Blog Image

hangusblog

Farkoster #15

Bilar, Cyklar, Mopeder Posted on februari 7, 2021 20:48
”Walis” Opel Caravan tillhörde fotbollstränaren i byn som Gud glömde. Han såg ut som en amerikansk actionhjälte men hade svarta tänder och rökte Bill utan filter. Tobaksflagorna for omkring som sotflagor de få gånger han blev engagerad. Foto: Hans Gustafsson.

”Walis” Opel Caravan

Vi befinner oss i en brytningstid mellan 1970- och 1980-talet. Valet mellan moped eller bil är enkelt, det är bil som gäller redan som 16-åring. Körkort behövs inte. Bilen som farkost har nämligen det goda med sig att det räcker med att äga en bil för att vara unik som person. Den bil jag äger blir mitt alter ego, den representerar mina bästa sidor och visar med sin formgivning, hästkrafter och sportiga utseende vem jag egentligen är. Hur skulle jag annars kunna bli sedd? Ju större, snabbare och vräkigare desto bättre. Drömbilen är en amerikanare, åtminstone för de flesta av mina kompisar som inte ägde en spänn och var unga på 1970-talet. Själv ville jag ha en sportig två-sitsig cabriolet för att slippa vara fyllechaffis. Det fanns helt enkelt inte utrymme för fyllskallar i en sådan smäcker farkost.

I allt detta ligger själva ordet; ”förväntningar” och skräpar. Vad menas? Hopp? Beräkning, en föreställning om hur något ska bli eller hur det borde vara? Hur känns det att äga det eller köra det åtråvärda föremålet? Höga förväntningar eller låga förväntningar. Allt jag drömt om men sällan eller aldrig uppnått.

”Walis” Caravan köptes av min yngre storebrorsa för en spottstyver, 50 pix och en limpa ”Bill” utan filter. Redan på jungfruturen kördes bilen ut på åkern och där for brorsan omkring så det dammade över hela byn. Min far fick hjärtat i halsgropen när vi kom körande efter en visit i Ronneby hos mormor och morfar. Redan vid ”Julles såg” körde vi in i ett dammoln som härstammade från åkern där brorsan for omkring med ”Walis” Opel Caravan. Min fars vrede exploderade inte så som jag hade hoppats att den skulle. Till skillnad mot vad jag förväntade mig, ett slut på bilfärderna för storebrorsan, blev vår far plötsligt tillåtande på ett sätt som gjorde att mina förväntningar på räfst och rättarting kom på skam. Att stå anklagad inför far var alltid spännande så länge det inte var jag själv som stod på de anklagades plats vid skranket inne i köket. Den här gången hänvisade min far vänligt men bestämt brorsan till ett skogsparti bortanför ladans gödselstad, ett sankt område vars stock och sten, hål och vattenfyllda gropar skulle knäcka det mesta som var värt något på ”Walis” gamla Opel. Brorsan körde upp banan i skogen så snabbt att dammet inte ens hann lägga sig på åkern. Taket på ”Walis” Opel Caravan sågades av för att bilen skulle se ut som en Pick-up. Därefter kom turen till skärmarna som slets loss i de hårdföra kontakterna mot stenarna och efter någon volt eller två fortsatte skrotningen av bara farten.

En av brorsans klasskompisar kallades för ”Greven”. Det fanns en anledning till det, han tog ned en svart WV av 60-tals modell till rallybanan i skogen. Folkvagnen var besiktigad och i fint skick, hans mamma hade gett honom bilen i födelsedagspresent inför det förestående körkortet. De kromade stötfångarna på ”Hitlerbubblan” blänkte hela vägen fram till de första dyhålorna. Vid en krök lade sig några av byns grabbar anförda av ”Stalin” i bakhåll för rikemanssonen. Jag var förstås med och slängde stora lerkokor på den svarta folkvagnen vars vindruta sprack medan ”Greven” skrek något i stil med ”Ungdjävlar!” .Men han stannade snällt kvar inne i bilen precis som den krossade rutan hängde sig kvar i rutramen. Det blev sedan allt svårare för att inte säga omöjligt, att se den leriga banan och alla stenarna som korsade ”Grevens” väg. Precis som med ”Walis” Opel fortskred skrotningsprocessen allt snabbare. Men då ”Greven” tillhörde familjen som drev restaurangen i Blomstergården så gjorde det ingenting, de tjänade bra med pengar på denna prototyp till våra dagars sommarland. Det drabbade ingen fattig.

Men ”Greven” var utsatt som barn till välbärgade familjer ibland kan vara och mobbades i skolan med anledning av Blomstergården. Jag kommer ihåg att han satt fängslad uppe i storgårdens höj- och sänkbara griskätte en hel dag, på gården användes denna bur med sin svängande kran för att få ut de slaktfärdiga svinen. Vem som fängslade honom är oklart men det skedde en sommardag då alla barn och tonåringar i byn lekte ”Röda – vita rosen”. Till skillnad mot ”Greven” som hade kapitalstarka föräldrar, hade de flesta andra ungdomar i byn som Gud glömde en inbyggd svårighet i det vuxenliv vi var på väg till. Att äga en bil var en sådan svårighet, man måste tjäna bra med pengar för att ha råd med en sådan farkost. För att inte tala om allt som behövdes när, – inte om! – farkosten gick sönder. Det smarta tillvägagångssättet var att gå i skolan och läsa sina läxor så att man kunde räkna ut en matematisk formel och bli ingenjör. Men för mig var det rena nonsens, det måste finnas fler sätt att tjäna pengar för att kunna köpa den bil man verkligen ville ha.

Jag räknade ut att med den lön jag hade på byns snickeri så skulle jag kunna köpa min drömbil, en Ford Mustang 65:a, när jag kommit upp i 80-årsåldern. Ingen tvekan, man får det man betalar för. För mig var det inte något alternativ, det var alldeles för långt från målet, jag tänkte leva här och nu – inte senare. Så jag skulle aldrig få ihop så mycket pengar. Men vad var alternativet? Att meka själv, bygga sin egen häftiga bil med sina egna händer var ett sätt att nå målet och infria de förväntningar jag hade på mig själv och min bil.

Precis som i Basil Bernsteins teori om skolans inbyggda hierarki där arbetarklassen reproducerar sig själv genom att straffa ut sig och strunta i de sociala koderna, straffade jag och mina gelikar ut oss genom att undvika allt som skolan försökte lära ut. Det blev följdriktigt inga toppjobb efter plugget och då jobbansökningarna tenderade att hamna i soptunnan gällde det att trösta sig med insikten om att när skolfuxarna suttit och läst så hade jag och mina polare varit ute på galej. Vilket inte stämde, vi kom ju från byn som Gud glömde och de som ville gå på fest med oss var lätt räknade. Några sparade pengar hade vi inte vilket tydliggjordes när vi köpte våra första bilar.

”Tjurabygget” kallades en bilfirma som var lurendrejarnas mecka. Att köpa en bil där var ett vågspel som få kunder kunde komma undan med, med äran i behåll. De sålde billiga bilar, riktigt billiga. En kompis till mig köpte en svart P1800 som var lackerad efter en förlaga som var identisk med de eldsflammor som bränt upp hela elsystemet. Han fick med sig en härva med sladdar och kopplingar som skulle gjort en boaorm sjösjuk. Men han drog ett nytt elsystem och fixade till bilen med en silvergrå lackering. En bärande balk lagades med hjälp av en träkloss som hamrades in och målades över med tectyl. Som ny blev bilen! Rosten kom tillbaka några veckor senare och visade sig som luftblåsor vilka sprack upp i samma vansinniga leende som den bilköpare hade när han bromsade in utanför kompisens garage.

En annan kompis farsa fällde ett träd som av misstag landade på deras motorhuv; en Volvo 145 . Trädet slog av insuget till förgasaren men det gick att byta. Den 15 centimeter djupa bucklan i motorhuven däremot, den spacklades upp…På med en bättringslack och slå i två liter bensin så att bilskrället gick hela vägen till ”Tjurabygget!” Där byttes den in och kostade några tusenlappar mer än vad kompisens farsa fick i ersättning för sin svett och ett kilo Plastic Padding.

Men när det gällde motorer så var det stor skillnad på Volvos trogna B18 gentemot en hackande och småputtrig tvåtaktare. Jag visste inte hur en explosionsmotor fungerade på den tiden, den kunskapen kom långt senare. Men kunskap behövdes inte, det fanns precis som för mopeden två felkällor när en bilmotor inte fungerade. Ingen bränsletillförsel eller ingen gnista. Uppstod bägge dessa fel på samma gång var en idiotförklaring nära, lokalisera sådana fel på en öde landsväg mitt i natten om du kan.

