Blog Image

hangusblog

Farkoster # 19

Bilar, Dårskepp, Hembygge Posted on maj 15, 2021 22:29

Den vita PV:n

En vit Volvo PV är aldrig fel. Men många fel var det på den jag köpte av min lumparkompis och de blev inte mindre i antal bara för att jag ägde den. Foto: Robert/Flickr

Oskuldsfull var den absolut inte, den hade varit med. Vit med rost i kanterna. Jag köpte den i början på 1980-talet av en lumparkompis då jag behövde en pendlarbil till Volvo Kongafabriken. Som vanligt köpte jag grisen i säcken av lumparkompisen som på heder och samvete intygade bilens kvalitet, lite ytrost bara. Hela vägen hem från Ystad till byn som Gud glömde sjöng de utslitna dubbdäcken på sista versen. Samtidigt tog lumparkompisen på sig en blå FN-basker och åkte till Cypern för militärtjänstgöring. Han behövde lägga mig och PV:n på ett betryggande avstånd, precis som vilken politiker som helst gjorde han sig oanträffbar. Troligtvis är han VD på ett skalbolag i dag.

Själv stod jag vid hemkomsten med min vita och oskuldsfulla PV som familjen bara måste se, hela bagaget var fullt av hål och reservhjulsbaljan hängde på trekvart. Bagageutrymmet påminde om Gevalias kaffesump och de sönderrostade fästena till bakskärmarna gjorde sig gällande så fort man öppnade den skeva bakluckan. Men så länge jag inte rörde något satt skärmarna kvar och det handlade om det man gör i kyrkan. Tror. Min religiösa övertygelse om att bakskärmarna skulle sitta kvar så länge jag ägde bilen saknade helt verklighetsförankring men tror man tillräckligt mycket på något så blir det så.

Även om jag var rädd om min vita PV skar jag upp två stora hål i hatthyllan med vinkelslipen. Jag hade nämligen köpt två högtalarelement som vardera hade en diametera av 20 centimeter. Tillsammans med en Equalizer som levererade mäktigt basljud innan den brann upp i det osäkrade elsystemet, så var det som att lyssna på en rockkonsert i kupéns baksäte. Vinkelslipens kapskiva snurrade i tio tusen varv per minut och för ett kort ögonblick, lät jag mig distraheras och då sjönk kapskivan ned i mellanrummet mellan två knogar på höger hand. Lukten av bränt kött gjorde mig torr som en vegetarian i munnen, blodet rann och smärtan vällde fram i pulserande chockvågor. Snön på marken färgades röd för det var riktiga vintrar på den tiden och jag fick inte vara i traktorgaraget eftersom det kunde börja brinna när som helst om jag fick hålla på, enligt min far, hemmansägaren. Detta hände långt före klimatkrisens tid så snön låg kvar i månader och ingen tyckte det var något konstigt med det. Det var alltid lika spännande att åka hem från kvällsskiftet på fabriken, vid gränsen mellan Småland och Blekinge bjöd det senare länets frånvaro av snöplogar på en vall av snö som jag åkte in i. Ut kom jag med bredsladd och ett uppställ som skulle fått vilken rallyförare som helst att gråta av lycka.

En sådan kväll då det gnistrade från snökristallerna i dikena längs vägen fick jag plötsligt sällskap av en Tyskhare som sprang lika fort som PV:n. Med ett ryck satte jag mig upp från min halvliggande ställning i det nedsuttna förarsätet och tog ett fast tag om rattmuffen. Om Tyskharen vek av framför bilen skulle den bli överkörd. Av mig. Att bromsa var inte något alternativ, det var glashalt. Efter en lång stund där Tyskharen legat jämsides med min vita PV vek den av inåt skogen samtidigt som jag dammade in i den Blekingska snövallen och så när körde av vägen.

Den känsla av 1930-tal som utsikten över en PV:s motorhuv förmedlar, omvandlades i min tankevärld till ren poesi. Jag älskade den vita PV:n av flera anledningar, motorn var Volvos klassiska B18 med stötstänger och dubbla SU-förgasare. Men den här ”spisen” var balanserad på en finmekanisk verkstad och topplocket var renoverat med större ventiler och K-kam. PV:n gick jävlar i min själ riktigt bra! 170 km/h i topphastighet. Visserligen var detta inte i närheten av Kentas Chevrolet Nova som det låg en V8, ”327 Cubic Inch” i. Vid gatljusen i ”Staun” körde Kenta ifrån både Porsche och andra amerikanska muskelbilar. Själv körde jag ensamrally på grusvägarna runt byn som Gud glömde så att grus och småsten sprutade över nejden. I det legendariska ”Prästaguppet” på väg till sjön ”Blanken” vid byns prästgård lyfte hela bilen och när hjulen tog mark igen gick stötdämparna i botten och fjädrarna tycktes fara rakt upp genom golvet av kraften i nedslaget. En amerikansk flagga, ”’Star Spangled Banner” låg draperad över det trasiga baksätet och känslan då bilen lyfte från marken i 110 kilometet i timmen på den smala grusvägen var sublim. Kraschen när fjädrarna slog i botten då bilen landade var en ren ”nära-döden-upplevelse” och uppgiften att räta upp hjulen då bilen verkade vilja gå åt alla håll, kändes för en kort stund övermäktig. Men det var den inte och allt fortsatte som förut.

Jag var förstås sugen på att lackera om min vita PV men mina tidigare misslyckade apelsinlackeringar hade gett mitt varumärke som lackerare en riktig törn vilket fick mig att överge tanken. Däremot erbjöd jag mig att lackera om kompisarnas bilar för att pröva mig fram tills den optimala garagelackeringen behagade infinna sig. Jag lackerade om en kompis PV med signalröd träfärg som vi köpte på ”Järnia” liksom den vita färgen till fartränderna. Ränderna går aldrig ur sägs det och även denna gång blev det en sjusärdeles Apelsinlack. Den lackerade ytan var som en mogen ”Jaffa” apelsin, knottrigare än Nils Adamsons kondom ”Näkken”. Lackboxen åstadkom vi genom att klä in kompisens pappas garage med tidningssidor vi rev loss från Blekinge Läns Tidning. Sidorna lossnade en efter en och någon eller några hamnade förstås på bilen varför jag svor och torkade med thinnertrasan. Vi hade slipat bilen med en ”skak” och var så fulla av vibrationer att en kaffekopp i vår fibroshänder behövde ingen sked, kaffekoppen vibrerade av sig själv.

Jag tog på mig overallen och knöt en scarf som skydd för munnen och dök sedan ned i färgdimmornas Lützen. Någon timme och några rinningar senare var lackeringen klar. Kompisen och jag betraktade nöjda bilens nya utseende som gick åt brandgult, Sedan körde vi ut bilen för att kunna städa garaget innan hans pappa kom hem. Vi parkerade PV:n under en björk som fröade. Bilen var luden efter bara några minuter. ”Häll upp en spann med thinner!” skrek jag. Kompisen lydde och med händer som huden sedan lossnade från i och med thinnerbadet, tvättade jag bort lacken bit för bit med en trasa som snart var i upplösningstillstånd. Och därefter såg bilen för jävlig ut. Stora slag med thinnertrasan, här och därlåg björkpollen kvar i lacken, vit träfärg från fartränderna som passade på att rinna iväg längs med gummilister och krom… Helt slut slängde jag trasan i en soptunna och ryckte på axlarna åt min kompis som såg lipfärdig ut. Hade jag förstört hans bil med avsikt? För att inte bli svaret skyldig skyllde jag på att jag måste hem och göra ren färgsprutan. Återigen hade jag försökt åstadkomma någon sorts mirakel trots att jag inte hade vare sig kunskap eller utrustning.

Kompisen lämnade den hösten iväg sin PV till smedens son i Möljeryd. Hans pappa hade en verkstad där både kompressor, vattenavskiljare och färgspruta var självklara verktyg, dessutom lackerade sonen med riktig två komponents billack. Kompisens PV blev alltså ännu rödare, men istället för att förmedla känslan av blodapelsin i ytan låg denna lack blank och klar som en insjö en sommarkväll. Jag blev så avundsjuk när jag såg den Maroon-röda lackeringen på parkeringen, jag var en av gästerna på en födelsedagsfest för smedens son i Möljeryds Folkets hus. När jag kom in på festen satt jubilaren på spisen omgiven av kompisar i det lilla köket. I lönndom vred jag upp spisens stora platta på sexan… Tjutet när värmen från spisplattan nådde jubilarens skinkor hördes över hela Möljeryd. Rätt åt honom! Jag bestämde mig för att om jag hade haft riktig utrustning så hade jag lackerat bilen ännu bättre. Punkt slut. Festen urartade så småningom fullständigt då det kom ett gäng med motorburna ungdomar som började slå sönder saker som bord och stolar då de kände sig ovälkomna vilket fick födelsedagsfirandet att hamna i skymundan. Smedens son fick se sina surt förvärvade slantar gå upp i rök då det var han som måste betala för allt som gick sönder. Han fyllde ju år.

Det drabbade ingen fattig! Jag hade alla möjliga argument den vintern för att allt som skedde var rätt och riktigt. Så länge det inte drabbade mig. Mitt kärleksfulla förhållande till den vita PV:n visade sig genom kurvtagning med brett uppställ på sladd i snömodden utanför kyrkan. Samtidigt som storebrorsan och ”Greven” låg på lur i byn som Gud glömde och sköt sönder julgranskulor med ett pumpgevär.

De fel och funktioner som lagt av i en gammal bil bör vara möjliga att lösa med ett enkelt handgrepp och lite framåtanda. Så tänker jag och många med mig. Dårar! Bilen ska visa sig vara ödesdigert svår att renovera och dyr! Men vad ska man göra när det riktigt åtråvärda renoveringsobjektet infinner sig. Och det är summan av alla fel och delar som försvunnit på vägen till skroten precis som insikten om allt som kan gå sönder på en gammal bil som skiljer ut amatören från proffsen. Det är väl en sak om sladdarna till fläkten har drabbats av eger och kontatklöshet, men när hela elsystemet slås ut av en matarsladd från batteriet som visar sig ha ett för ögat osynligt kabelbrott, då är fan själv lös. Eller så är det engelsmännens ”Ghost in the machine” som är i farten. I vilket fall går allt sönder samtidigt och problemen hopar sig, det är ingen ände på eländet och när det ska lagas en plåt på underredet råkar vinkelslipen skära av bensinledningen, då är känslan av misslyckande riktigt närvarande. Då gäller det att bearbeta sitt samvete och laga ledningen med en gummislang som spricker om något år eller så, men då är ju inte jag ägare längre… Använd din råa erfarenhet, räkna nyktert och metodiskt ut kostnaden för att lämna drömmarnas värld, den blir bara större ju längre projektet varar och det är alltid bättre att lägga av i förtid än att inte alls, lägga av. Istället för att rispa sig blodig mot vassa och utstickande delar eller skära sig över knogen med en vinkelslip vars kapskiva snurrar med 10 000 varv i minuten. ”Det gör ont” som Lena Philipsson sjöng så redigt och bra. Även om det bara var ”Fel melodi-vann-festivalen”, ett av bilburen ungdom hjärtinnerligt avskytt program. Progg däremot, det är kul!

I korthet måste man lära sig att hantera den verklighet som får många bilrenoveringar att stanna av för att till slut somna in då besväret för att få köra prickfritt i några mil är avsevärt mycket större än njutningen. Små och fina skärsår, smuts under naglarna som inte går bort, rödfnasig, blemmig hud efter gnistorna från vinkelslipens ylande kapskivor kan göra vilken mekaniker som helst till en levande reklampelare för Acne. Metallspån och små sylvassa plåtfragment som går rakt in i kroppens blodomlopp och stannar där för all framtid, för att inte tala om de tunna ståltrådarna från vinkelslipens stålborste som släpper vid 10 000 RPM och fastnar i huden som små stålpilar. Kanske kändes det så att bli skjuten av lilleputtarmén i försöket att mörda Gulliver? Ståltrådar som trycks in vid minsta oförsiktiga rörelse, och börjar vandra runt i blodådrorna… Träningsvärk i hela kroppen, muskler som får kramp, vibrationsskador, svetsblänk och huvudvärk, en tankeverksamhet som är i farten med problemlösning både dag som natt. Svett, finnar och fet hy i en förfärande, oljestinkande blandning, smutsiga kläder som bär med sig en omisskännlig doft av brända svetselektroder, nariga händer badade i cellulosaförtunning, skruvmejslar som slinter och går rakt in i handen samtidigt som vrålet från den sårade mekanikern som tog i för kung och fosterland, får dig att hålla för öronen och skrika högt av ångest. Edvard Munch, tack för att du gav oss din bild av mekanikern som gör vad hon kan för att få ut mejseln. Listan på umbäranden i renoveringsträsket kan göras lång med tanke på allt det lidande en mekaniker kan tvingas utstå. Men generellt är det riktigt roligt att renovera bilar, att känna sin egen skaparkraft växa trots alla blessyrerna.

Men det finns en reservdel som alltid saknas och som stoppar hela bygget när det bara är en liten del kvar att montera. En reservdel som visar sig vara omöjlig att få tag på. Är det till exempel en packning som saknas? Då ser den gamla alltid ut som om den går att använda igen. När du gör det så skär motorn av läckaget. Du skriker könsord åt bilskrället och konstruerar säljannonsen direkt i minnet. Vad ligger mellan Trosa och Handen? Precis. Därför ska nästa blogg handla om mina kvinnliga medresenärer på dårskeppens hav och som livbåt har vi tillgång till den farkost som blev den sista PV:n i min ägo. Den som var roströd och kom från Handen i Stockholm. Det var mycket nära att den PV:n visade mig mitt ödes slutliga skepnad men jag slapp undan med blotta förskräckelsen då hjulupphängningen brast itu och framhjulen pekade åt både babord och styrbord. Samtidigt.



