Farkoster #21

Foto på vit P1800 från 1963.
Min vita P1800 mot den vanliga fonden av min fars vedhög.

Tillbakablick från en järnvägsvagn – del I

Jag satt och blickade ut genom fönstrets svärta på nattåget till Hamburg. Jag var äntligen på väg ut i Europa. Så klart att det kändes spännande att åka med denna kollektiva farkost genom sommarnatten, men tyvärr, det är inte tågluffen denna blogg ska handla om.

Sova gick inte så jag ägnade mig åt att blicka ut mot det svarta fönstret som lystes upp av de förbipasserande städernas gatljus. Samtidigt tänkte jag tillbaka på de två år jag tillbringat i huvudstaden och de farkoster som tagit mig dit. Denna blogg bygger på en dialektisk metod där en ung mans tillbakablickar från en järnvägsvagn på väg mot 80-talets Europa, ställs i relation till det skeende som har varit och det som komma skall. Som han inte har en aning om. Men då, i järnvägsvagnen är han lyckligt ovetande om den höstmorgon då den roströda PV:n knäar och bryter ihop på väg mot närradiostudion i Teleborg, Växjö.

Efter att ha tjänat ut som flyttbil fortsatte nämligen den roströda PV:n som bruksbil under hela min studentkarriär. Och som student ägnade jag mig åt studierna med en sällan skådad energi, att lägga tid på fritiden för att meka med PV:n var inte prioriterat. Något jag ångrade den dag den övre länkarmen gick av i framvagnen. Vid rödljuset i Växjö pekade det ena hjulet mot Domkyrkan och det andra mot Brokvist kafé. Jag lyckades krångla ut bilen i vägrenen, stängde av motorn och smällde igen dörren för att sedan springa mot bussen uppe på torget för att hinna i tid till sändningen. Som första låt spelade jag ”Early morning wake up call” med Flash and the Pan. ”Blixt och dunder”, för studenterna. Klockan 07.00 på morgonen. Budskapet var tydligt; Upp med er för helvete!

Det var också samma roströda PV som kördes i slutet av min karriär som ”Tokmotare” på Karolinska Sjukhuset. Den hade fraktat mig och ett helt gäng patienter från psykakuten till en simhall i Solna. Genom Stockholms hektiska och brusande trafik åkte jag med en bil full av människor som kunde hamna i en akut livskris när som helst, börja hyperventilera eller kanske kasta sig ut på gatan för att göra slut på sitt lidande. Vi mådde dock ypperligt och åkte i en bil vars länkarmar var så fastrostade att en av dem till slut skulle gå av, tänk om det hänt inne i city..! Med min vilda fantasi kunde jag mycket väl tänka mig att bilen var i dåligt skick, och visst fanns det risker med att köra patienter i en gammal PV, men att den kunde vara livsfarlig slog mig inte.

På nattåget mot Hamburg däremot insåg jag att mycket av det som hänt mig de två åren i huvudstaden berodde på en annan skrotbil. Min egenhändigt renoverade P1800 från 1963. Jag tänkte tillbaka på allt jag gjort för att få den att rulla, en del bra åtgärder, en del dåliga vilket var orsaken till flera missöden som inträffade med denna sportbil. Men även utflykter och bilfärder då den gått förvånansvärt bra trots min renovering, kom för mig. På så sätt färdades jag i tanken med mina livserfarenheter i backspegeln på väg med nattåget mot nya äventyr i Hamburg.

