Farkoster #22

Foto på en spacklad P1800-kaross.
Efter att bakaxeln rasat på Sveavägen i Stockholms City åkte jag hem och rev ned hela bilen. Foto: Hans Gustafsson

Tillbakablick från en järnvägsvagn del II.

Nattåget mot Hamburg rullade vidare genom natten. Utanför det svarta fönstret drog tyska städer och samhällen förbi, britsen som skulle föreställa säng vibrerade. I mitt inre projicerades en film om Stockholmslivet och det monstruösa projekt som renoveringen av en P1800 från 1963 innebar. 30 tidigare älskare före mig bar ansvaret för denna förälskelses baksida.

Hon var helt slut min P1800 från 1963, utsliten i varenda lager och stel av ålder i både styrleder och krängningshämmare. Denna bil som gav upphov till den konstanta ledvärk vilken bosatte sig i min kropp efter 20 år av renoverande; byten av motor, växellåda, lager och bussningar, stötdämpare och däck. Bromsarna var inte det enda som slutat fungera som de skulle, bromsservot visade ren ovilja när det gällde att lösa sin uppgift, dess stora vakuumcylinder fylldes med olja som hjälpte till med allt utom bromsandet. Servot hade kanske aldrig fungerat? Kaputt. Och när jag tänker på hur många delar som krävs för att få en explosionsmotor att starta, så är det inte helt obegripligt att en bilmissbrukare som jag ägnat 20 år av mitt liv åt att spela Gud genom att försöka väcka liv i olika sorters motorer, var och en ett Frankensteins monster. I fallet med P1800:n var det en slutkörd B-18 motor som fick farkosten att rulla, mer var det inte. Trots varumärket på latin: ”Jag rullar”. I helvete heller.

Pengarna rullade däremot med stadig hastighet i denna farkost. Det P1800:n kostade i form av pengar, svett och svikna förhoppningar vågade jag inte summera, sammantaget skulle denna renoverings balansräkning av tid och pengar gjort vem som helst konkursmässig till både kropp och själ. Alla stopp och katastrofala missöden längs livets motorväg som farkosten gav upphov till blev till ett återkommande mönster som fick mig att ständigt leta efter vägdiken och P-platser att parkera bilfan på. Närhelst den började visa tendenser till att haverera.

Den kontext jag själv levde i under mitten av 1980-talet var inte någon dans på rosor. Uppbrottet från långvården som ”Pottpilot” blev det avgörande steget som knuffade ut mig över kanten in i det flipperspel av kaos och oordning som härskade på psykakuten där jag lustigt nog fick jobbet bara för att jag var man och ansågs tåla en smäll eller två. Med P1800:n som en riktigt opålitlig kompis utforskade jag mysteriet med Stockholms gatunät. Flera gånger körde jag vilse inne i city då jag jag precis som i byn Gud glömde trodde jag kunde gena tvärs över från Klarabergsgatan till Vasagatan. Istället hamnade jag på Vattugränd och for iväg som en flipperspelskula mot Tyresö på en motorväg med avfarter som ledde överallt utom till Björnsonsgatan i Bromma. Södra länken och tunneln ovanför Slussen tog säkert fem fel-körningar innan jag fattade att jag måste svänga av mot Hornstull för att komma ut på Hornsgatan. Rondellen vid Sergels torg var storslagen att åka runt pelaren som liknade en ”Isky” kamaxel med sina nockar längs sidorna, nockar som drev på motorn i Stockholms City. Storstaden var verkligen stor! Läskigt stor med sina överdäckningar som en stackars lantis som jag hade svårt för att lära mig. Jag hamnade på allt fler och fler okända gator och äventyret att ta sig hem växte för varje gång.