Farkoster # 18

Bilar, Dårskepp, Hembygge, Vrak Posted on april 14, 2021 21:30
Min röda PV Sport 544 blev den första femväxlade PV:n i byn som Gud glömde. Och den sista. Foto: Hans Gustafsson

Provkörning av femväxlad PV Sport

Den var körsbärsröd. Som en flickas läppstiftsröda mun. Med bättringslackeringar som om läppstiftet smetat ut lite och fått en mörkare, dov nyans på sina ställen. Men det gjorde ingenting. Kärlek uppstod vid första ögonkastet och varade tills jag byggt om bilen till oigenkännlighet. När jag sålde den kändes det som om jag utförde en brottslig handling. Jag som undkommit den kriminella banan, dels på grund av en kärleksfull och trygg uppväxt, och för att när jag fick mitt körkort gav det mig ett självförtroende som på ett ögonblick gjorde mig vuxen bland andra vuxna. Men det fanns fortfarande en lögnaktig och manipulerande sida som jag dolde, men som gnagde mitt samvete. Ibland. Det var den utomordentligt viktiga förmågan att vid en försäljning undanhålla allt som kunde skada affären. Detta lärde jag mig i möten med otaliga bilhandlare längs livets motorväg, de stod för en sublim erfarenhetsåterföring. Och de lurade mig varje gång. Det gick absolut inte för sig att ångra en affär. Sådant beteende var oproffsigt. Amatörmässigt. Och den episod den här bloggen ska behandla är försäljningen av min röda PV sport 65:a, vid en tidpunkt då jag nått vägs ände med den. Jag hade utvecklat den, men också förstört mycket av konstruktionen genom att bygga om den så som jag ville att den skulle vara. Den skulle ge uttryck för min personlighet vilket gav den ett helt annat utseende än originalet. Detta är berättelsen om kokerskan från Rödeby som köpte bilen efter en provkörning. En affär som var rena rånet. Men jag behövde pengarna och märk mina ord; det var jag som blev rånad, inte kokerskan. Min röda PV Sport gick för futtiga fem tusen kronor. Idag kan du vara glad om du hittar en på Blocket för 250 000 kr.

Det fanns många PV i byn som Gud glömde på det glada 80-talet. ”Skumps” PV var en av de mer legendomspunna, den bogserades till skroten efter att han tankat den full med diesel. Hur full han själv var framgick inte. Alla som körde bil i Skumpamåla, de var inte många men ändå, visste att fick de möte med ”Skump” så höll han en hastighet av 110 km/h på de smala och kurviga, av stenmurar omgärdade grusvägarna. ”Skump” hade en policy som innebar att om han fick möte var han den förste att lägga sin bil i diket, eller stenmuren om man så vill. På så sätt var ingen skada skedd. Själv var han stark som en oxe och kapabel att resa sig ur vilken krasch det vara må. Sedan var det Dan i Makrilla som körde rally med sin vita PV 65:a, full med klisterdekaler och tre extraljus på rampen. Det gick bra för honom och han var kunnig i allt som hade med motorer att göra. Han visste vad han höll på med till skillnad mot mig och många andra ”hangarounds” i byn som Gud glömde. Jag och flera med mig körde moped ut till hans verkstad där vi med trånande ögon såg begärligt på den dammiga karossen med kromade ekerfälgar. ”Sunbeam Alpine” cabriolet var namnet på denna farkost. Vi moppepojkar hoppades på att han inte insåg dess värde? Men visst gjorde han det. För även om han med sin långa och gängliga kropp, skarpa ansiktsdrag och välansade skägg, liknade George Harrisson, så gjorde han inte misstaget att tolka Beatles låt bokstavligen; ”All you need is love”. Så när jag tog mod till mig och åkte ut till Dans dammiga garage i Makrilla för att fråga chans på hans Sunbeam så var det försent, den var såld.

Det jag lärde mig av mitt förhållande med den röda PV sport 65:an var faran i att vistas för länge i drömmarnas subtila värld. Att vakna upp på morgonen och känna sig utvilad och beredd till stordåd i garaget, en lackering, ett svetsat golv, en nybyggd kardantunnel, inget verkade för svårt eller omöjligt och borde vara färdigt framåt eftermiddagen. Om det inte varit för den lantliga idyllen på gården. Jag blev ofta sittande med en ”Start & Speed” vid frukosten, jag började spela några LP-skivor innan jag gick ut för att dra igång vinkelslipen vars skärande ljud lät som allt annat än musik. Eller så blev jag plötsligt trött efter frukosten, blodsockret sjönk och jag påmindes om släktens hereditet. Blodcancer, hjärtflimmer, lungödem och schizofreni, lägg till allt detta en långsinthet av guds nåde. Allt som allt innebar det att jag inte kom ut i garaget förrän vid lunchtid. Och då var halva dagen borta, puts väck. Så många dagar blev helt enkelt ”förkastelsedagar” som de säger på Sturkö. I vilket fall lärde jag mig att oavsett trötthet så måste jag snabbt ta mig ut till garaget, påbörja jobbet även om jag inte visste vad jag borde börja med, jag måste se till att komma igång med arbetet. Många gånger ledde detta till att det blev fel redan från början men det spelade ingen roll, att gå ut och påbörja projektet var viktigare än att drömma om det.

Och just då, i den röda PV.n på en provkörningsrunda när jag tänkt alla dessa goda tankar, det var då kokerskan ställde sin första fråga. ”Vad gör den?” Jag såg undrande på henne, min blick återspeglade hur frånvarande jag varit när vi åkt genom byn som Gud glömde. Det var en solig aprildag på 1980-talet och hon hade kört motorcykel ända från Rödeby för att se min röda PV sport som var till salu på ”Fyndtorget” och som till råga på allt var femväxlad. Hon jobbade som kokerska i ett skolkök och körde en gul 250 CC Jawa crosscykel som hon flög över stenmuren med, för att landa på gårdsplanen där jag och PV:n väntade. Där vi satt i bilen som provkördes av henne vände hon sig och såg så söt ut som bara en flicka i 20-årsåldern kan göra, lätt fräknig, antydan till uppnäsa, mörkt hår och mörka ögon med accentuerade ögonbryn som drogs upp så fort hon undrade över något. Jag frågade: ”Du menar hur mycket den gör, alltså kilometer i timmen?” Hon nickade. ”170 km/h kan du nog få upp henne i”, sa jag och log. Hon nickade och koncentrerade sig på körningen igen.

Jag såg ut genom sidorutan för att hon inte skulle se min blick. Jag tog en medveten risk med hastighetsbedömningen och var övertygad om att hon inte skulle testa min utsaga på plats. Den enda gång jag vågat toppa den egenhändigt monterade överväxellådan och bondtrimmade B18 som jag tvingat ned i PV:ns minimala kardantunnel, var på infartsleden i Karlskrona. Det gick så fort att knutkorsen släppte från sina fästen varpå kardanen gick av och slog i asfalten. Läs mer om detta äventyr i romanen: ”En bilmissbrukares bekännelser”.

Sedan ställde kokerskan nästa fråga. ”Vad gör den nu?”. Hon hade lagt ur överväxeln med vippströmbrytaren vilket medförde att det small till utav helvete i växellådan. ”Du måste frikoppla, det är en äldre växellåda så det går inte att bara stänga av med vippströmbrytaren, du måste frikoppla när du lägger ur femman, som med en vanlig växel, det är så på den äldre typen av överväxellåda”, ljög jag obehindrat.

Kokerskan lade i överväxeln igen, men för tidigt och bilen sackade betänkligt då motorn inte orkade dra den höga utväxlingen. Samtidigt satt jag med mina funderingar. Skulle jag försöka förklara att utväxlingen på bakaxeln var original och behövde rätt mycket i topphastighet innan överväxeln aktiverades? Jag avstod.

”Nu går den inte så bra längre?” sa Kokerskan med ett misslynt drag kring munnen. ”Du måste varva upp den lite mer innan du lägger i överväxeln”, sa jag. ”Pang!” sa det när hon glömde frikoppla och slog av vippströmbrytaren till överväxeln. Vi får knutkorsen i nacken! tänkte jag, det skulle suttit ett relä mellan vippströmbrytaren och växellådan men jag slog bort denna insikt och sa med ett vänligt leende: ”Du måste frikoppla även när du lägger ur överväxeln, det är en…” Hon fyllde i: ”…gammal version av överväxellåda, ja jag vet!” sa hon och log. Kanske blir det affär i alla fall? tänkte jag.

När hon testade bromsarna fungerade de klanderfritt. Tur att det inte regnade tänkte jag, då läckte nämligen vatten in i de rostiga och genomvittrade bakre bromstrummorna vilket gjorde att bilens bromsverkan sjönk med ungefär femtio procent. Men visste man bara om det var det inga problem! Bäst var att undvika köra när det regnade.

”Fungerar vindrutetorkarna?” sa hon då. ”Jajamen!” sa jag och visade på den knapp hon skulle dra ut. Vilket hon gjorde. Ett hemskt ljud uppstod och den ena torkaren verkade gå slöare än den andra, men så släppte gummit från bladet och torkaren gick fri, utan att torka av rutan vevade den runt, runt. ”Åh fan, jag behöver nya torkarblad!” sa jag och skrattade. ”Äh, det behövs inte, varför köra när det regnar?” sa kokerskan och körde vidare.

Vilken soppa jag hamnat i! Kokerskan tycktes inte särskilt påverkad av allt som inte fungerade utan körde in för att vända PV:n på P-platsen vid Svarthövdaryd. Det var först då hon upptäckte bilens ovilja att svänga till vänster. ”Oj vad trög den var i styrningen?” Jag satt och tänkte ut ett svar på var backlampan var? När hon lyckats vrida runt ratten ett helt varv så började bilfan plötsligt att tuta!? ”Den gör så när man svänger, ibland…” sa jag urskuldande. I själva verket hade den aldrig gjort så förut. En sladdjävel till som sitter löst! tänkte jag medan jag konstaterade: ”Ett jordfel antagligen, en sladd, jag fixar det när vi kommer tillbaka. Trögheten är bara spindellederna som behöver smörjas upp, det fixar jag.” lade jag till och log. Inom mig kändes det som ett stort svart hål öppnat sig, det blir ingen affär! Spindellederna hade varit helt igenrostade när jag köpte bilen. De hade kärvat fast så när jag fick sladd på bilskrället sträckte jag högerarmen. Kraften som krävdes för att räta upp bilen var lite för mycket. Jag tvingades plocka ned den spindelled som kärvade och det tog en hel dag i svinstian eller ”Verkstan” om man så vill, för att med den stora rörtången och 5:56 med våld tvinga spindelleden att fungera, dvs svänga. Och hjälper det inte med våld finns det bara en metod att ta till: Ännu mera våld!

Väl hemma på gården igen var det dags för okulärbesiktning innan kokerskan åkte tillbaka mot Rödeby. Hon ville veta mer om spoilern, hur hade jag satt fast den? Popnitar, vad trodde du? Tänkte jag men lyckades kränga mig ur ett svar i god bilförsäljarstil: ”Åhh, den satt på när jag köpte den… Ska jag vara ärlig så vet jag inte?” Hon nickade och gick vidare, kände efter under sparklådorna och jag drog efter andan, det var inte rostigt men det dolde sig några riktigt fula svetsningar där jag byggt den nya kardantunneln. Den liknade prototypen till de första stridsvagnarna. ”Är det mycket spackel på bilen?” Sa kokerskan plötsligt och reste sig upp från knästående. Hennes blick såg troskyldigt in i min och jag var fast, jag måste säga som det var, på fronten hade jag använt kilovis med ”Plastic Padding” för att dölja popnitarna. Det jag hör mig själv säga, med sammetslen röst, är: ” Nej, spackel är inte min grej, du kanske vill hissa upp bilen, kolla under och så? ”Nejdå, jag tar med mig pappa när vi hämtar den”, sa kokerskan. ”Jaha, han gillar PV?” undrade jag. ”Nja, han vill nog bara titta på bilen, han är plåtslagare med egen firma”, sa hon och log.



Farkoster #17

Bilar, Dårskepp, Hembygge, Vrak Posted on mars 22, 2021 21:49

Volvo Personvagn 544

Med dekaltrim gick bilarna lite fortare. Till och med en Duett. Foto Hans Gustafsson

En röd PV sport var min egendom, en vit och en vägverksgul PV 544 likaså , den sistnämnda köpt i Handen som flyttbil från Stockholm tillbaka till byn som Gud glömde. Och det fanns eoner av tid för att dyka ned i renoveringsträsket på den tiden detta begav sig. Ägandet är också en viktig faktor att ta hänsyn till när det gäller farkoster som påverkar, eller rättare sagt, tillåts påverka våra liv. Och det är inte förrän du äger en bil som du inser om det är ett ”Dårskepp” du har köpt.

Åter till början av denna blogg om farkoster. Med hjälp av Michel Focaults resonemang kring vansinnets historia ställde jag i de inledande 14 avsnitten (!) frågan: Hur vet jag om den farkost jag färdas i motsvarar det jag kan förvänta mig av den? Det är en filosofisk tankegång som får näring av Foucaults text och som också kan appliceras på mitt liv som bilmissbrukare. Svaret är enkelt, det vet jag inte. Allt hänger på mina förväntningar och på farkostens beskaffenhet. Om förväntningarna är för stora eller farkosten för dålig så går det inte ihop.

Jag måste erkänna att jag skriver ur ett tomrum, de personer jag umgicks med och ibland slogs med finns med i persongalleriet i romanen ”En bilmisbrukares bekännelser”. Men inte här. I den här bloggen om farkoster vill jag istället göra ett försök att kommentera den filosofiska sidan av bilägandet med fokus på 1980-talet. Vilka tjejer jag drömde om och som borde suttit i baksätet eller i passagerarsätet lämnas därhän. Gänget ”Grabbarna grus” som härskade i byn var på väg med sina bilar till de omgivande småstäderna och svaret på frågan om vilka som skulle bli kvar i byn som Gud glömde var, inte jag i alla fall.

