Blog Image

hangusblog

Farkoster # 11

Dårskepp, Mopeder Posted on april 4, 2020 16:51

Svinstian

Svinstian var mitt försvunna Atlantis, där böljade festerna fram på vågor av mellanöl från tömda backar med Rigello. Vi och våra mopeder var som dårar på väg att äntra dårskeppets livbåtar. Samtidigt som Foucaults landsmän i Bourgogne diskuterade om Argonauterna verkligen varit på skeppet Argo under Jasons ledning, så kom jag på att vi kunde koppla cykelkärror till våra mopeder. Och fylla dem med ölflak. Vi skulle bli kända som ”Mopedonauterna”. Men vem var egentligen Jason och vilka var argonauterna? Vad handlade det gyllene skinnet om, som de letade efter? Var det kanske ett sämskskinn? Så här säger wikipedia:

Jason seglade i väg i sitt skepp Argo med en skara tappra krigare, som kom att kallas argonauterna. Efter ett långt äventyr, som på många sätt påminner om Odysseus irrfärder i Odysséen, återvände Jason med både skinnet och den trollkunniga kungadottern Medea. Jason övergav så småningom Medea till förmån för den korinthiska prinsessan 
Kreusa ibland kallad Glauke). Medea blev ursinnig och hämnades genom att döda Kreusa och hennes far med magi. Hon tog även livet av hennes och Jasons barn. Jason ådrog sig på grund av sin trolöshet Heras ogillande, och slutade sitt liv övergiven och i fattigdom. Jason dog en neslig död då ett stycke av vraket av hans skepp föll ned på honom och krossade hans skalle när han sov under det murknande vraket.”

Vilken dåre att lägga sig till och sova under ett murket vrak! Vi moppepojkar i byn som Gud glömde visste i och för sig att sovandet är ett underskattat nöje. Särskilt efter en rejäl baksmälla som infann sig punktligt varje helg, vår jakt på Baccanaler under bar himmel kände inte några gränser. Grimsgölen låg på ett mauserskotts avstånd från byn och vid dess vattenlinje kamperade vi ofta under stjärnklara sommarnätter. Där sandstranden möter gölens spegelblanka yta hade vi byggt en grillplats där vi gjorde upp eld, under tallkronorna festade vi sedan loss.

Festerna var både vilda och utmanande – det gällde att göra så tokiga saker som möjligt, att plöja det vi kallade för ”Tosingaforor” som fick alla att prata om en. Man var någon. Att bli sedd även om det var under de mest besynnerliga omständigheter. En sådan omständighet infann sig en lördag då en moppepojke plötsligt bestämde sig för att slakta sin lillasysters kaniner… Moppepojken som agerade hobbyslaktare flådde kaninerna själv men hade inte tid att låta dem hänga utan grillade dem över öppen eld, samma kväll. Det var en fruktansvärd upplevelse att se honom äta det brända och kolsvarta som en gång varit en livs levande kanin. Blodet rann som ketchup mellan fingrarna på honom medan jag krampaktigt grep efter fler Rigello. En klasskompis på verkstadsteknisk linje, Knut Hahn var hos mig den helgen, vi gick innan hans mage vände sig ut och in, när vi kom hem erkände han att han aldrig varit med om något liknande. Jag hade inte heller varit med om något som liknade honom. Han var albino, alldeles vithårig och med röda ögon hade han åkt moped ända från Ronneby för att gå på fest i byn som Gud glömde. Han kom aldrig mer tillbaka och ändå var han den ende som inte blev sjuk, vad stackars lillasyster blev ska jag låta vara osagt.

