Blog Image

hangusblog

Farkoster #14

Buss, Cyklar, Dårskepp, Far-kost, Mopeder, Motorcyklar, Punch, Traktorer Posted on februari 7, 2021 14:42
Foto på hundratals små kugghjul.
Ungefär så här såg minnesbilden ut i mitt huvud när jag demonterat frikopplingen på min Puch Florida. Foto Hans Gustafsson

Mina förväntningar på de riktigt tidiga farkosterna

Det har blivit dags att summera förväntningarna på de tidiga farkosterna i mitt liv innan jag ger mig på bilen som farkost.

Minnet är bedrägligt. Jag börjar med att minnas cyklarna även om barnvagn som farkost egentligen låg före i tiden. Men jag minns inte någon barnvagn vilket däremot äldsta storebrorsan gjorde. Han kom ihåg den dagen det togs ett flygfoto på gården vi växte upp på. Han var bara ett spädbarn och låg utomhus i barnvagnen men kom ihåg ljudet och himlen med flygmaskinen som cirklade ovanför. På fotot ses mycket riktigt en barnvagn vid brunnen, som en liten vit prick, brorsan är då knappt ett år gammal. Är det möjligt? Ja faktiskt, det finns till och med en medicinsk term för detta; ”hypertymesi”. Det innebär att en person har extremt god minnesförmåga och kan minnas allt i minsta detalj, oavsett när i livet det skedde, så länge det är personliga upplevelser. Så låt säg att storebrorsan hade denna märkliga förmåga och kom ihåg allt, och om vi förutsätter det, infriades hans förväntningar på barnvagnen som farkost? Jag får aldrig veta då han inte längre är i livet.

Men ett vet jag och det är att bilder, precis som brorsans minne av flygmaskinen, är en väsentlig del av vår självuppfattning. Och jag tänker särskilt på våra inre bilder. Bilder vars centrala motiv är hur vi vill bli uppfattade, hur vi vill bli sedda.

Att bli sedd som HD-åkare var inte aktuellt vid tiden för min första cykel. Men tuff var den, min inre bild. Vilket var ett skäl till att jag satte fast klädnypor i ekrarna och hade extra sockar i fickorna för att kunna köra i vilken vattenpöl som helst och ändå komma hem med torra strumpor. De blöta sockorna hamnade på elementet i bästa fall, i sämsta fall under sängen tillsammans med ratade ost- och köttbullemackor…Skrumpna rester av ett barns tillvägagångssätt. Jag blev snabb känd i byn för att ha mat under sängen och varför inte? Göm undan det du inte vill ha. För det blir inte bättre bara för att du växer upp, vänta ska du få se.

Men hur var det nu med resonemanget om Focaults dårskepp. Levde cyklarna upp till mina förväntningar? Det vill säga, gav de mig lycka? Och hur var det med mopederna? De förstulna motorcyklarna? Och om de inte gjorde mig lyckligare, uppenbarade de något av mitt ödes anlete?

Jag fastnade ju med foten i bakhjulet när jag satt i barnsadeln på mammas cykel. Det gjorde ont i såret som var stort som en femkrona. Kanske medverkade det till låga förväntningar på min första cykel? Här gör sig den gamla vanliga frånvaron av tron på mig själv påmind; kunde jag lära mig att cykla? Alla andra lärde sig hur lätt som helst men inte jag. Den känslan. Jag har fortfarande ångest inför att lära mig nya saker, innerst inne känns det som om jag är en riktig idiot, dvs någon som är sig själv nog och som inte klarar av den enklaste syssla, men det är bara jag som vet om det.

Jag fastnade fler gånger. Med ett minus i minnet kom jag cyklande som fem-, sexåring vid Centralaffären i byn. Central förresten, det fanns ju bara en affär och centrum fanns överallt eftersom byn var så liten. Jag var barfota och fastnade med stortån under trampan varpå tån vek sig och skrapade mot asfalten, nageln lossnade och blodet rann. Ingbritt som ägde affären kom ut och förfasade sig. Jag grät inte förrän hennes medkänsla drabbade mig som ett slag i magen, då bölade jag som en kalv på väg till slakt och hon fick snabbt in mig i affären för att lägga på ett första förband.

Så den första cykeln motsvarade inte mina förväntningar? Inte undra på. Vem vill slå sig fördärvad och skada sig på det sätt jag gjorde? Mitt ödes anlete visade sig inte med ett leende. Antagligen skulle mitt liv bli ett rent helvete. Jag lärde mig dock att cykla vilket jag kan än i dag och det får väl anses som gott nog, på så sätt blev mitt liv lite rikare.

Cykel nummer två däremot innebar mer förväntningar. För om jag lyckades bygga den cykel jag ville, skulle den motsvara min inre bild av mig själv. Då skulle alla inse vem jag egentligen var även om jag själv inte hade en aning om det.

Min blå Crescent byggdes om med hjälp av banansadeln för att motsvara bilden av mig själv som tuff, framtida HD-åkare. Pengar fanns inte men med en tioårings rymliga samvete gick det relativt lätt att tillskansa sig medel för bygget. En fråga vi alla bör ställa oss kommer osökt in här: Vad spelar det för roll om du kommer åkande med något häftigt fordon, en farkost som är en riktigt ögonfångare? Jag kom ju cyklande på en blå Crescent med banansadel istället för originalet. Svaret är att det spelar ingen som helst roll om det inte är så att din självbild står och faller med hur din farkost ser ut. Banansadeln åstadkom inte mer komfort så mycket är säkert. Jag kommer fortfarande ihåg sadelns tunna stoppning och plåtkanterna som sakta men säkert började karva sig in i skinkorna efter bara någon kilometer eller två. Efter en långcykling till min mormor i Ronneby, en sträcka på 2.5 mil, kändes det som om jag begåvats med två Gluteus Maximus istället för en.

Men mina kompisar beundrade min blå båge. Till en början upprätthöls min självbild men så fort jag gjorde något de inte gillade ramlade min status ned ett par pinnhål. Oavsett banansadeln. Och förutom att den var rätt så betydelselös för min sociala position utgjorde den ett hinder för påstigning i farten, vilket då och då behövdes när jag behövde fly för livet efter att ha gjort något som kompisarnas föräldrar ogillade. Ett sådant flyktbeteende satte banansadeln effektivt stopp för. Och här infinner sig den klassiska problematiken med form kontra funktionalitet, estetik kontra användbarhet, individualism kontra kollektivism… Kärt barn har många namn. Givetvis sätter jag alltid estetiken främst framför andra funktioner i mina farkoster.

Och då var det dags att fastna igen. Med ett plus i minne kom jag en varm sommardag cyklande in i byn efter den långa färden hem från Ronneby. Landningsställen var utfällda inför ett stopp vid fiket där jag snörade av mina marinblå ”Adidas Östpakistan” och gjorde ett inköp av Coca-Cola och en påse chips för pengar jag snott från mormor. Kapsylen flög av när jag satte flaskan mot styret och fastnade under min fotsula, varpå jag vispade till med foten så att kapsylen for iväg som en projektil genom luften och landade i min utsträckta handflata. Jag vände och vred på den och inuti stod det: ”DET VAR NÄRA ÖGAT”. Jag tänkte – det var som fan! och insåg överlycklig att storebrorsan som var på plats vid fiket såg det hända, därmed var jag för evigt inskriven i historiens mest lyckosamma kapsylkast och lyckan var fullständig. Ödets anlete log mot mig som konstaterade att det måste vara något särskilt med mig. Den cykeln motsvarade mina förväntningar.