PV:n som farkost var rolig att köra, den var lättare än både Amazonen och P1800 och gick bra så länge den trogna B18-motorn spann som en katt. Det var nöjsamt att se ut över huven vars förkrigsdesign kom att prägla mina irrfärder i de Blekingska skogarna. De tidiga modellerna av PV 444 med B16-motor var inte intressanta. Nej, en bättre motor indikerades av de stiliga emblemen som det stod ”B18” på i kursiv stil. Många gånger detaljstuderades dessa motorer längs vägrenarna av den s.k ”Huvaligan” som man kände igen eftersom de alltid hade huven uppe och då och då sände röksignaler från den kokande motorn. Det var också kutym att dekaltrimma sin bil, gärna med dekaler i klarrött och vitt som det stod ”STP” på, då gick bilen fortare. Trodde jag och många med mig i byn som Gud glömde.

Till skillnad mot dagens bilar var det mycket som inte fungerade som det var tänkt på den tidens personvagnar. PV:n var till exempel känd för sina gistna dörrar som inte stängde igen vindbruset och vägljudet eftersom gummilisterna oftast var helt slut och vällde ut över dörrkarmen, sidorutorna satt ofta uppe med hjälp av nedstuckna skruvmejslar eftersom vevanordningen inte fungerade mer än de första tusen milen. Bromstrummorna rostade upp, ibland så illa att den yttre ringen släppte varpå vatten och smuts vällde in och förstörde bromscylindern, framvagnens framhjulslager blev till mos av de obalanserade och snedslitna däck jag körde med. Värmeaggregatet kom inte igång förrän sent på hösten och var ett dilemma på vintern, även om jag körde i över en timmes tid så nådde värmen i kupén inte ens upp till anklarna, det var mer hetta i Amazonen. Fläkten var rena skämtet, när den startade slogs likströmsgeneratorns svagt pulserande AMP-lampa på instrumentbrädan om och sken ilsket röd. Bäst att stänga av innan batteriet lackade ur.

Instrumentbrädans spruckna vinyl återkom på samma ställe på alla mina tre PV och dropplisterna fylldes med rost då jag körde med vinkelslip så att metallfragment samlades på hög över bilens tak, de tygomspunna tätningslisterna i kupén fransade sig av vinddraget, en gråmulen vinterdag med dimma var körbarheten noll och intet i och med den obefintliga sikten bakåt och framåt blockerade den immiga vindrutan sikten då fläkthelvetet håglöst snurrade runt utan att leverera värmepaketets innehåll. Bagageluckan som alltid hamnade på sniskan på grund av sina klena gångjärn vilka lämnade stora vattenläckande glipor i karossen även när luckan var stängd, undra på att bagageutrymmet rostade upp! Dörrarnas dörrhandtag som såg ut att vara hämtade från en husfabrik i Hultsfred, framvagnens spindelleder som alltid kärvade eller var så slitna att glappet kunde ses med blotta ögat…

Smekmånaden infaller ju alltid i början av ett förhållande och vid mina bilköp var det under denna period lättare att negligera varningssignalerna, det brukade ta en månad av idogt bilkörande innan jag lärde mig vilka fel och brister bilen hade. Ibland, vid rena felköp tog smekmånaden slut efter bara en timme eller en vecka, beroende på konditionen i det vrak jag försökte färdas i. Att lyssna på lagerljud och andra skärande eller slamrande ljud från utmattade delar som släppt från sina fästen eller helt enkelt höll på att ge upp, blev en självklarhet. Och än i dag kan jag känna igen doften av Lucas elsystem och dess brända säkringar, den obehagliga känslan som infann sig då jag vred runt tändningsnyckeln gång på gång utan att det hände något. När glappkontakten i tändningslåset var åtgärdat var det dags att ta sig an förgasaren som drabbats av värmelås i insuget. Motorerna som i tanken byttes ut på en förmiddag, en bypass-operation som det tog veckor att genomföra, för att inte tala om vilken tid det tog innan motorn startade och fungerade. Eller kreverade i sotsvarta moln från ett två-tums avgassystem. Allt detta elände hämtade sin näring i min ursprungliga och naiva, men fantasifulla bedömning att det är väl ingenting att renovera upp en PV Sport som stått med huven öppen i några år? Utomhus. Men om man bortser från denna förväntansfulla förtröstan på ödet så var Volvo PV 544 en bra bil.

En av de mest fasansfulla upplevelserna jag hade var ett byte av växellådan i min röda PV sport. Jag retades till vansinne av synkroniseringsringarna som sjöng på sista versen och när växlarna till slut inte gick i så bytte jag ut hela växellådan mot en jag köpt på skroten. Och i PV:ns kardantunnel är det trångt, den som mekar där behöver ha ett barns små händer och en styrka som motsvarar en styrkelyftande elitidrottare. Men efter en hel helg av vedermödor ute på ladugårdsbacken där bilen stod uppallad på ett par stadiga vedkubbar, så hade jag fått allting på plats. Finurlig som fan själv använde jag en garagedomkraft för att få växellådan på plats, det hördes ett krasande, klickande ljud när växelföraren inne i växellådan gick av. Jag hade tryckt till för mycket med domkraften. Men det förstod jag ju inte. Så jag skruvade i alla skruvar till växellådan och fäste sladden till backlampan trots att det aldrig funnits någon och gjorde rent och fint under innan jag sänkte ned bilen på backen. Och döm om min förvåning! När bilfan startade så gick det inte att växla!? Det vällde upp ett sådant ursinne inom mig att döden inte längre kändes som något främmande, tvärtom välkomnade jag den och skulle med mina bara händer strypa den första som knystade om den fråga som alla i familjen ville ställa men sorgfälligt undvek: ”Har du fått ihop växellådan nu?”. Jag svor så att det rök om andedräkten och osade bränt, men tvingade mig själv att lyfta upp bilen igen för att kunna plocka ned den satans växellådan och allt annat som måste göras om. Hade svordomarna tagit fysisk form så skulle hela gården brunnit ned, det är då ett som är säkert.

Så varifrån kom då det självklara i att jag som novis på det mekaniska området skulle mäkta med att renovera en hel bil? Inklusive lackering och andra specialiteter som farkosten var i stort behov av för att fungera och representera. Det självklara i att klara av saker och ting utan vare sig kunskap eller erfarenhet härrörde från viljan att klara av utmaningar på egen hand. Att som Machiavelli i ”Fursten” konstatera att den som inte gör sig beroende av andras kraft eller kunskap har störst förutsättningar att klara sig i den stat där fursten bestämmer. Individen beskrivs som stark och självständig. En individ som klarar av att gå sin egen väg. Under renässansen beundrades de människor som hade denna egenskap. Själv erfor jag skapandets glädje, känslan av att göra något färdigt, belöningen när jag såg den lyster som en ny lackering medförde, kolvarnas blänk i cylindrarna, motorfärgen som var ett signum för Volvos ”rödblockare”. Men vägen dit var lång och till skillnad mot filmen med Goldie Hawn i huvudrollen, ”Tjejen som visste för mycket” så var jag killen som visste för litet. En kille som samtidigt hade visioner om att det inte var omöjligt att förändra en bil utifrån sina drömmar och behov. Och gick min egen väg i att ändra bilarna det gjorde jag. Här är några förändringar jag åstadkom på mina tre PV 544:

Vedbodslackering med träfärg, kromfälgarna på den röda PV sport kom från Amazonen och var så breda att de gick utanför skärmkanterna. Redan på Broddamålarakan fick vi vända på vår väg mot Halmstad eftersom det luktade bränt och rök om bakhjulen som sakta men säkert höll på att ätas upp av bakskärmarnas kanter. Överväxellådan som fick denna röda PV sport att sega sig upp i 160 km/h på Broddamålarakan och den egenhändigt konstruerade handbromsspaken som snuten fick i handen vid en flygande besiktning vid Skönstavik i Karlskrona. Konsolen som jag tillverkade själv av plywood och klädde med skumgummi och konstskinn, allt för att dölja den fruktansvärda, stridsvagnsliknande kardantunnel som jag svetsat ihop för egen hand som skydd för kardanen som drev på min femväxlade PV sport. Mätare som jag köpte som tillbehör monterades i denna konsol men de kopplades aldrig in, jag orkade inte ta reda på hur man kopplade in dem, sportratten som byttes över till varje ”ny” bil, fårskinnen som förgäves försökte dölja bilarnas sargade säten. För att inte tala om den inredning jag köpte på skroten i Möljeryd, den var i svart galon och kom från en Toyota, sommartid rann svetten i floder längs med sömmarna i PV:ns stekheta säten. Interiören i den vita PV:n som bara blev sju resor värre efter att jag monterat in två 20 tums basreflexer i hatthyllan, med hjälp av vinkelslip.

Men trots alla drömmar om verklig och bestående förändring så kom mina PV-bilar inte att spegla mitt eget jag. ”Jag har en plan…” brukar många bilbyggardrömmar börja med. Breddade bakskärmar, egenhändigt monterade fotsteg längs sidorna, kanske hämtade från en WV asfaltbubbla? Allt för att förstärka känslan av en 30-tals hot rod, bredare fälgar var ett måste, 5.5 tums Volvo original var klart godkända liksom förgasarna; dubbla Weber 45:or med trattar. Även om det var synd att behöva skära upp och svetsa om hela motorrummet. Flake som metod för lackering var på mode, Candy och Pearl, 20 lager klarlack… Och av allt detta dagdrömmande blev noll och intet realiserat. Men jag och en kompis lackerade om hans PV i en ljusröd träfärg som gick mot det grisskära hållet, vi köpte färgen billigt på Järnia. Med färg är det nämligen så att om bara burkens lock är tillräckligt lockande så köper man den oavsett kausalitet, det vill säga det som händer när en sådan färg täcker en yta av en hel bil… Vi tog tillfället i akt och monterade grillen från en Mercedes Benz på PV:ns front, med stjärna och allt. Det krävdes två kilo stålspackel för att bygga upp ramen kring grillen som inte passade mer än i våra drömmar. Daz Auto! Likafullt genomförde vi vårt kamikazeprojekt och i stället för dekaltrim lackerade vi fartränder i vitaste vitt som skulle sitta kvar i evinnerliga tider. Därefter såldes bilen.

Och det som hände mig ett flertal gånger var att förväntningarna på bilen blev för stora och inte alls motsvarades av PV:n som farkost. Så vad gör man då? Vi konsumerar oss ur krisen när vi har ett renoveringsobjekt vi inte klarar av. Då köper vi ett nyare objekt som är mer hanterbart medan vi försöker sälja av det gamla. Och precis så var det med min röda PV sport.



Farkoster #16

Bilar, Dårskepp, Vrak Posted on mars 11, 2021 21:20
I det här skedet är det inte mycket kvar av Börjes gamla Amazon. Det bittra slutet närmar sig när jag plockat ned den för att customisera den en sista gång och den istället hamnar på skroten. Jag orkar inte fullfölja den tredje lackeringen och monteringen av alla delar. Foto Hans Gustafsson

Amazonen

Min första bil köpte jag av Börje i byn som Gud glömde vilket jag har beskrivit i ”En bilmissbrukares bekännelser”. Så jag ska inte orda mer om det. När jag lämnade Amazonen som var en 1965 års modell, på Möljeryds bilskrot var jag ett känslomässigt vrak i och med det dåliga samvete som bilskroten renderade, jag var i samma skick som bilen. Min energi räckte inte längre till för Amazonen. Men eftersom det här var i början på 1980-talet var det ingen efterfrågan på en i övrigt frisk Amazon som ”bara” behövde monteras ihop för att vara på vägarna igen.

Men i början av Amazonens och mitt förhållande var förväntningarna enorma! Friheten att när som helst dra iväg från byn till de omkringliggande småstäderna; Ronneby, Karlskrona, Växjö, Malmö… Alla låg de inom räckhåll för Amazonens bensintank som var dimensionerad till 45 liter. Men efterhand som jag vande mig alltmer vid Amazonen sjönk förväntningarna till botten i det renoveringsträsk jag hamnat i. Men som första bil visualiserade den mitt alldeles egna uttryck. Den var vit, Televerksröd och buteljgrön i min ägo och vårt förhållande varade i fyra år. Vid den här tiden var jag fylld av ett självförtroende som endast bröts mot vassa klippor av misströstan över den egna förmågan, klippor som då och då trotsade de vågor av stiltje vilka sköljde över byn som Gud glömde. Tron på mig själv sjönk då lika djupt som den höjd mitt självförtroende uppnått. Jag minns körkortskvällen när vi höll på att smälla med grävlingen. Broddamålarakan i 160 km/h.

Som bil blev Amazonen utsatt för ett antal kraschlandningar innan den slutligen tog mark på skroten i Möljeryd. Den första smällen kom när jag körde runt gården på ettans växel, trots att det var lägsta växeln gick bilen alldeles för fort. Det gick inte att köra saktare och när jag skulle svänga vid dricksvattenbrunnen, ett meterhögt cementkar, så snävade jag in så mycket att jag körde på en telestolpe som förvandlade ena skärmen till skrot. Vem fan har placerat en telestolpe där!? Jävla Televerket! Var min första reaktion när jag körde vidare med den trasiga framskärmen släpande i gruset. Hade min far sett det som hände hade han lika säkert som aldrig det, skickat ned mig till storebrorsans skogsbana där ”Walis” Opel och ”Grevens” folkvagn mött sina öden.

Namnet Amazon har en mytologisk klang; ”En senare etymologisk myt, som försöker förklara namnet ”amazoner” ur ”utan bröst”, menade att amasonerna skar av sitt högra bröst för att lättare kunna hantera en pilbåge. I den grekiska konsten avbildas dock aldrig amasonerna så.” Källa: Wikipedia.