Förutom ”Walis” som rökte ”Bill” utan filter fanns det en fotbollstränare till i byn som Gud glömde. Det var Bengt som tränade ungdomslaget. Han kallades för ”Möste” av oss i yngre pojklaget för att han alltid svarade samma sak på frågan vi ställde vid varje varje straff eller frispark: ”Vad fan gör vi nu?” Vi ”Möste” ta bollen från våra motståndare oavsett om den var på väg att näta i krysset eller färdades med en hastighet av 100 km/h. Jag försökte undvika fotbollstränaren så gott jag kunde eftersom jag tappat en hel dosa Generalsnus på familjens golv vilket jag snabbt som ögat blinkar sopat in under den matta som låg närmast till hands. Jag skäms fortfarande.

Och som vanligt hade jag visat prov på min oförmåga att tänka längre än näsan räckte. Dumsnäll hade jag tackat ja till ”Möstes” fråga om att spela nästa bortamatch i byns B-lag. Det fattades folk eftersom BSG, byn som Gud glömde, skulle möta BIF:arna från Blåningsmåla. De senare var kända som ett riktigt ”benknäckargäng”. Antalet som behövde bäras ut från planen efter mötet med det legendariska backparet Bigge och hans tvillingbror Micke, ökade ju längre matcherna fortskred. Tvillingbrödernas vardag var lastmaskiner och dumpers, och till sin kroppsbyggnad var de lika hårda som stålet i maskinerna de körde. Och dem skulle jag möta. En närsynt 16-åring med självmål som enda mål den säsongen. Det var då mitt nyvaknade intresse för bilar räddade mig från den tackling som blev legendarisk efter matchen BSG – BIF. Det sades att vår centerforward fick sy 27 stygn i ansiktet och operera käken i tre timmar med den brutna armen i mittella medan deras motsvarighet fick en back öl om han orkade springa runt planen i ett ärevarv. Men det var nog bara illasinnade rykten.

Och före denna legendariska match mötte jag ”Möste” nere vid fiket och fick frågan varför jag inte varit med på träningen? Det var bara några timmar kvar till match så jag måste snarast cykla till Åsjövallen (mopeden hade lagt av – igen) och omklädningsrummet där Torstein putsade fotbollarna med våra kalsonger. Annars fanns det en risk att jag inte kom med som kanonmat till det spännande lokalderbyt. ”Ingen idé, jag spelar inte” hörde jag mig själv säga. Och när jag till min fasa såg ”Möstes” reaktion vände jag på klacken och började springa. Och ”Möste” kom efter. Han jagade mig genom hela byn samtidigt som han försökte tala mig till rätta och när inte det gick, tala om för mig vilken svikare jag var. Det enda jag lyckades haspla ur mig samtidigt som jag sprang var; ”Jag har andra intressen än fotboll nu.” Punkt.

Allt detta är historia men visar vilka val en ung man kan tvingas göra om han blir pressad av situationen. Och kort efteråt, efter att jag blivit jagad av ”Möste”, köpte jag min första bil. Det blev själva upptakten till färderna och äventyren med de mest betydelsefulla farkosterna i mitt liv, nämligen bilarna! Om flera av dem kan sägas att de verkligen var ”Dårskepp”. Helt sanningsenligt hade det varit så mycket bättre om jag skött mig i skolan och lärt mig räkna, blivit ingenjör och tjänat pengar. Just därför, i analysen av hur mina farkoster påverkat mig och mina förväntningar, ska jag försöka beskriva dem så sanningsenligt som möjligt. En bil i taget. Var den farkosten ett ”Dårskepp” eller inte? Och hur infriades mina förväntningar? Analysen inleds med en studie av Börjes gamla Amazon 65:a.



Farkoster #14

Buss, Cyklar, Dårskepp, Far-kost, Mopeder, Motorcyklar, Punch, Traktorer Posted on februari 7, 2021 14:42
Foto på hundratals små kugghjul.
Ungefär så här såg minnesbilden ut i mitt huvud när jag demonterat frikopplingen på min Puch Florida. Foto Hans Gustafsson

Mina förväntningar på de riktigt tidiga farkosterna

Det har blivit dags att summera förväntningarna på de tidiga farkosterna i mitt liv innan jag ger mig på bilen som farkost.

Minnet är bedrägligt. Jag börjar med att minnas cyklarna även om barnvagn som farkost egentligen låg före i tiden. Men jag minns inte någon barnvagn vilket däremot äldsta storebrorsan gjorde. Han kom ihåg den dagen det togs ett flygfoto på gården vi växte upp på. Han var bara ett spädbarn och låg utomhus i barnvagnen men kom ihåg ljudet och himlen med flygmaskinen som cirklade ovanför. På fotot ses mycket riktigt en barnvagn vid brunnen, som en liten vit prick, brorsan är då knappt ett år gammal. Är det möjligt? Ja faktiskt, det finns till och med en medicinsk term för detta; ”hypertymesi”. Det innebär att en person har extremt god minnesförmåga och kan minnas allt i minsta detalj, oavsett när i livet det skedde, så länge det är personliga upplevelser. Så låt säg att storebrorsan hade denna märkliga förmåga och kom ihåg allt, och om vi förutsätter det, infriades hans förväntningar på barnvagnen som farkost? Jag får aldrig veta då han inte längre är i livet.

Men ett vet jag och det är att bilder, precis som brorsans minne av flygmaskinen, är en väsentlig del av vår självuppfattning. Och jag tänker särskilt på våra inre bilder. Bilder vars centrala motiv är hur vi vill bli uppfattade, hur vi vill bli sedda.

Att bli sedd som HD-åkare var inte aktuellt vid tiden för min första cykel. Men tuff var den, min inre bild. Vilket var ett skäl till att jag satte fast klädnypor i ekrarna och hade extra sockar i fickorna för att kunna köra i vilken vattenpöl som helst och ändå komma hem med torra strumpor. De blöta sockorna hamnade på elementet i bästa fall, i sämsta fall under sängen tillsammans med ratade ost- och köttbullemackor…Skrumpna rester av ett barns tillvägagångssätt. Jag blev snabb känd i byn för att ha mat under sängen och varför inte? Göm undan det du inte vill ha. För det blir inte bättre bara för att du växer upp, vänta ska du få se.

Men hur var det nu med resonemanget om Focaults dårskepp. Levde cyklarna upp till mina förväntningar? Det vill säga, gav de mig lycka? Och hur var det med mopederna? De förstulna motorcyklarna? Och om de inte gjorde mig lyckligare, uppenbarade de något av mitt ödes anlete?

Jag fastnade ju med foten i bakhjulet när jag satt i barnsadeln på mammas cykel. Det gjorde ont i såret som var stort som en femkrona. Kanske medverkade det till låga förväntningar på min första cykel? Här gör sig den gamla vanliga frånvaron av tron på mig själv påmind; kunde jag lära mig att cykla? Alla andra lärde sig hur lätt som helst men inte jag. Den känslan. Jag har fortfarande ångest inför att lära mig nya saker, innerst inne känns det som om jag är en riktig idiot, dvs någon som är sig själv nog och som inte klarar av den enklaste syssla, men det är bara jag som vet om det.

Jag fastnade fler gånger. Med ett minus i minnet kom jag cyklande som fem-, sexåring vid Centralaffären i byn. Central förresten, det fanns ju bara en affär och centrum fanns överallt eftersom byn var så liten. Jag var barfota och fastnade med stortån under trampan varpå tån vek sig och skrapade mot asfalten, nageln lossnade och blodet rann. Ingbritt som ägde affären kom ut och förfasade sig. Jag grät inte förrän hennes medkänsla drabbade mig som ett slag i magen, då bölade jag som en kalv på väg till slakt och hon fick snabbt in mig i affären för att lägga på ett första förband.

Så den första cykeln motsvarade inte mina förväntningar? Inte undra på. Vem vill slå sig fördärvad och skada sig på det sätt jag gjorde? Mitt ödes anlete visade sig inte med ett leende. Antagligen skulle mitt liv bli ett rent helvete. Jag lärde mig dock att cykla vilket jag kan än i dag och det får väl anses som gott nog, på så sätt blev mitt liv lite rikare.