Efter branden i Alviksrondellen lämnade jag in P1800:n på bilverkstaden vid T-banestation ”Islandstorget”. Jag hade fått för mig att bilen gick dåligt på grund av slitna ventiler. Något jag läst mig till i ”Teknikens värld”. Suck. En ”Killgissning” lika med ett rejält risktagande då jag inte hade en susning om hur ett topplock egentligen fungerade. Ändå, efter att ha konsulterat mig själv och min mödosamt ihopsamlade erfarenhet av P1800:ns sönderfall, så bestämde jag mig för att det var otäta och felinställda ventiler som fick bilen att gå dåligt. Domen från bilverkstaden vid Islandstorget var inte nådig, en brusten kolvring i treans cylinder orsakade orkeslöshet, tändfördelarens brytare var lika svartbrända som norska tändstickor; ”Fungerer! fungerer icke…” Weberförgasarens lågfartsmunstycke var överdimensionerat och topplockspackningen läckte som ett såll, vilket bara det skulle kosta 3000 kr att åtgärda. Jag vägrade betala, jag höll i plånboken som om det varit en istadig häst på vedbacken hemma på gården. Verkstaden fick nöja sig med att ställa in ventilerna eftersom jag konstaterat att det var felet. Med ett sötsurt leende tog verkstadschefen emot mina surt förvärvade slantar. Ursinnig och 1000 kr fattigare körde jag från verkstaden till Blackeberg och Björnsonsgatan. Motorn gick på tre cylindrar och lät som en slåttermaskin, det rök vitt om avgasröret från den spruckna topplockspackningen och bilen hotade stanna om jag så mycket som hostade. Som om dess makt över mig var total. Så fan heller.

Den helgen ösregnade det. Fly förbannad stod jag utomhus på en parkeringsplats och skruvade svärande över tillvarons djävlighet av topplocket för att kunna montera en ny toppackning. Att det mörknade gjorde inte arbetet lättare. Men efter packningsbytet gick motorn åtminstone rent. Jag hade gett den liv! Jag var Gud! För en dag. Strunt i brustna kolvringar och allt annat som var utslitet på bilen. Och mycket riktigt, när ”Pottpiloten” ”Siouxie and the Banschies” och jag veckan därpå gled fram på Sveavägen för att se och bli sedda, slocknade motorn med en suck mitt i korsningen Sveavägen/Odengatan. Jag suckade över mitt oblida öde och såg upp mot stadsbiblioteket som liknade en stor hatt med sin rundel och undrade varför jag inte valt att leva mitt liv som bibliotekarie?

När rödljuset slog om och bilarna bakom oss ilsket började tuta strömmade kortisol ut i kroppen och små fontäner i pannan gjorde att det sved i ögonen. Jag vred förgäves, gång på gång, om nyckeln till tändningslåset. Men vi hörde bara startmotorns entoniga hackande. ”Siouxie” såg på mig och sa: ”Why doesn´t the fucking car start!?”. Hon var i Sverige för att lära sig nordiska språk vilket var svårt nog, att dessutom behöva lära upp en lantis som mig om hur långvården fungerade var en övermäktig uppgift. Jag förklarade pedagogiskt att vi kört BENSINSLUT! ”Soppatorsk” på ren svenska. På frågan vad vi borde göra? blev jag inte svaret skyldig: ”Vi rullar undan bilfan till trottoaren, sen går jag och fyller på soppa”. Så vi steg ur den stillastående P1800:n och jag vevade ned sidorutan för att kunna styra medan ”Siouxie” tog sats vid bakluckan för att skjuta på den ett och ett halvt ton tunga P1800:n. Att åka sightseeing i Stockholms City med en så lömsk farkost som P1800:n och en tom bensindunk var helt idiotiskt. Snudd på självskadebeteende. Vilket ”Siouxie” markerade med en ironisk grimas när jag manade på henne att ta i för kung och fosterland, vi måste få undan bilen: ”It should work, sa Siouxie.” But it doesn´t, tänkte jag.

