Blog Image

hangusblog

Farkoster #17

Bilar, Dårskepp, Hembygge, Vrak Posted on mars 22, 2021 21:49

Volvo Personvagn 544

Med dekaltrim gick bilarna lite fortare. Till och med en Duett. Foto Hans Gustafsson

En röd PV sport var min egendom, en vit och en vägverksgul PV 544 likaså , den sistnämnda köpt i Handen som flyttbil från Stockholm tillbaka till byn som Gud glömde. Och det fanns eoner av tid för att dyka ned i renoveringsträsket på den tiden detta begav sig. Ägandet är också en viktig faktor att ta hänsyn till när det gäller farkoster som påverkar, eller rättare sagt, tillåts påverka våra liv. Och det är inte förrän du äger en bil som du inser om det är ett ”Dårskepp” du har köpt.

Åter till början av denna blogg om farkoster. Med hjälp av Michel Focaults resonemang kring vansinnets historia ställde jag i de inledande 14 avsnitten (!) frågan: Hur vet jag om den farkost jag färdas i motsvarar det jag kan förvänta mig av den? Det är en filosofisk tankegång som får näring av Foucaults text och som också kan appliceras på mitt liv som bilmissbrukare. Svaret är enkelt, det vet jag inte. Allt hänger på mina förväntningar och på farkostens beskaffenhet. Om förväntningarna är för stora eller farkosten för dålig så går det inte ihop.

Jag måste erkänna att jag skriver ur ett tomrum, de personer jag umgicks med och ibland slogs med finns med i persongalleriet i romanen ”En bilmisbrukares bekännelser”. Men inte här. I den här bloggen om farkoster vill jag istället göra ett försök att kommentera den filosofiska sidan av bilägandet med fokus på 1980-talet. Vilka tjejer jag drömde om och som borde suttit i baksätet eller i passagerarsätet lämnas därhän. Gänget ”Grabbarna grus” som härskade i byn var på väg med sina bilar till de omgivande småstäderna och svaret på frågan om vilka som skulle bli kvar i byn som Gud glömde var, inte jag i alla fall.

PV:n som farkost var rolig att köra, den var lättare än både Amazonen och P1800 och gick bra så länge den trogna B18-motorn spann som en katt. Det var nöjsamt att se ut över huven vars förkrigsdesign kom att prägla mina irrfärder i de Blekingska skogarna. De tidiga modellerna av PV 444 med B16-motor var inte intressanta. Nej, en bättre motor indikerades av de stiliga emblemen som det stod ”B18” på i kursiv stil. Många gånger detaljstuderades dessa motorer längs vägrenarna av den s.k ”Huvaligan” som man kände igen eftersom de alltid hade huven uppe och då och då sände röksignaler från den kokande motorn. Det var också kutym att dekaltrimma sin bil, gärna med dekaler i klarrött och vitt som det stod ”STP” på, då gick bilen fortare. Trodde jag och många med mig i byn som Gud glömde.

Till skillnad mot dagens bilar var det mycket som inte fungerade som det var tänkt på den tidens personvagnar. PV:n var till exempel känd för sina gistna dörrar som inte stängde igen vindbruset och vägljudet eftersom gummilisterna oftast var helt slut och vällde ut över dörrkarmen, sidorutorna satt ofta uppe med hjälp av nedstuckna skruvmejslar eftersom vevanordningen inte fungerade mer än de första tusen milen. Bromstrummorna rostade upp, ibland så illa att den yttre ringen släppte varpå vatten och smuts vällde in och förstörde bromscylindern, framvagnens framhjulslager blev till mos av de obalanserade och snedslitna däck jag körde med. Värmeaggregatet kom inte igång förrän sent på hösten och var ett dilemma på vintern, även om jag körde i över en timmes tid så nådde värmen i kupén inte ens upp till anklarna, det var mer hetta i Amazonen. Fläkten var rena skämtet, när den startade slogs likströmsgeneratorns svagt pulserande AMP-lampa på instrumentbrädan om och sken ilsket röd. Bäst att stänga av innan batteriet lackade ur.

Instrumentbrädans spruckna vinyl återkom på samma ställe på alla mina tre PV och dropplisterna fylldes med rost då jag körde med vinkelslip så att metallfragment samlades på hög över bilens tak, de tygomspunna tätningslisterna i kupén fransade sig av vinddraget, en gråmulen vinterdag med dimma var körbarheten noll och intet i och med den obefintliga sikten bakåt och framåt blockerade den immiga vindrutan sikten då fläkthelvetet håglöst snurrade runt utan att leverera värmepaketets innehåll. Bagageluckan som alltid hamnade på sniskan på grund av sina klena gångjärn vilka lämnade stora vattenläckande glipor i karossen även när luckan var stängd, undra på att bagageutrymmet rostade upp! Dörrarnas dörrhandtag som såg ut att vara hämtade från en husfabrik i Hultsfred, framvagnens spindelleder som alltid kärvade eller var så slitna att glappet kunde ses med blotta ögat…

Smekmånaden infaller ju alltid i början av ett förhållande och vid mina bilköp var det under denna period lättare att negligera varningssignalerna, det brukade ta en månad av idogt bilkörande innan jag lärde mig vilka fel och brister bilen hade. Ibland, vid rena felköp tog smekmånaden slut efter bara en timme eller en vecka, beroende på konditionen i det vrak jag försökte färdas i. Att lyssna på lagerljud och andra skärande eller slamrande ljud från utmattade delar som släppt från sina fästen eller helt enkelt höll på att ge upp, blev en självklarhet. Och än i dag kan jag känna igen doften av Lucas elsystem och dess brända säkringar, den obehagliga känslan som infann sig då jag vred runt tändningsnyckeln gång på gång utan att det hände något. När glappkontakten i tändningslåset var åtgärdat var det dags att ta sig an förgasaren som drabbats av värmelås i insuget. Motorerna som i tanken byttes ut på en förmiddag, en bypass-operation som det tog veckor att genomföra, för att inte tala om vilken tid det tog innan motorn startade och fungerade. Eller kreverade i sotsvarta moln från ett två-tums avgassystem. Allt detta elände hämtade sin näring i min ursprungliga och naiva, men fantasifulla bedömning att det är väl ingenting att renovera upp en PV Sport som stått med huven öppen i några år? Utomhus. Men om man bortser från denna förväntansfulla förtröstan på ödet så var Volvo PV 544 en bra bil.

En av de mest fasansfulla upplevelserna jag hade var ett byte av växellådan i min röda PV sport. Jag retades till vansinne av synkroniseringsringarna som sjöng på sista versen och när växlarna till slut inte gick i så bytte jag ut hela växellådan mot en jag köpt på skroten. Och i PV:ns kardantunnel är det trångt, den som mekar där behöver ha ett barns små händer och en styrka som motsvarar en styrkelyftande elitidrottare. Men efter en hel helg av vedermödor ute på ladugårdsbacken där bilen stod uppallad på ett par stadiga vedkubbar, så hade jag fått allting på plats. Finurlig som fan själv använde jag en garagedomkraft för att få växellådan på plats, det hördes ett krasande, klickande ljud när växelföraren inne i växellådan gick av. Jag hade tryckt till för mycket med domkraften. Men det förstod jag ju inte. Så jag skruvade i alla skruvar till växellådan och fäste sladden till backlampan trots att det aldrig funnits någon och gjorde rent och fint under innan jag sänkte ned bilen på backen. Och döm om min förvåning! När bilfan startade så gick det inte att växla!? Det vällde upp ett sådant ursinne inom mig att döden inte längre kändes som något främmande, tvärtom välkomnade jag den och skulle med mina bara händer strypa den första som knystade om den fråga som alla i familjen ville ställa men sorgfälligt undvek: ”Har du fått ihop växellådan nu?”. Jag svor så att det rök om andedräkten och osade bränt, men tvingade mig själv att lyfta upp bilen igen för att kunna plocka ned den satans växellådan och allt annat som måste göras om. Hade svordomarna tagit fysisk form så skulle hela gården brunnit ned, det är då ett som är säkert.