Cykel nummer två däremot innebar mer förväntningar. För om jag lyckades bygga den cykel jag ville, skulle den motsvara min inre bild av mig själv. Då skulle alla inse vem jag egentligen var även om jag själv inte hade en aning om det.

Min blå Crescent byggdes om med hjälp av banansadeln för att motsvara bilden av mig själv som tuff, framtida HD-åkare. Pengar fanns inte men med en tioårings rymliga samvete gick det relativt lätt att tillskansa sig medel för bygget. En fråga vi alla bör ställa oss kommer osökt in här: Vad spelar det för roll om du kommer åkande med något häftigt fordon, en farkost som är en riktigt ögonfångare? Jag kom ju cyklande på en blå Crescent med banansadel istället för originalet. Svaret är att det spelar ingen som helst roll om det inte är så att din självbild står och faller med hur din farkost ser ut. Banansadeln åstadkom inte mer komfort så mycket är säkert. Jag kommer fortfarande ihåg sadelns tunna stoppning och plåtkanterna som sakta men säkert började karva sig in i skinkorna efter bara någon kilometer eller två. Efter en långcykling till min mormor i Ronneby, en sträcka på 2.5 mil, kändes det som om jag begåvats med två Gluteus Maximus istället för en.

Men mina kompisar beundrade min blå båge. Till en början upprätthöls min självbild men så fort jag gjorde något de inte gillade ramlade min status ned ett par pinnhål. Oavsett banansadeln. Och förutom att den var rätt så betydelselös för min sociala position utgjorde den ett hinder för påstigning i farten, vilket då och då behövdes när jag behövde fly för livet efter att ha gjort något som kompisarnas föräldrar ogillade. Ett sådant flyktbeteende satte banansadeln effektivt stopp för. Och här infinner sig den klassiska problematiken med form kontra funktionalitet, estetik kontra användbarhet, individualism kontra kollektivism… Kärt barn har många namn. Givetvis sätter jag alltid estetiken främst framför andra funktioner i mina farkoster.

Och då var det dags att fastna igen. Med ett plus i minne kom jag en varm sommardag cyklande in i byn efter den långa färden hem från Ronneby. Landningsställen var utfällda inför ett stopp vid fiket där jag snörade av mina marinblå ”Adidas Östpakistan” och gjorde ett inköp av Coca-Cola och en påse chips för pengar jag snott från mormor. Kapsylen flög av när jag satte flaskan mot styret och fastnade under min fotsula, varpå jag vispade till med foten så att kapsylen for iväg som en projektil genom luften och landade i min utsträckta handflata. Jag vände och vred på den och inuti stod det: ”DET VAR NÄRA ÖGAT”. Jag tänkte – det var som fan! och insåg överlycklig att storebrorsan som var på plats vid fiket såg det hända, därmed var jag för evigt inskriven i historiens mest lyckosamma kapsylkast och lyckan var fullständig. Ödets anlete log mot mig som konstaterade att det måste vara något särskilt med mig. Den cykeln motsvarade mina förväntningar.

Jag åkte buss till skolan i fem år, fem mil om dagen. Här låg förväntningarna på ett högre plan som innebar att jag då och då lyckades missa bussen och en hel skoldag med flit. Det var alldeles för enkelt att dra benen efter sig på vägen ned mot det stora blå bussgaraget där byns A-lag satt på lastbryggan och söp. Och skroderade. Förväntansfull kunde jag sedan ringa mitt extrajobb och fråga om jag fick komma och jobba? Jag jobbade nämligen extra på byns snickeri där den ena ägarens fru brukade komma vaggande med sin breda röv, vi timanställda stod som tända ljus och log mot henne berusade som vi var av lackångor och halvdöva av hammarslag mot träpluggarna i det med knaggar fullspäckade virket. Pengarna vi tjänade betalades ut kontant i handen varje fredag från ägarna som var nykterister bägge två. Jag använde urskillningslöst alla kontanter för att köpa sprit som jag beställde av A-laget. Det förklarar varför det stora kräftkriget började, då hade jag druckit en kvarting Renat blandad med Saturnus punsch. Fy för den lede! För brännvinet alltså, inte Saturnus punchextrakt som var både sött och gott. Som en flickas armar runt midjan när man körde moped. I sådana stunder kom mopeden verkligen till sin rätt. Men även här sipprade alkoholen in och förstörde allt som kunde varit fint och sprött, kärlek rent av.

Debacle efter debacle inträffade med oss själva som ”mopedonauter”. Vi var ofta berusade där vi for omkring på egenhändigt trimmade farkoster som lätt gjorde 60 km/h. Utan hjälm. En kompis som plötsligt somnade på mopeden och for iväg ned i diket i sommarnatten så att det slog gnistor och smällde som åskan var inget ovanligt. Själv körde jag på en lågt hängande gren i den skog där vi hade gömt ölbackarna inför en hägrande backanal. Man ska ju plocka lågt hängande frukter vilket inte var ett skäl till att jag lät grenen träffa mig rakt i mellangärdet och slå av mig från mopeden. Under tiden som jag låg på den mossbelupna marken för att gapskratta åt mopeden som på egen hand brakade iväg in bland skogens stock och sten, hände det som inte får hända.

Som moppepojke fastnade jag i ett konstant alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle var jag så berusad att jag vände mig om för att konversera samtidigt som den brölande tvåtaktaren under mig fortsatte sin färd. Framåt. I full karriär! Jag låtsades inte om det faktum att jag faktiskt styrde min farkost och var ansvarig för den, utan fortsatte prata med tjejen som satt därbak. Och eftersom ingen styrde längre så gick jag och tjejen in för kraschlandning mot asfalten med buller och bång. Dagen efter gapskrattade ödets anlete i spegeln över denna ”tosingafora”. Själv försökte jag med svullna fingrar känna var de blodiga sårskorpornas åker började och var den tog slut. Att jag riskerat livet på tjejen låtsades vi inte om mitt öde och jag. Vi gick bara vidare som om det aldrig hade hänt.

Och som jag byggde om och lackerade om min farkost! Skruvade och trimmade, om och om igen. Vid lyckade insatser for moppen iväg som fan själv. Skaparglädjen var enorm! Men mekandets mest essentiella grundpelare; att vara noggrann i allt jag företog mig, fastnade inte i mitt huvud. Tvärtom slarvade jag ju mer jag höll på, lade muttrar och skruv i en enda hög, tvingade på känsliga aluminiumgängor skruvar med fel stigning på gängorna, slog och hamrade på allt som inte passade, precis som styret i en diktatur löste jag mina problem; ”hjälper det inte med våld finns bara en lösning; ännu mera våld!” Sic. Denna oförmåga att förstå min egen begränsning och överskatta min egen kapacitet ska följa mig livet ut, tron att allt är möjligt ledde till flera dårskaper än jag någonsin kunnat drömma om. Men det är roligare att leva så än att vara pragmatisk och välja bort allt som är svårt eller innebär en risk. Mina storebröder var inne på samma bana men ändrade sig i tid och insåg att de inte skulle bli mästare i spelet om ringnycklarna, momentnycklarna, skjutmåtten och toleranserna. Men gjorde jag det? Inte. Däremot belönades jag rikligt med hågkomster om alla fel och misstag jag gjorde; mina dårskaper i reparations- och renoveringskonstens värld är otaliga. Ta bara silverfärgen som jag målade den förstulna motorcykelns ekerfälgar med, färgen som aldrig torkade. Jag kan än idag bli sentimental när jag ser en färg i precis samma nyans som motorcykelns ekerfälg hade.

Det som mekandet och ombyggnaden av mina allra tidigaste farkoster lärde mig var begränsningens styrka. Det går nämligen inte göra vad som helst med en farkost om den ska fortsätta tjäna sitt syfte. Många idéer som redan från början var omöjliga att förverkliga kom från bygget av plastmodeller,. Det fanns till och med modellbygge som ämne i skolan på Tekniktimmarna. Helt otroligt när jag tänker efter och kanske påverkade det mitt inköp av en ”Revell” plastbyggsats i form av en hot rod som istället för tak hade en stor kromad krigshjälm med svart kors på. Att det var en tysk krigshjälm från andra världskriget med Wermachts kors på störde inte mig. Min fascination för de breda gummidäcken och den klarröda färgen som kontrasterade mot hjälmens kromade utsida, hade inga gränser. Åtminstone inte förrän jag satt ihop den. Då släppte begäret och det borde lärt mig något som jag tyvärr skulle repetera till förbannelse i mitt liv som bilmissbrukare. När den åtrådda förändring som farkosten behöver nås så är det inte kul längre. Då måste det till nya mål och nya projekt, nya dårskepp helt enkelt.