Den största insikten jobbet som ”Pottpilot” lärde mig handlade inte om patienternas behov, nej, det viktigaste var att göra likadant som de andra ”Pottpiloterna”; sjuksköterskan Ritva, ”Uskan” Ylva, biträdena Gunhild, Barbro, Sven och Bobo. Så länge jag gjorde som de var jag i hamn. Sa min handledare ”Siouxie”. Att dröja kvar vid en patient för att prata var inte okey, ”gamlisarna” måste få hjälp med att stiga upp, gå på toa eller skjutsas iväg med duschvagnen, klä på sig, äta frukost och sköta magen – alla på samma gång. Stress var bara förnamnet de morgnar jag satt i sköterskerummet där den finska sjuksköterskan Ritva rapporterade att även denna dag var halva det ordinarie gänget sjukskrivna. Timvikarierna som då ringdes in var av ett särskilt slag. Jag fattade inte hur någon kunde sitta och vänta på att bli inringd till ett jobb? Jobba måste man ju?

En av dessa timvikarier, en tjej frågade mig efter sköterskans morgonrapport vilket stjärntecken jag var född i? ”Jungfrun”, svarade jag. Hon suckade av lättnad. ”Jag trodde du var oxe, jag kan inte jobba med oxar! Hade du varit oxe hade jag gått hem”. En annan timvikarie berättade en otrolig historia i förtroende innan vi skulle gå ut för att servera frukosten. Vi hade slitit som djur för att koka ägg, bre mackor, brygga kaffe, sortera allt på frukostvagnarna så att de som hade diabetes inte fick fel mat, vi hade kokat ”Molinogröt”, en gröt som ”skötte magen” på ”gamlisarna”, vi hade blandat juice och fixat te till tedrickarna, lagt rätt antal sockerbitar på kaffekoppens tallrik, tre fullastade vagnar med en frukost som återkom alla årets dagar på avdelningen. Inte ens julafton var ett undantag. ”Du vet jag brukar vicka som nattvak på SöS, BB”, sa timvikarien och drog efter andan innan hon avslöjade sin stora hemlighet; ”En natt på vaket, så hörde jag två nyfödda bebisar prata med varandra!? Jo det är sant, jag hörde dom!” Jag gjorde mitt bästa för att inte börja skratta när hon utvecklade sin teori om att en del spädbarn bar med sig den vuxna ande de haft i föregående liv, och ibland, hos dessa små kunde anden ge sig till känna! Innan den blev deletad av Gud eller vem det nu var som ställde om räkneverket på noll igen. Detta hade inträffat en natt, alldeles nyligen lät timvikarien meddela. ”Vad pratade bebisarna om då?” undrade jag. ”Inte en aning, det lät som spanska, men kan också ha varit Quechua eller Uquinaen, alltså det språk som talades av Inkafolket”, svarade timvikarien avmätt och med det borde jag nöjt mig. Men inte jag inte, på den tiden hade jag alltid en berättelse i förvar, så jag drog skrönan min mormor berättat om det nyfödda barnet som inte sa ett ljud.

Skrönan handlade om en nyfödd pojke inne på sjukstugan i Ronneby. Tidigt 1930-tal. Min mormor hade flera talesätt, men ett av dem karaktäriserar henne rätt bra: ”Den som vill tro måste ha tillräckligt stora skor för att kunna gå på vattnet”. Barnmorskan i mormors skröna Tekla, var en före detta ”änglamakerska”. När barnet förlöstes var det alldeles tyst, det hjälpte inte med den traditionella dask på rumpan, inte ett ljud gav barnet ifrån sig. Då, berättade mormor och lutade sig framåt; ”Då hade Tekla hållit upp nyfödda barnet på sina starka armar, för att sedan fatta tag i ena benet och svänga honom runt i luften, över sitt eget huvud..!” Barnet skrek till. Av smärta, eller skräck? I vilket fall började han andas men blev låghalt då det ben Tekla snurrat runt honom med, växte sig en tum längre än det andra. ”Fan tro´t” sa timvikarien misslynt och gick med snabba steg på ett larm. Jag tänkte för mig själv att det var väl en skröna så god som någon?