Jag åkte buss till skolan i fem år, fem mil om dagen. Här låg förväntningarna på ett högre plan som innebar att jag då och då lyckades missa bussen och en hel skoldag med flit. Det var alldeles för enkelt att dra benen efter sig på vägen ned mot det stora blå bussgaraget där byns A-lag satt på lastbryggan och söp. Och skroderade. Förväntansfull kunde jag sedan ringa mitt extrajobb och fråga om jag fick komma och jobba? Jag jobbade nämligen extra på byns snickeri där den ena ägarens fru brukade komma vaggande med sin breda röv, vi timanställda stod som tända ljus och log mot henne berusade som vi var av lackångor och halvdöva av hammarslag mot träpluggarna i det med knaggar fullspäckade virket. Pengarna vi tjänade betalades ut kontant i handen varje fredag från ägarna som var nykterister bägge två. Jag använde urskillningslöst alla kontanter för att köpa sprit som jag beställde av A-laget. Det förklarar varför det stora kräftkriget började, då hade jag druckit en kvarting Renat blandad med Saturnus punsch. Fy för den lede! För brännvinet alltså, inte Saturnus punchextrakt som var både sött och gott. Som en flickas armar runt midjan när man körde moped. I sådana stunder kom mopeden verkligen till sin rätt. Men även här sipprade alkoholen in och förstörde allt som kunde varit fint och sprött, kärlek rent av.

Debacle efter debacle inträffade med oss själva som ”mopedonauter”. Vi var ofta berusade där vi for omkring på egenhändigt trimmade farkoster som lätt gjorde 60 km/h. Utan hjälm. En kompis som plötsligt somnade på mopeden och for iväg ned i diket i sommarnatten så att det slog gnistor och smällde som åskan var inget ovanligt. Själv körde jag på en lågt hängande gren i den skog där vi hade gömt ölbackarna inför en hägrande backanal. Man ska ju plocka lågt hängande frukter vilket inte var ett skäl till att jag lät grenen träffa mig rakt i mellangärdet och slå av mig från mopeden. Under tiden som jag låg på den mossbelupna marken för att gapskratta åt mopeden som på egen hand brakade iväg in bland skogens stock och sten, hände det som inte får hända.

Som moppepojke fastnade jag i ett konstant alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle var jag så berusad att jag vände mig om för att konversera samtidigt som den brölande tvåtaktaren under mig fortsatte sin färd. Framåt. I full karriär! Jag låtsades inte om det faktum att jag faktiskt styrde min farkost och var ansvarig för den, utan fortsatte prata med tjejen som satt därbak. Och eftersom ingen styrde längre så gick jag och tjejen in för kraschlandning mot asfalten med buller och bång. Dagen efter gapskrattade ödets anlete i spegeln över denna ”tosingafora”. Själv försökte jag med svullna fingrar känna var de blodiga sårskorpornas åker började och var den tog slut. Att jag riskerat livet på tjejen låtsades vi inte om mitt öde och jag. Vi gick bara vidare som om det aldrig hade hänt.

Och som jag byggde om och lackerade om min farkost! Skruvade och trimmade, om och om igen. Vid lyckade insatser for moppen iväg som fan själv. Skaparglädjen var enorm! Men mekandets mest essentiella grundpelare; att vara noggrann i allt jag företog mig, fastnade inte i mitt huvud. Tvärtom slarvade jag ju mer jag höll på, lade muttrar och skruv i en enda hög, tvingade på känsliga aluminiumgängor skruvar med fel stigning på gängorna, slog och hamrade på allt som inte passade, precis som styret i en diktatur löste jag mina problem; ”hjälper det inte med våld finns bara en lösning; ännu mera våld!” Sic. Denna oförmåga att förstå min egen begränsning och överskatta min egen kapacitet ska följa mig livet ut, tron att allt är möjligt ledde till flera dårskaper än jag någonsin kunnat drömma om. Men det är roligare att leva så än att vara pragmatisk och välja bort allt som är svårt eller innebär en risk. Mina storebröder var inne på samma bana men ändrade sig i tid och insåg att de inte skulle bli mästare i spelet om ringnycklarna, momentnycklarna, skjutmåtten och toleranserna. Men gjorde jag det? Inte. Däremot belönades jag rikligt med hågkomster om alla fel och misstag jag gjorde; mina dårskaper i reparations- och renoveringskonstens värld är otaliga. Ta bara silverfärgen som jag målade den förstulna motorcykelns ekerfälgar med, färgen som aldrig torkade. Jag kan än idag bli sentimental när jag ser en färg i precis samma nyans som motorcykelns ekerfälg hade.

Det som mekandet och ombyggnaden av mina allra tidigaste farkoster lärde mig var begränsningens styrka. Det går nämligen inte göra vad som helst med en farkost om den ska fortsätta tjäna sitt syfte. Många idéer som redan från början var omöjliga att förverkliga kom från bygget av plastmodeller,. Det fanns till och med modellbygge som ämne i skolan på Tekniktimmarna. Helt otroligt när jag tänker efter och kanske påverkade det mitt inköp av en ”Revell” plastbyggsats i form av en hot rod som istället för tak hade en stor kromad krigshjälm med svart kors på. Att det var en tysk krigshjälm från andra världskriget med Wermachts kors på störde inte mig. Min fascination för de breda gummidäcken och den klarröda färgen som kontrasterade mot hjälmens kromade utsida, hade inga gränser. Åtminstone inte förrän jag satt ihop den. Då släppte begäret och det borde lärt mig något som jag tyvärr skulle repetera till förbannelse i mitt liv som bilmissbrukare. När den åtrådda förändring som farkosten behöver nås så är det inte kul längre. Då måste det till nya mål och nya projekt, nya dårskepp helt enkelt.

Min faders farkoster hade inte jag några direkta förväntningar på. Men han hade och det blev tydligt när han drabbades av demens mot slutet av sitt liv. Vilken var hans mest älskade farkost? Traktorn som ersatte hästarna gick förstås inte av för hackor. Han hade ju även haft en ”Hitlerbubbla” från 1962, den vi satt fast med på Backarydsvägen på självaste julafton, eller den babyblå Ford Taunus 17 M som brorsan tog över och dekaltrimmade. Men hans första egna traktor var en Fordson Major med stora gjutjärnsfälgar framtill, men den svek honom allt som oftast ute i skogen där den gärna slirade och fastnade i mossan. Hans stora kärlek när det gällde jordbrukets farkoster var en Ford 4500 från 1968 som gjorde 60 km/h på högväxeln. Den var hjärtat i hans lantbrukargärning och gick den sönder var det som om tidens stora hjul stannade. Allt som då var bra och gott nog för resten av Sverige gick honom förbi medan räkningarna hopade sig, min far svor ve och förbannelse över dem samtidigt som det depressiva i hans karaktär escalerade. Nornorna ritade en alltmer ödesdiger kurva i livets diagram vilken bara pekade nedåt för att beskriva hans sinnesstämning. En kurva som inte rätades upp förrän traktorn kom tillbaka till fadershuset.