Min faders farkoster hade inte jag några direkta förväntningar på. Men han hade och det blev tydligt när han drabbades av demens mot slutet av sitt liv. Vilken var hans mest älskade farkost? Traktorn som ersatte hästarna gick förstås inte av för hackor. Han hade ju även haft en ”Hitlerbubbla” från 1962, den vi satt fast med på Backarydsvägen på självaste julafton, eller den babyblå Ford Taunus 17 M som brorsan tog över och dekaltrimmade. Men hans första egna traktor var en Fordson Major med stora gjutjärnsfälgar framtill, men den svek honom allt som oftast ute i skogen där den gärna slirade och fastnade i mossan. Hans stora kärlek när det gällde jordbrukets farkoster var en Ford 4500 från 1968 som gjorde 60 km/h på högväxeln. Den var hjärtat i hans lantbrukargärning och gick den sönder var det som om tidens stora hjul stannade. Allt som då var bra och gott nog för resten av Sverige gick honom förbi medan räkningarna hopade sig, min far svor ve och förbannelse över dem samtidigt som det depressiva i hans karaktär escalerade. Nornorna ritade en alltmer ödesdiger kurva i livets diagram vilken bara pekade nedåt för att beskriva hans sinnesstämning. En kurva som inte rätades upp förrän traktorn kom tillbaka till fadershuset.

Det visade sig vilken betydelse Forden hade som farkost den gången de ringde från Vidablick i Ronneby och berättade att han hade yrat inne på sitt kala sjukhusrum och ramlat i golvet. I huvudet slog han upp en reva värdig ett svärdshugg, tänk Gunnar på Lidarende, och han sändes strax iväg till Blekingesjukhuset med ambulans. Och den natten cyklade jag ut till sjukhuset och tågade modstulen in till en operation som jag sent skulle glömma. Den började inte bra. Min far som fortfarande hade en avsevärd styrka i sin seniga kropp präglad av fysiskt och hårt arbete, hade en AT-läkare som hängde fast i hans arm och en sjuksköterska som försökte parera den andra armens vevande. Han satt i bara kallingar och undertröja på britsen inne på mottagningsrummet i akutmottagningen. Blodig och rakad där såret gapade. Läkaren, en helt ung man, frågade om jag kunde lugna min far och la till: ”Är det ok att vi syr utan bedövning? ”Självklart” svarade jag och svor inombords över den smärta som skulle få min far att verkligen gå bärsärkar gång. Då slutade han plötsligt att veva med armarna och vände sig mot mig. ”Är det du min son?” sa han. ”Ja” sa jag. ”Hur gick det med traktorn?” frågade han. ”Det var startmotorn”, sa jag. Hans lugn kom ögonblickligen. Leende såg han upp mot fönstret och stjärnorna därutanför, där gudomliga traktorer snart skulle bära honom över himmelrikets bördiga åkrar, medan läkaren sydde med samma hastighet som en symaskin.

Men i ett försök att ändå avsluta dessa rader om mina första farkoster, så är det helt säkert så, att förväntningarna motsvarades inte av min kunskap om teknik. Jag varken ville eller kunde lära mig tillräckligt om hur saker och ting faktiskt fungerar. Tvåtaktsmotorn lärde jag mig hata eftersom jag inte begrep mig på den. Den hade en nivå vad gäller både funktion och sammansättning som jag inte kunde förstå. Ett bra exempel på detta är den gången jag fick för mig att demontera frikopplingen på min Puch Florida. När delarna flög över svinstians cementgolv efter att en stor spiralfjäder släppt, insåg jag att den aldrig mer skulle frikoppla något av värde. Full av besvikelse över mig själv och mina tillkortakommanden sådde jag split med hjälp av sprit, ett näst intill kriminellt leverne med stöld, fyllor och slagsmål. Visst är det spännande att vara illa ute utan att ens veta om det!

Om mina förväntningar på mopedmotorerna kom till skam så fanns det andra uppfinningar som skulle bära fram mig på livets motorväg. En fyrtaktsmotor krånglade inte alls på samma sätt som en tvåtaktare, det jag försökte lära mina mopeder med handslägga skulle inte inträffa i en bilmotor. Och den snabbhet och pålitlighet jag eftersträvade kunde inte mopederna tillgodose. Än mindre cyklarna. Det måste till en bilmotor till det, en konstruktion mer solid och robust för att slås sönder ens av en sådan dilletant i ingenjörskonsten som jag. Utan att inse det var jag på väg att skapa mig orimliga förväntningar på fyrtaktare i en bil vars latinska namn betyder ”Jag rullar”. Och nog rullade den alltid, nästan lika snabbt som pengarna.



Farkoster #12

Buss, Cyklar, Mopeder, Motorcyklar Posted on juli 3, 2020 10:38
Chopper med lång framgaffel, ett måste på den tiden det begav sig. Foto: Flickr/Robert Mäkelä

Allt ditt är mitt

En mild augustikväll upplyst av eldflugor och ackompanjerad av hundarnas skall nere på byn låg jag och några kompisar till mig och spejade. Vårt mål var tre motorcyklar som låg staplade mot varandra vid väggen till ett skjul som tillhörde den lilla gården. Det var två Huskvarna Silverpilen 125 kubik och den tredje var en Monark med ILO motor på 125 CC. Den sistnämnda påminde om den Italienska moppe med överliggande avgasrör som en av byns A-lagare åkte med. För att inte tala om den MCB som ”Skogsis” körde innan han sågade sig i röven och fick sjukpension.

Detta utspelade sig på den tiden det stora blå bussgaraget var byns mötespunkt och hjärta och jag kom ihåg ”Skogsis” som satt på huk utanför bussgaraget om vintrarna och eldade med pinnved under motorn för att mopeden skulle starta. På morgnarna vallfärdade byns ungdomar till bussgaraget för att gå på skolbussen till högstadiet i Kallinge eller gymnasiet Knut Hahn i Ronneby.

I solskenet en tidig söndagsmorgon återvände jag hem till gården ledande min choppade Puch Florida efter det stora kräftkriget och mitt nesliga bensinslut. I min förra blogg om farkoster sökte jag svar på frågan om min aggressivitet genom att berätta om min farfar, men jag inser nu att det var för att skyla över mitt eget beteende. Min farfar, så som min far beskrev honom, hade förmodligen kämpat för sig och sin familjs existensberättigande medan jag bara varit full och slagits för att jag inte klarade av att hantera det stora kräftkriget som startade på brorsans Saloon. Som människa är du alltid ansvarig för dina handlingar oavsett hur berusad du är eller vilka omständigheterna är, dåliga eller bra – stå för det du gör, fullt ut, hela vägen.

Varifrån kommer då moraliskt ansvar i en tid där det är kutym att alltid neka oavsett vilket brott som läggs en person till last? Det finns många svar i historien. Redan i Njals saga och berättelsen om Gunnar redovisas det moraliska mod som via sedvänjor lett fram till det rättssamhälle vi har idag. Efter att Gunnar har blivit förklarad fredlös på tinget kommer ett antal stridsmän till hans gård Lidarende med ont i sinnet. Som fredlös har Gunnar blivit av med både egendom och rätten till sitt eget liv, han är biltog och därigenom var mans villebråd. Om domen var rättvis lämnas därhän, det viktiga i den här bloggen är vilket moraliskt mod som behövs för att hävda sin egen existens.

På inkräktarnas fråga om Gunnar är hemma blir han dem inte svaret skyldig. En spjutyxa träffar männens härförare Torgrim. Den skickligt kastade yxan ger besked om att Gunnar är hemma och hur mötet ska fortskrida när ägaren har välkomnat stridsmännen på detta sätt är förstås en ödesfråga för hjälten som härmed har beseglat sitt eget slut. Gunnar som i sagan är sann mot sig själv men även mot den övermakt som kommer för att ta hans liv och egendom. Han väljer att stanna och slåss och så bör även jag stå upp för det jag gjort, också en dålig handling har ett syfte och med bekännelsen kan jag försonas med den skuld som häftar vid handlingen. Gunnar hade inte den möjligheten i en rättsskipning som byggde på principen ”öga för öga, tand för tand”. Utan sin härförare fortsatte stridsmännen in på Lidarende och flera av dem miste livet innan de till slut fällde Gunnar.