En av dessa sommardagar när vi kom upp efter lunchen låg det en spännande, nyanländ patient på långvårdsavdelningen. Vi som jobbade eftermiddagspasset hade passat på att bada innan vi började, nere vid bryggan som låg i anslutning till trädgården på Ljunglöfs slott, snuset ”Ettans” upphovsman. Den nye patienten var lång, 190 cm, vithårig och med vitt välansat hakskägg över de skarpa ansiktsdragen som kröntes av ett par rejäla, mefistofeliska ögonbryn. Han hade varit lärare på Konstfack och som ung hade han tillbringat en hel vinter med målaren X:et i Berlin efter första världskrigets slut. Hans fårade ansikte sken upp när han beskrev för Ritva och mig hur han och X:et stoppat en kasse full med sedlar bara för att handla en limpa bröd. Man kunde köpa allt för utländska valutor, även människor… Det senare ville både Ritva och jag veta mer om men då började läraren istället berätta om vad som utmärker en riktig ”Ekenskis” till skillnad mot ”Söderkisar” och annat patrask.

Den före detta konstfackläraren bar på en obotlig hjärnsjukdom som slog ut område efter område i hjärnan, de slocknade och dog. Det gjorde honom aggressiv och undra på det, en av sjuksköterskorna beskrev sjukdomsförloppet som att hjärnan ruttnade upp inifrån… Han blev alltmer ilsken och med höjda ögonbryn gick han i taket för varje ny åtgärd han tvingades gå med på och som hade med hans integritet att göra, för varje vecka blev han allt svårare att hantera. I slutet av hans tid på långvårdsavdelningen slog han till en ”Pottpilot” som försökte vända på honom för att byta draglakan och då var måttet rågat, han måste flytta. Den enda som ville hålla honom kvar var Ritva. Hon ställde sig på barrikaderna när det gällde denne Ekenskis förflyttning till ”Beckis” eller Långbro. ”De kommer ge honom Haldol och förvandla honom till ett paket resten av det lilla liv han har kvar!” sa hon. ”Flytta honom? Aldrig i livet, över min döda kropp.”

Jag beundrade hennes mod och bjöd hem henne till min lya på Björnsonsgatan. Hon lärde mig tricket med vitlök i nationalrätten spagetti och pastasås; stekt bacon, creme fraiche med Soya för färgens skull och skivade champinjoner på burk. Jag berättade med inlevelse att jag trodde mig om att bära på en stor berättelse, ett konstverk hade slagit rot i min bondska själ! Vilket antagligen var rena fantasierna. Men det lät det bra och passade in i mina storvulna tankar om mig själv. Detta storhetsvansinne! I landet lagom skulle jag förbli en vanlig medelsvensson, trots att jag var övertygad om att jag inte var vem som helst.

Min P1800 som farkost signalerade både rikedom och välstånd, men pengar har inget eget värde till skillnad mot den stora konsten, menade jag, och det var nog då Ritva blev engagerad. Hon beskrev sin pappa som bindgalen i sin strävan efter ett konstnärsliv. Han ville bli författare. Efter oräkneliga refuseringar av manuskript började det så sakta gå upp för honom att drömmen var oåtkomlig. Den skulle aldrig gå att realisera. ”Du vet att när han började dela kaffefiltret på hälften bara för att se hur mycket kaffe som stannade kvar… Då var det en tidsfråga innan männen med de vita rockarna kom.” Sa Ritva. Jag försökte föreställa mig männen i de vita rockarna, det var ingen bild jag ville projicera på mig själv så jag nöjde mig med att konstatera; ”Vem vill bli författare? Verkar ju vara skitjobbigt”. Jag lovade att stödja Ritva i hennes fight för konstfacksläraren och när vi reste oss från bordet kom hon alldeles nära och släppte mig inte med blicken, jag visste inte om jag förväntades bryta tystnaden? Så jag sa ingenting, inte ens när hon puttade ned mig på sängen. Hon knäppte med varliga händer upp mina jeans och jag slöt ögonen, det här var för bra för att vara sant, men om det ändå var sant kunde det bara inträffa i Stockholm… ”Du och jag ska inte ha något förhållande, men tack för proteinerna.” sa hon när hon gick.