Det visade sig vilken betydelse Forden hade som farkost den gången de ringde från Vidablick i Ronneby och berättade att han hade yrat inne på sitt kala sjukhusrum och ramlat i golvet. I huvudet slog han upp en reva värdig ett svärdshugg, tänk Gunnar på Lidarende, och han sändes strax iväg till Blekingesjukhuset med ambulans. Och den natten cyklade jag ut till sjukhuset och tågade modstulen in till en operation som jag sent skulle glömma. Den började inte bra. Min far som fortfarande hade en avsevärd styrka i sin seniga kropp präglad av fysiskt och hårt arbete, hade en AT-läkare som hängde fast i hans arm och en sjuksköterska som försökte parera den andra armens vevande. Han satt i bara kallingar och undertröja på britsen inne på mottagningsrummet i akutmottagningen. Blodig och rakad där såret gapade. Läkaren, en helt ung man, frågade om jag kunde lugna min far och la till: ”Är det ok att vi syr utan bedövning? ”Självklart” svarade jag och svor inombords över den smärta som skulle få min far att verkligen gå bärsärkar gång. Då slutade han plötsligt att veva med armarna och vände sig mot mig. ”Är det du min son?” sa han. ”Ja” sa jag. ”Hur gick det med traktorn?” frågade han. ”Det var startmotorn”, sa jag. Hans lugn kom ögonblickligen. Leende såg han upp mot fönstret och stjärnorna därutanför, där gudomliga traktorer snart skulle bära honom över himmelrikets bördiga åkrar, medan läkaren sydde med samma hastighet som en symaskin.

Men i ett försök att ändå avsluta dessa rader om mina första farkoster, så är det helt säkert så, att förväntningarna motsvarades inte av min kunskap om teknik. Jag varken ville eller kunde lära mig tillräckligt om hur saker och ting faktiskt fungerar. Tvåtaktsmotorn lärde jag mig hata eftersom jag inte begrep mig på den. Den hade en nivå vad gäller både funktion och sammansättning som jag inte kunde förstå. Ett bra exempel på detta är den gången jag fick för mig att demontera frikopplingen på min Puch Florida. När delarna flög över svinstians cementgolv efter att en stor spiralfjäder släppt, insåg jag att den aldrig mer skulle frikoppla något av värde. Full av besvikelse över mig själv och mina tillkortakommanden sådde jag split med hjälp av sprit, ett näst intill kriminellt leverne med stöld, fyllor och slagsmål. Visst är det spännande att vara illa ute utan att ens veta om det!

Om mina förväntningar på mopedmotorerna kom till skam så fanns det andra uppfinningar som skulle bära fram mig på livets motorväg. En fyrtaktsmotor krånglade inte alls på samma sätt som en tvåtaktare, det jag försökte lära mina mopeder med handslägga skulle inte inträffa i en bilmotor. Och den snabbhet och pålitlighet jag eftersträvade kunde inte mopederna tillgodose. Än mindre cyklarna. Det måste till en bilmotor till det, en konstruktion mer solid och robust för att slås sönder ens av en sådan dilletant i ingenjörskonsten som jag. Utan att inse det var jag på väg att skapa mig orimliga förväntningar på fyrtaktare i en bil vars latinska namn betyder ”Jag rullar”. Och nog rullade den alltid, nästan lika snabbt som pengarna.



Farkoster #13

Buss, Mopeder, Motorcyklar Posted on september 5, 2020 22:25
Traktorgaraget där både bilar och andra farkoster lackerades. Foto: Hans Gustafsson

Silverfärgad silverpil

Det har blivit dags att lämna mopederna efter eskapaderna med denna farkost. Mitt dåliga samvete efter det stora kräftkriget på brorsans Saloon återtog sin vanliga elasticitet efter en ovanlig skönmålning av en annan slyngels moped. För att förstå hur lite vi värderade mopederna vi körde är beskrivningen av hur brorsan och hans kompis målade om en röd Puch Florida nödvändig. Allt skedde i hemlighet med den silverfärg som använts till en av de förstulna motorcyklarna som även kallades för Silverpilen.

Brorsan och hans bästa kompis satt som två jättar uppe på Saloonen i ladans före detta sädesmagasin och skickade en plasthink med öl mellan sig när jag kom upp för trappan. För mig tedde de sig som jätten Pantagruel och hans kompisar i Rabelais skrönor från 1600-talet. (Sic). Snarkningar av dignitet timmerstockar kom från en av sovplatserna uppe vid taknocken. De bägge ”jättarna” hyschade när jag sa ”hej” och brorsan pekade menande upp mot sovalkoven ovanför. Brorsans ”jättekompis” inledde en viskande dialog med mig och ställde frågan om livet lekte? Och gick inte jag i samma klass som blondinen med de långa benen; Maggie? Visste jag hur hennes bröst såg ut? Var de som vändstekta ägg eller var de fylliga som fastlagsbullar? ”Jätten” skrattade. Jag med. Nog visste jag vem Maggie med de långa benen var. Men innan jag hann göra bort mig på riktigt ställde ”jättebrorsan” en lägmäld fråga; kunde jag hjälpa dem med ett ”practical joke”? De behövde färg till en Puch Florida som skulle målas om medan ägaren Urban, den fyllskallen! låg och sov ruset av sig. ”Jättarna” visste att jag var i besittning av silverfärg, även känd under begreppet ”tattarkrom”. Silverfärgen hade förgyllt ekerfälgarna på en av de motorcyklar jag och mina kompisar försökt lägga vantarna på. Och färgen var inte vilken silverfärg som helst, den torkade nämligen inte. Aldrig någonsin.

Stackaren som låg och sov ruset av sig på Saloonen var ingen mindre än Urban, en 16-årig kille på glid i livet som kommit till byn från en förort till -Göteborg. Han hade simultankapacitet och lyckades knapra både piller och dricka sprit samtidigt. Ovanligt för killar i hans ålder. Ibland var han hög som ett hus när vi åkte bussen till skolan, men han var snäll och gjorde inte en fluga förnär. Trots det var vi rädda för honom, kanske berodde det på att han försökt ta livet av sig i bussen en fredagseftermiddag. Han hade suttit längst bak och ensam svalt innehållet i en burk med piller som skulle räckt till ett kompani. Han hade fått åka ambulans till akuten där de magpumpade honom för detta tilltag. Och det var han som låg på ”lit de parade” och snarkade, högst upp under Saloonens taknock.

Brorsans Saloon var ett häftigt ställe. När den öppnade stod en allé av nedstuckna kaveldun indränkta i bensin och brann utanför ladan ända fram till dörren med den skramlande, emaljerade plåtskylten: ”STANDARD OIL”. Det ohyvlade virket i takstolar och sidobalkar som bar upp det gamla sädesförrådet, kojerna som snickrats till för rusiga övernattningar. Bardisken med alla glas och flaskor, kassa-apparaten ”National” från sent 1930-tal och stereoanläggningen vars display lyste brandgult i mörkret, dess tryckknapp var en ingång till en musik jag älskade men inte hade tillgång till själv. Brorsans AKAI rullbandspelare levererade den tidens Spotifylista. Ett rullband varade i en timme och det fanns två mikrofoner till bandaren som gjorde det möjligt att när festen tog fart, stänga av musiken och istället hålla ett brandtal om hur man störtade diktatorn Franco. Som vanligt var det sjuttiotalsproggigt, vänster och samhällstillvänt, kryddat med den revolution som ständigt låg på lur men aldrig genomfördes. Doften av rökelse, indisk Myrra och brända stearinljus i sällan skådad, brandfarlig kombination når mig nu, decennier efteråt och jag ler åt hågkomsten av den lada som min far skattade allra högst av alla byggnader på den lilla gården, men som var värd minst i reda pengar.