På byn skulle man en lång tid efter det stora kräftkriget undvika mig. Efter festen som urartade skulle jag betraktas som en paria på grund av mitt dåliga ölsinne. Och om mig skulle det sägas att jag helt omotiverat slagit ned en av mina bästa kompisar. Det var svårt för att inte säga omöjligt att bemöta detta rykte eftersom det faktiskt var jag som slagit min kompis. Det rådde det inga som helst tvivel om. Att åberopa nödvärn eller förklara mitt beteende som självförsvar gick inte hem ens hos mig själv. Jag hade uppnått höjden av förakt för min egen person då jag kom linkande hem, ledande min moped den söndagsmorgonen. Men efter att ha ställt in moppen, smugit upp på pojkrummet och slutit ögonen i den rankiga sängen för att stänga ute världen, skulle jag snart vara ”fit for fight” igen. Det paradoxala var att storebrorsan inte fäste någon som helst vikt vid den trasiga kassa-apparaten vilken var själva upphovet till det stora kräftkriget och min våldsamhet. Det spelade helt enkelt ingen roll att apparaten gått sönder. Och jag var snart i full färd med att genomföra nya dårskaper, eller ”tosingaforor” om man så vill, i min strävan efter den åtråvärda farkost som kallas motorcykel.

Vi var tre stycken som observerat de tre motorcyklarna under en nattlig promenad hem från danspalatset som låg utslängt i skogen invid Åsjöns grusstränder. På andra sidan sjön låg Åsjövallen, där byns fotbollslag förlorade sina matcher med stor bravur och pojklaget tränades i att utföra samma konststycke. Det var inte så att vi uttryckligen tänkte stjäla motorcyklarna. Som vi såg det var de en outnyttjad allmän resurs där de låg staplade mot skjulets vägg. De var inte till nytta för någon. Den juridiska termen ”egenmäktigt förfarande” fanns inte med i vare sig byskollärarens eller vårt ordförråd. Men vi visste mycket väl vem som ägde de tre motorcyklarna. Det var familjen som ägde byns stolthet i nöjesbranschen, det stora danspalatset som en gång i tiden startat som brunnshotell. Ägarna, en tysk familj hade tre söner som fått varsin motorcykel i present.

Jag hade varit på födelsedagskalas hos den yngste av sönerna när han fyllde elva år. Vi var några stycken från min klass som fått inbjudan och när vi satt oss ned på stolarna i ett av danspalatsets etage hade jag med egna ögon fått se födelsedagsbarnet öppna en present som innehöll en sprillans ny Fender Stratocaster med tillhörande förstärkare. Med en grimas la han elgitarren åt sidan och gav sig på nästa paket, och sedan nästa, och nästa… Vi barn beundrade hans presenter medan vi vräkte i oss Bullens pilsnerkorv och drack hinkvis med Trocadero. Till efterrätt åt vi gräddtårta och glass så att magarna värkte. Vad jag gav honom i present kommer jag inte ihåg, säkert något helt obetydligt i den mängden av grejor som han vadade runt i efter presentöppningen.

Födelsedagsfirandet avslutades med att vi blev insläppta i ett av de hus som danspalatset förfogade över. Vi kom in i husets nedre våning som bestod av ett enda rum med ett bord som bar på en otroligt stor modelljärnväg som täckte hela rummet. Märklin tåg i olika modeller, hus, affärer, parkeringsplatser med leksaksbilar i plåt av amerikansk modell, järnvägsövergångar, tunnlar, parkmiljöer och åar med rinnande vatten och broar över dem. Tågen gick med jämna mellanrum innan de växlades in i den stora rangerbangården eller stannade vid järnvägsstationen som var ett riktigt praktbygge. Födelsedagsbarnet drabbades tyvärr av ett vansinnesutbrott mot slutet av dagen då modelljärnvägen plötsligt blev strömlös. Vi barn blev skjutsade hem av mamman som såg ut som Jaqueline Kennedy och doftade himmelskt av parfym.

Därmed inte sagt att det var ok att ta hand om familjens utrangerade motorcyklar, även om de bara stod uppstaplade mot ett skjul i väntan på vidare transport till skroten. Men familjens rikedom inspirerade oss att ta hand om motorcyklarna utan att för den skull drabbas av dåligt samvete. Tvärtom tycktes det oss som om vi gjorde en insats för att dessa gamla MC skulle få gå några varv till. Vilket visade sig vara en riktig utmaning.

Att stjäla dem var enkelt. En månbelyst augustinatt låg vi i det höga gräset nedanför kullen som ledde upp till skjulet där motorcyklarna stod. Vi väntade till midnatt innan vi smög oss upp över fältet som sluttade upp mot skjulet där motorcyklarna stod. Jag var rejält nervös när vi började åla oss iväg genom det höga vildgräset, det är en sak att tala om en handling man vill utföra och en helt annan att genomföra den. Mycket snack och lite verkstad kan sammanfatta detta fenomen. Mest påstridig av oss tre som kröp upp för kullen mot skjulet där motorcyklarna stod, var den kompis som skulle härbärgera stöldgodset. Det var mörkt i boningshuset och när vi kom fram till skjulet reste vi oss och började lösgöra motorcyklarna från varandra. En kedja rasslade till, en hund skällde på byn och vi frös till is. Men i boningshuset var det tyst och mörkt och när vi upptäckte att den tredje MC.n var låst på bakhjulet övervägde vi med hjälp av viskningar om vi skulle släpa ”bågen” över fältet. Men den var för tung så vi bestämde oss för att låta den stå kvar. Och det var då som lampan tändes i huset.



Farkoster #11

Cyklar, Mopeder, Punch Posted on juni 6, 2020 10:15
Foto på en gammal kassaapparat.
Kassa-apparaten var av det antika slaget, och när den gick sönder var slaget om Saloonen och det stora kräftkriget förlorat för min del. Foto: Bukowskis.com

Saturnus Punch

Det gällde att lära sig alla flyktvägar för att klara sig de få gånger polisen lyckades ta sig hela vägen till byn som Gud glömde. Byns egen halvblodsindian Cricken jagades till exempel av polisen men lyckades fly undan med sin Puch Dakota i en hastighet av 70 km/h. När mopeden väl stod i garaget begick han misstaget att gå till kontrollen nere i byns centrum vid E66:an. Snutarna tog honom direkt och med Cricken i ett stadigt tag i hampan åkte hela trafikkontrollgruppen till familjens garage. Där plockades den trimmade mopeden ned i småbitar och socialtjänsten kopplades in. Men de hittade inte till byn som Gud glömde och efterräkningarna kom av sig.

Det handlar förstås om mina förväntningar på mopeden som farkost för flyktbeteende men också om flykten som fenomen. Min kurator säger att så fort jag börjar prata om att ge mig iväg från alltihop så är det ett tecken på att jag flyr från problemen. Och hon har rätt. Vem vill inte fly undan problemen? Och att göra det i en snabb och lyxig farkost ger en känsla av att stå över vardagens trivialiteter. Överallt används farkoster för sådan eskapism. Många av mina farkoster har fått göra tjänst som flyktfordon och min gröngula mopedchopper var inget undantag. Den tog mig till ett annars ouppnåeligt limbo där jag knattrade fram längs byns öde grusvägar. Alltsedan dess har jag behövt allt snabbare flyktfordon när den – ack så tråkiga! – vardagen gjort sig påmind.

Denna natt som skulle gå över i gryning en söndagsmorgon i slutet av 1970-talet körde jag omkring på måfå med min choppade, gulgröna Puch Florida. Med nya motorn spinnande och tårarna rinnande. Jag var bakfull och jeansjackan stank kräftor och dill lång väg, jag var på väg mot ”Bråten”. Det var inte ens en by utan en samling gårdar längs med en grusväg, en avstickare från E66:an. I riktning mot Växjö. Det ringlande vägnät som breder ut sig inne i skogarna kunde föra en ända till helvetet om man ville. Dessa grusvägar kallades också för ”fyllevägar” och var något livsfarligt så var det de, en lördag kväll när dansställena i Blekinge och Småland stängde och alla fyllskallar skulle ta sig hem. Skälet till min tårfyllda och självömkande sinnesstämning var det faktum att jag slagit en kompis på käften då det stora kräftkriget bröt ut och festen uppe på brorsans Saloon spårade ur.