En annan, inte heller den helt otrolig berättelse, låter oss veta att Amazonen formgavs av Jan Wilsgaard som tillsammans med entusiastiska designers på Torslanda modellerade fram en prototyp beställd av Volvos ledning, samtidigt som designern arbetade med en egen version på fritiden som det lades ett skynke över. Den senare var sinnebilden av hur designern själv ville att Amazonen skulle se ut. Och det var den versionen som ledningen till slut lyfte skynket på och godkände. Sant eller inte, Amazonen och dess runda centrum på motorhuven kan liknas vid ett kvinnobröst. Och det var ur den formgivningen jag diade min kreativa näring i begynnelsen av mitt liv som bilmissbrukare.

Doften av gamla kvarglömda wunderbaumgranar, solsprucken vinyl i instrumentbrädan, alla extra grejor som Börje lämnat kvar; fotbollsskor, en hel packe FIB-aktuellt, en bogserlina och två fina seglarstövlar, obrukbara verktyg, ett blankslitet reservhjul och en original domkraft. Allt detta var mitt! För att inte tala om all den rost som Börjes bruk av bilen lämnat efter sig, vilket upptäcktes när jag lyfte ur reservhjulet och såg marken där reservhjulsbaljan borde varit. Det var bara till att börja plocka ned bilen. Jag renoverade, svetsade och lackerade. Jag gjorde allt på egen hand med undermålig utrustning utomhus i snö, regn och strålande sol utan att ha en aning om att en total renovering av en bil egentligen inte gick att genomföra på ladugårdsbacken. Tänk dig själv en vinkelslip som väger tio kilo, jag höll på att skära halsen av mig när jag låg under bilen..! Och när jag efter två år av vedermödor äntligen fått Amazonen skattad och besiktigad så backade Per Skåning på mig och förstörde förarsidans dörr och en bra bit av bakskärmen.

Han kom backande från en utfart i byn med en jävla fart och runt halsen på honom hängde ett halsband med ett smycke som föreställde en haschplanta. Själv hade jag varit ute och kört 24 mil som fyllechaffis under natten med ett baksäte fullt av fyllskallar som fått för sig att de kunde sjunga. Tro mig, det kunde de inte. Inte ens under berusningens påverkan. Vi åkte till Blomstermåla Folkets hus tur och retur. Jag hade haft mitt körkort i två veckor och kompisarna skojade friskt om att jag fått det i en Corn Flakes paket.

Att lägga sig och sova en solig sommardag även om man var trött som ett as efter en lång färd, var inte något alternativ. Så jag vilade någon timme eller två för att sedan ge mig ut på byn igen med Amazonen. Och det var när jag kom körande längs med Blankvägens villakvarter som jag såg Per Skåning backa ut från sin uppfart med en mörkblå Volvo 145. I körkortsteorin var det han som skulle lämna företräde, inte jag. Jag fortsatte köra utan att sakta ned. Det gick liksom inte in i skallen på mig att han inte såg min egenhändigt lackerade, Televerksröda Amazon? Men när insikten om att han faktiskt inte befann sig på samma planet som mig, landade den i mitt medvetande, böjdes min armbåge som vilat på karmen till den nedvevade rutan, näven knöts och jag hörde mig själv vråla; ”SATANS JÄVLAR, VARFÖR KÖR DU PÅ MIG DIN JÄVLA DUMSKALLE!? För så var faktiskt fallet. Han backade rakt in i sidan på mig. Börjes gamla Amazon och dess dörrstolpe knäcktes som en tändsticka och förardörren bucklades in som om den fått en spark av en elefant, den nedvevade sidorutan exploderade i små, små bitar av glassplitter som fyllde hela dörrens insida samtidigt som jag själv trycktes ihop som en mus i råttfälla. Inklämd bakom ratten rätade jag upp Amazonen så gott det gick, den kanade flera meter i sidled innan jag fick stopp på den.

Men det värsta var väl ändå Pär Skånings kommentar när jag på skakiga ben tog mig ur bilen genom att åla över på passagerarsidan. Han frågade inte om jag skadat mig, utan gick direkt på med sina föreställningar om det som hänt: ”Det går på försäkringen. Men du ser ju helt förstörd ut grabben? Du kanske inte haft körkort särskilt länge..? Fått det i en Corn Flakes paket kanske? Du kanske inte ens har körkort!? Det blir ingen svår sak för polisen att reda ut det och den som är skuld till det här, det är du. Du saktade ju inte ned farten över huvud taget.” Jag var i chocktillstånd och kunde inte få fram något vettigt att säga. Per Skåning körde vidare med sin skadade Volvo och vägrade därefter kategoriskt att fylla i den skadeanmälan som det stod ”Folksam” på. Han gjorde sig oanträffbar helt enkelt. Jag blev mer och mer övertygad om att redan vid kollisionen hade han bestämt sig för att göra allt för att hålla sig undan från mig och det som återstod av Amazonen.

Han var mentalskötare. Runt honom på den av skräp fullsmockade tomten trivdes ett helt gäng med ”Tokmotare” jobbarkompisar från Gullberna, dåtidens dårhus i Karlskrona. ”Tokmotarnas” utgångspunkt var att världen var bindgalen och det var bara de som kunde rädda den. Genom att mota bort allt som var tokigt. Och så fort jag kom gående upp för den uppfart som orsakade påbackningen, så var jag tokig och behövde motas bort med tips på hur jag borde uppföra mig, att jag antagligen inte skulle överleva sommaren om jag inte såg mig för etcetera. Men någon ifylld blankett fick jag inte med mig trots att jag stod kvar på uppfarten med min del ifylld. Per Skåning visade sig inte och till slut fick jag ge upp och gå hem igen. Men så en dag när jag körde ned till macken för att tanka blev jag erbjuden hjälp av ”Kutte” på macken. Han frågade hur länge jag tänkte köra omkring med sidorutan nere i min krockade Amazon? Jag teg som muren till en början men sedan kom tårarna. Och det var då ”Kutte” tog tag i situationen och beordrade reparationen. Han sa: ”Nu vänder vi på kuttingen. Du lämnar bilen här på verkstaden så fixar jag till den och skickar fakturan till Per Skåning. Ja jävlar i min själ om han ska få bära sig åt på det viset!” Och som ”Kutte” sagt så blev det. Min far lovade att följa med på mitt sista försök att få skadeanmälan signerad. När vi kom gående på uppfarten min far och jag så frågade vi efter Peter Skåning och ”Tokmotarna” som stod uppradade längs uppfarten hånlog utan att svara, när min far knackade på dörren kände jag hans vrede, knackningarna lät som hammarslag vilket lockade ut Peter Skåning ur sin håla. Ingen av ”Tokmotarna” gjorde en tillstymmelse till att företa sig något. Min far var inte storvuxen men hans fysiska närvaro var påtaglig, hans handleder var som en två tum fyra och hans blick kunde svänga snabbt från godmodigt blå till avgrundsdjup stålblå, med samma nyans och svärta som en pistolmynning.

Och Amazonen fick ny lack efter ”Kuttes” plåtjobb, en begagnad sidoruta inhandlades och jag fick betala självrisken. Men som plåster på såren fick jag pengar till bättringslackering av försäkringsbolaget. ”Kutte” ville inte ge sig på att bättringslackera, han var tveksam till färgen som jag köpt på Järnia, det blev bättre om jag lackade själv menade han. Själv drog jag slutsatsen att det var bättre att lackera om hela bilen, det var ju träfärg som min Televerksröda farkost med vita fartränder var lackerad med. Och så fick Amazonen Magfälgar vilka förmedlade känslan av en fräsig farkost, den nya buteljgröna lackens lyster blänkte i ljuset av den ständiga frånvaron av bromsar samtidigt som närvaron av styrning som drog åt höger gjorde sig alltmer påmind. Fotomkopplaren till helljuset släckte hela bilens ljus två gånger, Lucas var verkligen mannen som uppfann mörkret. I 120 km/h och i skenet av mötande lastbilars extralysen trevade jag blint i mörkret efter spaken till ljustutan och när jag hittade den kändes livet återigen som ett riskabelt men roligt äventyr.

På vintern åkte jag av vägen när jag skulle ut till farfars gård som låg en bra bit in i skogen bortanför Blomstergården. Amazonen bara spann och det var snorhalt. Skälet till detta var att den var för lätt i bakänden, bakhjulen släppte greppet lika fort som Bambi kanade runt på hal is. Jag gick till närmaste gård för att be om hjälp och bonden gick ut i ladan för att se hur deras gamla Ardenner mådde. När jag förstod att hästen skulle dra upp Amazonen ur diket fick jag panik. Jag lyckades övertala bonden att ringa efter hjälp. Och när traktorn kom farande satte jag kok-kaffet i vrångstrupen och välte nästan ned fatet med sju sorters kakor. ”Han reder sig själv ”Parisajohan”, han drar upp din bil så lätt som en plätt, ta en kaka till!” sa bondmoran och jag hade inget val. När jag kom ut stod Amazonen på vägen igen och väntade på mig och nästa dike att landa i.

Var då Amazonen ett av mina ”Dårskepp”? Ja utan tvivel. Och i allt det dåraktiga tillvägagångssättet jag tillämpade lärde jag mig en sak. När ett stort projekt – renoveringen tog två år – tar slut, så måste det ersättas med ett nytt. Något som också tog slut med jämna mellanrum var soppan. Bensinsluten var otaliga, till slut kunde jag inte räkna dem längre och de kom alltid i de lägen då jag verkligen inte behövde dem, det var de som fick mig att träna upp ett mentalt system som bestod av en ständigt närvarande beredskap som var lösningsorienterad. Ett system som skulle bli min räddning i många sammanhang längre fram i livet utan att situationerna behövde ha med bilar att göra. En beredskap för det oväntade helt enkelt. Tänk dig själv. Om du framför ett fordon eller en farkost som väger ett och ett halvt ton och den plötsligt stannar så finns det antagligen olika sätt att hantera den eventuella skada som kan uppstå. Och det ska jag resonera om längre fram i dessa bloggar om farkoster. I beskrivningen av P1800 som farkost finns nämligen upplevelser som heter duga när det gäller problemlösning.

Det fanns emellertid en anledning till frågan som mina kompisar ställde; ”Försöker du vänja av den med att gå på bensin?” Anledningen var min upplevda ”fattigdom”, jag bodde hemma utan att betala och jobbade två-skift så jag tjänade mer pengar än de flesta, ändå tankade jag aldrig mer än de liter jag visste att jag behövde. Det var som om mopedernas bensinåtgång fortfarande gällde. Allt som oftast behövde jag åka längre än det var tänkt och då tog bensinen slut. Det fanns ingen hjälp att få mer än den jag själv kunde åstadkomma. Uppfyllde färgbytena på Amazonen mina förväntningar? Ja med råge, inte minst den första kvällen jag hade körkort och min kompis Stor-Kalle åkte med i den Televerksröda skönheten med vita fartränder och vi fick möte med grävlingen.

På körskolan fick man träna att köra bilen i 70 km/h och sedan väja undan för en kon. Det som lärdes ut var att med en viss hastighet skulle man aldrig hinna bromsa in tillräckligt mycket, det gällde att stå på bromsen tills hindret närmade sig fronten och precis när man höll på att köra över konen; släpp bromsen och styr undan! Vilket jag klarade med glans. När Stor-Kalle och jag åkte jungfruturen med Amazonen, på den kurviga vägen mellan byn och Ronneby tillämpades allt jag lärt mig på körskolan. I en skarp högerkurva mötte vi en grävling som sprang ut från vägrenen. Reflexmässigt bromsade jag så mycket det gick samtidigt som Stor-Kalle konstaterade: ”Se upp för fan! grävlingar är hårda som sten!” Och när grävlingen närmade sig den runda nosen på Amazonen släppte jag bara upp bromspedalen och styrde undan. Varpå vi hamnade i fel körfält där en timmerlastbil var på väg, jag svängde snabbt över ratten och kom tillbaka i rätt körfält samtidigt som lastbilschauffören hängde sina 100 kilo på starkhornet vilket tjöt över hela skogen och skrämde livet ur grävlingen. Men vi klarade oss Stor-Kalle och jag och det var det viktigaste. Som Stor-Kalle sedermera konstaterade; ”Fy fan vad rädd jag var, höll på att skita aborrar..! Men vi klarade oss!”.

Och så till slut. När alla mina drömmar och förväntningar infriats med Amazonen tröttnade jag på denna farkost vilken sakta sjönk ned i renoveringsträsket för att bli till skrot. Själv drogs jag som en magnet till en bil vars konstruktion var åtskilligt äldre än Amazonens. En Volvo PV med självbärande kaross och en framvagnsupphängning som härstammade från 1940-talet. Way back. Men vilken kärlek det var! Både vid första och sista ögonkastet.



Farkoster #15

Bilar, Cyklar, Mopeder Posted on februari 7, 2021 20:48
”Walis” Opel Caravan tillhörde fotbollstränaren i byn som Gud glömde. Han såg ut som en amerikansk actionhjälte men hade svarta tänder och rökte Bill utan filter. Tobaksflagorna for omkring som sotflagor de få gånger han blev engagerad. Foto: Hans Gustafsson.

”Walis” Opel Caravan

Vi befinner oss i en brytningstid mellan 1970- och 1980-talet. Valet mellan moped eller bil är enkelt, det är bil som gäller redan som 16-åring. Körkort behövs inte. Bilen som farkost har nämligen det goda med sig att det räcker med att äga en bil för att vara unik som person. Den bil jag äger blir mitt alter ego, den representerar mina bästa sidor och visar med sin formgivning, hästkrafter och sportiga utseende vem jag egentligen är. Hur skulle jag annars kunna bli sedd? Ju större, snabbare och vräkigare desto bättre. Drömbilen är en amerikanare, åtminstone för de flesta av mina kompisar som inte ägde en spänn och var unga på 1970-talet. Själv ville jag ha en sportig två-sitsig cabriolet för att slippa vara fyllechaffis. Det fanns helt enkelt inte utrymme för fyllskallar i en sådan smäcker farkost.