Och så till stölden som kom av sig. Den natten var jag rusig av doften från bensin och läckande olja från skjulet där motorcyklarna stod. En kompis doftade något helt annat; ångestsvett, han läckte feromoner som ett såll, modet rann bokstavligen ur honom. Han hade på ett tidigt stadium bestämt sig för att tjalla på oss två som stod och tryckte vid skjulets vägg. Om han förflyttade sig lika fort som en nattfjäril mot ljuset från huset kommer jag inte ihåg, i vilket fall styrde han rakt mot den dörr som öppnades på vid gavel över cementtrappan och det röda järnräcket. Den som öppnade dörren och blickade ut över slagfältet var samma person som tänt lampan; ordningsvakten ”Silverräven”. Han skulle precis stänga dörren och gå tillbaka in i huset och lägga sig igen när vår Quisling till kompis snubblade vid trappavsatsen. Med gäll röst förnekade han allt. Han hade bara varit med för att titta på utan att en tanke på att han själv kunde stjäla en av motorcyklarna.

Vi två som stod och tryckte vid skjulet var av en annan mening. Vi ville förstås att vårt pucko till kompis skulle få tillbaka modet, men hur det skulle gå till var inte självklart. Och mycket riktigt så gick det inte, kompis Quisling var fast besluten att så split mellan oss och Silverräven på trappan. Ordningsvakten fick nog och när han fick syn på oss hojtade vi: ”Kan vi få köpa motorcyklarna!?” Då gick dörren upp på vid gavel och Quislingen hukade inför Silverräven, en av danspalatsets mest fruktade ordningsvakter och härskare över den restaurang som på Danspalatset kallades för ”Landgången”. Alla i byn som Gud glömde kände till honom, han var även diktator över Danspalatsets stora grusbelagda fält där 2000 bilar stod parkerade en lördagskväll. Silverräven hade med berått mod slagit sönder skärmen på en gammal fin femtiotalsjänkare med batongen. Varför? Han som körde tog för lång tid på sig att parkera.

”Vilka är ni? Kom fram så jag ser vilka ni är”, röt Silverräven. Vi kom fram ur dunklet vid skjulet. Quislingen stod och snörvlade vid trappan, snart nog skulle han brista i gråt; ”Jag var inte med på det, de tvingade mig, jag har aldrig tänkt stjäla någon motorcykel…” Och så vidare. Det Silverräven sa när vi samlades vid trappan var; ”Försök inte slå i mig att ni vill köpa motorcyklarna, ni kan lika gärna ta den om rödluvan. Men om ni har någon råg i ryggen så följer ni med in”.

Som jag minns det så hade han breda svarta hängslen, svarta byxor och nättröja. Min kompis och jag tvekade en stund, jag var astrött och ville mest av allt hem till min sköna säng. Men hemma innebar också att vakna upp till en söndagsmorgon där familjens patriark ställde till med räfst och rättarting; VAD HADE JAG NU STÄLLT TILL MED!? Vilken ”tosingafora” hade jag nu plöjt?

”De är för gamla, jag trodde det var nya motorcyklar…” sa jag till Silverräven. ”Så då var det ingen idé att sno dem?” svarade han. Jag skakade på huvudet. ”Vad ska du ha för domma?” sa kompisen som också var den som skulle härbärgerat stöldgodset. Själv tänkte jag en massa tokiga tankar som inte ledde någon vart; Vår allsmäktige Gud kanske är en hälare? Säljer frälsning för pengar. ”Nu kommer ni med in, alla tre.” sa Silverräven barskt. Det var då jag kom på att jag kunde göra som när vi var utanför ödehuset, fly längre in i huset och hoppa ut genom ett fönster. Men kompis Quisling förekom mig, han tvärvände och sprang som en hind över åkern och var borta på ett nafs. Vi följde honom med blicken men ingen av oss följde efter. Istället gick vi in i huset och ordningsvakten låste dörren. När vi kom in köket försvann min idé om att fly med hjälp av ett fönster lika fort som en avlöning. Vi hälsades nämligen välkomna av en stor och skällande schäferhund, kopplad med en kätting som kunde använts till en Högsjö-bogserare.

Varför insåg jag inte det brottsliga i mitt handlande? Urban från Göteborg, som låg och snarkade under ladans tak medan de två ”jättarna” målade om hans Puch Florida i en silverfärg som inte torkade, hade kanske svaret på den frågan. Vid ett tidigare tillfälle hade han kommit hem till oss på gården en ljummen sensommarkväll då allt är som inlindat i en varm och mjuk filt. Solens nedåtgående strålar värmde fortfarande där vi två satt på kökstrappan. Eldflugorna gjorde sig redo för nattens dans och min far stod ute på gårdsplanen och slipade lien. Urban berättade forcerat om ett inbrott han och de andra fosterhemsplacerade barnen planerade nästa helg. De skulle göra en stöt mot järnaffären i Ronneby. Jag lyssnade med allt större oro för min fars reaktion om han hörde Urbans plan.

Så fort Urban beskrivit stöten sa jag; ”Nej det är inte min grej att göra inbrott och så.” Urban förstod först inte hur någon kunde avböja en sådan häftig stöt, men när han tog in mitt budskap fick jag lova att inte säga något till en levande själ. Om snuten tog dem skulle det bli fängelse. Minst två år. Jag fick inte säga ett ljud! Vi skrattade nervöst bägge två när min far kom fram och frågade vad två sådana herrar som vi pratade om? ”Urbans moped”, sa jag. Det var en urusel bortförklaring men min far lät sig nöja med det. Puh! Det var nära att jag halkade in på ett bananskal i den tyngre kriminella banan.

Vad tänkte jag på då? När det gällde stölden av motorcyklarna? Dualismen i mig som människa. Å ena sidan visste jag att jag inte borde ge mig på att stjäla en motorcykel även om den stod och förföll och ingen använde den men å andra sidan; varför inte? Alla andra stal ju i det tjyvsamhälle jag kommit att betrakta som mitt. Då försvann rädslan vid det vaxduksklädda köksbordet där den stora schäferhunden satt och dreglade, rädslan för Silverräven som med grötmyndig min förklarade att han bara behövde lyfta luren för att vi skulle sitta i baksätet på en polisbil. På väg till ett mycket värre ställe än byn som Gud glömde.

Jag härsknade till när frågan kom om vi var beredda att betala för att slippa ur vår belägenhet? Och jag vet varför. Det berodde på att jag var trött och nej, jag hade absolut inte råd att köpa mig ur detta. Jag var skyldig den lokale översittaren ”Stalin” 200 kronor för en trimmad cylinder till min Puch Florida. Och ”Stalin” var känd för att driva in skulder på ett lika brutalt sätt som sin namne. Ett exempel var en kortlek som hyvlade av knogarna lika effektivt som när man förlorade i knogpoker.

Det fanns en anledning till och det var lövskogen som Danspalatsets ägare högg ned i utkanten av byn som Gud glömde. Kalhygget som ersatte de stora lövträd vars skugga vi lekt under som barn var att jämföra med oljekrisen på 1970-talet. Plötsligt insåg vi att miljön har ett pris. Tänk dig de mjuka, sedan årtionden tillbaka upptrampade stigarna där vi smög omkring och lekte cowboys och indianer, skogsgläntorna kala och fyllda med fallna lönnar och avenbok, blandat med ris från buskage och avhuggna grenverk.

Som plåster på såren satte danspalatsets ägare ned 2000 granplantor i en liten skogstjärn som torkade ut medan plantorna slog rot och växte ihop till en jättebuske av gran. Plantorna blev en symbol för löftet Danspalatsets ägare gett myndigheterna när semesterbyn som projekterats där skogen stått, inte blev av. Virket såldes och pengarna gick upp i rök. När jag kommit så långt i min tankegång reste jag mig från pinnstolen i Silverrävens kök och sa: ”Kan jag få nycklarna? Du får inte hålla mig kvar här, jag polisanmäler dig om du inte släpper ut mig.” Och det räckte för att Silverräven skulle resa på sig och låsa upp dörren. Utan att bevärdiga vare sig schäferhunden, Silverräven och min kompis med en blick, gick jag ut därifrån.

