräldrars påbud och ställer mig på toalocket för att kunna se ut från badrummets lilla fönster.

Det jag fick se var en minst sagt konstig farkost som stod ute på åkern. Den gick under benämningen: ”Bultavagn”. En omskrivning för Ford Taunus Transit. Två gråklädda män steg ut ur den grå, bussliknande farkosten. En av dem bar på ett gevär och det var första gången jag såg ett sådant. När skottet kom och valacken dråsade i backen så förstod jag varför jag inte fick se det jag just sett. Döden. Efter slakten låg inkråmets silvriga fjälster kvar nere i hagen som långa, silverfärgade ormar, innan flugorna kom. Det många raggare hade som valspråk: ”Ingen Ford på våran gård”, blev också mitt efter den dagen.

Det inträffade ett stort strömavbrott i byn året före den julafton då vi fastnade på bron. Eftersom mycket av det som jag berättar här utspelas under den tid då vi firade jul för att det verkligen var jul, så var min fars förväntningar inför den stundande julhelgen stora. Han körde timmer med skogsvagnen vars stockakran vajade en bra bit över styrhytten med block och talja. Jag skulle längre fram i livet agera springare och löpa ut över stock och sten med kranens vajer och den krok som fästes i en ögla för att dra in de fällda träden. Far och hans Fordson Major fick stå ut med fukt och kyla, snö och halka, men de stora bakhjulen rullade trofast vidare liksom de främre, blekröda gjutgjärnsfälgarna vars däckmönster bestod av två fåror. Aldrig mötte de varandra. Min far var en arbetets man som hellre jobbade en dag för mycket än en för litet, kort sagt – han älskade sitt arbete. För oss söner var traktorn helt rätt och någon av oss bröder borde nog varit en Fordson.

Den minnesvärda dagen före julafton hade min far varit ute i skogen och arbetat långt in på sena kvällen. När han kom körande på skogsvägen i riktning mot byn Gud glömde, gick vagnens boggieaxel över en stor sten med ett av hjulparen. Stockakranen sköt upp i höjden och mötte en höjdledning med starkström som sjunkit ned, tyngd av snö. Det bar sig inte bättre än att stockakranen drog med sig elledningen som blixtrade till då min far svängde ut från skogsvägen. När han på slamrande snökedjor körde in i byn var där lika mörkt som i arslet på en smed. Strömmen hade gått. Det sägs att barnkullen i september året därpå blev mycket större än någon kunnat ana, vilket sades bero på att någon illvillig själ stuckit hål i byns kondomer med knappnål. Även om det lät helt otroligt med tanke på att ingen, inte ens Gud kunde komma in i den kondomautomat som satt monterad på järnaffärens vägg.

Det kom att bli flera Fordar i min fars vagnpark med tiden. En rund och babyblå Ford Taunus 17 M, årsmodell 1962 var en farkost vi hade roligt med min äldre bror och jag. Pappa stannade ju på var och varannan bensinmack och pratade vilket gjorde både mamma och oss bröder uttråkade. En sådan färd, på väg hem från Ronneby kom min bror på att utnyttja de öppningsbara bakrutor Forden hade. Ett practical joke som handlade om pappas förväntningar på bilen. Som så många andra som körde bil på den tiden lyssnade min far efter ljud han inte hört förut. Ljud som indikerade att något var på väg att hända, något som sakta men säkert går sönder ger ofta ljud ifrån sig. Och reparationer var dyra och inte att tänka på.