Där skulle jag träffa en söt flicka på ett torg som pratade tyska (konstigt?). Vi skulle umgås med teckenspråk och utväxla blickar av ömsesidig förståelse innan jag drog vidare till Amsterdam (åt på restaurang bevakad av en Doberman Pinscher och blev så magsjuk att vid ankomsten till London säckade jag ihop och blev sängliggande ett helt dygn i vandrarhemmet invid S:t Pauls Cathedral. Virade in mig i en kvarlämnad filt och talade om för personalen som envist hävdade att alla skulle vara ute senast kl. 10.00 på morgonen; att jag skulle dö om de flyttade mig. Blev sedan bryskt väckt framåt eftermiddagen av ägaren till filten som skrek att jag tagit hans filt och hans säng och det var bara för mycket! Jag hade stulit hans hem, så jag flyttade upp i överslafen och gav motvilligt tillbaka filten samtidigt som jag beredde mig på att dö i feberfrossa), Paris (där jag trodde mig ha förhandlat fram ett dubbelrum för samma kostnad som ett enkelrum med min stappliga skolfranska, tji fick jag och blev förstås förbannad men betalade snällt när hotellpersonalen hotade med polis), Valencia (där lade jag mig på stranden och somnade för att vakna upp sönderbränd, åtföljd av skrattande spanjorer och turister hela vägen till hotellet där jag fick rådet att olja in mig i en liter olivolja för att sedan sova och vakna av brännsår som sved som eld), Venedig, (svindyrt ställe där jag levde i tre dagar på två kalla pizzor, inte mycket större än nittiograms hamburgare och vid ankomsten tvingades lägga pengar på att supa bort en snacksalig idiot till landsman som åkt i samma kupé på tåget och i sitt försök att imponera på två tjejer i samma vagn beskrev sitt yrke som; ”I´m a Swedish cock”. Punkt. Varpå tjejerna fnissande svarade; ”We know, we know…”). Och München på tillbakavägen för resan mot Rödby/Puttgarden (mina resecheckar tog slut i München varför jag tvingades tigga i vagnarna för att få ihop ”Supplemento” samtidigt som den tyska konduktören gick efter mig och skrek: ”Nächste Station raus!”). Den sista sträckan blev ett tappert försök att lifta hem de två och en halv milen från Ronneby till byn som Gud glömde. Och eftersom solen lyste med sin frånvaro konstaterade jag högt vilken ”dumskalling” jag var som gick 2.5 mil med en 20 kg tung ryggsäck. Om allt detta ska denna blogg inte handla om.

Nej, den handlar om det stadium av bilägandet då man bör sälja sin farkost. Om jag hade sålt P1800:n då den var vit och oskuldsfull, då hade jag besparat mig mycket elände, pengar, tid och svordomar… ”Du får vad du betalar för” var en sentens som jag inte hade råd med. Jag betalade glatt tre tusen kronor för ett vrak som påstods ha haft 9 älskare…före mig. I själva verket handlade det om minst 30. Strategin var glasklar; bilen skulle renoveras av mig själv till en ringa kostnad och fort skulle det gå. Som med de flesta bilar i början av ett förhållande kändes konstruktionen solid, vilket kan ha berott på de 9 kg tennspackel som använts på bakskärmarnas fenor. (De tennspacklades på fabriken för att få bilens linjer att stämma). Men snart skulle kärleken till denna bil falna. Hade det varit möjligt att stämma säljaren för vilseledande information hade jag gjort det.

Efter en tids skruvande, där jag gjorde misstaget att plocka ned hela bilen på en gång, stod jag inför uppgiften att sätta ihop den igen. Utifrån hopsamlade delar och det går åt mycket delar för att sätta ihop en bil. I det skedet insåg jag hur sönderkörd, upprostad och utsliten P1800:n var i allt väsentligt, det enda som höll måttet var dragkroken. Det var med andra ord läge att ge upp. Men inte jag inte. Under de 20 år jag ägde bilen bytte jag ut all plåt utom motorhuven, bagageluckan och taket. Sic.

Till skillnad mot Helgonets P1800 (som tävlade mot fullblod som Aston Martin..!) var min en riktigt slö sportbil med dragkrok. Som lök på laxen konstaterade min far; ”Den bilen får du aldrig ihop Poujk”. Trots detta eller kanske just därför, så ångrar jag inte affären och allt mekande som den resulterade i. Jag hade gjort likadant igen om jag fått chansen. Visst, P1800:n ägde mig i 20 år och den var ett nyckfullt, rullande renoveringsobjekt som upprätthöll ett långvarigt bilmissbruk vilket gjorde att vänner svek, kvinnor blev avpolletterade eller sa självmant upp relationen med mig och denna förfärliga bil, familjen blev alltmer oresonlig så fort P1800:n kom på tal, pengarna sinade, bostäderna kom och gick, den enda som var kvar likt en trofast gammal vän, var P1800:n. Och det var jag som ägde denna stundtals dödssjuka vän som överlevde allt från njurbyten (förgasarna) till stora hjärttransplantationer (motorbyten) och en spräckt mjälte (överväxellådans aluminiumhölje gick av…). Att P1800:n överlevde trots mina mediokra insatser inom plåtkirurgins breda fält och en förkärlek för att agera som professionell hobbymekaniker är ett under. I vilket fall bar jag inte ensam skulden, ”P” står nämligen för prototyp enligt min mening. Läs mer om den utbytestaktik som tillämpades för att hålla denna Pelle Petterson-ritade farkost vid liv på; www.hangus.se.