I allt detta ligger själva ordet; ”förväntningar” och skräpar. Vad menas? Hopp? Beräkning, en föreställning om hur något ska bli eller hur det borde vara? Hur känns det att äga det eller köra det åtråvärda föremålet? Höga förväntningar eller låga förväntningar. Allt jag drömt om men sällan eller aldrig uppnått.

”Walis” Caravan köptes av min yngre storebrorsa för en spottstyver, 50 pix och en limpa ”Bill” utan filter. Redan på jungfruturen kördes bilen ut på åkern och där for brorsan omkring så det dammade över hela byn. Min far fick hjärtat i halsgropen när vi kom körande efter en visit i Ronneby hos mormor och morfar. Redan vid ”Julles såg” körde vi in i ett dammoln som härstammade från åkern där brorsan for omkring med ”Walis” Opel Caravan. Min fars vrede exploderade inte så som jag hade hoppats att den skulle. Till skillnad mot vad jag förväntade mig, ett slut på bilfärderna för storebrorsan, blev vår far plötsligt tillåtande på ett sätt som gjorde att mina förväntningar på räfst och rättarting kom på skam. Att stå anklagad inför far var alltid spännande så länge det inte var jag själv som stod på de anklagades plats vid skranket inne i köket. Den här gången hänvisade min far vänligt men bestämt brorsan till ett skogsparti bortanför ladans gödselstad, ett sankt område vars stock och sten, hål och vattenfyllda gropar skulle knäcka det mesta som var värt något på ”Walis” gamla Opel. Brorsan körde upp banan i skogen så snabbt att dammet inte ens hann lägga sig på åkern. Taket på ”Walis” Opel Caravan sågades av för att bilen skulle se ut som en Pick-up. Därefter kom turen till skärmarna som slets loss i de hårdföra kontakterna mot stenarna och efter någon volt eller två fortsatte skrotningen av bara farten.

En av brorsans klasskompisar kallades för ”Greven”. Det fanns en anledning till det, han tog ned en svart WV av 60-tals modell till rallybanan i skogen. Folkvagnen var besiktigad och i fint skick, hans mamma hade gett honom bilen i födelsedagspresent inför det förestående körkortet. De kromade stötfångarna på ”Hitlerbubblan” blänkte hela vägen fram till de första dyhålorna. Vid en krök lade sig några av byns grabbar anförda av ”Stalin” i bakhåll för rikemanssonen. Jag var förstås med och slängde stora lerkokor på den svarta folkvagnen vars vindruta sprack medan ”Greven” skrek något i stil med ”Ungdjävlar!” .Men han stannade snällt kvar inne i bilen precis som den krossade rutan hängde sig kvar i rutramen. Det blev sedan allt svårare för att inte säga omöjligt, att se den leriga banan och alla stenarna som korsade ”Grevens” väg. Precis som med ”Walis” Opel fortskred skrotningsprocessen allt snabbare. Men då ”Greven” tillhörde familjen som drev restaurangen i Blomstergården så gjorde det ingenting, de tjänade bra med pengar på denna prototyp till våra dagars sommarland. Det drabbade ingen fattig.

Men ”Greven” var utsatt som barn till välbärgade familjer ibland kan vara och mobbades i skolan med anledning av Blomstergården. Jag kommer ihåg att han satt fängslad uppe i storgårdens höj- och sänkbara griskätte en hel dag, på gården användes denna bur med sin svängande kran för att få ut de slaktfärdiga svinen. Vem som fängslade honom är oklart men det skedde en sommardag då alla barn och tonåringar i byn lekte ”Röda – vita rosen”. Till skillnad mot ”Greven” som hade kapitalstarka föräldrar, hade de flesta andra ungdomar i byn som Gud glömde en inbyggd svårighet i det vuxenliv vi var på väg till. Att äga en bil var en sådan svårighet, man måste tjäna bra med pengar för att ha råd med en sådan farkost. För att inte tala om allt som behövdes när, – inte om! – farkosten gick sönder. Det smarta tillvägagångssättet var att gå i skolan och läsa sina läxor så att man kunde räkna ut en matematisk formel och bli ingenjör. Men för mig var det rena nonsens, det måste finnas fler sätt att tjäna pengar för att kunna köpa den bil man verkligen ville ha.

Jag räknade ut att med den lön jag hade på byns snickeri så skulle jag kunna köpa min drömbil, en Ford Mustang 65:a, när jag kommit upp i 80-årsåldern. Ingen tvekan, man får det man betalar för. För mig var det inte något alternativ, det var alldeles för långt från målet, jag tänkte leva här och nu – inte senare. Så jag skulle aldrig få ihop så mycket pengar. Men vad var alternativet? Att meka själv, bygga sin egen häftiga bil med sina egna händer var ett sätt att nå målet och infria de förväntningar jag hade på mig själv och min bil.

Precis som i Basil Bernsteins teori om skolans inbyggda hierarki där arbetarklassen reproducerar sig själv genom att straffa ut sig och strunta i de sociala koderna, straffade jag och mina gelikar ut oss genom att undvika allt som skolan försökte lära ut. Det blev följdriktigt inga toppjobb efter plugget och då jobbansökningarna tenderade att hamna i soptunnan gällde det att trösta sig med insikten om att när skolfuxarna suttit och läst så hade jag och mina polare varit ute på galej. Vilket inte stämde, vi kom ju från byn som Gud glömde och de som ville gå på fest med oss var lätt räknade. Några sparade pengar hade vi inte vilket tydliggjordes när vi köpte våra första bilar.

”Tjurabygget” kallades en bilfirma som var lurendrejarnas mecka. Att köpa en bil där var ett vågspel som få kunder kunde komma undan med, med äran i behåll. De sålde billiga bilar, riktigt billiga. En kompis till mig köpte en svart P1800 som var lackerad efter en förlaga som var identisk med de eldsflammor som bränt upp hela elsystemet. Han fick med sig en härva med sladdar och kopplingar som skulle gjort en boaorm sjösjuk. Men han drog ett nytt elsystem och fixade till bilen med en silvergrå lackering. En bärande balk lagades med hjälp av en träkloss som hamrades in och målades över med tectyl. Som ny blev bilen! Rosten kom tillbaka några veckor senare och visade sig som luftblåsor vilka sprack upp i samma vansinniga leende som den bilköpare hade när han bromsade in utanför kompisens garage.

En annan kompis farsa fällde ett träd som av misstag landade på deras motorhuv; en Volvo 145 . Trädet slog av insuget till förgasaren men det gick att byta. Den 15 centimeter djupa bucklan i motorhuven däremot, den spacklades upp…På med en bättringslack och slå i två liter bensin så att bilskrället gick hela vägen till ”Tjurabygget!” Där byttes den in och kostade några tusenlappar mer än vad kompisens farsa fick i ersättning för sin svett och ett kilo Plastic Padding.

Men när det gällde motorer så var det stor skillnad på Volvos trogna B18 gentemot en hackande och småputtrig tvåtaktare. Jag visste inte hur en explosionsmotor fungerade på den tiden, den kunskapen kom långt senare. Men kunskap behövdes inte, det fanns precis som för mopeden två felkällor när en bilmotor inte fungerade. Ingen bränsletillförsel eller ingen gnista. Uppstod bägge dessa fel på samma gång var en idiotförklaring nära, lokalisera sådana fel på en öde landsväg mitt i natten om du kan.

Förutom ”Walis” som rökte ”Bill” utan filter fanns det en fotbollstränare till i byn som Gud glömde. Det var Bengt som tränade ungdomslaget. Han kallades för ”Möste” av oss i yngre pojklaget för att han alltid svarade samma sak på frågan vi ställde vid varje varje straff eller frispark: ”Vad fan gör vi nu?” Vi ”Möste” ta bollen från våra motståndare oavsett om den var på väg att näta i krysset eller färdades med en hastighet av 100 km/h. Jag försökte undvika fotbollstränaren så gott jag kunde eftersom jag tappat en hel dosa Generalsnus på familjens golv vilket jag snabbt som ögat blinkar sopat in under den matta som låg närmast till hands. Jag skäms fortfarande.

Och som vanligt hade jag visat prov på min oförmåga att tänka längre än näsan räckte. Dumsnäll hade jag tackat ja till ”Möstes” fråga om att spela nästa bortamatch i byns B-lag. Det fattades folk eftersom BSG, byn som Gud glömde, skulle möta BIF:arna från Blåningsmåla. De senare var kända som ett riktigt ”benknäckargäng”. Antalet som behövde bäras ut från planen efter mötet med det legendariska backparet Bigge och hans tvillingbror Micke, ökade ju längre matcherna fortskred. Tvillingbrödernas vardag var lastmaskiner och dumpers, och till sin kroppsbyggnad var de lika hårda som stålet i maskinerna de körde. Och dem skulle jag möta. En närsynt 16-åring med självmål som enda mål den säsongen. Det var då mitt nyvaknade intresse för bilar räddade mig från den tackling som blev legendarisk efter matchen BSG – BIF. Det sades att vår centerforward fick sy 27 stygn i ansiktet och operera käken i tre timmar med den brutna armen i mittella medan deras motsvarighet fick en back öl om han orkade springa runt planen i ett ärevarv. Men det var nog bara illasinnade rykten.

Och före denna legendariska match mötte jag ”Möste” nere vid fiket och fick frågan varför jag inte varit med på träningen? Det var bara några timmar kvar till match så jag måste snarast cykla till Åsjövallen (mopeden hade lagt av – igen) och omklädningsrummet där Torstein putsade fotbollarna med våra kalsonger. Annars fanns det en risk att jag inte kom med som kanonmat till det spännande lokalderbyt. ”Ingen idé, jag spelar inte” hörde jag mig själv säga. Och när jag till min fasa såg ”Möstes” reaktion vände jag på klacken och började springa. Och ”Möste” kom efter. Han jagade mig genom hela byn samtidigt som han försökte tala mig till rätta och när inte det gick, tala om för mig vilken svikare jag var. Det enda jag lyckades haspla ur mig samtidigt som jag sprang var; ”Jag har andra intressen än fotboll nu.” Punkt.

Allt detta är historia men visar vilka val en ung man kan tvingas göra om han blir pressad av situationen. Och kort efteråt, efter att jag blivit jagad av ”Möste”, köpte jag min första bil. Det blev själva upptakten till färderna och äventyren med de mest betydelsefulla farkosterna i mitt liv, nämligen bilarna! Om flera av dem kan sägas att de verkligen var ”Dårskepp”. Helt sanningsenligt hade det varit så mycket bättre om jag skött mig i skolan och lärt mig räkna, blivit ingenjör och tjänat pengar. Just därför, i analysen av hur mina farkoster påverkat mig och mina förväntningar, ska jag försöka beskriva dem så sanningsenligt som möjligt. En bil i taget. Var den farkosten ett ”Dårskepp” eller inte? Och hur infriades mina förväntningar? Analysen inleds med en studie av Börjes gamla Amazon 65:a.



Farkoster #14

Buss, Cyklar, Dårskepp, Far-kost, Mopeder, Motorcyklar, Punch, Traktorer Posted on februari 7, 2021 14:42
Foto på hundratals små kugghjul.
Ungefär så här såg minnesbilden ut i mitt huvud när jag demonterat frikopplingen på min Puch Florida. Foto Hans Gustafsson

Mina förväntningar på de riktigt tidiga farkosterna

Det har blivit dags att summera förväntningarna på de tidiga farkosterna i mitt liv innan jag ger mig på bilen som farkost.

Minnet är bedrägligt. Jag börjar med att minnas cyklarna även om barnvagn som farkost egentligen låg före i tiden. Men jag minns inte någon barnvagn vilket däremot äldsta storebrorsan gjorde. Han kom ihåg den dagen det togs ett flygfoto på gården vi växte upp på. Han var bara ett spädbarn och låg utomhus i barnvagnen men kom ihåg ljudet och himlen med flygmaskinen som cirklade ovanför. På fotot ses mycket riktigt en barnvagn vid brunnen, som en liten vit prick, brorsan är då knappt ett år gammal. Är det möjligt? Ja faktiskt, det finns till och med en medicinsk term för detta; ”hypertymesi”. Det innebär att en person har extremt god minnesförmåga och kan minnas allt i minsta detalj, oavsett när i livet det skedde, så länge det är personliga upplevelser. Så låt säg att storebrorsan hade denna märkliga förmåga och kom ihåg allt, och om vi förutsätter det, infriades hans förväntningar på barnvagnen som farkost? Jag får aldrig veta då han inte längre är i livet.

Men ett vet jag och det är att bilder, precis som brorsans minne av flygmaskinen, är en väsentlig del av vår självuppfattning. Och jag tänker särskilt på våra inre bilder. Bilder vars centrala motiv är hur vi vill bli uppfattade, hur vi vill bli sedda.

Att bli sedd som HD-åkare var inte aktuellt vid tiden för min första cykel. Men tuff var den, min inre bild. Vilket var ett skäl till att jag satte fast klädnypor i ekrarna och hade extra sockar i fickorna för att kunna köra i vilken vattenpöl som helst och ändå komma hem med torra strumpor. De blöta sockorna hamnade på elementet i bästa fall, i sämsta fall under sängen tillsammans med ratade ost- och köttbullemackor…Skrumpna rester av ett barns tillvägagångssätt. Jag blev snabb känd i byn för att ha mat under sängen och varför inte? Göm undan det du inte vill ha. För det blir inte bättre bara för att du växer upp, vänta ska du få se.

Men hur var det nu med resonemanget om Focaults dårskepp. Levde cyklarna upp till mina förväntningar? Det vill säga, gav de mig lycka? Och hur var det med mopederna? De förstulna motorcyklarna? Och om de inte gjorde mig lyckligare, uppenbarade de något av mitt ödes anlete?

Jag fastnade ju med foten i bakhjulet när jag satt i barnsadeln på mammas cykel. Det gjorde ont i såret som var stort som en femkrona. Kanske medverkade det till låga förväntningar på min första cykel? Här gör sig den gamla vanliga frånvaron av tron på mig själv påmind; kunde jag lära mig att cykla? Alla andra lärde sig hur lätt som helst men inte jag. Den känslan. Jag har fortfarande ångest inför att lära mig nya saker, innerst inne känns det som om jag är en riktig idiot, dvs någon som är sig själv nog och som inte klarar av den enklaste syssla, men det är bara jag som vet om det.