Så varifrån kom då det självklara i att jag som novis på det mekaniska området skulle mäkta med att renovera en hel bil? Inklusive lackering och andra specialiteter som farkosten var i stort behov av för att fungera och representera. Det självklara i att klara av saker och ting utan vare sig kunskap eller erfarenhet härrörde från viljan att klara av utmaningar på egen hand. Att som Machiavelli i ”Fursten” konstatera att den som inte gör sig beroende av andras kraft eller kunskap har störst förutsättningar att klara sig i den stat där fursten bestämmer. Individen beskrivs som stark och självständig. En individ som klarar av att gå sin egen väg. Under renässansen beundrades de människor som hade denna egenskap. Själv erfor jag skapandets glädje, känslan av att göra något färdigt, belöningen när jag såg den lyster som en ny lackering medförde, kolvarnas blänk i cylindrarna, motorfärgen som var ett signum för Volvos ”rödblockare”. Men vägen dit var lång och till skillnad mot filmen med Goldie Hawn i huvudrollen, ”Tjejen som visste för mycket” så var jag killen som visste för litet. En kille som samtidigt hade visioner om att det inte var omöjligt att förändra en bil utifrån sina drömmar och behov. Och gick min egen väg i att ändra bilarna det gjorde jag. Här är några förändringar jag åstadkom på mina tre PV 544:

Vedbodslackering med träfärg, kromfälgarna på den röda PV sport kom från Amazonen och var så breda att de gick utanför skärmkanterna. Redan på Broddamålarakan fick vi vända på vår väg mot Halmstad eftersom det luktade bränt och rök om bakhjulen som sakta men säkert höll på att ätas upp av bakskärmarnas kanter. Överväxellådan som fick denna röda PV sport att sega sig upp i 160 km/h på Broddamålarakan och den egenhändigt konstruerade handbromsspaken som snuten fick i handen vid en flygande besiktning vid Skönstavik i Karlskrona. Konsolen som jag tillverkade själv av plywood och klädde med skumgummi och konstskinn, allt för att dölja den fruktansvärda, stridsvagnsliknande kardantunnel som jag svetsat ihop för egen hand som skydd för kardanen som drev på min femväxlade PV sport. Mätare som jag köpte som tillbehör monterades i denna konsol men de kopplades aldrig in, jag orkade inte ta reda på hur man kopplade in dem, sportratten som byttes över till varje ”ny” bil, fårskinnen som förgäves försökte dölja bilarnas sargade säten. För att inte tala om den inredning jag köpte på skroten i Möljeryd, den var i svart galon och kom från en Toyota, sommartid rann svetten i floder längs med sömmarna i PV:ns stekheta säten. Interiören i den vita PV:n som bara blev sju resor värre efter att jag monterat in två 20 tums basreflexer i hatthyllan, med hjälp av vinkelslip.

Men trots alla drömmar om verklig och bestående förändring så kom mina PV-bilar inte att spegla mitt eget jag. ”Jag har en plan…” brukar många bilbyggardrömmar börja med. Breddade bakskärmar, egenhändigt monterade fotsteg längs sidorna, kanske hämtade från en WV asfaltbubbla? Allt för att förstärka känslan av en 30-tals hot rod, bredare fälgar var ett måste, 5.5 tums Volvo original var klart godkända liksom förgasarna; dubbla Weber 45:or med trattar. Även om det var synd att behöva skära upp och svetsa om hela motorrummet. Flake som metod för lackering var på mode, Candy och Pearl, 20 lager klarlack… Och av allt detta dagdrömmande blev noll och intet realiserat. Men jag och en kompis lackerade om hans PV i en ljusröd träfärg som gick mot det grisskära hållet, vi köpte färgen billigt på Järnia. Med färg är det nämligen så att om bara burkens lock är tillräckligt lockande så köper man den oavsett kausalitet, det vill säga det som händer när en sådan färg täcker en yta av en hel bil… Vi tog tillfället i akt och monterade grillen från en Mercedes Benz på PV:ns front, med stjärna och allt. Det krävdes två kilo stålspackel för att bygga upp ramen kring grillen som inte passade mer än i våra drömmar. Daz Auto! Likafullt genomförde vi vårt kamikazeprojekt och i stället för dekaltrim lackerade vi fartränder i vitaste vitt som skulle sitta kvar i evinnerliga tider. Därefter såldes bilen.

Och det som hände mig ett flertal gånger var att förväntningarna på bilen blev för stora och inte alls motsvarades av PV:n som farkost. Så vad gör man då? Vi konsumerar oss ur krisen när vi har ett renoveringsobjekt vi inte klarar av. Då köper vi ett nyare objekt som är mer hanterbart medan vi försöker sälja av det gamla. Och precis så var det med min röda PV sport.



Farkoster #16

Bilar, Dårskepp, Vrak Posted on mars 11, 2021 21:20
I det här skedet är det inte mycket kvar av Börjes gamla Amazon. Det bittra slutet närmar sig när jag plockat ned den för att customisera den en sista gång och den istället hamnar på skroten. Jag orkar inte fullfölja den tredje lackeringen och monteringen av alla delar. Foto Hans Gustafsson

Amazonen

Min första bil köpte jag av Börje i byn som Gud glömde vilket jag har beskrivit i ”En bilmissbrukares bekännelser”. Så jag ska inte orda mer om det. När jag lämnade Amazonen som var en 1965 års modell, på Möljeryds bilskrot var jag ett känslomässigt vrak i och med det dåliga samvete som bilskroten renderade, jag var i samma skick som bilen. Min energi räckte inte längre till för Amazonen. Men eftersom det här var i början på 1980-talet var det ingen efterfrågan på en i övrigt frisk Amazon som ”bara” behövde monteras ihop för att vara på vägarna igen.

Men i början av Amazonens och mitt förhållande var förväntningarna enorma! Friheten att när som helst dra iväg från byn till de omkringliggande småstäderna; Ronneby, Karlskrona, Växjö, Malmö… Alla låg de inom räckhåll för Amazonens bensintank som var dimensionerad till 45 liter. Men efterhand som jag vande mig alltmer vid Amazonen sjönk förväntningarna till botten i det renoveringsträsk jag hamnat i. Men som första bil visualiserade den mitt alldeles egna uttryck. Den var vit, Televerksröd och buteljgrön i min ägo och vårt förhållande varade i fyra år. Vid den här tiden var jag fylld av ett självförtroende som endast bröts mot vassa klippor av misströstan över den egna förmågan, klippor som då och då trotsade de vågor av stiltje vilka sköljde över byn som Gud glömde. Tron på mig själv sjönk då lika djupt som den höjd mitt självförtroende uppnått. Jag minns körkortskvällen när vi höll på att smälla med grävlingen. Broddamålarakan i 160 km/h.

Som bil blev Amazonen utsatt för ett antal kraschlandningar innan den slutligen tog mark på skroten i Möljeryd. Den första smällen kom när jag körde runt gården på ettans växel, trots att det var lägsta växeln gick bilen alldeles för fort. Det gick inte att köra saktare och när jag skulle svänga vid dricksvattenbrunnen, ett meterhögt cementkar, så snävade jag in så mycket att jag körde på en telestolpe som förvandlade ena skärmen till skrot. Vem fan har placerat en telestolpe där!? Jävla Televerket! Var min första reaktion när jag körde vidare med den trasiga framskärmen släpande i gruset. Hade min far sett det som hände hade han lika säkert som aldrig det, skickat ned mig till storebrorsans skogsbana där ”Walis” Opel och ”Grevens” folkvagn mött sina öden.

Namnet Amazon har en mytologisk klang; ”En senare etymologisk myt, som försöker förklara namnet ”amazoner” ur ”utan bröst”, menade att amasonerna skar av sitt högra bröst för att lättare kunna hantera en pilbåge. I den grekiska konsten avbildas dock aldrig amasonerna så.” Källa: Wikipedia.