Det är i början på 1970-talet och vi, mamma, pappa, min storebror och jag har varit hos mormor och morfar i Sörby. Brorsan och jag breder ut oss i baksätet när han plötsligt öppnar sidofönstret på sin sida och sedan stänger det med en smäll i en högerkurva. Pappa lägger från sig rökpipan i askfatet och frågar: ”Vad var det?” ”Vi har inte hört något konstigt”, svarar storebrorsan och flinar. Nästa gång är det min tur och jag öppnar försiktigt sidofönstret, för att sedan låta det slå igen med en smäll när vi kör ut ur kurvan. Det är många kurvor på vägen mellan Ronneby och byn som Gud glömde. Pappa blir allt mer orolig, hör vi verkligen inte det konstiga knäppljudet som kommer så fort vi kör ut ur kurvorna? Men vi nekar bestämt och mamma är inte sen att fråga: ”Är det något fel? Något som håller på att gå sönder?” Hon känner hans oro och delar den, men inte ekonomin. ”Det kan vara ett lager i bakaxeln?” Föreslår min storebror som är bevandrad i teknik.

Efter denna resa litade min far inte längre på Forden vilket sedermera ledde till att storebrorsan fick överta den när han tagit körkort. Han klistrade på svarta fartränder och plockade bort onödiga lister för att sedan fara i väg med hiskelig fart. Inga knäppljud hördes, bara det bortdöende motorvrålet.

Den folkvagn pappa hade när vi fastnade på bron var en av hans första egna farkoster. Han har berättat för mig om hur det gick till när han och hans far fick se ett flygplan för första gången. De hade satt plantor i farfars skog och när planet kom på låg höjd så slängde de sig ned på marken och höll för öronen. Det var som om den yttersta dagen infallit och himlen föll över dem.

Kvarnen låg på vänster sida på vägen mellan byn Gud glömde och Holmsjö. I en tidig sextiotals Folkvagn åkte vi i till kvarnen som låg i en svacka vid sidan av Homsjövägen. Det uppdämda vattnet var lika svart och ogenomträngligt som en skogstjärn. Det stod alltid en sky av fint damm inne i kvarnen som doftade lite gammalt, en doft av mjöl helt enkelt. Kvarnägaren hade två tvillingpojkar i samma ålder som mina äldre bröder. Tvillingarna slogs med mina äldre bröder så fort vi kom. Mig lät de vara. Det var i början på året och det var dags att hämta den griskulting som vi skulle äta upp nästnästa jul. Att äta eller ätas. Och som griskultingen gnölade och skrek när min far la ned honom på golvet vid passagerarsätet! Det var som om han visste sitt öde där han låg och sprattlade inuti i den bruna jutesäcken vid mina fötter. Min uppgift var att hålla honom lugn och se till att han inte tog sig ut. Min far köpte verkligen grisen i säcken.

Men hur gick det för oss när vi satt fast på bron med alla julklapparna? Visst fick min far igång ”Hitlerbubblan”. Vi kom fram till min morbror och hans fru och alla våra kusiner på mödernet, som samlats i Stockholms by. Där låg gården som hade varit min morfars, det var här han spelade poker med grannbönderna så att de förlorade alla kontanter de hade. Den julaftonskvällen var det fullt på toaletten hela tiden. Därav öppnades fönstret på övervåningen i den stora mangårdsbyggnaden så att vi pojkar kunde ställa oss och kissa rakt ut genom fönstret. Snön nedanför blev full av knallgula skotthål. Jag fick i julklapp en pistol som avfyrade pilar med gummiplopp. Den första men också den sista jag prickade med pistolen var min äldsta brorsa, jag satte pilen mitt i pannan på honom. Efter det beslagtog mamma pistolen och jag såg den aldrig mer.

På tal om rök, så hade jag försökt röka hundkex men insett att de smakade apa hur jag än bar mig åt. Jag hade vid ett tillfälle blivit alldeles snurrig och fått åka moped med Gordon som fått sitt smeknamn efter målvakten Gordon Banks. När Gordon släppte av mig i byn som Gud glömde vällde en frän doft av bränt kött fram, den kom från mopedens avgasrör. Köttet kom från mig. Mopeden hade överliggande avgasrör och det tänkte ju inte jag på, jag bara åkte med och även om det gjorde ont att bränna sig var det värt varenda brännsår. Därmed har det blivit dags att lämna min fars farkoster och istället beskriva min karriär som moppepojke på en farkost som i dagligt tal kallas för just ”moppe”.