Jag fastnade fler gånger. Med ett minus i minnet kom jag cyklande som fem-, sexåring vid Centralaffären i byn. Central förresten, det fanns ju bara en affär och centrum fanns överallt eftersom byn var så liten. Jag var barfota och fastnade med stortån under trampan varpå tån vek sig och skrapade mot asfalten, nageln lossnade och blodet rann. Ingbritt som ägde affären kom ut och förfasade sig. Jag grät inte förrän hennes medkänsla drabbade mig som ett slag i magen, då bölade jag som en kalv på väg till slakt och hon fick snabbt in mig i affären för att lägga på ett första förband.

Så den första cykeln motsvarade inte mina förväntningar? Inte undra på. Vem vill slå sig fördärvad och skada sig på det sätt jag gjorde? Mitt ödes anlete visade sig inte med ett leende. Antagligen skulle mitt liv bli ett rent helvete. Jag lärde mig dock att cykla vilket jag kan än i dag och det får väl anses som gott nog, på så sätt blev mitt liv lite rikare.

Cykel nummer två däremot innebar mer förväntningar. För om jag lyckades bygga den cykel jag ville, skulle den motsvara min inre bild av mig själv. Då skulle alla inse vem jag egentligen var även om jag själv inte hade en aning om det.

Min blå Crescent byggdes om med hjälp av banansadeln för att motsvara bilden av mig själv som tuff, framtida HD-åkare. Pengar fanns inte men med en tioårings rymliga samvete gick det relativt lätt att tillskansa sig medel för bygget. En fråga vi alla bör ställa oss kommer osökt in här: Vad spelar det för roll om du kommer åkande med något häftigt fordon, en farkost som är en riktigt ögonfångare? Jag kom ju cyklande på en blå Crescent med banansadel istället för originalet. Svaret är att det spelar ingen som helst roll om det inte är så att din självbild står och faller med hur din farkost ser ut. Banansadeln åstadkom inte mer komfort så mycket är säkert. Jag kommer fortfarande ihåg sadelns tunna stoppning och plåtkanterna som sakta men säkert började karva sig in i skinkorna efter bara någon kilometer eller två. Efter en långcykling till min mormor i Ronneby, en sträcka på 2.5 mil, kändes det som om jag begåvats med två Gluteus Maximus istället för en.

Men mina kompisar beundrade min blå båge. Till en början upprätthöls min självbild men så fort jag gjorde något de inte gillade ramlade min status ned ett par pinnhål. Oavsett banansadeln. Och förutom att den var rätt så betydelselös för min sociala position utgjorde den ett hinder för påstigning i farten, vilket då och då behövdes när jag behövde fly för livet efter att ha gjort något som kompisarnas föräldrar ogillade. Ett sådant flyktbeteende satte banansadeln effektivt stopp för. Och här infinner sig den klassiska problematiken med form kontra funktionalitet, estetik kontra användbarhet, individualism kontra kollektivism… Kärt barn har många namn. Givetvis sätter jag alltid estetiken främst framför andra funktioner i mina farkoster.

Och då var det dags att fastna igen. Med ett plus i minne kom jag en varm sommardag cyklande in i byn efter den långa färden hem från Ronneby. Landningsställen var utfällda inför ett stopp vid fiket där jag snörade av mina marinblå ”Adidas Östpakistan” och gjorde ett inköp av Coca-Cola och en påse chips för pengar jag snott från mormor. Kapsylen flög av när jag satte flaskan mot styret och fastnade under min fotsula, varpå jag vispade till med foten så att kapsylen for iväg som en projektil genom luften och landade i min utsträckta handflata. Jag vände och vred på den och inuti stod det: ”DET VAR NÄRA ÖGAT”. Jag tänkte – det var som fan! och insåg överlycklig att storebrorsan som var på plats vid fiket såg det hända, därmed var jag för evigt inskriven i historiens mest lyckosamma kapsylkast och lyckan var fullständig. Ödets anlete log mot mig som konstaterade att det måste vara något särskilt med mig. Den cykeln motsvarade mina förväntningar.

Jag åkte buss till skolan i fem år, fem mil om dagen. Här låg förväntningarna på ett högre plan som innebar att jag då och då lyckades missa bussen och en hel skoldag med flit. Det var alldeles för enkelt att dra benen efter sig på vägen ned mot det stora blå bussgaraget där byns A-lag satt på lastbryggan och söp. Och skroderade. Förväntansfull kunde jag sedan ringa mitt extrajobb och fråga om jag fick komma och jobba? Jag jobbade nämligen extra på byns snickeri där den ena ägarens fru brukade komma vaggande med sin breda röv, vi timanställda stod som tända ljus och log mot henne berusade som vi var av lackångor och halvdöva av hammarslag mot träpluggarna i det med knaggar fullspäckade virket. Pengarna vi tjänade betalades ut kontant i handen varje fredag från ägarna som var nykterister bägge två. Jag använde urskillningslöst alla kontanter för att köpa sprit som jag beställde av A-laget. Det förklarar varför det stora kräftkriget började, då hade jag druckit en kvarting Renat blandad med Saturnus punsch. Fy för den lede! För brännvinet alltså, inte Saturnus punchextrakt som var både sött och gott. Som en flickas armar runt midjan när man körde moped. I sådana stunder kom mopeden verkligen till sin rätt. Men även här sipprade alkoholen in och förstörde allt som kunde varit fint och sprött, kärlek rent av.

Debacle efter debacle inträffade med oss själva som ”mopedonauter”. Vi var ofta berusade där vi for omkring på egenhändigt trimmade farkoster som lätt gjorde 60 km/h. Utan hjälm. En kompis som plötsligt somnade på mopeden och for iväg ned i diket i sommarnatten så att det slog gnistor och smällde som åskan var inget ovanligt. Själv körde jag på en lågt hängande gren i den skog där vi hade gömt ölbackarna inför en hägrande backanal. Man ska ju plocka lågt hängande frukter vilket inte var ett skäl till att jag lät grenen träffa mig rakt i mellangärdet och slå av mig från mopeden. Under tiden som jag låg på den mossbelupna marken för att gapskratta åt mopeden som på egen hand brakade iväg in bland skogens stock och sten, hände det som inte får hända.

Som moppepojke fastnade jag i ett konstant alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle var jag så berusad att jag vände mig om för att konversera samtidigt som den brölande tvåtaktaren under mig fortsatte sin färd. Framåt. I full karriär! Jag låtsades inte om det faktum att jag faktiskt styrde min farkost och var ansvarig för den, utan fortsatte prata med tjejen som satt därbak. Och eftersom ingen styrde längre så gick jag och tjejen in för kraschlandning mot asfalten med buller och bång. Dagen efter gapskrattade ödets anlete i spegeln över denna ”tosingafora”. Själv försökte jag med svullna fingrar känna var de blodiga sårskorpornas åker började och var den tog slut. Att jag riskerat livet på tjejen låtsades vi inte om mitt öde och jag. Vi gick bara vidare som om det aldrig hade hänt.

Och som jag byggde om och lackerade om min farkost! Skruvade och trimmade, om och om igen. Vid lyckade insatser for moppen iväg som fan själv. Skaparglädjen var enorm! Men mekandets mest essentiella grundpelare; att vara noggrann i allt jag företog mig, fastnade inte i mitt huvud. Tvärtom slarvade jag ju mer jag höll på, lade muttrar och skruv i en enda hög, tvingade på känsliga aluminiumgängor skruvar med fel stigning på gängorna, slog och hamrade på allt som inte passade, precis som styret i en diktatur löste jag mina problem; ”hjälper det inte med våld finns bara en lösning; ännu mera våld!” Sic. Denna oförmåga att förstå min egen begränsning och överskatta min egen kapacitet ska följa mig livet ut, tron att allt är möjligt ledde till flera dårskaper än jag någonsin kunnat drömma om. Men det är roligare att leva så än att vara pragmatisk och välja bort allt som är svårt eller innebär en risk. Mina storebröder var inne på samma bana men ändrade sig i tid och insåg att de inte skulle bli mästare i spelet om ringnycklarna, momentnycklarna, skjutmåtten och toleranserna. Men gjorde jag det? Inte. Däremot belönades jag rikligt med hågkomster om alla fel och misstag jag gjorde; mina dårskaper i reparations- och renoveringskonstens värld är otaliga. Ta bara silverfärgen som jag målade den förstulna motorcykelns ekerfälgar med, färgen som aldrig torkade. Jag kan än idag bli sentimental när jag ser en färg i precis samma nyans som motorcykelns ekerfälg hade.

Det som mekandet och ombyggnaden av mina allra tidigaste farkoster lärde mig var begränsningens styrka. Det går nämligen inte göra vad som helst med en farkost om den ska fortsätta tjäna sitt syfte. Många idéer som redan från början var omöjliga att förverkliga kom från bygget av plastmodeller,. Det fanns till och med modellbygge som ämne i skolan på Tekniktimmarna. Helt otroligt när jag tänker efter och kanske påverkade det mitt inköp av en ”Revell” plastbyggsats i form av en hot rod som istället för tak hade en stor kromad krigshjälm med svart kors på. Att det var en tysk krigshjälm från andra världskriget med Wermachts kors på störde inte mig. Min fascination för de breda gummidäcken och den klarröda färgen som kontrasterade mot hjälmens kromade utsida, hade inga gränser. Åtminstone inte förrän jag satt ihop den. Då släppte begäret och det borde lärt mig något som jag tyvärr skulle repetera till förbannelse i mitt liv som bilmissbrukare. När den åtrådda förändring som farkosten behöver nås så är det inte kul längre. Då måste det till nya mål och nya projekt, nya dårskepp helt enkelt.

Min faders farkoster hade inte jag några direkta förväntningar på. Men han hade och det blev tydligt när han drabbades av demens mot slutet av sitt liv. Vilken var hans mest älskade farkost? Traktorn som ersatte hästarna gick förstås inte av för hackor. Han hade ju även haft en ”Hitlerbubbla” från 1962, den vi satt fast med på Backarydsvägen på självaste julafton, eller den babyblå Ford Taunus 17 M som brorsan tog över och dekaltrimmade. Men hans första egna traktor var en Fordson Major med stora gjutjärnsfälgar framtill, men den svek honom allt som oftast ute i skogen där den gärna slirade och fastnade i mossan. Hans stora kärlek när det gällde jordbrukets farkoster var en Ford 4500 från 1968 som gjorde 60 km/h på högväxeln. Den var hjärtat i hans lantbrukargärning och gick den sönder var det som om tidens stora hjul stannade. Allt som då var bra och gott nog för resten av Sverige gick honom förbi medan räkningarna hopade sig, min far svor ve och förbannelse över dem samtidigt som det depressiva i hans karaktär escalerade. Nornorna ritade en alltmer ödesdiger kurva i livets diagram vilken bara pekade nedåt för att beskriva hans sinnesstämning. En kurva som inte rätades upp förrän traktorn kom tillbaka till fadershuset.

Det visade sig vilken betydelse Forden hade som farkost den gången de ringde från Vidablick i Ronneby och berättade att han hade yrat inne på sitt kala sjukhusrum och ramlat i golvet. I huvudet slog han upp en reva värdig ett svärdshugg, tänk Gunnar på Lidarende, och han sändes strax iväg till Blekingesjukhuset med ambulans. Och den natten cyklade jag ut till sjukhuset och tågade modstulen in till en operation som jag sent skulle glömma. Den började inte bra. Min far som fortfarande hade en avsevärd styrka i sin seniga kropp präglad av fysiskt och hårt arbete, hade en AT-läkare som hängde fast i hans arm och en sjuksköterska som försökte parera den andra armens vevande. Han satt i bara kallingar och undertröja på britsen inne på mottagningsrummet i akutmottagningen. Blodig och rakad där såret gapade. Läkaren, en helt ung man, frågade om jag kunde lugna min far och la till: ”Är det ok att vi syr utan bedövning? ”Självklart” svarade jag och svor inombords över den smärta som skulle få min far att verkligen gå bärsärkar gång. Då slutade han plötsligt att veva med armarna och vände sig mot mig. ”Är det du min son?” sa han. ”Ja” sa jag. ”Hur gick det med traktorn?” frågade han. ”Det var startmotorn”, sa jag. Hans lugn kom ögonblickligen. Leende såg han upp mot fönstret och stjärnorna därutanför, där gudomliga traktorer snart skulle bära honom över himmelrikets bördiga åkrar, medan läkaren sydde med samma hastighet som en symaskin.

Men i ett försök att ändå avsluta dessa rader om mina första farkoster, så är det helt säkert så, att förväntningarna motsvarades inte av min kunskap om teknik. Jag varken ville eller kunde lära mig tillräckligt om hur saker och ting faktiskt fungerar. Tvåtaktsmotorn lärde jag mig hata eftersom jag inte begrep mig på den. Den hade en nivå vad gäller både funktion och sammansättning som jag inte kunde förstå. Ett bra exempel på detta är den gången jag fick för mig att demontera frikopplingen på min Puch Florida. När delarna flög över svinstians cementgolv efter att en stor spiralfjäder släppt, insåg jag att den aldrig mer skulle frikoppla något av värde. Full av besvikelse över mig själv och mina tillkortakommanden sådde jag split med hjälp av sprit, ett näst intill kriminellt leverne med stöld, fyllor och slagsmål. Visst är det spännande att vara illa ute utan att ens veta om det!