En annan, inte heller den helt otrolig berättelse, låter oss veta att Amazonen formgavs av Jan Wilsgaard som tillsammans med entusiastiska designers på Torslanda modellerade fram en prototyp beställd av Volvos ledning, samtidigt som designern arbetade med en egen version på fritiden som det lades ett skynke över. Den senare var sinnebilden av hur designern själv ville att Amazonen skulle se ut. Och det var den versionen som ledningen till slut lyfte skynket på och godkände. Sant eller inte, Amazonen och dess runda centrum på motorhuven kan liknas vid ett kvinnobröst. Och det var ur den formgivningen jag diade min kreativa näring i begynnelsen av mitt liv som bilmissbrukare.

Doften av gamla kvarglömda wunderbaumgranar, solsprucken vinyl i instrumentbrädan, alla extra grejor som Börje lämnat kvar; fotbollsskor, en hel packe FIB-aktuellt, en bogserlina och två fina seglarstövlar, obrukbara verktyg, ett blankslitet reservhjul och en original domkraft. Allt detta var mitt! För att inte tala om all den rost som Börjes bruk av bilen lämnat efter sig, vilket upptäcktes när jag lyfte ur reservhjulet och såg marken där reservhjulsbaljan borde varit. Det var bara till att börja plocka ned bilen. Jag renoverade, svetsade och lackerade. Jag gjorde allt på egen hand med undermålig utrustning utomhus i snö, regn och strålande sol utan att ha en aning om att en total renovering av en bil egentligen inte gick att genomföra på ladugårdsbacken. Tänk dig själv en vinkelslip som väger tio kilo, jag höll på att skära halsen av mig när jag låg under bilen..! Och när jag efter två år av vedermödor äntligen fått Amazonen skattad och besiktigad så backade Per Skåning på mig och förstörde förarsidans dörr och en bra bit av bakskärmen.

Han kom backande från en utfart i byn med en jävla fart och runt halsen på honom hängde ett halsband med ett smycke som föreställde en haschplanta. Själv hade jag varit ute och kört 24 mil som fyllechaffis under natten med ett baksäte fullt av fyllskallar som fått för sig att de kunde sjunga. Tro mig, det kunde de inte. Inte ens under berusningens påverkan. Vi åkte till Blomstermåla Folkets hus tur och retur. Jag hade haft mitt körkort i två veckor och kompisarna skojade friskt om att jag fått det i en Corn Flakes paket.

Att lägga sig och sova en solig sommardag även om man var trött som ett as efter en lång färd, var inte något alternativ. Så jag vilade någon timme eller två för att sedan ge mig ut på byn igen med Amazonen. Och det var när jag kom körande längs med Blankvägens villakvarter som jag såg Per Skåning backa ut från sin uppfart med en mörkblå Volvo 145. I körkortsteorin var det han som skulle lämna företräde, inte jag. Jag fortsatte köra utan att sakta ned. Det gick liksom inte in i skallen på mig att han inte såg min egenhändigt lackerade, Televerksröda Amazon? Men när insikten om att han faktiskt inte befann sig på samma planet som mig, landade den i mitt medvetande, böjdes min armbåge som vilat på karmen till den nedvevade rutan, näven knöts och jag hörde mig själv vråla; ”SATANS JÄVLAR, VARFÖR KÖR DU PÅ MIG DIN JÄVLA DUMSKALLE!? För så var faktiskt fallet. Han backade rakt in i sidan på mig. Börjes gamla Amazon och dess dörrstolpe knäcktes som en tändsticka och förardörren bucklades in som om den fått en spark av en elefant, den nedvevade sidorutan exploderade i små, små bitar av glassplitter som fyllde hela dörrens insida samtidigt som jag själv trycktes ihop som en mus i råttfälla. Inklämd bakom ratten rätade jag upp Amazonen så gott det gick, den kanade flera meter i sidled innan jag fick stopp på den.

Men det värsta var väl ändå Pär Skånings kommentar när jag på skakiga ben tog mig ur bilen genom att åla över på passagerarsidan. Han frågade inte om jag skadat mig, utan gick direkt på med sina föreställningar om det som hänt: ”Det går på försäkringen. Men du ser ju helt förstörd ut grabben? Du kanske inte haft körkort särskilt länge..? Fått det i en Corn Flakes paket kanske? Du kanske inte ens har körkort!? Det blir ingen svår sak för polisen att reda ut det och den som är skuld till det här, det är du. Du saktade ju inte ned farten över huvud taget.” Jag var i chocktillstånd och kunde inte få fram något vettigt att säga. Per Skåning körde vidare med sin skadade Volvo och vägrade därefter kategoriskt att fylla i den skadeanmälan som det stod ”Folksam” på. Han gjorde sig oanträffbar helt enkelt. Jag blev mer och mer övertygad om att redan vid kollisionen hade han bestämt sig för att göra allt för att hålla sig undan från mig och det som återstod av Amazonen.

Han var mentalskötare. Runt honom på den av skräp fullsmockade tomten trivdes ett helt gäng med ”Tokmotare” jobbarkompisar från Gullberna, dåtidens dårhus i Karlskrona. ”Tokmotarnas” utgångspunkt var att världen var bindgalen och det var bara de som kunde rädda den. Genom att mota bort allt som var tokigt. Och så fort jag kom gående upp för den uppfart som orsakade påbackningen, så var jag tokig och behövde motas bort med tips på hur jag borde uppföra mig, att jag antagligen inte skulle överleva sommaren om jag inte såg mig för etcetera. Men någon ifylld blankett fick jag inte med mig trots att jag stod kvar på uppfarten med min del ifylld. Per Skåning visade sig inte och till slut fick jag ge upp och gå hem igen. Men så en dag när jag körde ned till macken för att tanka blev jag erbjuden hjälp av ”Kutte” på macken. Han frågade hur länge jag tänkte köra omkring med sidorutan nere i min krockade Amazon? Jag teg som muren till en början men sedan kom tårarna. Och det var då ”Kutte” tog tag i situationen och beordrade reparationen. Han sa: ”Nu vänder vi på kuttingen. Du lämnar bilen här på verkstaden så fixar jag till den och skickar fakturan till Per Skåning. Ja jävlar i min själ om han ska få bära sig åt på det viset!” Och som ”Kutte” sagt så blev det. Min far lovade att följa med på mitt sista försök att få skadeanmälan signerad. När vi kom gående på uppfarten min far och jag så frågade vi efter Peter Skåning och ”Tokmotarna” som stod uppradade längs uppfarten hånlog utan att svara, när min far knackade på dörren kände jag hans vrede, knackningarna lät som hammarslag vilket lockade ut Peter Skåning ur sin håla. Ingen av ”Tokmotarna” gjorde en tillstymmelse till att företa sig något. Min far var inte storvuxen men hans fysiska närvaro var påtaglig, hans handleder var som en två tum fyra och hans blick kunde svänga snabbt från godmodigt blå till avgrundsdjup stålblå, med samma nyans och svärta som en pistolmynning.

Och Amazonen fick ny lack efter ”Kuttes” plåtjobb, en begagnad sidoruta inhandlades och jag fick betala självrisken. Men som plåster på såren fick jag pengar till bättringslackering av försäkringsbolaget. ”Kutte” ville inte ge sig på att bättringslackera, han var tveksam till färgen som jag köpt på Järnia, det blev bättre om jag lackade själv menade han. Själv drog jag slutsatsen att det var bättre att lackera om hela bilen, det var ju träfärg som min Televerksröda farkost med vita fartränder var lackerad med. Och så fick Amazonen Magfälgar vilka förmedlade känslan av en fräsig farkost, den nya buteljgröna lackens lyster blänkte i ljuset av den ständiga frånvaron av bromsar samtidigt som närvaron av styrning som drog åt höger gjorde sig alltmer påmind. Fotomkopplaren till helljuset släckte hela bilens ljus två gånger, Lucas var verkligen mannen som uppfann mörkret. I 120 km/h och i skenet av mötande lastbilars extralysen trevade jag blint i mörkret efter spaken till ljustutan och när jag hittade den kändes livet återigen som ett riskabelt men roligt äventyr.