Och på långvårdsavdelningen blev det värre. Och värre. Det gick inte att behålla konstfacksläraren som en dag blev hämtad av två ambulanssjukvårdare. Ritva var ledig. Han ömsom jämrade sig och ömsom röt frågan som varken jag eller någon annan på avdelningen kunde svara på: ”Hur ska det bli med mig nu? Vad kommer att hända med mig?” Det var hjärtskärande att se tårarna rinna över de fårade kinderna då ”Ambulansarna” spände fast honom på båren. ”Jag vill inte vara med om detta, vill inte!” sa han och jag tackade gudarna för att Ritva inte var där.

Gissa om Ritva exploderade när hon kom tillbaka och fann rummet tomt, i rent ursinne avslutade hon sin anställning och gick hem samma dag. Missmodet spred sig hos ”Siouxie” och mig på avdelningen, de andra ”Pottpiloterna” var inte helt oberörda men hade lättare att slå ifrån sig lärarens öde. Det skulle komma nya patienter efter honom och han hade ändå haft den stora förmånen att få ligga på eget rum, eller hur?

En varm sommardag dök en pianostämmare upp på avdelningen. ”Siouxie” och jag hade av misstag fått instruktion att ge de patienter som skulle gångträna med arbetsterapeut, laxermedel. Så ”det sket sig” som ”Uskan” Ylva konstaterade när arbetsterapeuten tvingades gå med oförrättat ärende. I stället kom Bibliotekarien och satte sig tillrätta för att läsa högt ur en dammig gammal bok. ”Gamlisarna” kördes dit en efter en och satt sedan i sina rullstolar eller i sofforna med halvslutna ögonlock, kanske drömde de sig därifrån? ”DA”, Dementa Alice var också där och for runt med sin rullstol för att fråga ut den manliga personalen, det vill säga mig: ”Hur många barn har du?” Jag svarade snabbt och lite förläget: ”Jag har inga barn”. Hon såg fundersam ut en stund, sedan sa hon något hon aldrig sagt förut: ”Barn på byn då? Som du inte vet om?” Jag gapskrattade och ”DA” log sitt blida leende, förtjust över den glädje hon orsakat. Den ömhet jag kände då bär jag med mig så länge jag lever. Under min återstående tid på avdelningen bröt hon aldrig sin frågecharad, den bandspelare som hakat upp sig inuti huvudet växlade bara spår en enda gång.

Detta gav upphov till en förtrollad stämning i rummet och samtidigt som Bibliotekarien slog upp ett kapitel för att börja läsa vällde plötsligt tonerna från ett amerikanskt 1930-tal fram och tog rummet i besittning. Musiken kom från pianostämmaren som hanterade det gamla pianots klaviatur med bravur. Och i samlingsrummet reste de sig, en efter en, det vill säga de som kunde resa på sig, och till tonerna av Scott Joplins ”Ragtime” började de dansa. Eller rättare sagt; stulta omkring. Bibliotekarien slutade läsa, ett förklarat skimmer drog över hennes rundnätta ansikte, hon slog igen boken med en smäll, började resa på sig men satte sig tillrätta igen och bara log. Precis som jag och ”Siouxie”. För första gången såg vi ”gamlisarna” som de människor de var, precis som vi hade de minnen av ett liv de levt en gång. Pianostämmaren rev av några stycken och tackade för sig, lämnade ett välstämt piano och följdes av applåder hela vägen ut från avdelningen. ”Siouxie” och jag lovade oss själva för hundrade gången att vägra långvården när vi blev gamla. Hellre dö i en vilt sladdande bil mot en bergvägg. Ridå!