Om mina förväntningar på mopedmotorerna kom till skam så fanns det andra uppfinningar som skulle bära fram mig på livets motorväg. En fyrtaktsmotor krånglade inte alls på samma sätt som en tvåtaktare, det jag försökte lära mina mopeder med handslägga skulle inte inträffa i en bilmotor. Och den snabbhet och pålitlighet jag eftersträvade kunde inte mopederna tillgodose. Än mindre cyklarna. Det måste till en bilmotor till det, en konstruktion mer solid och robust för att slås sönder ens av en sådan dilletant i ingenjörskonsten som jag. Utan att inse det var jag på väg att skapa mig orimliga förväntningar på fyrtaktare i en bil vars latinska namn betyder ”Jag rullar”. Och nog rullade den alltid, nästan lika snabbt som pengarna.



Farkoster #13

Buss, Mopeder, Motorcyklar Posted on september 5, 2020 22:25
Traktorgaraget där både bilar och andra farkoster lackerades. Foto: Hans Gustafsson

Silverfärgad silverpil

Det har blivit dags att lämna mopederna efter eskapaderna med denna farkost. Mitt dåliga samvete efter det stora kräftkriget på brorsans Saloon återtog sin vanliga elasticitet efter en ovanlig skönmålning av en annan slyngels moped. För att förstå hur lite vi värderade mopederna vi körde är beskrivningen av hur brorsan och hans kompis målade om en röd Puch Florida nödvändig. Allt skedde i hemlighet med den silverfärg som använts till en av de förstulna motorcyklarna som även kallades för Silverpilen.

Brorsan och hans bästa kompis satt som två jättar uppe på Saloonen i ladans före detta sädesmagasin och skickade en plasthink med öl mellan sig när jag kom upp för trappan. För mig tedde de sig som jätten Pantagruel och hans kompisar i Rabelais skrönor från 1600-talet. (Sic). Snarkningar av dignitet timmerstockar kom från en av sovplatserna uppe vid taknocken. De bägge ”jättarna” hyschade när jag sa ”hej” och brorsan pekade menande upp mot sovalkoven ovanför. Brorsans ”jättekompis” inledde en viskande dialog med mig och ställde frågan om livet lekte? Och gick inte jag i samma klass som blondinen med de långa benen; Maggie? Visste jag hur hennes bröst såg ut? Var de som vändstekta ägg eller var de fylliga som fastlagsbullar? ”Jätten” skrattade. Jag med. Nog visste jag vem Maggie med de långa benen var. Men innan jag hann göra bort mig på riktigt ställde ”jättebrorsan” en lägmäld fråga; kunde jag hjälpa dem med ett ”practical joke”? De behövde färg till en Puch Florida som skulle målas om medan ägaren Urban, den fyllskallen! låg och sov ruset av sig. ”Jättarna” visste att jag var i besittning av silverfärg, även känd under begreppet ”tattarkrom”. Silverfärgen hade förgyllt ekerfälgarna på en av de motorcyklar jag och mina kompisar försökt lägga vantarna på. Och färgen var inte vilken silverfärg som helst, den torkade nämligen inte. Aldrig någonsin.

Stackaren som låg och sov ruset av sig på Saloonen var ingen mindre än Urban, en 16-årig kille på glid i livet som kommit till byn från en förort till -Göteborg. Han hade simultankapacitet och lyckades knapra både piller och dricka sprit samtidigt. Ovanligt för killar i hans ålder. Ibland var han hög som ett hus när vi åkte bussen till skolan, men han var snäll och gjorde inte en fluga förnär. Trots det var vi rädda för honom, kanske berodde det på att han försökt ta livet av sig i bussen en fredagseftermiddag. Han hade suttit längst bak och ensam svalt innehållet i en burk med piller som skulle räckt till ett kompani. Han hade fått åka ambulans till akuten där de magpumpade honom för detta tilltag. Och det var han som låg på ”lit de parade” och snarkade, högst upp under Saloonens taknock.

Brorsans Saloon var ett häftigt ställe. När den öppnade stod en allé av nedstuckna kaveldun indränkta i bensin och brann utanför ladan ända fram till dörren med den skramlande, emaljerade plåtskylten: ”STANDARD OIL”. Det ohyvlade virket i takstolar och sidobalkar som bar upp det gamla sädesförrådet, kojerna som snickrats till för rusiga övernattningar. Bardisken med alla glas och flaskor, kassa-apparaten ”National” från sent 1930-tal och stereoanläggningen vars display lyste brandgult i mörkret, dess tryckknapp var en ingång till en musik jag älskade men inte hade tillgång till själv. Brorsans AKAI rullbandspelare levererade den tidens Spotifylista. Ett rullband varade i en timme och det fanns två mikrofoner till bandaren som gjorde det möjligt att när festen tog fart, stänga av musiken och istället hålla ett brandtal om hur man störtade diktatorn Franco. Som vanligt var det sjuttiotalsproggigt, vänster och samhällstillvänt, kryddat med den revolution som ständigt låg på lur men aldrig genomfördes. Doften av rökelse, indisk Myrra och brända stearinljus i sällan skådad, brandfarlig kombination når mig nu, decennier efteråt och jag ler åt hågkomsten av den lada som min far skattade allra högst av alla byggnader på den lilla gården, men som var värd minst i reda pengar.

Och så till stölden som kom av sig. Den natten var jag rusig av doften från bensin och läckande olja från skjulet där motorcyklarna stod. En kompis doftade något helt annat; ångestsvett, han läckte feromoner som ett såll, modet rann bokstavligen ur honom. Han hade på ett tidigt stadium bestämt sig för att tjalla på oss två som stod och tryckte vid skjulets vägg. Om han förflyttade sig lika fort som en nattfjäril mot ljuset från huset kommer jag inte ihåg, i vilket fall styrde han rakt mot den dörr som öppnades på vid gavel över cementtrappan och det röda järnräcket. Den som öppnade dörren och blickade ut över slagfältet var samma person som tänt lampan; ordningsvakten ”Silverräven”. Han skulle precis stänga dörren och gå tillbaka in i huset och lägga sig igen när vår Quisling till kompis snubblade vid trappavsatsen. Med gäll röst förnekade han allt. Han hade bara varit med för att titta på utan att en tanke på att han själv kunde stjäla en av motorcyklarna.

Vi två som stod och tryckte vid skjulet var av en annan mening. Vi ville förstås att vårt pucko till kompis skulle få tillbaka modet, men hur det skulle gå till var inte självklart. Och mycket riktigt så gick det inte, kompis Quisling var fast besluten att så split mellan oss och Silverräven på trappan. Ordningsvakten fick nog och när han fick syn på oss hojtade vi: ”Kan vi få köpa motorcyklarna!?” Då gick dörren upp på vid gavel och Quislingen hukade inför Silverräven, en av danspalatsets mest fruktade ordningsvakter och härskare över den restaurang som på Danspalatset kallades för ”Landgången”. Alla i byn som Gud glömde kände till honom, han var även diktator över Danspalatsets stora grusbelagda fält där 2000 bilar stod parkerade en lördagskväll. Silverräven hade med berått mod slagit sönder skärmen på en gammal fin femtiotalsjänkare med batongen. Varför? Han som körde tog för lång tid på sig att parkera.

”Vilka är ni? Kom fram så jag ser vilka ni är”, röt Silverräven. Vi kom fram ur dunklet vid skjulet. Quislingen stod och snörvlade vid trappan, snart nog skulle han brista i gråt; ”Jag var inte med på det, de tvingade mig, jag har aldrig tänkt stjäla någon motorcykel…” Och så vidare. Det Silverräven sa när vi samlades vid trappan var; ”Försök inte slå i mig att ni vill köpa motorcyklarna, ni kan lika gärna ta den om rödluvan. Men om ni har någon råg i ryggen så följer ni med in”.

Som jag minns det så hade han breda svarta hängslen, svarta byxor och nättröja. Min kompis och jag tvekade en stund, jag var astrött och ville mest av allt hem till min sköna säng. Men hemma innebar också att vakna upp till en söndagsmorgon där familjens patriark ställde till med räfst och rättarting; VAD HADE JAG NU STÄLLT TILL MED!? Vilken ”tosingafora” hade jag nu plöjt?

”De är för gamla, jag trodde det var nya motorcyklar…” sa jag till Silverräven. ”Så då var det ingen idé att sno dem?” svarade han. Jag skakade på huvudet. ”Vad ska du ha för domma?” sa kompisen som också var den som skulle härbärgerat stöldgodset. Själv tänkte jag en massa tokiga tankar som inte ledde någon vart; Vår allsmäktige Gud kanske är en hälare? Säljer frälsning för pengar. ”Nu kommer ni med in, alla tre.” sa Silverräven barskt. Det var då jag kom på att jag kunde göra som när vi var utanför ödehuset, fly längre in i huset och hoppa ut genom ett fönster. Men kompis Quisling förekom mig, han tvärvände och sprang som en hind över åkern och var borta på ett nafs. Vi följde honom med blicken men ingen av oss följde efter. Istället gick vi in i huset och ordningsvakten låste dörren. När vi kom in köket försvann min idé om att fly med hjälp av ett fönster lika fort som en avlöning. Vi hälsades nämligen välkomna av en stor och skällande schäferhund, kopplad med en kätting som kunde använts till en Högsjö-bogserare.

Varför insåg jag inte det brottsliga i mitt handlande? Urban från Göteborg, som låg och snarkade under ladans tak medan de två ”jättarna” målade om hans Puch Florida i en silverfärg som inte torkade, hade kanske svaret på den frågan. Vid ett tidigare tillfälle hade han kommit hem till oss på gården en ljummen sensommarkväll då allt är som inlindat i en varm och mjuk filt. Solens nedåtgående strålar värmde fortfarande där vi två satt på kökstrappan. Eldflugorna gjorde sig redo för nattens dans och min far stod ute på gårdsplanen och slipade lien. Urban berättade forcerat om ett inbrott han och de andra fosterhemsplacerade barnen planerade nästa helg. De skulle göra en stöt mot järnaffären i Ronneby. Jag lyssnade med allt större oro för min fars reaktion om han hörde Urbans plan.

Så fort Urban beskrivit stöten sa jag; ”Nej det är inte min grej att göra inbrott och så.” Urban förstod först inte hur någon kunde avböja en sådan häftig stöt, men när han tog in mitt budskap fick jag lova att inte säga något till en levande själ. Om snuten tog dem skulle det bli fängelse. Minst två år. Jag fick inte säga ett ljud! Vi skrattade nervöst bägge två när min far kom fram och frågade vad två sådana herrar som vi pratade om? ”Urbans moped”, sa jag. Det var en urusel bortförklaring men min far lät sig nöja med det. Puh! Det var nära att jag halkade in på ett bananskal i den tyngre kriminella banan.

Vad tänkte jag på då? När det gällde stölden av motorcyklarna? Dualismen i mig som människa. Å ena sidan visste jag att jag inte borde ge mig på att stjäla en motorcykel även om den stod och förföll och ingen använde den men å andra sidan; varför inte? Alla andra stal ju i det tjyvsamhälle jag kommit att betrakta som mitt. Då försvann rädslan vid det vaxduksklädda köksbordet där den stora schäferhunden satt och dreglade, rädslan för Silverräven som med grötmyndig min förklarade att han bara behövde lyfta luren för att vi skulle sitta i baksätet på en polisbil. På väg till ett mycket värre ställe än byn som Gud glömde.

Jag härsknade till när frågan kom om vi var beredda att betala för att slippa ur vår belägenhet? Och jag vet varför. Det berodde på att jag var trött och nej, jag hade absolut inte råd att köpa mig ur detta. Jag var skyldig den lokale översittaren ”Stalin” 200 kronor för en trimmad cylinder till min Puch Florida. Och ”Stalin” var känd för att driva in skulder på ett lika brutalt sätt som sin namne. Ett exempel var en kortlek som hyvlade av knogarna lika effektivt som när man förlorade i knogpoker.

Det fanns en anledning till och det var lövskogen som Danspalatsets ägare högg ned i utkanten av byn som Gud glömde. Kalhygget som ersatte de stora lövträd vars skugga vi lekt under som barn var att jämföra med oljekrisen på 1970-talet. Plötsligt insåg vi att miljön har ett pris. Tänk dig de mjuka, sedan årtionden tillbaka upptrampade stigarna där vi smög omkring och lekte cowboys och indianer, skogsgläntorna kala och fyllda med fallna lönnar och avenbok, blandat med ris från buskage och avhuggna grenverk.

Som plåster på såren satte danspalatsets ägare ned 2000 granplantor i en liten skogstjärn som torkade ut medan plantorna slog rot och växte ihop till en jättebuske av gran. Plantorna blev en symbol för löftet Danspalatsets ägare gett myndigheterna när semesterbyn som projekterats där skogen stått, inte blev av. Virket såldes och pengarna gick upp i rök. När jag kommit så långt i min tankegång reste jag mig från pinnstolen i Silverrävens kök och sa: ”Kan jag få nycklarna? Du får inte hålla mig kvar här, jag polisanmäler dig om du inte släpper ut mig.” Och det räckte för att Silverräven skulle resa på sig och låsa upp dörren. Utan att bevärdiga vare sig schäferhunden, Silverräven och min kompis med en blick, gick jag ut därifrån.

Kompisen lyckades få till en juste deal med Silverräven och köpte två av motorcyklarna. Silverräven hade antagligen fått i uppgift att skrota dem. Efter köpet stod de bägge motorcyklarna i kompisens farsas garage och det var där jag målade fälgarna på den ”båge” jag hjälpte till med att renovera. Efter några dagar tog jag i fälgen och silverfärgen kletade direkt av sig på både händer och kläder. Likadant veckan därpå. ”Den djävla färgen torkar inte!” svor jag besviket. Någon som också svor var kompisen som skulle sälja motorcyklarna och tjäna en bra hacka. Och till råga på allt kom vår egen Quisling ned en förmiddag till lastbilsgaraget där vi gjorde i ordning motorcyklarna.

Den ena hade vi fått igång och den gick skapligt medan den andra, Silverpilen med de silverfärgade fälgarna, vägrade starta. ”Magnettändningen har gett upp”, konstaterade kompisens storebror. Han var en äldre och erfaren mekaniker som sällan misstog sig. En del påstod på fullt allvar att han var född i en motor. Som hämnd lät vi Quislingen springa omkring en hel dag i fåfänga försök att få Silverpilen att starta. Inte en chans. Vi lät honom springa av sig sin skuld, ända tills han var helt slut av ansträngningen att springa med en 60 kilo tung MC och gång på gång släppa upp kopplingen med tvåans växel i.