På vintern åkte jag av vägen när jag skulle ut till farfars gård som låg en bra bit in i skogen bortanför Blomstergården. Amazonen bara spann och det var snorhalt. Skälet till detta var att den var för lätt i bakänden, bakhjulen släppte greppet lika fort som Bambi kanade runt på hal is. Jag gick till närmaste gård för att be om hjälp och bonden gick ut i ladan för att se hur deras gamla Ardenner mådde. När jag förstod att hästen skulle dra upp Amazonen ur diket fick jag panik. Jag lyckades övertala bonden att ringa efter hjälp. Och när traktorn kom farande satte jag kok-kaffet i vrångstrupen och välte nästan ned fatet med sju sorters kakor. ”Han reder sig själv ”Parisajohan”, han drar upp din bil så lätt som en plätt, ta en kaka till!” sa bondmoran och jag hade inget val. När jag kom ut stod Amazonen på vägen igen och väntade på mig och nästa dike att landa i.

Var då Amazonen ett av mina ”Dårskepp”? Ja utan tvivel. Och i allt det dåraktiga tillvägagångssättet jag tillämpade lärde jag mig en sak. När ett stort projekt – renoveringen tog två år – tar slut, så måste det ersättas med ett nytt. Något som också tog slut med jämna mellanrum var soppan. Bensinsluten var otaliga, till slut kunde jag inte räkna dem längre och de kom alltid i de lägen då jag verkligen inte behövde dem, det var de som fick mig att träna upp ett mentalt system som bestod av en ständigt närvarande beredskap som var lösningsorienterad. Ett system som skulle bli min räddning i många sammanhang längre fram i livet utan att situationerna behövde ha med bilar att göra. En beredskap för det oväntade helt enkelt. Tänk dig själv. Om du framför ett fordon eller en farkost som väger ett och ett halvt ton och den plötsligt stannar så finns det antagligen olika sätt att hantera den eventuella skada som kan uppstå. Och det ska jag resonera om längre fram i dessa bloggar om farkoster. I beskrivningen av P1800 som farkost finns nämligen upplevelser som heter duga när det gäller problemlösning.

Det fanns emellertid en anledning till frågan som mina kompisar ställde; ”Försöker du vänja av den med att gå på bensin?” Anledningen var min upplevda ”fattigdom”, jag bodde hemma utan att betala och jobbade två-skift så jag tjänade mer pengar än de flesta, ändå tankade jag aldrig mer än de liter jag visste att jag behövde. Det var som om mopedernas bensinåtgång fortfarande gällde. Allt som oftast behövde jag åka längre än det var tänkt och då tog bensinen slut. Det fanns ingen hjälp att få mer än den jag själv kunde åstadkomma. Uppfyllde färgbytena på Amazonen mina förväntningar? Ja med råge, inte minst den första kvällen jag hade körkort och min kompis Stor-Kalle åkte med i den Televerksröda skönheten med vita fartränder och vi fick möte med grävlingen.

På körskolan fick man träna att köra bilen i 70 km/h och sedan väja undan för en kon. Det som lärdes ut var att med en viss hastighet skulle man aldrig hinna bromsa in tillräckligt mycket, det gällde att stå på bromsen tills hindret närmade sig fronten och precis när man höll på att köra över konen; släpp bromsen och styr undan! Vilket jag klarade med glans. När Stor-Kalle och jag åkte jungfruturen med Amazonen, på den kurviga vägen mellan byn och Ronneby tillämpades allt jag lärt mig på körskolan. I en skarp högerkurva mötte vi en grävling som sprang ut från vägrenen. Reflexmässigt bromsade jag så mycket det gick samtidigt som Stor-Kalle konstaterade: ”Se upp för fan! grävlingar är hårda som sten!” Och när grävlingen närmade sig den runda nosen på Amazonen släppte jag bara upp bromspedalen och styrde undan. Varpå vi hamnade i fel körfält där en timmerlastbil var på väg, jag svängde snabbt över ratten och kom tillbaka i rätt körfält samtidigt som lastbilschauffören hängde sina 100 kilo på starkhornet vilket tjöt över hela skogen och skrämde livet ur grävlingen. Men vi klarade oss Stor-Kalle och jag och det var det viktigaste. Som Stor-Kalle sedermera konstaterade; ”Fy fan vad rädd jag var, höll på att skita aborrar..! Men vi klarade oss!”.

Och så till slut. När alla mina drömmar och förväntningar infriats med Amazonen tröttnade jag på denna farkost vilken sakta sjönk ned i renoveringsträsket för att bli till skrot. Själv drogs jag som en magnet till en bil vars konstruktion var åtskilligt äldre än Amazonens. En Volvo PV med självbärande kaross och en framvagnsupphängning som härstammade från 1940-talet. Way back. Men vilken kärlek det var! Både vid första och sista ögonkastet.



Farkoster #14

Buss, Cyklar, Dårskepp, Far-kost, Mopeder, Motorcyklar, Punch, Traktorer Posted on februari 7, 2021 14:42
Foto på hundratals små kugghjul.
Ungefär så här såg minnesbilden ut i mitt huvud när jag demonterat frikopplingen på min Puch Florida. Foto Hans Gustafsson

Mina förväntningar på de riktigt tidiga farkosterna

Det har blivit dags att summera förväntningarna på de tidiga farkosterna i mitt liv innan jag ger mig på bilen som farkost.

Minnet är bedrägligt. Jag börjar med att minnas cyklarna även om barnvagn som farkost egentligen låg före i tiden. Men jag minns inte någon barnvagn vilket däremot äldsta storebrorsan gjorde. Han kom ihåg den dagen det togs ett flygfoto på gården vi växte upp på. Han var bara ett spädbarn och låg utomhus i barnvagnen men kom ihåg ljudet och himlen med flygmaskinen som cirklade ovanför. På fotot ses mycket riktigt en barnvagn vid brunnen, som en liten vit prick, brorsan är då knappt ett år gammal. Är det möjligt? Ja faktiskt, det finns till och med en medicinsk term för detta; ”hypertymesi”. Det innebär att en person har extremt god minnesförmåga och kan minnas allt i minsta detalj, oavsett när i livet det skedde, så länge det är personliga upplevelser. Så låt säg att storebrorsan hade denna märkliga förmåga och kom ihåg allt, och om vi förutsätter det, infriades hans förväntningar på barnvagnen som farkost? Jag får aldrig veta då han inte längre är i livet.

Men ett vet jag och det är att bilder, precis som brorsans minne av flygmaskinen, är en väsentlig del av vår självuppfattning. Och jag tänker särskilt på våra inre bilder. Bilder vars centrala motiv är hur vi vill bli uppfattade, hur vi vill bli sedda.

Att bli sedd som HD-åkare var inte aktuellt vid tiden för min första cykel. Men tuff var den, min inre bild. Vilket var ett skäl till att jag satte fast klädnypor i ekrarna och hade extra sockar i fickorna för att kunna köra i vilken vattenpöl som helst och ändå komma hem med torra strumpor. De blöta sockorna hamnade på elementet i bästa fall, i sämsta fall under sängen tillsammans med ratade ost- och köttbullemackor…Skrumpna rester av ett barns tillvägagångssätt. Jag blev snabb känd i byn för att ha mat under sängen och varför inte? Göm undan det du inte vill ha. För det blir inte bättre bara för att du växer upp, vänta ska du få se.

Men hur var det nu med resonemanget om Focaults dårskepp. Levde cyklarna upp till mina förväntningar? Det vill säga, gav de mig lycka? Och hur var det med mopederna? De förstulna motorcyklarna? Och om de inte gjorde mig lyckligare, uppenbarade de något av mitt ödes anlete?