Kräftskivan i den nyanställda sjuksköterskan Fannys villaträdgård i Bromma hemsöktes av den mest fasansfulla stank. Och framför mig på bordet med den vita pappduken låg en splitterny Uridom. Jag hade fått den som avskedspresent av mina kollegor ”Pottpiloterna”. Jag behövde inte vara blyg utan kunde använda Uridomen närhelst jag blev kissnödig. På psyket dit jag var på väg, gjorde ju alla ändå som de ville, menade ”Pottpiloterna”, inte utan en viss sarkasm. Framför mig stod också ett skinande vitt, nytt plastbäcken med prinskorv i, de såg ut som små bajskorvar där de simmade runt i pissgul Pommac. Detta attribut till det bukoliska var även det en present fylld med ironi då jag hade svårt för att uttala ordet korv, som i Blekinge uttalas; ”Kåv”. Och det tyckte ”Pottpiloterna” var så roligt så. Därför hade de beställt hem ett nytt bäcken för att visualisera vikten av att kunna språket i den tillvaro jag stod i begrepp att lämna.

Jag drog efter andan när vinden vände. Doften av surströmming var långt värre än den diarré som då och då slog till mot avdelningen och sprayades bort med skogsdoft på flaska. Surströmmingen fick mig att tänka på utedass, latrinerna i lumpen, brända lameller och jag vet inte vad. Jag sökte frenetiskt efter något att fokusera blicken på, men återvände hela tiden till bäckenet med korvarna. Vid mer än ett tillfälle på avdelningen hade jag fått klippa loss klänningar med sax på gamla kroppar som fått för mycket laxermedel och gjort på sig. Och min handledare ”Siouxie” var inte där, jag saknade henne jättemycket. Hon hade lämnat Sverige och åkt tillbaka till London. Vi hade tillbringat sista natten i hennes lägenhet i Kista och jag hade fått ett smakprov på vad hennes ”Magic hands” kunde åstadkomma. Sinnligt skönt var det och vi åt upp all hennes ”Jelly” till frukost. Utan ett spår av sentimentalitet skildes vi åt, vi skulle ses igen, lita på det.

Jag såg som i en dimma hur sjuksköterskan Fanny, ”Uskan” Ylva, biträdena Gunhild, Barbro, Sven och Bobo höjde sina glas mot mig samtidigt som lukten av fermenterad fisk fick mig att tänka på den gången ”Siouxie” och jag ”plockade” Ester. Det krävs en hel del mod att med plasthandskar rensa en gammal tarm på innehåll. Och kanske var vår prestation så motbjudande att när vi därefter spänt fast Ester på toastolen med ett säkerhetsbälte, fullständigt glömde bort henne. Men det kan också ha berott på att en annan av ”gamlisarna” fick blodstörtning och sprutlackerade hela väggen i det rum han låg i. Oförlåtligt var det i vilket fall som helst att glömma bort Ester, men vi hade sedan en tid tillbaka slutat gå på hennes ständiga falsklarm så hon blev sittande på toa hela den dagen.

Än värre var att jag hotade henne med transport till ”Beckis” om hon inte slutade använda larmet som om det varit en trycknappsautomat i en gammal amerikansk femtiotalare. Efter denna självrannsakan var jag nära att kräkas över hela bordet. Att gå ut på toa och spola av ansiktet hjälpte upp situationen och jag bestämde mig för att hålla ett tal. Av alla anekdoter jag radade upp inför mina kollegor ”Pottpiloterna”, skulle det räckt med hälften för att göra oss till bättre människor.