Den kvällen det stora kräftkriget utspelades på Saloonen hade jag druckit en kvarting brännvin uppblandad med lika många delar Saturnus punsch. Fy för den lede! Jag slog till kompisen så att han ramlade rakt över ett av de soffbord som storebrorsan möblerat Saloonen med. Att jag slog honom berodde på att han haft sönder Saloonens kassaapparat, ”National”. Denna magnifika pjäs hade brorsan bärgat hem från byns sopcontainer där handlaren i byn hade slängt den. Kassaapparaten fungerade utmärkt men var för gammal. Men när min kompis varit på den gick det plötsligt inte längre att öppna kassalådan. Då jag frågade vad fan jag skulle säga till brorsan när han kom hem? började kompisen, som var ett riktigt rötägg, att kasta kräftor på mig. Och inte bara på mig utan på alla de som satt i de sunkiga sofforna vid soffbordet. Därmed var kräftkriget i gång.

Jag kom ihåg att jag försökte få stopp på kräftorna som ven genom luften, deras spretiga klor fastnade var de än kom. Jag skrek att han skulle få betala dyrt för kassaapparaten och då han käftade emot slog jag till honom på hakspetsen. Jag märkte knappt själv vad som hände, registrerade bara att plötsligt låg kompisen på rygg över det låga soffbordet bland krossade glas och omkullvälta flaskor. Alla runt bordet skrek: ”IDIOTJÄVEL!” och andra invektiv. De var mycket upprörda och flera av dem slängde kräftor efter mig när jag vinglade ned för saloonens trappor. I ruset från den sockersöta Saturnus fyllan hade jag nämligen fått för mig att jag måste gömma nyckeln till saloonens dörr. Efter ”gömma-nyckel-leken” skulle jag slänga ut packet som satt i Saloonen och ojade sig över kompisen som slagit sig lite grand i ryggen när hans fläskahuvud dunsade emot soffbordets kant. På väg upp för trappan glömde jag var jag gömt nyckeln.

Uppe på saloonens brädgolv bad jag alla att omgående fara åt helvete. ”Det här är inget fyllekalas!” påstod jag. Responsen uteblev inte, jag fick ett helt gäng med kräftor slängda mot mig. När jag gick in för att handgripligen mota ut allihop skrattade de bara och konstaterade; ”Vi åker moppe till nästa fest, här kan man ju inte va!”. När siste man – jag själv – gått ned för trappen slog dörren igen bakom mig och gick i baklås. Saloonen stängd för all framtid och det gick inte att komma in utan nyckel. Själv stod jag och vajade som ett rö för vinden, eller som strået inuti vodkaflaskan Wyborovka, dyngrak var jag och min blick hade samma fokus som Jaques Tatis skelögda bybo i filmen ”Fest i byn”. När de sista gästerna kickat igång sina mopeder och åkt stod jag och drog i dörren som vägrade öppna sig. Det enda som hände var att det slamrade på insidan om den ”Standard Oil” skylt i plåt som hängde där. Men mitt öde den kvällen skulle snart bli än värre, min far var nämligen på väg ut för att kontrollera om festen löpte på som den skulle.

En av mina bästa vänner som inte svek mig ens när jag plöjde riktigt djupa ”tosingaforor” var kvar och höll i stegen jag försökte klättra upp på. Med sockersöt, torr gom, smackande tunga och blodsprängda ögon såg jag stjärnor i mörkret. Jag ramlade ned från stegen varje gång jag försökte klättra upp för att öppna fönstret uppe i Saloonen, min far stod vid stegen medan jag kravlade mig upp för att försöka ta mig upp igen. Han var fly förbannad. Jag tyckte mig höra som i ett töcken; ”Och sådana söner ska man ha! Du är ju stupfull poujk!” Han hade rätt och det var hemskt, jag var så full att jag inte kunde ta mig upp för stegen och skämdes gjorde jag, i mitt berusade tillstånd fanns bara en sak att göra. Det var att fly undan alltihop med hjälp av mopeden. Min bevingade, gulgröna Stål-Pegasus med stjärnor på var räddningen, en farkost som skulle ta mig långt därifrån.

Detta var anledningen till att jag körde min gröngula choppermoppe genom den grandoftande, ljumma augustinatten. Jag försökte inte ens bearbeta insikten om vilken våldsam person jag var, kriminell rent av. Negativa tankar avlöste varandra. Varifrån kom den? Min stora vrede. Antagligen från min fars sida av släkten. Min farfar hade varit storbonde i en ödsligt belägen trakt i norra Blekinge där varulven ylade i månskenet och skogen stod tät i mossan kring nämndemannagården som farfar härskade över. Det var enda gården på mils avstånd. Min far hade växt upp där och som femåring en höstdag hört konstiga ljud från en av de två ladorna som flankerade vägen upp mot mangårdsbyggnaden. Han hade smugit sig in under stengrunden och bjälklagen som bar upp ladan. Det var ladan som kröntes av den stora vällingklockan och det han fick se satte djupa spår i hans minne.

Min farfar och farmor hade åtta barn, de delade gården med farfars syster och hennes man som hade lika många barn, de bägge familjerna utgjorde tillsammans mer än 20 personer som skulle leva på vad gården gav. Om detta var orsaken vet jag inte, men min farfar kom inte överens med systerns make. Och den gången då min far smög in under grunden såg han gårdens två familjeöverhuvuden slåss med knytnävarna. Helt tysta var de, bara flåsande, avhuggna andetag av smärta hördes när knytnävarna träffade. Min farfar var stark. Det sades att han kunde böja en hästsko med bara händerna så jag gissar att slagen tog där de skulle. Något år senare sålde systern och hennes familj sin hälft av gården till farfar, sen flyttade de och hördes inte av mer.

När min farfar dog hade han fem kronor och sjuttiofem öre i kontanter upptecknat i lösöresförteckningen. Gården var värd miljoner. Min farfar var nämndeman och rättvis i allt han företog sig, men tog ändå till nävarna för att hävda sin ställning och rätt i livet på gården. Och jag trodde mig vara likadan, vilket jag ska berätta om i nästa blogg som handlar om motorcykeln som farkost och min karriär på Plåt & Svets, verkstadsteknisk linje. Där slogs jag för min sak. Och där förstod jag att jag bar på en mycket farlig egenskap, jag var inte särskilt stark men kunde mobilisera en vrede som var tillräcklig för att döda någon. ”Du kommer att göra dig olycklig poujk!” som min far brukade säga.

Det skulle snart vara slut på min flykt från kräftkriget på Saloonen och även på mopedernas era i byn som Gud glömde. I alla fall för mig. En känsla av att vara drabbad, ett av ödet utsett offer vilket jag längre fram i livet skulle odla till fulländning, uppenbarade sig när jag kört så långt in i skogen att det började ljusna. Och i det bleka gryningsljuset la motorn av. Bara så. Stopp. Jag skruvade av tanklocket och när jag svängde på mopeden så skramlade det från den lilla säkerhetskedja som höll kvar locket så att man inte tappade det. Det fanns inte en droppe bensin kvar. Det var inget annat att göra än att vända mopeden och börja leda den hemåt. Den sliskiga smaken av Saturnus Punch essens i svalget samtidigt som doften av kräftor och dill osade ur jeansjackans bröstficka. Ur fickan fiskade jag upp en kräfta omvirad med en dillkvist. Den hade bara en klo som jag sög på medan jag ledde min Puch Florida hemåt. Jag längtade hem till min sköna säng trots att dess bolster och fjädrar var helt slut, men ville samtidigt fly så långt jag kunde från den utskällning som väntade, eller än värre, den isande tystnad föräldrarna tog till när de gett upp hoppet.

Medan jag ledde mopeden hemåt i gryningsljuset lyssnade jag på däckens knastrande mot gruset. Samtidigt klättrade min bästa kompis upp för stegen och kom in i Saloonen genom ett haspat, öppet fönster. Min far höll i stegen och ojade sig över vart jag tagit vägen? Men bästa kompisen lugnade honom med att jag skulle komma hem när bensinen tog slut. Själv gick jag och tänkte på vad jag skulle göra med mitt chopperbygge när jag kom hem, kände stolthet över den långa framgaffeln som jag monterat alldeles själv. Alla ansträngningar min hjärna sysselsatte sig med var till för att undvika tänka på det som hänt på Saloonen. En rovfågel kastade sin skugga över vägen och den ruttnande, sötsura dunsten från ett dött djur inne i ett buskage fick mig att börja må illa. Uppkastningen kom som ett brev på posten. Saturnus Punch? Nej, satans Punch!

Jag bestämde mig för att hädanefter leva mitt liv utan sprit och avstå från kriminella handlingar av vilket slag de vara må. Ändå var jag bara några veckor senare med om att stjäla tre motorcyklar. Men jag var åtminstone nykter.