Jag fastnade ju med foten i bakhjulet när jag satt i barnsadeln på mammas cykel. Det gjorde ont i såret som var stort som en femkrona. Kanske medverkade det till låga förväntningar på min första cykel? Här gör sig den gamla vanliga frånvaron av tron på mig själv påmind; kunde jag lära mig att cykla? Alla andra lärde sig hur lätt som helst men inte jag. Den känslan. Jag har fortfarande ångest inför att lära mig nya saker, innerst inne känns det som om jag är en riktig idiot, dvs någon som är sig själv nog och som inte klarar av den enklaste syssla, men det är bara jag som vet om det.

Jag fastnade fler gånger. Med ett minus i minnet kom jag cyklande som fem-, sexåring vid Centralaffären i byn. Central förresten, det fanns ju bara en affär och centrum fanns överallt eftersom byn var så liten. Jag var barfota och fastnade med stortån under trampan varpå tån vek sig och skrapade mot asfalten, nageln lossnade och blodet rann. Ingbritt som ägde affären kom ut och förfasade sig. Jag grät inte förrän hennes medkänsla drabbade mig som ett slag i magen, då bölade jag som en kalv på väg till slakt och hon fick snabbt in mig i affären för att lägga på ett första förband.

Så den första cykeln motsvarade inte mina förväntningar? Inte undra på. Vem vill slå sig fördärvad och skada sig på det sätt jag gjorde? Mitt ödes anlete visade sig inte med ett leende. Antagligen skulle mitt liv bli ett rent helvete. Jag lärde mig dock att cykla vilket jag kan än i dag och det får väl anses som gott nog, på så sätt blev mitt liv lite rikare.

Cykel nummer två däremot innebar mer förväntningar. För om jag lyckades bygga den cykel jag ville, skulle den motsvara min inre bild av mig själv. Då skulle alla inse vem jag egentligen var även om jag själv inte hade en aning om det.

Min blå Crescent byggdes om med hjälp av banansadeln för att motsvara bilden av mig själv som tuff, framtida HD-åkare. Pengar fanns inte men med en tioårings rymliga samvete gick det relativt lätt att tillskansa sig medel för bygget. En fråga vi alla bör ställa oss kommer osökt in här: Vad spelar det för roll om du kommer åkande med något häftigt fordon, en farkost som är en riktigt ögonfångare? Jag kom ju cyklande på en blå Crescent med banansadel istället för originalet. Svaret är att det spelar ingen som helst roll om det inte är så att din självbild står och faller med hur din farkost ser ut. Banansadeln åstadkom inte mer komfort så mycket är säkert. Jag kommer fortfarande ihåg sadelns tunna stoppning och plåtkanterna som sakta men säkert började karva sig in i skinkorna efter bara någon kilometer eller två. Efter en långcykling till min mormor i Ronneby, en sträcka på 2.5 mil, kändes det som om jag begåvats med två Gluteus Maximus istället för en.

Men mina kompisar beundrade min blå båge. Till en början upprätthöls min självbild men så fort jag gjorde något de inte gillade ramlade min status ned ett par pinnhål. Oavsett banansadeln. Och förutom att den var rätt så betydelselös för min sociala position utgjorde den ett hinder för påstigning i farten, vilket då och då behövdes när jag behövde fly för livet efter att ha gjort något som kompisarnas föräldrar ogillade. Ett sådant flyktbeteende satte banansadeln effektivt stopp för. Och här infinner sig den klassiska problematiken med form kontra funktionalitet, estetik kontra användbarhet, individualism kontra kollektivism… Kärt barn har många namn. Givetvis sätter jag alltid estetiken främst framför andra funktioner i mina farkoster.

Och då var det dags att fastna igen. Med ett plus i minne kom jag en varm sommardag cyklande in i byn efter den långa färden hem från Ronneby. Landningsställen var utfällda inför ett stopp vid fiket där jag snörade av mina marinblå ”Adidas Östpakistan” och gjorde ett inköp av Coca-Cola och en påse chips för pengar jag snott från mormor. Kapsylen flög av när jag satte flaskan mot styret och fastnade under min fotsula, varpå jag vispade till med foten så att kapsylen for iväg som en projektil genom luften och landade i min utsträckta handflata. Jag vände och vred på den och inuti stod det: ”DET VAR NÄRA ÖGAT”. Jag tänkte – det var som fan! och insåg överlycklig att storebrorsan som var på plats vid fiket såg det hända, därmed var jag för evigt inskriven i historiens mest lyckosamma kapsylkast och lyckan var fullständig. Ödets anlete log mot mig som konstaterade att det måste vara något särskilt med mig. Den cykeln motsvarade mina förväntningar.

Jag åkte buss till skolan i fem år, fem mil om dagen. Här låg förväntningarna på ett högre plan som innebar att jag då och då lyckades missa bussen och en hel skoldag med flit. Det var alldeles för enkelt att dra benen efter sig på vägen ned mot det stora blå bussgaraget där byns A-lag satt på lastbryggan och söp. Och skroderade. Förväntansfull kunde jag sedan ringa mitt extrajobb och fråga om jag fick komma och jobba? Jag jobbade nämligen extra på byns snickeri där den ena ägarens fru brukade komma vaggande med sin breda röv, vi timanställda stod som tända ljus och log mot henne berusade som vi var av lackångor och halvdöva av hammarslag mot träpluggarna i det med knaggar fullspäckade virket. Pengarna vi tjänade betalades ut kontant i handen varje fredag från ägarna som var nykterister bägge två. Jag använde urskillningslöst alla kontanter för att köpa sprit som jag beställde av A-laget. Det förklarar varför det stora kräftkriget började, då hade jag druckit en kvarting Renat blandad med Saturnus punsch. Fy för den lede! För brännvinet alltså, inte Saturnus punchextrakt som var både sött och gott. Som en flickas armar runt midjan när man körde moped. I sådana stunder kom mopeden verkligen till sin rätt. Men även här sipprade alkoholen in och förstörde allt som kunde varit fint och sprött, kärlek rent av.

Debacle efter debacle inträffade med oss själva som ”mopedonauter”. Vi var ofta berusade där vi for omkring på egenhändigt trimmade farkoster som lätt gjorde 60 km/h. Utan hjälm. En kompis som plötsligt somnade på mopeden och for iväg ned i diket i sommarnatten så att det slog gnistor och smällde som åskan var inget ovanligt. Själv körde jag på en lågt hängande gren i den skog där vi hade gömt ölbackarna inför en hägrande backanal. Man ska ju plocka lågt hängande frukter vilket inte var ett skäl till att jag lät grenen träffa mig rakt i mellangärdet och slå av mig från mopeden. Under tiden som jag låg på den mossbelupna marken för att gapskratta åt mopeden som på egen hand brakade iväg in bland skogens stock och sten, hände det som inte får hända.

Som moppepojke fastnade jag i ett konstant alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle var jag så berusad att jag vände mig om för att konversera samtidigt som den brölande tvåtaktaren under mig fortsatte sin färd. Framåt. I full karriär! Jag låtsades inte om det faktum att jag faktiskt styrde min farkost och var ansvarig för den, utan fortsatte prata med tjejen som satt därbak. Och eftersom ingen styrde längre så gick jag och tjejen in för kraschlandning mot asfalten med buller och bång. Dagen efter gapskrattade ödets anlete i spegeln över denna ”tosingafora”. Själv försökte jag med svullna fingrar känna var de blodiga sårskorpornas åker började och var den tog slut. Att jag riskerat livet på tjejen låtsades vi inte om mitt öde och jag. Vi gick bara vidare som om det aldrig hade hänt.