Kompisen lyckades få till en juste deal med Silverräven och köpte två av motorcyklarna. Silverräven hade antagligen fått i uppgift att skrota dem. Efter köpet stod de bägge motorcyklarna i kompisens farsas garage och det var där jag målade fälgarna på den ”båge” jag hjälpte till med att renovera. Efter några dagar tog jag i fälgen och silverfärgen kletade direkt av sig på både händer och kläder. Likadant veckan därpå. ”Den djävla färgen torkar inte!” svor jag besviket. Någon som också svor var kompisen som skulle sälja motorcyklarna och tjäna en bra hacka. Och till råga på allt kom vår egen Quisling ned en förmiddag till lastbilsgaraget där vi gjorde i ordning motorcyklarna.

Den ena hade vi fått igång och den gick skapligt medan den andra, Silverpilen med de silverfärgade fälgarna, vägrade starta. ”Magnettändningen har gett upp”, konstaterade kompisens storebror. Han var en äldre och erfaren mekaniker som sällan misstog sig. En del påstod på fullt allvar att han var född i en motor. Som hämnd lät vi Quislingen springa omkring en hel dag i fåfänga försök att få Silverpilen att starta. Inte en chans. Vi lät honom springa av sig sin skuld, ända tills han var helt slut av ansträngningen att springa med en 60 kilo tung MC och gång på gång släppa upp kopplingen med tvåans växel i.

Men låt se vad som hände med Urbans moped. För det var ju detta med silverfärgen. Även en lätt motorcykel som Silverpilen har feta däck och ekrar av en helt annan kaliber än de som sitter på en moped. Omkring sådana motorcykelhjul skapas drömmar. De är beståndsdelar i den tjusning som häftar vid denna typ av farkost och de lockade mig alldeles ofantligt, även om Silverräven fick mig att inse att jag inte skulle bli med MC. Av födsel och ohejdad vana har jag bibehållit min fascination inför allt som snurrar, som liten parvel såg jag med vidöppna ögon lastbilshjulen snurra nere i byns ”Spermadal”. Lastbilarna bar med sig 1970-talets moduler som när de sattes samman blev radhus. Silverfärgen vete gudarna var den kom från.

Kanske svor Urban när han klättrade ned från sin törnrosasömn uppe på brorsans Saloon och fick se sin Puch Florida. Till och med sadeln var silverfärgad. Själv stod jag ute och kastade prick med en stilett mot ladans vägg när han kom stapplande. När kniven träffade ladans vägg lät det; ”dunk!” Spännande! Jag låtsades vara helt fokuserad på knivkastning medan jag i själva verket undrade över hur Urban skulle reagera när han fick se den silverfärgade mopeden?

Han verkade inte ta illa vid sig, visst svor han och kämpade för att försöka torka bort silverfärgen med en trasa men han verkade inte ett dugg förvånad. Eller förbannad. Till slut orkade han inte försöka få bort färgen utan satte sig helt sonika på den silverfärgade sadeln. Just då kom de två ”jättarna” ned för Saloonens trappa. Urban tände en cigarrett och kickade igång Puch Floridan; ”Jävla tjötigt detta, måste ni måla över lyset också era jävla bönder?” muttrade han. ” Den torkar inte, färgen alltså”, sa jag till Urban.” Han drog ett bloss och log slött mot mig medan ”jättarna” stod med armarna i kors och flinade. Strax därpå fimpade Urban cigarretten och påbörjade sin vingliga färd över grusvägen med den silverfärgade Floridan. Själv tog jag stilettens spets och slängde iväg ett kast som fick kniven att darrande sätta sig i ladans faluröda vägg. När jag gick för att dra loss den hörde jag ”jättarna” gå upp för Saloonens trappa. ”Den torkar inte, överhuvudtaget, hörde du?” sa brorsan. Och oj! vad de skrattade.

Urban körde omkull i ett dike på väg hem och kom upp strimmig av silverfärg. När han återigen försökte få bort färgen kletade den sig fast i håret på honom och lämnade stora ränder på ”Petroff” skinnjackan, ränder som inte gick bort på något vis i världen. Då torkade den..! Ungefär som när man på egen hand försöker kleta ut solkräm på ryggen och solbrännan lägger sig överallt utom i fingrarnas spår. Urban såg, kort sagt för djävlig ut. Och därmed var hans saga all i fosterhemmet. Att komma hem omtöcknad av sprit och starköl, strimmigare än Silversurfaren i ”Dag Vag” gick inte för sig. Urban utvisades omgående från fosterhemmet och byn som Gud glömde. Han fick en enkel resa tillbaka till Göteborg. Att supa gick väl an, men att komma hem på en ständigt nymålad moped och se ut som ”Captain Beefhearts” skivomslag, det var bara för mycket.

Den trimmade cylindern jag tvångsköpt av ”Stalin” monterades på egen hand och den satte effektivt punkt för den nya motorns verksamhet i min Puch Florida. Mopeden ville inte gå med denna dyrköpta och trimmade reservdel. Jag försökte lämna tillbaka cylindern men fick nobben; ”Köpt är köpt”; sa ”Stalin” och höll fram handen för att ta emot pengarna medan han vred om näsan på mig med den andra.

Jag tvingades att återmontera originalcylindern och slant även denna gång med en ringnyckel när jag drog en mutter till topplocket. Rasande över smärtan i knogarna som slagits blodiga mot kylflänsarna i topplocket drog jag muttern så hårt att pinnbultens gängor släppte nere i blocket. Jag gjorde precis samma misstag som den gången jag lyckades övertala min far att köpa en helt ny motor… Kompressionen i cylindern gick åt helvete och Puch Floridan gick sämre än någonsin. Trots att motorn var så gott som ny. Som väl var stod min lillebror på tur för att ta över den.

Själv skulle jag fylla sjutton år och jag bestämde mig för att mopeder inte längre var intressanta som fortskaffningsmedel och absolut inte som flyktfordon. Frågan i nästa blogg blir därför om de verkligen levde upp till det jag förväntade mig av dem?



Farkoster #12

Buss, Cyklar, Mopeder, Motorcyklar Posted on juli 3, 2020 10:38
Chopper med lång framgaffel, ett måste på den tiden det begav sig. Foto: Flickr/Robert Mäkelä

Allt ditt är mitt

En mild augustikväll upplyst av eldflugor och ackompanjerad av hundarnas skall nere på byn låg jag och några kompisar till mig och spejade. Vårt mål var tre motorcyklar som låg staplade mot varandra vid väggen till ett skjul som tillhörde den lilla gården. Det var två Huskvarna Silverpilen 125 kubik och den tredje var en Monark med ILO motor på 125 CC. Den sistnämnda påminde om den Italienska moppe med överliggande avgasrör som en av byns A-lagare åkte med. För att inte tala om den MCB som ”Skogsis” körde innan han sågade sig i röven och fick sjukpension.

Detta utspelade sig på den tiden det stora blå bussgaraget var byns mötespunkt och hjärta och jag kom ihåg ”Skogsis” som satt på huk utanför bussgaraget om vintrarna och eldade med pinnved under motorn för att mopeden skulle starta. På morgnarna vallfärdade byns ungdomar till bussgaraget för att gå på skolbussen till högstadiet i Kallinge eller gymnasiet Knut Hahn i Ronneby.