Så vad hände under mina knappa två år i Stockholm? Det första misstaget jag gjorde var att ta upp P1800:n till Stockholm. Jag hade gjort supersnabb karriär som ”Pottpilot”, och baktanken med P1800 som attribut till mitt eget otillräckliga och neurotiska jag, berodde på bristen på tjejer och längtan efter kärlek. Riktig kärlek. Och var det någonstans det fanns tjejer så var det i vården.

Det andra misstaget var min uppfattning om jobbet som ”Pottpilot”. Att vara anställd i vården måste innebära ett lättare och behagligare jobb än att stå och svetsa bakaxlar på Volvos två-skift? I verkligheten var det precis tvärtom. Det tog inte lång tid innan jag längtade tillbaka till pausrutan på Volvo med dess lager av ”FIB-aktuellt”, till skillnad mot ”Året Runt” och ”Vecko-Revyn” på långvården. Jag saknade det tysta kamratskapet som byggdes upp mellan fabriksarbetarna, istället blev jag tränad i dag för dag slänga käft med de äldre i personalen som lät mig veta mer om bajs och ”Gamlisars” sätt att sköta magen än jag trodde var möjligt. En engelsk tjej som jag omgående döpte om till ”Siouxie and the banshees” var min handledare, hon kom från London och var några år yngre men väl förfaren i de flesta av livets alla konster. ”Siouxie” hade en dödslista på de ”Gamlisar” som borde få gå bort så fort som möjligt. För deras egen skull så klart, inte vår!

Redan första kvällspasset blev jag tilldelad ett vitt plastbäcken med en gulbrun sörja i, där det låg något som liknade mollusker och flöt; ”Gå och töm det här i sköljen”, sa sjuksköterskan. Jag skyndade mig ut i sköljrummet och hann spy innan jag slog ut sörjan och smällde igen locket och tryckte på rengöringsknappen. När jag kom ut från sköljrummet log jag ansträngt mot alla jag mötte i sjukhuskorridoren. Ingen log tillbaka.

Men det fanns saker som underlättade. Allt det som de kvinnliga vårdbiträdenas vita rockar hade svårt att dölja till exempel, eller de eldrivna lyftarna ovanför sängarna. De senare var till för de som tillbringade sin tid sängliggande, de utgjorde nästan hälften av avdelningens 26 patienter. Inga tunga lyft här inte! tänkte jag. Men de två killarna som gick på det andra skiftet bevisade motsatsen. De lade avdelningens 26 patienter (med början kl. 15.00 på eftermiddagen…) på en dryg timme. El-lyften tog för lång tid, det gick mycket snabbare att själva lyfta upp patienterna i sängarna.

När jag själv skulle använda el-lyften för första gången var det för att byta blöjor på avdelningens stammis som legat på avdelningen i 15 år. ”Siouxie” hade bett den gamla att gissa min ålder och hon slog direkt till med 39 år… Med en högljutt skrattande ”Siouxie” som konstaterade att jag bara 23 var mitt självförtroende på väg att rasa samman. Ännu värre blev det när den gamla snörpte på munnen och frågade var jag kom ifrån och vilken utbildning jag hade? ”Jag kommer från byn som Gud glömde”, sa jag. ”Gud glömmer väl inte? Du är väl åtminstone utbildad undersköterska?”. ”Ånej, inte jag inte!” sa jag och log; ”Jag har ingen utbildning alls, men har kört större traverser än den här på Volvo lastvagnar, så du behöver inte vara rädd”. Kärringens ansikte var som ett surt astrakanäpple när hon åkte genom luften för att landa i rullstolen. 39 år…Här blir jag inte långvarig, tänkte jag.

Jobbet som ”Pottpilot” hade jag fått genom att ringa runt till sjukhusen som sökte långvårdsbiträden i AF:s tryckta utgåva av ”Platsjournalen”. Mitt första telefonsamtal (Råcksta sjukhus) inleddes med en fråga som skulle bevisa hur sympatiskt inställd jag var till att lära mig mera om vårdyrket: ”Vad gör ett vårdbiträde egentligen?”. ”Klick.” Kopplingston. Blackebergs sjukhus däremot tog emot mig med öppna armar eftersom jag inte ställde dumma frågor och höll inne med stupida infall som hade en tendens att hoppa ut som små grodor så fort jag öppnade käften.