Och som jag byggde om och lackerade om min farkost! Skruvade och trimmade, om och om igen. Vid lyckade insatser for moppen iväg som fan själv. Skaparglädjen var enorm! Men mekandets mest essentiella grundpelare; att vara noggrann i allt jag företog mig, fastnade inte i mitt huvud. Tvärtom slarvade jag ju mer jag höll på, lade muttrar och skruv i en enda hög, tvingade på känsliga aluminiumgängor skruvar med fel stigning på gängorna, slog och hamrade på allt som inte passade, precis som styret i en diktatur löste jag mina problem; ”hjälper det inte med våld finns bara en lösning; ännu mera våld!” Sic. Denna oförmåga att förstå min egen begränsning och överskatta min egen kapacitet ska följa mig livet ut, tron att allt är möjligt ledde till flera dårskaper än jag någonsin kunnat drömma om. Men det är roligare att leva så än att vara pragmatisk och välja bort allt som är svårt eller innebär en risk. Mina storebröder var inne på samma bana men ändrade sig i tid och insåg att de inte skulle bli mästare i spelet om ringnycklarna, momentnycklarna, skjutmåtten och toleranserna. Men gjorde jag det? Inte. Däremot belönades jag rikligt med hågkomster om alla fel och misstag jag gjorde; mina dårskaper i reparations- och renoveringskonstens värld är otaliga. Ta bara silverfärgen som jag målade den förstulna motorcykelns ekerfälgar med, färgen som aldrig torkade. Jag kan än idag bli sentimental när jag ser en färg i precis samma nyans som motorcykelns ekerfälg hade.

Det som mekandet och ombyggnaden av mina allra tidigaste farkoster lärde mig var begränsningens styrka. Det går nämligen inte göra vad som helst med en farkost om den ska fortsätta tjäna sitt syfte. Många idéer som redan från början var omöjliga att förverkliga kom från bygget av plastmodeller,. Det fanns till och med modellbygge som ämne i skolan på Tekniktimmarna. Helt otroligt när jag tänker efter och kanske påverkade det mitt inköp av en ”Revell” plastbyggsats i form av en hot rod som istället för tak hade en stor kromad krigshjälm med svart kors på. Att det var en tysk krigshjälm från andra världskriget med Wermachts kors på störde inte mig. Min fascination för de breda gummidäcken och den klarröda färgen som kontrasterade mot hjälmens kromade utsida, hade inga gränser. Åtminstone inte förrän jag satt ihop den. Då släppte begäret och det borde lärt mig något som jag tyvärr skulle repetera till förbannelse i mitt liv som bilmissbrukare. När den åtrådda förändring som farkosten behöver nås så är det inte kul längre. Då måste det till nya mål och nya projekt, nya dårskepp helt enkelt.

Min faders farkoster hade inte jag några direkta förväntningar på. Men han hade och det blev tydligt när han drabbades av demens mot slutet av sitt liv. Vilken var hans mest älskade farkost? Traktorn som ersatte hästarna gick förstås inte av för hackor. Han hade ju även haft en ”Hitlerbubbla” från 1962, den vi satt fast med på Backarydsvägen på självaste julafton, eller den babyblå Ford Taunus 17 M som brorsan tog över och dekaltrimmade. Men hans första egna traktor var en Fordson Major med stora gjutjärnsfälgar framtill, men den svek honom allt som oftast ute i skogen där den gärna slirade och fastnade i mossan. Hans stora kärlek när det gällde jordbrukets farkoster var en Ford 4500 från 1968 som gjorde 60 km/h på högväxeln. Den var hjärtat i hans lantbrukargärning och gick den sönder var det som om tidens stora hjul stannade. Allt som då var bra och gott nog för resten av Sverige gick honom förbi medan räkningarna hopade sig, min far svor ve och förbannelse över dem samtidigt som det depressiva i hans karaktär escalerade. Nornorna ritade en alltmer ödesdiger kurva i livets diagram vilken bara pekade nedåt för att beskriva hans sinnesstämning. En kurva som inte rätades upp förrän traktorn kom tillbaka till fadershuset.

Det visade sig vilken betydelse Forden hade som farkost den gången de ringde från Vidablick i Ronneby och berättade att han hade yrat inne på sitt kala sjukhusrum och ramlat i golvet. I huvudet slog han upp en reva värdig ett svärdshugg, tänk Gunnar på Lidarende, och han sändes strax iväg till Blekingesjukhuset med ambulans. Och den natten cyklade jag ut till sjukhuset och tågade modstulen in till en operation som jag sent skulle glömma. Den började inte bra. Min far som fortfarande hade en avsevärd styrka i sin seniga kropp präglad av fysiskt och hårt arbete, hade en AT-läkare som hängde fast i hans arm och en sjuksköterska som försökte parera den andra armens vevande. Han satt i bara kallingar och undertröja på britsen inne på mottagningsrummet i akutmottagningen. Blodig och rakad där såret gapade. Läkaren, en helt ung man, frågade om jag kunde lugna min far och la till: ”Är det ok att vi syr utan bedövning? ”Självklart” svarade jag och svor inombords över den smärta som skulle få min far att verkligen gå bärsärkar gång. Då slutade han plötsligt att veva med armarna och vände sig mot mig. ”Är det du min son?” sa han. ”Ja” sa jag. ”Hur gick det med traktorn?” frågade han. ”Det var startmotorn”, sa jag. Hans lugn kom ögonblickligen. Leende såg han upp mot fönstret och stjärnorna därutanför, där gudomliga traktorer snart skulle bära honom över himmelrikets bördiga åkrar, medan läkaren sydde med samma hastighet som en symaskin.

Men i ett försök att ändå avsluta dessa rader om mina första farkoster, så är det helt säkert så, att förväntningarna motsvarades inte av min kunskap om teknik. Jag varken ville eller kunde lära mig tillräckligt om hur saker och ting faktiskt fungerar. Tvåtaktsmotorn lärde jag mig hata eftersom jag inte begrep mig på den. Den hade en nivå vad gäller både funktion och sammansättning som jag inte kunde förstå. Ett bra exempel på detta är den gången jag fick för mig att demontera frikopplingen på min Puch Florida. När delarna flög över svinstians cementgolv efter att en stor spiralfjäder släppt, insåg jag att den aldrig mer skulle frikoppla något av värde. Full av besvikelse över mig själv och mina tillkortakommanden sådde jag split med hjälp av sprit, ett näst intill kriminellt leverne med stöld, fyllor och slagsmål. Visst är det spännande att vara illa ute utan att ens veta om det!

Om mina förväntningar på mopedmotorerna kom till skam så fanns det andra uppfinningar som skulle bära fram mig på livets motorväg. En fyrtaktsmotor krånglade inte alls på samma sätt som en tvåtaktare, det jag försökte lära mina mopeder med handslägga skulle inte inträffa i en bilmotor. Och den snabbhet och pålitlighet jag eftersträvade kunde inte mopederna tillgodose. Än mindre cyklarna. Det måste till en bilmotor till det, en konstruktion mer solid och robust för att slås sönder ens av en sådan dilletant i ingenjörskonsten som jag. Utan att inse det var jag på väg att skapa mig orimliga förväntningar på fyrtaktare i en bil vars latinska namn betyder ”Jag rullar”. Och nog rullade den alltid, nästan lika snabbt som pengarna.



Farkoster #10

Dårskepp, Mopeder Posted on april 4, 2020 16:51
Ladan rymde både traktorgarage och verkstad, den före detta svinstian låg i bortre änden av ladan sett från vägen. Bredvid fönstret närmast i bild ses dörren till brorsans Saloon som låg på ladans övre våningsplan, det så kallade höslinnet. Foto: Hans Gustafsson

Svinstian

Svinstian var mitt försvunna Atlantis, där böljade festerna fram på vågor av mellanöl från tömda backar med Rigello. Vi och våra mopeder var som dårar på väg att äntra dårskeppets livbåtar. Samtidigt som Foucaults landsmän i Bourgogne diskuterade om Argonauterna verkligen varit på skeppet Argo under Jasons ledning, så kom jag på att vi kunde koppla cykelkärror till våra mopeder. Och fylla dem med ölflak. Vi skulle bli kända som ”Mopedonauterna”. Men vem var egentligen Jason och vilka var argonauterna? Vad handlade det gyllene skinnet om, som de letade efter? Var det kanske ett sämskskinn? Så här säger wikipedia:

Jason seglade i väg i sitt skepp Argo med en skara tappra krigare, som kom att kallas argonauterna. Efter ett långt äventyr, som på många sätt påminner om Odysseus irrfärder i Odysséen, återvände Jason med både skinnet och den trollkunniga kungadottern Medea. Jason övergav så småningom Medea till förmån för den korinthiska prinsessan 
Kreusa ibland kallad Glauke). Medea blev ursinnig och hämnades genom att döda Kreusa och hennes far med magi. Hon tog även livet av hennes och Jasons barn. Jason ådrog sig på grund av sin trolöshet Heras ogillande, och slutade sitt liv övergiven och i fattigdom. Jason dog en neslig död då ett stycke av vraket av hans skepp föll ned på honom och krossade hans skalle när han sov under det murknande vraket.”