I solskenet en tidig söndagsmorgon återvände jag hem till gården ledande min choppade Puch Florida efter det stora kräftkriget och mitt nesliga bensinslut. I min förra blogg om farkoster sökte jag svar på frågan om min aggressivitet genom att berätta om min farfar, men jag inser nu att det var för att skyla över mitt eget beteende. Min farfar, så som min far beskrev honom, hade förmodligen kämpat för sig och sin familjs existensberättigande medan jag bara varit full och slagits för att jag inte klarade av att hantera det stora kräftkriget som startade på brorsans Saloon. Som människa är du alltid ansvarig för dina handlingar oavsett hur berusad du är eller vilka omständigheterna är, dåliga eller bra – stå för det du gör, fullt ut, hela vägen.

Varifrån kommer då moraliskt ansvar i en tid där det är kutym att alltid neka oavsett vilket brott som läggs en person till last? Det finns många svar i historien. Redan i Njals saga och berättelsen om Gunnar redovisas det moraliska mod som via sedvänjor lett fram till det rättssamhälle vi har idag. Efter att Gunnar har blivit förklarad fredlös på tinget kommer ett antal stridsmän till hans gård Lidarende med ont i sinnet. Som fredlös har Gunnar blivit av med både egendom och rätten till sitt eget liv, han är biltog och därigenom var mans villebråd. Om domen var rättvis lämnas därhän, det viktiga i den här bloggen är vilket moraliskt mod som behövs för att hävda sin egen existens.

På inkräktarnas fråga om Gunnar är hemma blir han dem inte svaret skyldig. En spjutyxa träffar männens härförare Torgrim. Den skickligt kastade yxan ger besked om att Gunnar är hemma och hur mötet ska fortskrida när ägaren har välkomnat stridsmännen på detta sätt är förstås en ödesfråga för hjälten som härmed har beseglat sitt eget slut. Gunnar som i sagan är sann mot sig själv men även mot den övermakt som kommer för att ta hans liv och egendom. Han väljer att stanna och slåss och så bör även jag stå upp för det jag gjort, också en dålig handling har ett syfte och med bekännelsen kan jag försonas med den skuld som häftar vid handlingen. Gunnar hade inte den möjligheten i en rättsskipning som byggde på principen ”öga för öga, tand för tand”. Utan sin härförare fortsatte stridsmännen in på Lidarende och flera av dem miste livet innan de till slut fällde Gunnar.

På byn skulle man en lång tid efter det stora kräftkriget undvika mig. Efter festen som urartade skulle jag betraktas som en paria på grund av mitt dåliga ölsinne. Och om mig skulle det sägas att jag helt omotiverat slagit ned en av mina bästa kompisar. Det var svårt för att inte säga omöjligt att bemöta detta rykte eftersom det faktiskt var jag som slagit min kompis. Det rådde det inga som helst tvivel om. Att åberopa nödvärn eller förklara mitt beteende som självförsvar gick inte hem ens hos mig själv. Jag hade uppnått höjden av förakt för min egen person då jag kom linkande hem, ledande min moped den söndagsmorgonen. Men efter att ha ställt in moppen, smugit upp på pojkrummet och slutit ögonen i den rankiga sängen för att stänga ute världen, skulle jag snart vara ”fit for fight” igen. Det paradoxala var att storebrorsan inte fäste någon som helst vikt vid den trasiga kassa-apparaten vilken var själva upphovet till det stora kräftkriget och min våldsamhet. Det spelade helt enkelt ingen roll att apparaten gått sönder. Och jag var snart i full färd med att genomföra nya dårskaper, eller ”tosingaforor” om man så vill, i min strävan efter den åtråvärda farkost som kallas motorcykel.

Vi var tre stycken som observerat de tre motorcyklarna under en nattlig promenad hem från danspalatset som låg utslängt i skogen invid Åsjöns grusstränder. På andra sidan sjön låg Åsjövallen, där byns fotbollslag förlorade sina matcher med stor bravur och pojklaget tränades i att utföra samma konststycke. Det var inte så att vi uttryckligen tänkte stjäla motorcyklarna. Som vi såg det var de en outnyttjad allmän resurs där de låg staplade mot skjulets vägg. De var inte till nytta för någon. Den juridiska termen ”egenmäktigt förfarande” fanns inte med i vare sig byskollärarens eller vårt ordförråd. Men vi visste mycket väl vem som ägde de tre motorcyklarna. Det var familjen som ägde byns stolthet i nöjesbranschen, det stora danspalatset som en gång i tiden startat som brunnshotell. Ägarna, en tysk familj hade tre söner som fått varsin motorcykel i present.

Jag hade varit på födelsedagskalas hos den yngste av sönerna när han fyllde elva år. Vi var några stycken från min klass som fått inbjudan och när vi satt oss ned på stolarna i ett av danspalatsets etage hade jag med egna ögon fått se födelsedagsbarnet öppna en present som innehöll en sprillans ny Fender Stratocaster med tillhörande förstärkare. Med en grimas la han elgitarren åt sidan och gav sig på nästa paket, och sedan nästa, och nästa… Vi barn beundrade hans presenter medan vi vräkte i oss Bullens pilsnerkorv och drack hinkvis med Trocadero. Till efterrätt åt vi gräddtårta och glass så att magarna värkte. Vad jag gav honom i present kommer jag inte ihåg, säkert något helt obetydligt i den mängden av grejor som han vadade runt i efter presentöppningen.

Födelsedagsfirandet avslutades med att vi blev insläppta i ett av de hus som danspalatset förfogade över. Vi kom in i husets nedre våning som bestod av ett enda rum med ett bord som bar på en otroligt stor modelljärnväg som täckte hela rummet. Märklin tåg i olika modeller, hus, affärer, parkeringsplatser med leksaksbilar i plåt av amerikansk modell, järnvägsövergångar, tunnlar, parkmiljöer och åar med rinnande vatten och broar över dem. Tågen gick med jämna mellanrum innan de växlades in i den stora rangerbangården eller stannade vid järnvägsstationen som var ett riktigt praktbygge. Födelsedagsbarnet drabbades tyvärr av ett vansinnesutbrott mot slutet av dagen då modelljärnvägen plötsligt blev strömlös. Vi barn blev skjutsade hem av mamman som såg ut som Jaqueline Kennedy och doftade himmelskt av parfym.

Därmed inte sagt att det var ok att ta hand om familjens utrangerade motorcyklar, även om de bara stod uppstaplade mot ett skjul i väntan på vidare transport till skroten. Men familjens rikedom inspirerade oss att ta hand om motorcyklarna utan att för den skull drabbas av dåligt samvete. Tvärtom tycktes det oss som om vi gjorde en insats för att dessa gamla MC skulle få gå några varv till. Vilket visade sig vara en riktig utmaning.

Att stjäla dem var enkelt. En månbelyst augustinatt låg vi i det höga gräset nedanför kullen som ledde upp till skjulet där motorcyklarna stod. Vi väntade till midnatt innan vi smög oss upp över fältet som sluttade upp mot skjulet där motorcyklarna stod. Jag var rejält nervös när vi började åla oss iväg genom det höga vildgräset, det är en sak att tala om en handling man vill utföra och en helt annan att genomföra den. Mycket snack och lite verkstad kan sammanfatta detta fenomen. Mest påstridig av oss tre som kröp upp för kullen mot skjulet där motorcyklarna stod, var den kompis som skulle härbärgera stöldgodset. Det var mörkt i boningshuset och när vi kom fram till skjulet reste vi oss och började lösgöra motorcyklarna från varandra. En kedja rasslade till, en hund skällde på byn och vi frös till is. Men i boningshuset var det tyst och mörkt och när vi upptäckte att den tredje MC.n var låst på bakhjulet övervägde vi med hjälp av viskningar om vi skulle släpa ”bågen” över fältet. Men den var för tung så vi bestämde oss för att låta den stå kvar. Och det var då som lampan tändes i huset.