Jag märker att jag blir mer och mer alkoholiserad i dessa texter. Men moppegänget och den före detta svinstian där jag hade min Puch Florida innebar en hemvist som alltid omfamnade mig. Efter en sen natt, vi hade suttit och supit uppe på överbalkningen ovanför min mopedverkstad med Rigello och renat som blandades till ”järngrogg”, var vi ett gäng rusiga moppepojkar som åkte från verkstan för att bada näck i Åsjön. Då slocknade plötsligt en av oss bakom styret på sin Puch Dakota. Han körde i diket så det small om det medan vi andra knattrade vidare. Att han inte bröt både armar och ben var ett mirakel. Framdäcket exploderade mot en spetsig sten och Bockstyret blev som ett vattenpass innan det brast och moppepojken fick det i två delar, händer strimmiga av blod och bensin… Själv åkte jag bara vidare, gapskrattande. Att vara ung och odödlig har sin charm. I Odysseus irrfärder visar sig ju en svinstia och en svinaherde ha stor betydelse för berättelsen. Det går en pil från bågen vilken bara Odysseus kan spänna, den går genom alla kastyxornas öglor, spänd av en smutsig svinaherde. Odysseus själv hade kommit hem till sin älskade Penelope.

Litterär eller inte. Svinstian var väl inte någon svinstia i egentlig mening. På gården kallades den rätt och slätt för ”verkstan”. Min far hade satt upp en rejäl arbetsbänk med ett ramverk i 8 millimeters kantjärn och två tum fyra reglar vilka utgjorde arbetsytan. Det fanns ett skruvstäd och ett jordat vägguttag med ström, vad mer kan man begära av livet? Möjligtvis det avlopp som den tjocka plastslangen från vattenpumpen löpte i på sin väg ned till kreatursbrunnen. Vattnet som pumpades upp från kreatursbrunnen var tänkt att användas av svinen i svinstian, men de var borta när jag tog över och använde pumpen till att tvätta mopeden och längre fram, bilar. Pumpen var det enda som min far fick behålla för egen del i den före detta svinstian. Resten tog jag hand om med argumentet; om storebrorsan fick bygga en hel saloon i andra änden av ladan, så var det inte mer än rätt att jag fick härska oinskränkt över verkstan. Det var ju också där jag hade planerat alla illdåd som utfördes av snattarligan ”Fem och lillen”.

Som lillebror var jag förstås avundsjuk på storebrorsan som byggt sig en egen saloon i ladan. Så jag bestämde mig för att bygga en egen festlokal uppe på den före detta svinstians avbalkning. En egenhändigt spikad stege ledde upp till denna avbalkning med snedtak och knapp ståhöjd i mitten av utrymmet, klättringen upp började på det steg som var i höjd med den gistna fönsterluckan i trä. Uppe i det dammiga utrymmet låg allt som borde slängts för länge sedan men som vi sparade på; en gammal bensintank, tjärpapp till taket, trälådor som det stod ”Findus” på och som innehållit jordgubbskartonger, ståltråd, taggtråd, rostiga kobetsel, mopedramen till äldsta brorsans Rex, kasserade mopedfälgar, gamla bildäck, getingbon och annat krafs. Allt detta röjde jag undan för att spara på en annan plats i ladan, för nu skulle detta bli min och de andra moppepojkarnas fristad.

Jag började med att tapetsera de spindelvävstäckta väggarna med mittuppslag från FIB-Aktuellt och Lektyr. Vart man än såg i det lilla utrymmet var det pubeshår i olika nyanser, förföriskt leende guldbruna ögon och kön, nakna rumpor och svällande bröst. Tur att det var så dunkelt uppe i rummet att sikten var lika med noll. För det kom även livs levande tjejer, på en av de mer välbesökta festerna lyckades byn som Gud glömde uppbringa ett tjugotal ungdomar. Balkarna som höll uppe golvet bågnade och vem som satt var gick inte att urskilja, det var en brötig samling folk och mellanöl, sprit med för den delen. En lustig detalj var att väggen till verkstaden och överbyggnaden där vi var, också var vedbodens vägg. När min far kom ut för att fylla på ved till Norrhultspannan hörde jag honom och hyssjade på alla så att det blev tyst. Inte förrän jag hörde honom haspa dörren lät jag larmet och skratten bryta ut igen. Och det var 1970-tal och det mesta var roligt, en kassettbandspelare spelade Chuck Berrys hits blandat med låtarna som låg på Tio i topp, det danska bandet Gasolin var stora på den tiden detta begav sig. Någon skrek: ”Sluta tafsa!”. Någon svarade:
”Släpp kuken då!” Det skrattades och dracks friskt den bejublade kväll då jag drack lika många Rigello som det fanns drängfulla tonåringar uppe på överbalkningen.