Första dagen på nya jobbet, på väg med tunnelbanelinje 18 till ”Islandstorget” berättade jag uppsluppet om min stora tur för två sömniga Stockholmare som satt mittemot mig. Jag skulle börja arbeta som vårdbiträde! Eller ”Pottpilot” om man så vill. De såg bekymrade ut och tittade åt varsitt håll så jag tystnade men tog upp tråden igen då de gick av i station ”Stora Mossen”. ”Hej på er!” sa jag till de två nya som tog plats. ”Vilka namn ni har på stationerna!” sa jag. ”Det är ju nästan som hemma i byn, där har vi många som är uppfödda på mosspotatis. ”Stora mossen”, har aldrig hört något så kul, ha ha ha..!” Skrattade jag högt? Jajamen. Sedan lutade jag mig fram och berättade utförligt om mig själv och mitt nya jobb. Inte förrän jag steg av ropade en passagerare efter mig: ”Fattar du inte att folk vill vara ifred på T-banan!? Berätta om ditt jobb, det är sekretess i vården din byfåne…” Ska du ha stryk? var min första tanke och jag ville springa efter honom, men sedan insåg jag att han lärt mig något. Tunnelbanan, eller ”Bunneltanan” som jag kallade den, var en fredad zon och den åkte man minsann inte med för att träffa nya kompisar eller för att det var kul. Den åkte man till jobbet med.

Med denna insikt stövlade jag ombord som en annan ”Crocodile Dundee” på SL-buss ”113” vid station ”Islandstorget”. En ringlinje som tar fem minuter till sjukhusets hållplats åt rätt håll och en timme i motsatt riktning. Vilket håll åkte jag? Jajamen. Jag missade de två första timmarna av den tvådagars video-utbildning som alla ”Pottpiloter” måste genomlida, men det gjorde inte så mycket. Videofilmerna handlade inte om den verklighet vi ”Pottpiloter” skulle ge oss ut i. När jag tog mig tid att se mig omkring i salen bland oss nyanställda, insåg jag att jag var ensam kille bland ett tjugotal tjejer. Ingen av dem det minsta intresserad av mig. Jag tröstade mig med att på Björnsonsgatan i Bromma stod P1800:n och väntade.

En av ”Pottpiloterna” hette Jonny, en stor norrman som var över 1.90 cm lång och bar på ett magnifikt hårburr, ”Afrokrull” som vi sa på den tiden. Jag som var i full färd med att tappa allt mitt hår var minst sagt avundsjuk. Men det som uppvägde var att Jonny var kille och han var i samma ålder som mig. En kompis helt enkelt. Han var kul och sa ”morsomme” om det mesta han råkade ut för vilket gav mig den briljanta idén att bjuda på en åktur i min kultbil. Den bakomliggande anledningen var det faktum att Jonny var flickornas ”Laban” om man fick tro Pugh Rogefelts låt. Jonny tyckte det lät ”morsomme” att åka P1800 ända tills han tog plats i den trånga kupén och slog huvudet i taket. Hans Afrokrull hamnade på sniskan och han var tvungen att böja rejält på nacken för att inte skava av det. Men skit samma! tänkte jag, han skulle få den stora äran att ge mig lite av sin egen status. En kille som Jonny ville tjejerna vara med och någon av dem kanske då och då kunde tänka sig att också vara med mig?

Allt var som vanligt otroligt genomtänkt och jag svarade på Jonnys frågor så gott jag kunde i allt det larm som en gammal bil orsakar när den går i trafik. Till slut insåg Jonny att det var svårt att göra sig hörd och vi åkte i tyst samförstånd ända tills det började ryka från instrumentbrädan. Vi kom från Stockholms City och var på väg till Blackeberg. Sergels torg och rondellen där var riktigt ”morsomme” att åka med P1800:n i, men när det tog eld i bilen var det inte så kul längre, vi var mitt i Alviksrondellen. ”Hva lukter brent?” undrade Jonny. ”Sladdarna! Det brinner..!” svarade jag, som om det var något som inträffade dagligen. ”Hva skal vi gjøre da?” undrade Jonny. ”Ut! ut för helvete!” skrek jag och la upp bilen på vägrenen samtidigt som bilarna bakom oss tutade ilsket. När vi slängde upp dörrarna spred sig den svarta röken från instrumentbrädan ut i den ljumma sommarkvällen.

Någon tid senare gjorde Jonny något förfärligt vilket fick mig att tänka på andra världskriget och säga upp bekantskapen med honom ögonaböj. Utan att för den skull tala om varför. Vänskapen fick glida iväg på samma bananskal som den kommit ifrån.