Farkoster #4

Buss Posted on november 8, 2019 21:01

Scania Vabis SKV, en stor och kollektiv farkost. Foto: Flickr/Magnus Vessla

Skolbussen

Efter cykelolyckan fick jag plastkrona på en brygga av stål istället för den tand jag slagit ut i olyckan. Detta provisorium lossnade när jag tuggade tuggummin, åt ett äpple eller något annat gott. Nerven i tanden frilades direkt och sände ilande vågor av smärta. Tandvården med sina vajerdrivna borrmaskiner kunde inte leverera en permanent lösning förrän jag tagit körkort. Det vill säga när tänderna växt färdigt och försäkringen som mamma tagit för att täcka olyckor på fritiden, slutat gälla. Under tiden gick jag från den lilla B-skolan med sextio elever i byn som Gud glömde, till högstadieskolan i Kallinge med 1000 elever. För att komma dit behövdes en stor och kollektiv farkost.

Skolbussen var en Scania Vabis SKV från mitten av 1960-talet med kaross byggd av Sveriges Karosseriverkstäder i Katrineholm. Den var blekröd och cremevit med rutmönstrad grill och numret 42 ovanför den delade vindrutan. Mina förväntningar på denna skolbuss var till en början lågt ställda. Den var ett redskap för att föra mig bort från byn som Gud glömde. Jag lärde mig snabbt avsky Kallingeskolan som bussen tog mig till, där eleverna var stora och lärarna små. I byskolan var det tvärtom, även om där fanns en ständigt närvarande pennalism så var jag ändå tryggare där.

Första veckan i Kallinge var jag så rädd att jag tappade nycklarna till mitt skåp och grät när jag insåg att de låg någonstans på golvet i den stora samlingshallen som alla elever passerade på väg mot sina lektioner. Det var där jag såg en kostymklädd lärare gå rakt på två stora höfflar som gick skuldra vid skuldra med sina Petroff skinnjackor. Läraren fick sig en sådan törn att han höll på att ramla omkull. Han svor och borstade av byxorna med handen medan jag stod kvar, storögt blickande i mina illasittande kläder som jag ärvt av mina storebröder. Mina blå och gula seglarstövlar säger allt om min outfit. Och trots fotsvetten vågade jag inte röra mig ur fläcken. Efter mycket om och men fick jag en ny nyckel av den snälla skolvärden Ellen som jag lärde mig att tycka så mycket om.

Några drag som jag lärt mig att spela i byskolan för att undgå pennalismen praktiserades även i Kallinge. Byskolans läxförhör, som jag inte kunde, förvandlade mig till en rolig typ som sa sådant som hela klassen skrattade åt. Jag prövade denna metod på engelskaläraren i Kallinge som var känd för att sätta dit även de mest råbarkade busarna. Han var inte rädd för dem – tvärtom var alla rädda för de bitande sarkasmer som gjorde att han fick skrattarna på sin sida. Rätt åt den dumskalle som inte kunde hävda sig med mer än nävarna. Jag ville vara lika bra på sarkasmer som läraren men mina skämt fungerade inte. Och eftersom jag inte läste läxor så åkte jag dit på varje lektion. Engelska gick från favoritämne till att bli hatobjektet nr 1. Min karriär i särskild engelska avslutades med att läraren gick runt och ställde frågor om hur man hittade vägen från A till B. När jag fick frågan var stationen låg, svarade jag:
– I don´t know.
– Scuse me? sa läraren.
– I don´t know where the station is, förklarade jag så artigt jag kunde.
Ingen skrattade. Lärarens blick var som is och mina chanser att få betyg sjönk lika fort som om jag kastat en stor sten genom denna is.

Jag lärde mig mycket om livet men ytterst lite om skolans ämnen. Tricket var att då och då missa skolbussen för att på så sätt få en hel dag hemma i byn, men det gick inte att utnyttja den möjligheten för mycket. Både föräldrar och storebröder visste vilken tid jag borde vara vid det stora blå bussgaraget. Men jag hade en snäll religionslärare med stora, runda glasögon som frågade mig;
– Du har ju läshuvud, varför pluggar du inte?
– Jag vill bara lära mig sådant jag är intresserad av.
– Vad är du intresserad av då? undrade hon.
– Ingenting.
Ridå.

Det finns två sorters Kallingebor; långkallingar och kortkallingar. Den som slog in min skåpsdörr hörde definitivt till den första kategorin. Vid juletid det första året märktes nämligen mitt träskåp upp med en siffra på dörren. Likadant skedde med 23 andra skåp i samma rad. Jag fattade noll, vad betydde siffran? Den betydde att en niondeklassare varje dag utsågs att öppna en lucka på våra skåp genom att slå in dörren, en våldsam adventskalender. Och mycket riktigt, bara någon dag senare kom en långhårig kille med breda axlar och skinnpaj. Han måttade med knytnäven mot mitt skåp, sedan tog han sats och slog till skåpsdörren så att den sprack. Jag var snabbt framme och tog ut mina böcker innan någon hann sno dem.

Min äldsta brorsa hade läshuvud och till skillnad mot mig använde han det, han var bästa eleven alltsedan första klass i byskolan. Alla gillade inte det. En av hans klasskompisar som tagit på sig rollen som mobbare brukade ligga i bakhåll på vägen mot det stora blå bussgaraget i trä. Mobbaren smög fram och kastade med både skicklighet och precision omogna äpplen på brorsan. Ansiktsträffar var bäst på en tiogradig skala. Mobbaren var också en mästare på att slå med knytnävarna mot brorsans överarmar för att få fram tefatsstora blåmärken; han sådde hat och skördade fruktan.

Då var det skillnad på min storebrorsa nummer två. Han var stark och gick inte undan för någon även om han själv sällan ställde till med bråk. För mig och många andra var han en hjälte. Som den gången han slog igenom taket i bussen som gick från danspalatset Eringsboda Brunn. Han hade blivit trimmad av ”Stalin”, en stissig och orolig själ från byn som Gud glömde. Brorsan markerade genom att slå hål i innertaket på bussen i stället för att slå hål på ”Stalins” självförtroende. Brorsa nummer två hade också skolkamrater som åkte skolbuss. Det var deras ledargestalt ”Skräcken” som anklagades för den incident som inträffade vid vägskälet i Kolshult, på buss 42 i riktning mot byn som Gud glömde.

En rökgranat av samma typ som jägare använder för att röka ut grävlingar ur sina gryt, utlöstes inne i bussen. Chauffören stannade direkt för att låta röken och de stojande ungdomarna välla ut. Sen sa han till ”Skräcken” att han inte tänkte köra en enda meter till om inte ”Skräcken” erkände att det var han som apterat rökgranaten. Efter det budskapet gick chauffören in i bussen och stängde dörrarna. Ungdomarna stod kvar på vägen en stund och rökte innan de började gå i riktning mot byn som Gud glömde. Busschauffören körde hem bussen. Ensam. Hårt mot hårt, som stål var deras sinnelag. Och än idag vet ingen om busschauffören hade rätt, apterades rökgranaten verkligen av ”Skräcken”?