Farkoster #3

Cyklar Posted on oktober 13, 2019 14:49
Foto på banansadel med stjärnor som bakgrund.
Blå banansadel med stjärnstatus. Fotomontage: Hans Gustafsson

Min andra cykel

Några år efter att jag rymt till skogs byttes den gula cykeln ut till min andra cykel; en metallicblå Crescent. Fem och lillen. Banansadeln. De få gånger jag köpte något var det med hjälp av andras pengar. Och det var Fem och lillen som gjorde det möjligt att köpa den åtråvärda banansadeln. Sadeln hade ett litet kort ryggstöd vilket gjorde den lik en banan, därav namnet.

Veckopeng fanns inte i vår familj, inte månadslön heller. Men vi sörjde inte. Vi var som familj heller inte fattiga i egentlig mening, men pengar fanns sällan så det räckte, mer än i min föreställningsvärld. Min far hemmansägaren kunde svära och förbanna sitt öde som småbrukare när räkningarna hopade sig på hans skrivbord. Själv såg jag för det mesta ljust på tillvaron, särskilt om jag kunde tillskansa mig de mynt som min far ville bli av med eftersom han då och då lät plånboken ligga kvar på ett obevakat ställe.

Jag kom cyklande på min blå Crescent när vi i Fem och lillen upptäckte ödehuset, ett två våningar högt, övergivet trähus med glasveranda som låg nedanför krönet på vägen mot Backaryd. Ett stenkast från det hus där Sten-Ove bodde, uppe på själva krönet. Sten-Ove var lika gammal som min äldsta brorsa men ingen hade någonsin sett honom? I alla fall inte jag eller någon annan i gänget Fem och lillen. Ett namn som målats med grön färg på den gamla utrangerade svinstians gistna trädörr, ett namn som byggde stolthet. Och svinstian var förstås vårt högkvarter. Den första kollektiva rörelse jag gick med i leddes av mig själv. Snacka om karriär!

Fem och lillen ställde cyklarna utanför den rostiga grinden och gick mot stentrappan som ledde upp till ödehusets glasveranda. Huset var rött med vita knutar, brutet mansardtak med tunga betongpannor på och en murstock som höll på att vittra sönder. Ingen av oss i Fem och lillen visste med säkerhet att huset verkligen var öde. Men den igenvuxna trädgården tydde på att det verkligen var så, detta var ett hus lämnat åt sitt eget öde. Och när vi kupade våra små händer och tittade in genom de smutsiga fönsterrutorna såg vi något som vi bara måste ha. Om vi så skulle behöva bryta oss in och stjäla det.

På en sned tamburmajor hängde säkert ett dussin hattar. Svarta, bruna och grå, flera med färgade band runtom. Med en ståltråd var det en smal sak att få upp en av fönsterhasparna och vips så stod hela huset till vårt förfogande! Jag kommer ihåg ett stort och tungt syskrin vars lock bar intarsier i form av en stjärna, schatullet innehöll mängder av olika sorters sytråd och massvis med små, kromade trådrullar, sådana som används i en symaskin. Tyngden fick mig att nästan tappa skrinet när jag försökte bära iväg med det. Jag hade tänkt ta hem det till mamma. Det fick vara.

Men hattarna! De tog vi hand om. På ett ögonblick var deras bucklor utslätade och under svarta brätten såg vi på världen med nya ögon. Ögon som mycket snabbt registrerade den gumma som kom gående i hiskelig fart så att kjolen fladdrade. För att inte tala om vilken anblick hon utgjorde med en slö yxa hotfullt svängande över det huckle-försedda huvudet. Nu gällde det att dra därifrån fort som..! Och innan någon han säga ”flaska” var vi framme vid den rostiga grinden alla fem, utom lillen. Han hade varit på upptäcktsfärd längre in i ödehuset och stod som fastnaglad i dörrposten medan käringen med yxan närmade sig. Då kom lillen på att han kunde fly in i huset för att sedan ta sig ut på andra sidan. När han försvunnit in i ödehusets inre satte vi fart på pedalerna medan vi höll ned brättena med den fria handen.

Det onda man gör får man igen. Varför stal vi? Fattigdom? Eller var det för att det ibland var så tråkigt i byn som Gud glömde att vi barn medvetet valde att göra sådant som var förbjudet? Jag har inget bra svar mer än att mina förväntningar på den röda banansadeln var höga, kanske för höga. Det slutade med att den kastade av mig i en loop som jag fortfarande har men av. Men den blå cykeln och den röda sadeln är viktiga för mig, detta är nämligen den första farkost jag försöker ändra om efter eget kynne. Ett scenario som ska återkomma i hela mitt liv. Att försöka omforma tillvaron så att den blir som jag vill ha den.

Min blå Crescent skulle ha drag av den Harley Davidsson Peter Fonda åkte omkring med i motorcykelfilmen ”Easy Rider”. Inte för att jag hade råd att se film på den tid detta utspelar sig, nej. Men det låg i tiden att allt som hade två hjul skulle se ut som choppers och då var banansadeln helt rätt. Lika klockren som stulna tuggummi i Fritz tobaksaffär.

Tänk dig hela gänget Fem och lillen som parkerar cyklarna utanför tobaksaffären. Ett stort putsat hus med borgmästarbalkong på övre våningen och en stor skylt med bokstäverna: TOBAK. Affären ligger mitt i byn som Gud glömde. Bakom disken och med överblick över alla hyllorna med tobak, godis, tidningar, snus och cigarretter stod ägaren Fritz. Han var vänligheten själv och ville lära oss barn att räkna ut hur mycket vi skulle få tillbaka om vi köpte ett-öres för sjuttiofem öre och betalade med en krona. Och vilken tid det tog att handla godis på den tiden! ”Jag vill ha en vit sån, och en röd sån och så tre svarta såna..!”

Men Fem och lillen i svarta slokhattar med nedvikta brätten är inte ute efter att lära sig något när de kommer in i tobaksaffären. De ögnar istället snabbt igenom hyllorna och ser att det inte finns några svarta Bugg. Dessa tuggummin är det enda de frågar efter när Fritz tycker att barnen funderat tillräckligt länge på vad de vill ha? Han ser ju själv att det saknas svarta Bugg på hyllorna varför han går ut på lagret där de finns. Under tiden far Fem och lillen omkring som utsvultna råttor i butiken och stjäl allt de kommer över; snus, röda Prince och Bill utan filter, gröna Riff, gula och blå geleråttor, röda gelekrokodiler, chokladpengar och hela nävar med vita skumsockerbitar och vingum. Innan Fritz kommit tillbaka till butiken är hela gänget borta. Puts väck!

Måhända parkerar de sedan cyklarna utanför någon av kompisarnas hus, där allt snus som spills sopas under mattan. Om det är en solig sommardag stannar de till vid krysset nere vid macken. Där härskar Hugo som vägrar tanka byns mopeder. Det är för lite bensin för att ge någon förtjänst. Byns äldre bilburna ungdomar kommer åkande med en amerikanare som har dolt tanklock i kofångaren. Fem och lillen stirrar med avund på de som sitter inne i den stora bilens kupé. Alla väntar medan stackars Hugo går runt bilen och svär över tilltaget att gömma tanklocket i designen. Jag är nio år och står bredbent med min blå Crescent när jag blir beskylld för att prata skit av en förbipasserande turist som stannat sin fina bil för att fråga var Blomstergården ligger? Jag hade nämligen citerat en av mina storebröder som när han blev tillfrågad samma sak för säkert hundrade gången den sommaren lär ha yttrat sig; ”Det ligger en jävligt fin trädgård på andra sidan gatan!”

Det stöldgods jag inte lyckades sälja till äldre ungdomar i byn förvarades i slöjdkassen, en kasse jag med mycket möda sytt ihop på syslöjden. Kassen hade långa band och hängde då och då på den blå cykelns styre. Dinglade fram och tillbaka. Precis som de skov av megalomani jag drabbades av. Ett anfall slog till med full kraft när jag bestämde mig för att virka en jättepadda i syslöjden. Att virka visade sig vara skitjobbigt och slutade med en platt, decimeterlång, bärfisliknande mupp (!) med två stora ögon i plast på den virkade kroppen. Röd på ena sidan och blå på den andra. Men cigarretter och tobakspaket såldes med god vinst till byns äldre motorburna. För den sammanlagda vinsten skulle jag köpa den röda banansadeln jag sett i cykelaffären i Ronneby. Jag skulle påstå att jag hittat en femtiolapp på gatan när mina föräldrar undrade varifrån jag fått pengarna. Men istället hände helt andra saker som började med att Fem och lillen stövlade in i byns Centrumaffär för att panta flaskor. De hade med sig en flaska som inte gick att panta och när kassörskan blev upptagen med att förklara varför för lillen, passade de andra fem på att plocka på sig godis och cigarretter.