Men låt se vad som hände med Urbans moped. För det var ju detta med silverfärgen. Även en lätt motorcykel som Silverpilen har feta däck och ekrar av en helt annan kaliber än de som sitter på en moped. Omkring sådana motorcykelhjul skapas drömmar. De är beståndsdelar i den tjusning som häftar vid denna typ av farkost och de lockade mig alldeles ofantligt, även om Silverräven fick mig att inse att jag inte skulle bli med MC. Av födsel och ohejdad vana har jag bibehållit min fascination inför allt som snurrar, som liten parvel såg jag med vidöppna ögon lastbilshjulen snurra nere i byns ”Spermadal”. Lastbilarna bar med sig 1970-talets moduler som när de sattes samman blev radhus. Silverfärgen vete gudarna var den kom från.

Kanske svor Urban när han klättrade ned från sin törnrosasömn uppe på brorsans Saloon och fick se sin Puch Florida. Till och med sadeln var silverfärgad. Själv stod jag ute och kastade prick med en stilett mot ladans vägg när han kom stapplande. När kniven träffade ladans vägg lät det; ”dunk!” Spännande! Jag låtsades vara helt fokuserad på knivkastning medan jag i själva verket undrade över hur Urban skulle reagera när han fick se den silverfärgade mopeden?

Han verkade inte ta illa vid sig, visst svor han och kämpade för att försöka torka bort silverfärgen med en trasa men han verkade inte ett dugg förvånad. Eller förbannad. Till slut orkade han inte försöka få bort färgen utan satte sig helt sonika på den silverfärgade sadeln. Just då kom de två ”jättarna” ned för Saloonens trappa. Urban tände en cigarrett och kickade igång Puch Floridan; ”Jävla tjötigt detta, måste ni måla över lyset också era jävla bönder?” muttrade han. ” Den torkar inte, färgen alltså”, sa jag till Urban.” Han drog ett bloss och log slött mot mig medan ”jättarna” stod med armarna i kors och flinade. Strax därpå fimpade Urban cigarretten och påbörjade sin vingliga färd över grusvägen med den silverfärgade Floridan. Själv tog jag stilettens spets och slängde iväg ett kast som fick kniven att darrande sätta sig i ladans faluröda vägg. När jag gick för att dra loss den hörde jag ”jättarna” gå upp för Saloonens trappa. ”Den torkar inte, överhuvudtaget, hörde du?” sa brorsan. Och oj! vad de skrattade.

Urban körde omkull i ett dike på väg hem och kom upp strimmig av silverfärg. När han återigen försökte få bort färgen kletade den sig fast i håret på honom och lämnade stora ränder på ”Petroff” skinnjackan, ränder som inte gick bort på något vis i världen. Då torkade den..! Ungefär som när man på egen hand försöker kleta ut solkräm på ryggen och solbrännan lägger sig överallt utom i fingrarnas spår. Urban såg, kort sagt för djävlig ut. Och därmed var hans saga all i fosterhemmet. Att komma hem omtöcknad av sprit och starköl, strimmigare än Silversurfaren i ”Dag Vag” gick inte för sig. Urban utvisades omgående från fosterhemmet och byn som Gud glömde. Han fick en enkel resa tillbaka till Göteborg. Att supa gick väl an, men att komma hem på en ständigt nymålad moped och se ut som ”Captain Beefhearts” skivomslag, det var bara för mycket.

Den trimmade cylindern jag tvångsköpt av ”Stalin” monterades på egen hand och den satte effektivt punkt för den nya motorns verksamhet i min Puch Florida. Mopeden ville inte gå med denna dyrköpta och trimmade reservdel. Jag försökte lämna tillbaka cylindern men fick nobben; ”Köpt är köpt”; sa ”Stalin” och höll fram handen för att ta emot pengarna medan han vred om näsan på mig med den andra.

Jag tvingades att återmontera originalcylindern och slant även denna gång med en ringnyckel när jag drog en mutter till topplocket. Rasande över smärtan i knogarna som slagits blodiga mot kylflänsarna i topplocket drog jag muttern så hårt att pinnbultens gängor släppte nere i blocket. Jag gjorde precis samma misstag som den gången jag lyckades övertala min far att köpa en helt ny motor… Kompressionen i cylindern gick åt helvete och Puch Floridan gick sämre än någonsin. Trots att motorn var så gott som ny. Som väl var stod min lillebror på tur för att ta över den.

Själv skulle jag fylla sjutton år och jag bestämde mig för att mopeder inte längre var intressanta som fortskaffningsmedel och absolut inte som flyktfordon. Frågan i nästa blogg blir därför om de verkligen levde upp till det jag förväntade mig av dem?



Farkoster #12

Buss, Cyklar, Mopeder, Motorcyklar Posted on juli 3, 2020 10:38
Chopper med lång framgaffel, ett måste på den tiden det begav sig. Foto: Flickr/Robert Mäkelä

Allt ditt är mitt

En mild augustikväll upplyst av eldflugor och ackompanjerad av hundarnas skall nere på byn låg jag och några kompisar till mig och spejade. Vårt mål var tre motorcyklar som låg staplade mot varandra vid väggen till ett skjul som tillhörde den lilla gården. Det var två Huskvarna Silverpilen 125 kubik och den tredje var en Monark med ILO motor på 125 CC. Den sistnämnda påminde om den Italienska moppe med överliggande avgasrör som en av byns A-lagare åkte med. För att inte tala om den MCB som ”Skogsis” körde innan han sågade sig i röven och fick sjukpension.

Detta utspelade sig på den tiden det stora blå bussgaraget var byns mötespunkt och hjärta och jag kom ihåg ”Skogsis” som satt på huk utanför bussgaraget om vintrarna och eldade med pinnved under motorn för att mopeden skulle starta. På morgnarna vallfärdade byns ungdomar till bussgaraget för att gå på skolbussen till högstadiet i Kallinge eller gymnasiet Knut Hahn i Ronneby.

I solskenet en tidig söndagsmorgon återvände jag hem till gården ledande min choppade Puch Florida efter det stora kräftkriget och mitt nesliga bensinslut. I min förra blogg om farkoster sökte jag svar på frågan om min aggressivitet genom att berätta om min farfar, men jag inser nu att det var för att skyla över mitt eget beteende. Min farfar, så som min far beskrev honom, hade förmodligen kämpat för sig och sin familjs existensberättigande medan jag bara varit full och slagits för att jag inte klarade av att hantera det stora kräftkriget som startade på brorsans Saloon. Som människa är du alltid ansvarig för dina handlingar oavsett hur berusad du är eller vilka omständigheterna är, dåliga eller bra – stå för det du gör, fullt ut, hela vägen.

Varifrån kommer då moraliskt ansvar i en tid där det är kutym att alltid neka oavsett vilket brott som läggs en person till last? Det finns många svar i historien. Redan i Njals saga och berättelsen om Gunnar redovisas det moraliska mod som via sedvänjor lett fram till det rättssamhälle vi har idag. Efter att Gunnar har blivit förklarad fredlös på tinget kommer ett antal stridsmän till hans gård Lidarende med ont i sinnet. Som fredlös har Gunnar blivit av med både egendom och rätten till sitt eget liv, han är biltog och därigenom var mans villebråd. Om domen var rättvis lämnas därhän, det viktiga i den här bloggen är vilket moraliskt mod som behövs för att hävda sin egen existens.

På inkräktarnas fråga om Gunnar är hemma blir han dem inte svaret skyldig. En spjutyxa träffar männens härförare Torgrim. Den skickligt kastade yxan ger besked om att Gunnar är hemma och hur mötet ska fortskrida när ägaren har välkomnat stridsmännen på detta sätt är förstås en ödesfråga för hjälten som härmed har beseglat sitt eget slut. Gunnar som i sagan är sann mot sig själv men även mot den övermakt som kommer för att ta hans liv och egendom. Han väljer att stanna och slåss och så bör även jag stå upp för det jag gjort, också en dålig handling har ett syfte och med bekännelsen kan jag försonas med den skuld som häftar vid handlingen. Gunnar hade inte den möjligheten i en rättsskipning som byggde på principen ”öga för öga, tand för tand”. Utan sin härförare fortsatte stridsmännen in på Lidarende och flera av dem miste livet innan de till slut fällde Gunnar.

På byn skulle man en lång tid efter det stora kräftkriget undvika mig. Efter festen som urartade skulle jag betraktas som en paria på grund av mitt dåliga ölsinne. Och om mig skulle det sägas att jag helt omotiverat slagit ned en av mina bästa kompisar. Det var svårt för att inte säga omöjligt att bemöta detta rykte eftersom det faktiskt var jag som slagit min kompis. Det rådde det inga som helst tvivel om. Att åberopa nödvärn eller förklara mitt beteende som självförsvar gick inte hem ens hos mig själv. Jag hade uppnått höjden av förakt för min egen person då jag kom linkande hem, ledande min moped den söndagsmorgonen. Men efter att ha ställt in moppen, smugit upp på pojkrummet och slutit ögonen i den rankiga sängen för att stänga ute världen, skulle jag snart vara ”fit for fight” igen. Det paradoxala var att storebrorsan inte fäste någon som helst vikt vid den trasiga kassa-apparaten vilken var själva upphovet till det stora kräftkriget och min våldsamhet. Det spelade helt enkelt ingen roll att apparaten gått sönder. Och jag var snart i full färd med att genomföra nya dårskaper, eller ”tosingaforor” om man så vill, i min strävan efter den åtråvärda farkost som kallas motorcykel.

Vi var tre stycken som observerat de tre motorcyklarna under en nattlig promenad hem från danspalatset som låg utslängt i skogen invid Åsjöns grusstränder. På andra sidan sjön låg Åsjövallen, där byns fotbollslag förlorade sina matcher med stor bravur och pojklaget tränades i att utföra samma konststycke. Det var inte så att vi uttryckligen tänkte stjäla motorcyklarna. Som vi såg det var de en outnyttjad allmän resurs där de låg staplade mot skjulets vägg. De var inte till nytta för någon. Den juridiska termen ”egenmäktigt förfarande” fanns inte med i vare sig byskollärarens eller vårt ordförråd. Men vi visste mycket väl vem som ägde de tre motorcyklarna. Det var familjen som ägde byns stolthet i nöjesbranschen, det stora danspalatset som en gång i tiden startat som brunnshotell. Ägarna, en tysk familj hade tre söner som fått varsin motorcykel i present.

Jag hade varit på födelsedagskalas hos den yngste av sönerna när han fyllde elva år. Vi var några stycken från min klass som fått inbjudan och när vi satt oss ned på stolarna i ett av danspalatsets etage hade jag med egna ögon fått se födelsedagsbarnet öppna en present som innehöll en sprillans ny Fender Stratocaster med tillhörande förstärkare. Med en grimas la han elgitarren åt sidan och gav sig på nästa paket, och sedan nästa, och nästa… Vi barn beundrade hans presenter medan vi vräkte i oss Bullens pilsnerkorv och drack hinkvis med Trocadero. Till efterrätt åt vi gräddtårta och glass så att magarna värkte. Vad jag gav honom i present kommer jag inte ihåg, säkert något helt obetydligt i den mängden av grejor som han vadade runt i efter presentöppningen.

Födelsedagsfirandet avslutades med att vi blev insläppta i ett av de hus som danspalatset förfogade över. Vi kom in i husets nedre våning som bestod av ett enda rum med ett bord som bar på en otroligt stor modelljärnväg som täckte hela rummet. Märklin tåg i olika modeller, hus, affärer, parkeringsplatser med leksaksbilar i plåt av amerikansk modell, järnvägsövergångar, tunnlar, parkmiljöer och åar med rinnande vatten och broar över dem. Tågen gick med jämna mellanrum innan de växlades in i den stora rangerbangården eller stannade vid järnvägsstationen som var ett riktigt praktbygge. Födelsedagsbarnet drabbades tyvärr av ett vansinnesutbrott mot slutet av dagen då modelljärnvägen plötsligt blev strömlös. Vi barn blev skjutsade hem av mamman som såg ut som Jaqueline Kennedy och doftade himmelskt av parfym.

Därmed inte sagt att det var ok att ta hand om familjens utrangerade motorcyklar, även om de bara stod uppstaplade mot ett skjul i väntan på vidare transport till skroten. Men familjens rikedom inspirerade oss att ta hand om motorcyklarna utan att för den skull drabbas av dåligt samvete. Tvärtom tycktes det oss som om vi gjorde en insats för att dessa gamla MC skulle få gå några varv till. Vilket visade sig vara en riktig utmaning.

Att stjäla dem var enkelt. En månbelyst augustinatt låg vi i det höga gräset nedanför kullen som ledde upp till skjulet där motorcyklarna stod. Vi väntade till midnatt innan vi smög oss upp över fältet som sluttade upp mot skjulet där motorcyklarna stod. Jag var rejält nervös när vi började åla oss iväg genom det höga vildgräset, det är en sak att tala om en handling man vill utföra och en helt annan att genomföra den. Mycket snack och lite verkstad kan sammanfatta detta fenomen. Mest påstridig av oss tre som kröp upp för kullen mot skjulet där motorcyklarna stod, var den kompis som skulle härbärgera stöldgodset. Det var mörkt i boningshuset och när vi kom fram till skjulet reste vi oss och började lösgöra motorcyklarna från varandra. En kedja rasslade till, en hund skällde på byn och vi frös till is. Men i boningshuset var det tyst och mörkt och när vi upptäckte att den tredje MC.n var låst på bakhjulet övervägde vi med hjälp av viskningar om vi skulle släpa ”bågen” över fältet. Men den var för tung så vi bestämde oss för att låta den stå kvar. Och det var då som lampan tändes i huset.



Nästa »