För att kunna ha festerna fanns det förutsättningar som måste uppfyllas. Drömfyllan skapade nämligen förväntningar där mopeden som lastfordon var avgörande. Grannbyn Yxnanäs bar inte sitt onomatopoetiska namn för att dess invånare var slöa i tanken, det vill säga; som yxor eller goddag yxskaft. Nej det var fart i dem! Särskilt handlaren i det lilla samhället som låg utslängt längs med E66:an, han kallades för ”Tack-A-Ha”. Öknamnet kom sig av att han stammade: ”Tack ska du ha!” blev Tack-A-Ha istället. På väg till denne diversehandlare skrek vi ”Jävla smålänningar!” där vi kom farande likt apokalypsens fyra ryttare på våra mopeder med cykelkärrorna på släp. Våra glada tillrop skallade dock ohörda i skogsbrynen vid gränsen mellan Småland och Blekinge. Tack-A-Ha hade gjort sig känd för att sälja mellanöl till smågrabbar lika lätt som han sålde gårdagens kvällstidningar för halva priset. Sådan handlare sådana kunder. Och vi var förberedda, vi ställde mopederna med sina cykelkärror en bra bit ifrån trärucklet som kallades kiosk. Sista biten gick vi och i min ficka låg ett knippe gamla bilnycklar som jag skramlade med när jag kom in. Om Tack- A-Ha mot all förmodan skulle få för sig att fråga om min ålder skulle jag låtsas att det var bilnyckeln jag hade i handen.

Tack-A-Ha:s syster hade korpsvart hår och kattbågar till glasögon, hon var en stram och lite försagd men snäll kvinna. Så fort vi kom in frågade hon: ”Hej barn! Vad vill ni köpa för gott godis i dag?” Min uppsyn mörknade allteftersom jag tog in hennes hälsningsfras, jag blev inte svaret skyldig: ”Nej för fan! Vi ska ha 20 backar öl, jag har ungefär 1000 kr jag ska handla för…” Tack A Ha:s syster tystnade och blev alldeles blek, då var det dags för handlaren själv att ta vid för att undersöka vilken typ av Rigello det handlade om. ”TT,”det vill säga ”Three Towns” var favorit. Eftersom det var en dryg mil från byn som Gud glömde till Yxnanäs hade vi spänt fast våra cykelkärror med ståltråd som najats fast i pakethållarna. Bara på min cykelkärra kunde jag lasta tio flak öl. Pengarna hade vi samlat in från alla de törstiga kompisarna hemma i byn. Vi var ”Mopedonauterna”, de oförvägna moppepojkar som omsatte deras stålar i en ren och skär lycka vid namn; mellanöl!

Det som avslutade dessa riktigt crazy dagar då jag höll hov i den före detta svinstians festvåning var Chuck Berrys, ”Thirty days”. Jag älskade gitarriffen och rytmen i den låten. Men det gjorde även de andra tjugo fullvuxna och asfulla tonåringarna som med berusad osmidighet började gunga i otakt med låtens bompa-bompa basgångar. Detta fick balkarna som bar upp golvet att svaja betänkligt. Samtidigt gjorde sig min far ärende ut till vedboden. Och det han hörde genom väggen som skiljde oss åt gjorde att festen tog en ände med förskräckelse.

Han kom in som en storm genom dörren till verkstan och jag var för berusad för att inse vad som hände, att få stopp på gänget som larmade och hoppade omkring på bjälklaget som sviktade inför vår sammanlagda tyngd, var inte möjligt. När min far blev förbannad hade han en röst som inte var av denna världen. Han fick alla att tystna och lystra när han stod nere vid vattenpumpen och skrek: ”Är ni från era sinnen! Druckit har ni, ni är ju bara barn, fy för den lede… och sådana söner ska man ha!” Direkt äntrade ett tjog av unga män och kvinnor stegen ned mot svinstians golv för att starta upp sina mopeder och troppa av, en efter en. Jag dröjde mig kvar i dunklet uppe på avbalkningen så länge jag kunde, vägde mellan att stanna kvar och bli avslöjad bland de pornografiska tapeterna eller klättra ned för att säga sanningen och möta mitt öde. Stod min far där och ville veta om jag var full? Jajamen! Klart jag är full, tänkte jag. Med fumliga steg klättrade jag ned som sista man, och min fot hann knappt landa på cementgolvet förrän jag började ljuga så det stod det härliga till. Jag hade inte druckit mer än någon öl eller två (!) och plötsligt hade det kommit en hel drös med folk som jag inte kände, de bara kom! ”Säg då till dem som du känner att här är intet mer att hämta, denna gård ska inte bli något supgille!” sa min far när han gick. Och därmed var jag och svinstian körd som festernas medelpunkt i byn som Gud glömde.