Vilken dåre att lägga sig till och sova under ett murket vrak! Vi moppepojkar i byn som Gud glömde visste i och för sig att sovandet är ett underskattat nöje. Särskilt efter en rejäl baksmälla som infann sig punktligt varje helg, vår jakt på Baccanaler under bar himmel kände inte några gränser. Grimsgölen låg på ett mauserskotts avstånd från byn och vid dess vattenlinje kamperade vi ofta under stjärnklara sommarnätter. Där sandstranden möter gölens spegelblanka yta hade vi byggt en grillplats där vi gjorde upp eld, under tallkronorna festade vi sedan loss.

Festerna var både vilda och utmanande – det gällde att göra så tokiga saker som möjligt, att plöja det vi kallade för ”Tosingaforor” som fick alla att prata om en. Man var någon. Att bli sedd även om det var under de mest besynnerliga omständigheter. En sådan omständighet infann sig en lördag då en moppepojke plötsligt bestämde sig för att slakta sin lillasysters kaniner… Moppepojken som agerade hobbyslaktare flådde kaninerna själv men hade inte tid att låta dem hänga utan grillade dem över öppen eld, samma kväll. Det var en fruktansvärd upplevelse att se honom äta det brända och kolsvarta som en gång varit en livs levande kanin. Blodet rann som ketchup mellan fingrarna på honom medan jag krampaktigt grep efter fler Rigello. En klasskompis på verkstadsteknisk linje, Knut Hahn var hos mig den helgen, vi gick innan hans mage vände sig ut och in, när vi kom hem erkände han att han aldrig varit med om något liknande. Jag hade inte heller varit med om något som liknade honom. Han var albino, alldeles vithårig och med röda ögon hade han åkt moped ända från Ronneby för att gå på fest i byn som Gud glömde. Han kom aldrig mer tillbaka och ändå var han den ende som inte blev sjuk, vad stackars lillasyster blev ska jag låta vara osagt.

Jag märker att jag blir mer och mer alkoholiserad i dessa texter. Men moppegänget och den före detta svinstian där jag hade min Puch Florida innebar en hemvist som alltid omfamnade mig. Efter en sen natt, vi hade suttit och supit uppe på överbalkningen ovanför min mopedverkstad med Rigello och renat som blandades till ”järngrogg”, var vi ett gäng rusiga moppepojkar som åkte från verkstan för att bada näck i Åsjön. Då slocknade plötsligt en av oss bakom styret på sin Puch Dakota. Han körde i diket så det small om det medan vi andra knattrade vidare. Att han inte bröt både armar och ben var ett mirakel. Framdäcket exploderade mot en spetsig sten och Bockstyret blev som ett vattenpass innan det brast och moppepojken fick det i två delar, händer strimmiga av blod och bensin… Själv åkte jag bara vidare, gapskrattande. Att vara ung och odödlig har sin charm. I Odysseus irrfärder visar sig ju en svinstia och en svinaherde ha stor betydelse för berättelsen. Det går en pil från bågen vilken bara Odysseus kan spänna, den går genom alla kastyxornas öglor, spänd av en smutsig svinaherde. Odysseus själv hade kommit hem till sin älskade Penelope.

Litterär eller inte. Svinstian var väl inte någon svinstia i egentlig mening. På gården kallades den rätt och slätt för ”verkstan”. Min far hade satt upp en rejäl arbetsbänk med ett ramverk i 8 millimeters kantjärn och två tum fyra reglar vilka utgjorde arbetsytan. Det fanns ett skruvstäd och ett jordat vägguttag med ström, vad mer kan man begära av livet? Möjligtvis det avlopp som den tjocka plastslangen från vattenpumpen löpte i på sin väg ned till kreatursbrunnen. Vattnet som pumpades upp från kreatursbrunnen var tänkt att användas av svinen i svinstian, men de var borta när jag tog över och använde pumpen till att tvätta mopeden och längre fram, bilar. Pumpen var det enda som min far fick behålla för egen del i den före detta svinstian. Resten tog jag hand om med argumentet; om storebrorsan fick bygga en hel saloon i andra änden av ladan, så var det inte mer än rätt att jag fick härska oinskränkt över verkstan. Det var ju också där jag hade planerat alla illdåd som utfördes av snattarligan ”Fem och lillen”.

Som lillebror var jag förstås avundsjuk på storebrorsan som byggt sig en egen saloon i ladan. Så jag bestämde mig för att bygga en egen festlokal uppe på den före detta svinstians avbalkning. En egenhändigt spikad stege ledde upp till denna avbalkning med snedtak och knapp ståhöjd i mitten av utrymmet, klättringen upp började på det steg som var i höjd med den gistna fönsterluckan i trä. Uppe i det dammiga utrymmet låg allt som borde slängts för länge sedan men som vi sparade på; en gammal bensintank, tjärpapp till taket, trälådor som det stod ”Findus” på och som innehållit jordgubbskartonger, ståltråd, taggtråd, rostiga kobetsel, mopedramen till äldsta brorsans Rex, kasserade mopedfälgar, gamla bildäck, getingbon och annat krafs. Allt detta röjde jag undan för att spara på en annan plats i ladan, för nu skulle detta bli min och de andra moppepojkarnas fristad.

Jag började med att tapetsera de spindelvävstäckta väggarna med mittuppslag från FIB-Aktuellt och Lektyr. Vart man än såg i det lilla utrymmet var det pubeshår i olika nyanser, förföriskt leende guldbruna ögon och kön, nakna rumpor och svällande bröst. Tur att det var så dunkelt uppe i rummet att sikten var lika med noll. För det kom även livs levande tjejer, på en av de mer välbesökta festerna lyckades byn som Gud glömde uppbringa ett tjugotal ungdomar. Balkarna som höll uppe golvet bågnade och vem som satt var gick inte att urskilja, det var en brötig samling folk och mellanöl, sprit med för den delen. En lustig detalj var att väggen till verkstaden och överbyggnaden där vi var, också var vedbodens vägg. När min far kom ut för att fylla på ved till Norrhultspannan hörde jag honom och hyssjade på alla så att det blev tyst. Inte förrän jag hörde honom haspa dörren lät jag larmet och skratten bryta ut igen. Och det var 1970-tal och det mesta var roligt, en kassettbandspelare spelade Chuck Berrys hits blandat med låtarna som låg på Tio i topp, det danska bandet Gasolin var stora på den tiden detta begav sig. Någon skrek: ”Sluta tafsa!”. Någon svarade:
”Släpp kuken då!” Det skrattades och dracks friskt den bejublade kväll då jag drack lika många Rigello som det fanns drängfulla tonåringar uppe på överbalkningen.