En episod jag valde att inte berätta i mitt sockersöta smickertal till ”Pottpiloterna” var löständerna i Josefines rygg. ”Gamlisarna” låg på fyra-salar och när någon mådde sämre än de andra så följde hela gänget med i nedåtspiralen. Vi hade en sal som var ett undantag, där alla fyra var ”paket” och därmed inte kunde bli sjukare. Förutom Josefine kunde de andra tre varken tala eller göra sig förstådda på grund av stroke, afasi, demens och eftersom de var multisjuka bredde förstås liggsåren ut sig. Josefine var bibeltokig och kunde verser om både Satan och Leviathan utantill, fick hon hålla i en bibel så var förbannelserna där, särskilt om en ”Pottpilot” skulle hjälpa henne med något. Bredvid hennes säng låg ett ”paket” som fått händer och armar lindade då hon åt sin egen avföring…

Josefine däremot var väl inte vid sina sinnens fullständiga bruk men väl medveten om sin belägenhet och följaktligen beredd att ta strid för att komma ur den. Njurformade rostfria skålar, Decubal handkräm, tandkräm, handdukar, draglakan, blöjor och haklappar for all världens väg när hon började veva med sina tjocka armar. Och den kvällen ”Siouxie” och jag skulle byta blöjor på henne i sängen gick det mer vilt till än vanligt. Vi klarade av allt utom att få henne att ge oss sina löständer. När hon var nära att bita av ”Siouxie” hennes ena finger slutade vi med våra försök. Och dagen efter, när vi vände henne i sängen så satt tänderna fast i ett rejält bett i hennes ena skuldra, vi fick lirka loss dem med en pincett.

Jag avslutade talet till ”Pottpiloterna” med konstaterandet att doften av surströmming kunde verkligen döda både liv och matlust. Frågan var om inte den passerade kosten på avdelningen smakade bättre? Alla föll genast in i matsedlar och recept på den mest vedervärdiga blandningen, som att t.ex passera oxfile och bearnaisesås, potatis och grönsaker i en enda röra. En händelse som jag inte heller berättat om i mitt tal till var när jag för första gången fick gå ned i kylrummet för att se en död människa. Den döda var Anne från Linköping, en varm och rolig kvinna som varit en av de få ”gamlisar” jag fäst mig vid på avdelningen. Hon hade ett sätt att säga; ”Säger du det?” som alltid fick mig att börja skratta, vare sig det handlade om att byta blöjor eller gå på toa. En natt somnade hon in utan att vakna mera och på morgonen fick jag hjälpa till med att desinficera och bädda rent i den säng hon upprätthållit sin sista tid. Jag sörjde men var också på ett sätt trygg inför hennes möte med Karon och färjan över Styx. Jag saknade den humor hon förmedlade och när jag blev tillfrågad om jag ville besöka henne en sista gång i kylrummet nere i källaren, sa jag ”Ja det vill jag”. Besöket var en del i ”Pottpiloternas” utbildning, vi skulle veta hur döden såg ut.

I ett rum där väggarna bestod av rå cement, med dörrar tunga som bly blev jag insläppt. Hon låg på en bår insvept i vita lakan. Hennes ansikte hade samma färg som cementen och hennes kropp under det vita tyget var stel, som ett föremål, en skulptur. Själen, eller livsanden om man så vill, hade lämnat henne. När jag stod där i begrundan inför hennes stoft, kom det för mig att Anne lämnat sin jordiska farkost, en grå massa av muskler, stelnat blod, ben och vävnad inkapslade i en säck av hud var allt som återstod. Isgrått och tyst, stelt och orörligt. Jag började frysa och gick lättad ut igen till livet på den böljande gröna gräsmattan i solen utanför kylrummet. Döden behövde inte vara mer än så här, en själ lämnar sin kropp som blir grå när medvetandet försvinner.