Än idag finns den träbit kvar med vit text som brorsan hängde upp i en kogrimma : ”Ghost Saloon”. Skylten hänger i det stora hjärnhjul som brorsan använde som takbelysning. Han hade tagit hjulet från en skrotad såningsmaskin och gjort fast det med kätting i takbjälkarna. Efter att min festlokal gått i stå lånade jag istället brorsans saloon vid mer än ett tillfälle. Men även dessa välvilliga lån tog abrupt slut efter en fest som få lär glömma, det vill säga av de som var med och kom ihåg att de var det. Augusti var kräftskivornas månad och mot löfte att vi inte skulle förstöra något hade jag lyckats få låna ”Ghost Saloon”. Själv gjorde Brorsan lumpen på KA 2 i Karlskrona och han hade inte något emot att vi ordnade en kräftskiva. I åratal efteråt hittade jag kräftskal i ladan, det var resterna från det stora kräftkriget som tog sin början när festen började spåra ur. Om detta samt mopeden som flyktverktyg, eller som farkost för ren eskapism, ska nästa blogg handla om.



Farkoster #1

Dårskepp Posted on september 3, 2019 19:20

Dårskeppet

Sebastian Brants ”Der Narrenspiegel, das gros Narrenschiff” 1494.

Denna blogg ska som sig bör handla om farkoster. Farkoster är något som jag har stött på under hela mitt liv som bilmissbrukare. Så här skrev Michel Foucault om en farkost kallad dårskeppet i avhandlingen: Vansinnets historia.

Dårskeppet
”En ny företeelse dök upp i renässansens fantasivärld och skulle snart inta en framträdande plats. Det var dårskeppet, en underlig drucken farkost som glider längs med Rhenlandets floder och de flamländska kanalerna. Detta Narrenschiff är uppenbarligen en litterär komposition som säkerligen lånats från argonauternas gamla diktcykel (Argonauterna: deltagarna i den på skeppet Argo under Jasons ledning företagna resan då det gyllene vädursskinnet skulle hämtas. grekisk mytologi). Denna hade ju nyligen återfått liv och ungdom bland de stora mytologiska temata; man hade nyss gett den institutionell gestalt i Bourgogne. Det är på modet att komponera dessa skepp vilkas last av imaginära hjältar, av etiska modeller eller av sociala typer, stiger ombord för en lång symbolisk resa som, om den inte skall tillföra dem lyckan, åtminstone skall uppenbara deras ödes anlete.”
 
Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Arkiv förlag 1986

Hur vet jag om den farkost jag färdas i verkligen lever upp till det jag förväntar mig av den? Det är en filosofisk tankegång som också kan appliceras på själva livet; hur vet jag att min 57-åriga kropp motsvarar de förväntningar jag ställer? Det är ändå en kropp som varit med om en hel del. Svaret är enkelt, det vet jag inte. Från den ena dagen till den andra kan jag drabbas av en massiv stroke som slår ut min hjärnkapacitet och förvandlar mig till ett vårdbylte, i bästa fall. I sämsta fall dör jag. Och när jag, för att undgå alltför närgångna tankar på min nära förestående död, köper en lyxsportbil för flera hundra tusen så vet jag inte om den motsvarar de förväntningar som den borde infria. Det enda jag vet är att jag kommer att vara nöjd med den. Jag har ju lagt ut så mycket pengar att jag inte har råd att vara missnöjd. Och det är detta dåraktiga tillvägagångssätt som är utgångspunkten för denna blogg om farkoster. Och vilka farkoster jag haft! Och vilka förväntningar! Och har farkosterna motsvarat mina förväntningar? Ibland men för det mesta inte alls. Om det ska jag blogga.