Det var efter denna lyckade kupp som jag och lillen bestämde oss för att fira genom att göra något som var ännu mer förbjudet, kriminellt rentav! Och det var då allting gick åt pipan och mitt liv som gängledare uppdagades. Vi blev inte tagna på bar gärning när vi var ute och klottrade på de nybyggda husvagnar som stod uppställda på industritomten vid husvagnsfabriken. Nej. Men vi ristade in våra förnamn som bevismaterial i husvagnarnas aluminiumplåtar. Och förstås; FEM o lillen. Det räckte för att en av mina storebröder skulle inse vad lillebror hade för sig. Jag blev med rätta utskälld, benämnd kräk och fick dessutom möta min fars fruktade vrede. ”Och sådana söner ska man ha!” domderade han. Mamma fick också sin beskärda del av skulden, hon borde uppfostrat mig bättre!? Tårar och tandagnisslan, insikten om att jag var en riktigt dålig människa satte sig och gick inte att stryka undan lika lätt som tårarna. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig mera plöja sådana tosingaforor som jag bevisligen hållit på med. Därmed tog epoken Fem och lillen slut. Med min fars benägna bistånd fick jag ändå köpa banansadeln. Vi åkte hela vägen till Ronneby för att köpa underverket. Känslan var helt otrolig. Att få något som jag så länge längtat efter! Att sadeln visade sig oduglig med sina vassa kanter under den minimala skumgummistoppningen hade ingen betydelse. Skönhet gick före funktion redan på den tiden, även om skavsåren kändes som en böld i röven på en cykelsemester.

Mot slutet av det sommarlovet var vi var några barn som tävlingscyklade – vem kom först fram till byn som Gud glömde? Vi hade varit och badat i Åsjön och jag cyklade under antagen identitet som formel-1 föraren Niki Lauda. Och Niki låg först av alla i nedförsbacken vid Grimsgölen då slöjdkassen rände rakt in i framhjulet på min blå Crescent. Tvärstopp. Plötsligt är jag på väg genom luften med blodet rinnande längs hakan och ettans tand utslagen med roten efter mötet med cykelstyret. Avkastad från min banansadel undrar jag vem som är den bästa föraren i formel 1? Jackie Stewart eller Niki Lauda?



Farkoster #1

Cyklar Posted on september 15, 2019 08:58
Foto på cyklar vid ett träd.
Slängda vid trädet låg cyklarna och väntade på Fem och lillen. Foto: Hans Gustafsson

Min första cykel

Den första farkosten jag kommer ihåg är min mammas cykel. Jag satt på dess pakethållare när jag fastnade med mitt ena ben i bakhjulet. Det hände utanför Fritz Ehrings tobakskiosk i byn och jag skrek i högan sky, det gjorde förskräckligt ont. Mamma band om foten varje kväll, ett öppet sår stort som en femkrona var emellertid inte tillräckligt för att vi skulle ta oss in till hospitalet.

I femårsåldern fick jag min egen första cykel, den var gul, rejält begagnad och full med klistermärken. Den hade ingen pakethållare och dess runda skärmar täckte hjälpligt de små hjulen. Troligtvis var den ett arv från mina äldre bröder. För övrigt var min äldsta storebror säker på att han kom i håg ett flygplan som cirklade uppe i skyn när han låg i barnvagnen som var hans första farkost. När de flygfotograferade gården hörde alltså brorsan, som bara var ett spädbarn, ljudet av flygplanets motorer i barnvagnen där han låg. Tja, vem vet? Själv kommer jag inte ens ihåg hur jag lärde mig cykla, antagligen hjälpte någon av brorsorna mig hemma på gården eller så lärde jag mig själv. Vad jag kommer ihåg är att jag fäste klädnypor i stagen till den gula cykelns framskärm så att det smattrade när framhjulet snurrade. Ungefär som chokladhjulet på Tosia Bonnadan. Min förväntan var att det skulle låta som om cykeln drevs med motor.

Jag kommer också ihåg att jag vid flera tillfällen hade extra strumpor med mig. Jag älskade att cykla genom byn som Gud glömde så det stänkte i vattenpölarna. Ju smutsigare vatten desto bättre. De extra strumporna kom väl till pass när jag cyklade upp för backen vid ICA-affären för att sedan rulla ned på grusvägen som leder till gården vid vägs ände. I krönet på backen stannade jag och bytte till torra och rena strumpor för att ge mamma en sann bild av skötsamhet.

Den gula cykeln var låg, kanske lika låg som mina förväntningar. De stannade mestadels vid en ödmjuk önskan att kunna dammsuga byns gator på tuggummi. Detta konststycke genomfördes utan någon som helst tanke på återvinning. Oftast berodde sökandet efter begagnade tuggummi på att inkomsterna sinat från de ölburkar och pantflaskor som byns vägdiken bjöd på. Det var inte alla barn i byn som hade egna pengar att köpa tuggummi för. Bäst var svarta tuggummin, de satt ofta inte så hårt i asfalten och så fort jag på min gula cykel stannat till för att få loss dem, var godisstunden nära. Medan det svarta tuggummit tuggades smidigt igen låtsades jag att det var nytt och tuggade allt mer förstrött för att komma åt den sista smaken av socker. Tuggummit blev snabbt likadant som livet i byn som Gud glömde, både tråkigt och vardagligt. Enda lösningen var att slänga tuggummit så att någon annan av byns ungar kunde plocka upp det. Värre var det med livet som vispades upp i vardagarnas skum, det skulle alltmer visa sig vara för proffs och ingenting för amatörer.

Den gula cykeln tog mig runt hela byn som Gud glömde, vi talar om mitten på 60-talet. På den tiden fanns ett tiotal affärer i byn, en SSU-förening med ett hundratal medlemmar; en biograf i Folkes hus med en vaktmästare som ringde runt till byns ungkarlar så fort en skådespelerska gjorde minsta antydan till att ta av sig något mer än skorna.

Nere i den sänka som i byn kallades för Spermadalen låg den enda stad jag kände till; Storegårdens gödselstad. Gödselstaden bestod av en gammal anordning som inte användes längre. Spermadalen däremot var ett nybyggt villaområde med modulhus som levererats av långtradare med jättestora släp. Min farbror och hans fru bodde i utkanten av dalen och en dag berättade de att det hade flyttat in en ny familj i byn, de skulle ta hand om Storegården och bruka den. Familjen hade en grabb i min ålder och min farbrors fru sa att de bodde mitt emot kyrkan. Jag trodde henne inte för jag kunde se Storegården från fönstret i min farbrors hus, ute på åkern fanns ett litet rött träskjul, inte större än en hundkoja. Jag förstod direkt att det måste vara där den nyinflyttade grabben bodde. På min gula cykel tog jag mig dit bara för att upptäcka att det var en lekstuga. Och när jag till slut kom hem till den nyinflyttade familjen låste grabben in mig. Det var första gången vi lekte och jag tillbringade en hel dag inlåst i mörker, i familjens uthus. När jag till slut blev utsläppt och svärande cyklade hemåt vände jag mig om och hötte med min lilla knytnäve mot den nyinflyttade familjens hus. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer leka med den idioten. Några dagar senare var allt glömt och jag och min nya kompis cyklade ömsom hem till mig, ömsom hem till honom för att kalasa på köttbullar och stuvade makaroner. Han blev min bästa kompis och vi bildade ett gäng som döptes till: ”Fem och lillen”. Ett gäng som skulle visa sig vara farligt operativa i byns affärer.

Min gula cykel följde med en bra bit in i femårsåldern. Nästa farkost av betydelse är den moped som en yngling skjutsade mig på efter att han hittat mig långt inne i skogen. Hela byn gick skallgång vilket var framsynt eftersom detta hände långt innan någon ens kommit på tanken på Missing people. Jag hade blivit förbannad på min mor och rymt hemifrån. Och gått vilse. Precis som med löftet att aldrig mera leka med min bästa kompis hade jag bestämt mig för att aldrig mer komma tillbaka. Och det var mycket nära att jag lyckades.