Så var det med mina två storebröder, en hade läshuvud och den andre styrka och ett vinnande utseende. Så vad hade jag att komma med? Det berättade en tjej jag lärt känna, hon gick i årskursen ovanför min i Kallingeskolan:
– Är du Gast:s lillebror? undrade hon.
– Ja?
– Man tror ju inte det är sant! Du..!
Och som hon skrattade. Och som hennes kompisar skrattade. Min vänskap falnade samtidigt som en känsla av värdelöshet spred sig genom kroppen. Till råga på allt var jag utsedd till att bli mobboffer. Kanske på grund av att jag var liten, närsynt och bar konstiga kläder som min mamma sytt på en Singer trampmaskin. Och min plågoande var inte bara en, det var två.

Den första förtryckaren var en stor höffel som verkade vara helt intelligensbefriad? Så fort han såg mig skrek han högt och snodde min väska. Förtryckare nummer två snodde också väskan men på ett mer utstuderat sätt ville han veta hur mycket jag tålde innan tårarna vällde fram. Han kunde lägga väskan uppe på ett skåp som jag inte nådde upp till, hänga upp den i en lampa eller slänga ned den i toastolen med böcker och allt. Detta väckte en sådan vrede att jag köpte skivstång med tillhörande bänk och vikter av storebrorsan till en kompis i byn som Gud glömde. Jag lade mig i bänkpress varje dag och tränade med ett enda mål: När jag blivit tillräckligt stark skulle jag släppa ut luften ur mobbarens cykelhjul. Sedan skulle jag berätta att det var jag. Därefter skulle jag slå honom sönder och samman. Det skedde inte och hade det skett hade det inte slutat med någon lycklig utgång för mig. Han var alldeles för stor. Men plötsligt en dag då jag skolkade från franskan befann vi oss på skolans toalett. Vad mobbaren skolkade från vet jag inte, men han rökte en stor cigarr som han stulit på Wiedenborgs inne i Ronneby. Han bjöd mig på ett bloss, jag drog in röken och kände hur lungorna fylldes med känslan av att inte vara ett mobboffer längre. Det kändes bra.

Namn som ”Stalin”, ”Killis” och ”Skräcken” figurerade bland niorna. Alla var farliga och gjorde som de ville, inte som någon annan ville. En upplevelse starkt kopplad till dessa busar och skolbussen var risken att få kvarsittning. Då fick man ta den sena bussen hem – om det gick någon – och förklara för föräldrarna varför man kom hem så sent. Jag gjorde ett sådant misstag den gången jag kastade ett suddgummi i nacken på en tjej. Jag var inte kär eller så, bara nyfiken på hur hon skulle reagera, samtidigt ville jag undvika att somna på denna mattelektion. Lektionen leddes av en trådsmal och kolerisk manlig lärare som berättade för oss elever om hur mycket vi kunde spara genom att köpa jeans i gross istället för de enstaka paltor vi hade råd med. Direkt efter att jag kastat suddgummit fick jag min dom; kvarsittning. En fredag eftermiddag. Fy för den lede!

Jag stannade kvar i min bänk när de andra eleverna gick ut och som på en given signal började jag gråta. När matteläraren kom fram till mig och undrade hur det var fatt? diktade jag ihop min historia. Vilka fruktansvärda föräldrar jag hade! Han kunde aldrig förstå. De skulle plåga mig, prygla mig lika gul och blå som mina seglarstövlar, de skulle inte visa någon pardon när jag berättade varför jag kom hem med den sena bussen. Min far var outhärdligt hård och grym, en fadersgestalt i klass med ryttmästaren i Strindbergs ”Fadern”. Jag skakade av hulkningar när jag beskrev mitt lidande och det räckte. Matteläraren gav med sig. Om han haft en aning om att jag hade sådana föräldrar så skulle han aldrig gett mig kvarsittning. Och därmed upphävdes bestraffningen på stående fot. Men jag måste lova att aldrig någonsin kasta suddgummi på någon. Jag lovade dyrt och heligt med fingrarna i kors.

När jag kom ut från mattesalen spred vårsolen sin värme över gräsmattan och byggnaden i utkanten av skolområdet. Gräset såg så inbjudande ut att jag lade mig på rygg och tackade min lyckliga stjärna över att ha lyckats lura matteläraren. Jag skrattade högt över min förmåga att dupera när matteläraren kom ut och gick förbi mig. Han stannade upp en kort stund och såg rakt ned i mitt flinande ansikte, med en grimas av olust och leda fortsatte han att gå. Lurad! Jag skämdes och gick snabbt mot skolbussen ifall matteläraren skulle ångra sig.

Jag mådde ofta illa när jag åkte buss. Det berodde inte på skolbussens dåliga fjädring utan på snuset, en ständig följeslagare som låg under läppen. Där samlades självförtroendet och den ljuva känslan av nikotin när en ny prilla lades in. Oskicket att snusa hade jag tvingat mig att lära in redan som tolvåring i byns lekpark. Illamåendet kom som ett brev på posten när jag åkte buss. Det var bara att stålsätta sig mot känslan när bussens bladfjädrar krängde över guppen på den slingriga vägen till och från Ronneby.

Skolbussen var som en tillflyktsort, där jag fick vara mig själv och då och då sjönk kärleken ned i de röda sätena. Hon kom från Möljeryd och vi gick i samma klass, hon brukade aldrig sitta längs bak i bussen där vi från byn huserade. Men den här gången gjorde hon det, kanske för att härda sig? Vi sjöng amerikanska hits från filmen ”American Graffitti” och genomförde alla möjliga upptåg. Och ”vi” var bara pojkar. Just den där gången kom hon och satte sig på sin välformade bak och lät bysten välla fram under den svarta polotröjan och midjekorta skinnjackan. Jag mitt fä satt som på nålar och försökte kväva sura uppstötningar efter att ha förätit mig på kalops, potatis och rödbetor i skolbespisningen.

När den första uppkastningen kom slutade kumpanerna i baksätet att sjunga, direkt. Spyan la minst sagt sordin på stämningen. Med käften på vid gavel åstadkom jag en fors där små, mycket små och utsökta köttstycken i brun sörja snabbt fläckade ned hennes långa hår. Hon skrek. De andra i bussen skrek också och höll för näsorna samtidigt som de trängde sig fram för att komma så långt bort från mig som möjligt. På ett ögonblick satt de längst fram allihop – utom hon. ”Stalin” var tydlig med att hon inte fick sitta längst fram eftersom hon luktade. Hade han inte varit så långt ifrån hade han gett mig ett ”Ålabett”. Hon hade gråtande lyckats ta sig till mitten av bussen. Jag var alldeles tom i kroppen. Kärleken var långt, långt borta och jag rådde ensam över skolbussens baksäte hela vägen hem.

Men så kom en decembermånad på 1970-talet då jag själv blivit niondeklassare. Jag var i högform när jag hängde på de andra i det grupptryck som bildades inför den skarpa u-sväng skolbussen måste göra efter Möljeryds skola. Det hade snöat hela morgonen och vägen var snorhal. Vi som satt längst bak krokade arm, sjöng ”hej och hå-ut, i skogen ska den gå”, medan vi gungade buss 42 rakt ner i diket. Chauffören svor och vi fick ledigt en hel förmiddag innan det kom en bärgare som kunde dra upp bussen på vägen igen.

Den julaftonen körde min far och min mor med oss bröder i baksätet på den folkvagn han köpt begagnad av en bilhandlare. Handlaren hävdade att hans egen far kört ”Hitlerbubblan” i flera år utan problem. Vi hade inte samma tur och fick motorstopp på den farligt smala bron på vägen mot Backaryd. Vad skulle vi göra om vi fick möte? Under motorhuven låg ju alla julklapparna.