När jag och ”Siouxie” återigen åkte på Sveavägen i slutet av den sommaren vi jobbade som ”Pottpiloter”, hördes ett genomträngande, ylande tjut i trafikbruset. Vi såg hur gående på trottoarerna vände sig om efter oss, ett sådant hjärtskärande lagerljud hade de inte hört förut. Det var bakaxeln som ylande talade om att lagerna i transmissionen skurit, det slamrade om pinjongen men det var kronhjulet som stod för ylandet. Ett oljud som försvann lika fort som det kommit så fort bilens hastighet översteg 90 km/h. Märkligt!? Detta ledde till att på 50-sträckorna blev mitt framförande kriminellt då bilen fortsatte i mer än 90 knyck, jag stod inte ut med det tjutande ljudet! Jag måste hem till byn som Gud glömde och byta bakaxel. Som om det handlade om att byta skjorta. Men hem skulle jag. Jag hade nämligen löst en av livets stora gåtor. Vad gör man när ens arbete och livsuppehälle känns outhärdligt? När man inser att ensam kan man inte förändra villkoren för sig själv eller de andra ”Pottpiloterna”. ”Pottpiloter” vars fackliga krav på förändring innebar högre lön men sällan eller aldrig bättre arbetsförhållanden. Svaret på frågan var enkel – gå med i en annan fackförening eller byt jobb! Och som utpräglad individualist, gick jag vidare i karriären genom att säga upp mig som ”Pottpilot” för att istället satsa på att bli ”Tokmotare”.

Hemma i byn som Gud glömde bestämde jag att P1800:n denna gång skulle bli svart för att motsvara sitt rykte. Den mekaniker jag körde med min fars Ford till på vinst och förlust bodde i Skruv. En av dessa resor en bilmissbrukare då och då gör för att hitta en frälsare som kan reparera det som egentligen inte längre går att reparera. Min frälsare hade jag fått tips om på Volvo i Växjö. Det fanns ingen nu levande mekaniker som kunde fixa till bakaxeln på en P1800, det var det första mannen bakom reservdelsdisken talade om för mig. Men, det fanns hopp! Han kände nämligen till en person som bodde i Skruv och som hade renoverat en ”Spicer” bakaxel och lagt in en lägre utväxling än original, vilket innebar att bilen blev snabbare!

Efter bytet av bakaxel så gick det inte att undvika bytet av andra slitdelar i drivlinan. För när man investerat i en nyrenoverad del så blir hela bilen i skriande behov av andra delar. Dyrt är bara förnamnet och när man investerat i en nyrenoverad bakaxel då går det inte längre att sälja av vraket för drickspengar bara för att bli av med det, investeringen måste bära sig. Och då köper man fler nya delar som lagras på de andra, vilket till slut gör det omöjligt för en person med heltidsarbete att hinna montera på bilen. Delarna skulle kräva flera års renovering. I det skedet formuleras ofta genialiska annonser med texten: ”Raritet säljes P.G.A. sjukdom”. Är det en ärlig själ som annonserar kan det se ut så här: ”Nu orkar jag inte längre. Blivit av med garaget, drabbats av en dödlig sjukdom men vill fortsätta om inte rätt person för att ta det här unika kulturarvet i hamn dyker upp! Massor med delar följer med denna raritet!”. Men vem som ska sätta dit dem står skrivet i stjärnorna.

Här lämnar jag nattåget på väg mot Hamburg och mina hågkomster för att återvända till Focault och vansinnets historia, och mina förväntningar på farkosterna. De rullande tingestar som tog mig framåt i det lilla liv jag levde. Och på tal om förväntningar; mitt arbete som ”Pottpilot” skulle ju vara lättare än jobbet på fabriken eller hur? Det var det absolut inte. Tvärtom. Både muskler och hjärna fick jobba mer med tunga lyft och att varje dag möta människor som lever på lånad tid, kräver psykisk styrka. Att jag själv lider av megalomani vet jag nu, men då visste jag inte att den sjuka som kallas storhetsvansinne hade tagit mitt neurotiska sinne i besittning. Ett sinne som i min osäkra ställning på den så kallade arbetsmarknaden, såg P1800:n som en ekonomisk trygghet i en osäker värld. Egentligen var den dock inte vatten värd. Men den var min och som farkost betraktad var den ovanligt vacker. Fast den egentligen bara var ett skal fyllt med skrot invändigt. Ett skimrande dårskepp. En flygande Holländare vars spant och bordläggning behövde bytas ut för att få mig att sväva fritt i färden upp från botten av det renoveringsträsk jag befann mig i.