För att kunna ha festerna fanns det förutsättningar som måste uppfyllas. Drömfyllan skapade nämligen förväntningar där mopeden som lastfordon var avgörande. Grannbyn Yxnanäs bar inte sitt onomatopoetiska namn för att dess invånare var slöa i tanken, det vill säga; som yxor eller goddag yxskaft. Nej det var fart i dem! Särskilt handlaren i det lilla samhället som låg utslängt längs med E66:an, han kallades för ”Tack-A-Ha”. Öknamnet kom sig av att han stammade: ”Tack ska du ha!” blev Tack-A-Ha istället. På väg till denne diversehandlare skrek vi ”Jävla smålänningar!” där vi kom farande likt apokalypsens fyra ryttare på våra mopeder med cykelkärrorna på släp. Våra glada tillrop skallade dock ohörda i skogsbrynen vid gränsen mellan Småland och Blekinge. Tack-A-Ha hade gjort sig känd för att sälja mellanöl till smågrabbar lika lätt som han sålde gårdagens kvällstidningar för halva priset. Sådan handlare sådana kunder. Och vi var förberedda, vi ställde mopederna med sina cykelkärror en bra bit ifrån trärucklet som kallades kiosk. Sista biten gick vi och i min ficka låg ett knippe gamla bilnycklar som jag skramlade med när jag kom in. Om Tack- A-Ha mot all förmodan skulle få för sig att fråga om min ålder skulle jag låtsas att det var bilnyckeln jag hade i handen.

Tack-A-Ha:s syster hade korpsvart hår och kattbågar till glasögon, hon var en stram och lite försagd men snäll kvinna. Så fort vi kom in frågade hon: ”Hej barn! Vad vill ni köpa för gott godis i dag?” Min uppsyn mörknade allteftersom jag tog in hennes hälsningsfras, jag blev inte svaret skyldig: ”Nej för fan! Vi ska ha 20 backar öl, jag har ungefär 1000 kr jag ska handla för…” Tack A Ha:s syster tystnade och blev alldeles blek, då var det dags för handlaren själv att ta vid för att undersöka vilken typ av Rigello det handlade om. ”TT,”det vill säga ”Three Towns” var favorit. Eftersom det var en dryg mil från byn som Gud glömde till Yxnanäs hade vi spänt fast våra cykelkärror med ståltråd som najats fast i pakethållarna. Bara på min cykelkärra kunde jag lasta tio flak öl. Pengarna hade vi samlat in från alla de törstiga kompisarna hemma i byn. Vi var ”Mopedonauterna”, de oförvägna moppepojkar som omsatte deras stålar i en ren och skär lycka vid namn; mellanöl!

Det som avslutade dessa riktigt crazy dagar då jag höll hov i den före detta svinstians festvåning var Chuck Berrys, ”Thirty days”. Jag älskade gitarriffen och rytmen i den låten. Men det gjorde även de andra tjugo fullvuxna och asfulla tonåringarna som med berusad osmidighet började gunga i otakt med låtens bompa-bompa basgångar. Detta fick balkarna som bar upp golvet att svaja betänkligt. Samtidigt gjorde sig min far ärende ut till vedboden. Och det han hörde genom väggen som skiljde oss åt gjorde att festen tog en ände med förskräckelse.

Han kom in som en storm genom dörren till verkstan och jag var för berusad för att inse vad som hände, att få stopp på gänget som larmade och hoppade omkring på bjälklaget som sviktade inför vår sammanlagda tyngd, var inte möjligt. När min far blev förbannad hade han en röst som inte var av denna världen. Han fick alla att tystna och lystra när han stod nere vid vattenpumpen och skrek: ”Är ni från era sinnen! Druckit har ni, ni är ju bara barn, fy för den lede… och sådana söner ska man ha!” Direkt äntrade ett tjog av unga män och kvinnor stegen ned mot svinstians golv för att starta upp sina mopeder och troppa av, en efter en. Jag dröjde mig kvar i dunklet uppe på avbalkningen så länge jag kunde, vägde mellan att stanna kvar och bli avslöjad bland de pornografiska tapeterna eller klättra ned för att säga sanningen och möta mitt öde. Stod min far där och ville veta om jag var full? Jajamen! Klart jag är full, tänkte jag. Med fumliga steg klättrade jag ned som sista man, och min fot hann knappt landa på cementgolvet förrän jag började ljuga så det stod det härliga till. Jag hade inte druckit mer än någon öl eller två (!) och plötsligt hade det kommit en hel drös med folk som jag inte kände, de bara kom! ”Säg då till dem som du känner att här är intet mer att hämta, denna gård ska inte bli något supgille!” sa min far när han gick. Och därmed var jag och svinstian körd som festernas medelpunkt i byn som Gud glömde.

Än idag finns den träbit kvar med vit text som brorsan hängde upp i en kogrimma : ”Ghost Saloon”. Skylten hänger i det stora hjärnhjul som brorsan använde som takbelysning. Han hade tagit hjulet från en skrotad såningsmaskin och gjort fast det med kätting i takbjälkarna. Efter att min festlokal gått i stå lånade jag istället brorsans saloon vid mer än ett tillfälle. Men även dessa välvilliga lån tog abrupt slut efter en fest som få lär glömma, det vill säga av de som var med och kom ihåg att de var det. Augusti var kräftskivornas månad och mot löfte att vi inte skulle förstöra något hade jag lyckats få låna ”Ghost Saloon”. Själv gjorde Brorsan lumpen på KA 2 i Karlskrona och han hade inte något emot att vi ordnade en kräftskiva. I åratal efteråt hittade jag kräftskal i ladan, det var resterna från det stora kräftkriget som tog sin början när festen började spåra ur. Om detta samt mopeden som flyktverktyg, eller som farkost för ren eskapism, ska nästa blogg handla om.



Farkoster

Dårskepp Posted on september 3, 2019 19:20
Sebastian Brants ”Der Narrenspiegel, das gros Narrenschiff” 1494.

Dårskeppet

Denna blogg handlar om farkoster. Olika sorters farkoster är nämligen något jag har stött på under hela mitt liv som bilmissbrukare. Så här skrev Michel Foucault om en farkost kallad dårskeppet i avhandlingen: Vansinnets historia.

Dårskeppet
”En ny företeelse dök upp i renässansens fantasivärld och skulle snart inta en framträdande plats. Det var dårskeppet, en underlig drucken farkost som glider längs med Rhenlandets floder och de flamländska kanalerna. Detta Narrenschiff är uppenbarligen en litterär komposition som säkerligen lånats från argonauternas gamla diktcykel (Argonauterna: deltagarna i den på skeppet Argo under Jasons ledning företagna resan då det gyllene vädursskinnet skulle hämtas. grekisk mytologi). Denna hade ju nyligen återfått liv och ungdom bland de stora mytologiska temata; man hade nyss gett den institutionell gestalt i Bourgogne. Det är på modet att komponera dessa skepp vilkas last av imaginära hjältar, av etiska modeller eller av sociala typer, stiger ombord för en lång symbolisk resa som, om den inte skall tillföra dem lyckan, åtminstone skall uppenbara deras ödes anlete.”
 
Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Arkiv förlag 1986

Hur vet jag om den farkost jag färdas i motsvarar det jag kan förvänta mig av den? Det är en filosofisk tankegång som också kan appliceras på själva livet; hur vet jag att min kropp motsvarar det jag kan förvänta mig av den? Det är ändå en kropp som varit med om en hel del. Svaret är enkelt, det vet jag inte. Från den ena dagen till den andra kan jag drabbas av en massiv stroke som slår ut min hjärnkapacitet och förvandlar mig till ett vårdbylte, i bästa fall. I sämsta fall dör jag. Och om jag vill undgå alltför närgångna tankar på min nära förestående död och köper en lyxsportbil för flera hundra tusen kr, så har jag inte en aning om den motsvarar de förväntningar som den borde infria. Det enda jag vet är att jag kommer att vara nöjd med den. Jag har ju betalat så mycket pengar för bilen att jag inte har råd att vara missnöjd. Detta dåraktiga tillvägagångssätt är utgångspunkten för min blogg om farkoster. Och jösses vilka farkoster jag haft! Och förväntningar. Men hur många farkoster har motsvarat mina förväntningar? De flesta faktiskt men det finns en del som inte motsvarat förväntningarna överhuvudtaget. Om det ska jag blogga.