Där jag satt i tågvagnen på väg mot Hamburg var detta en episod jag helst ville glömma, men det gick inte. Även nu, drygt fyrtio år senare minns jag det hemska övergrepp Jonny och jag deltog i utan att jag sa ifrån. Jag skäms fortfarande för min tystnad och kan inte skylla på oerfarenhet av livet i allmänhet och storstan i synnerhet. Jag var väl bevandrad i humaniora och det som civilisationen kräver av oss människor, jag hade läst den klassiska litteraturen, allt från ”Bill och Ben”av Marshall Grover till Eric Maria Remarques, ”Vid västfronten intet nytt”, ”Den unge Werthers lidanden”, av Goethe, ”Bekännelser” av Jean Jaques Rosseau, Voltaires ”Candide” till Rabelais ”Gargantua” vilken fick mig att skratta hejdlöst, medan ”Holocaust” och de ryska pogromerna skapade en avsky hos mig som om det bara var jag som insåg att detta brott mot mänskligheten var oförsvarligt, kort sagt; Jag visste mycket väl skillnaden på rätt och fel är när det gällde min nästa.

Visst gick det fort, det Jonny gjorde, men efteråt hade jag minsann tid att reagera. Men det enda jag sa när jag insåg vad han gjort var något i stil med; ”Nej men ta bort svampen!”. Kanske till och med skrattande..? När jag i själv verket borde talat om för honom hur fel det var. Man får inte göra så mot en gammal människa! Inte mot någon människa för den delen. Och för att börja från början handlade det förstås om en farkost. En farkost som kallades duschvagnen på långvården. Avskydd av flertalet – oönskad av ett de flesta på avdelningen.

Dess färg var blå och den bestod av en stålställning som bar upp den blå plast där patienten låg medan vi duschade. Den gick på fyra låsbara gummihjul och kördes av två ”Pottpiloter” för att kunna duscha de som var ständigt sängliggande. Jonny och jag kom in på en av fyra-salarna den morgonen och vi hjälptes åt att klä av patienten som var en kvinna i 70-års åldern. Hon började skrika redan när vi kom in med vagnen, hon visste vad som komma skulle och hatade att bli duschad. Afasi gjorde att hon inte kunde göra sig förstådd med hjälp av tal, det hade hon förlorat och hennes enda motmedel var att skrika. Rakt ut och högt, mycket högt. För att undvika onödig panik på avdelningen draperade Jonny och jag fort ett badlakan över henne och sedan rullade vi ut vagnen i full karriär genom korridoren på väg mot duschrummet.

Hon skrek oavbrutet och riste sitt svarta hår även när vi satte igång med att tvätta henne och lät duschen svepa över hennes gamla kropp. Jag kommer ihåg hur hon ryckte upprepade gånger i katetern som inte släppte, det måste ha gjort fasansfullt ont. Skriket som escalerade och fick ännu mer volym i det kaklade duschrummet var till slut olidligt. Så medan jag höll i henne och tvålade in kroppen tog Jonny en tvättsvamp som han tryckte in i munnen på henne. Det blev tyst. Otäckt tyst. Resten är historia som tyvärr upprepades varje gång duschvagnen kom, dock utan svamp. Det var det bara Jonny och jag som visste om vad som hänt. Och hur hon skrek.

Tyvärr har jag en benägenhet att stelna, bli oförmögen att göra något, stå som fastfrusen utan handlingsförmåga, i sådana händelser som med duschvagnen. Direkt drabbad av insikten att det som hände var dåligt, riktigt dåligt. Och även om det inte var jag som använde tvättsvampen för att få stopp på det outhärdliga skrikandet var jag medskyldig. Jag var där och borde ha gjort något. Gud vet att mitt dåliga samvete snart började jämföra Jonnys handling med Nazisternas duschar i koncentrationslägren. Varför hade jag inte reagerat? Det hade ju hänt! Ungefär som i plugget när man fick en dräpande kommentar av en hånfull slyngel och en stund efteråt kom på; det skulle jag sagt! Så skulle jag svarat! Så här borde jag ha gjort; jag borde ha gått till sjuksköterskeexpeditionen och anmält mig själv och Jonny till sjuksköterskan. Men så skedde inte.

På nattåget mot Hamburg bestämmer jag mig för att glömma hela händelsen, den skulle få sjunka djupt ner i mitt undermedvetna tills jag förträngt den så pass att jag inte längre mindes den. Hade det verkligen hänt? Var det jag? Men minnet finns där och det som hände det hände, oavsett vad jag tänkte eller hur jag handlade. Och hågkomsten fick mig att inse min egen otillräcklighet, jag var inte bättre än någon annan. Smärtan du tillfogar andra glöms inte bort. Inte av dig själv och inte av de andra.

Efter incidenten med tvättsvampen var jag anpasslig till självutplåning. Men redan första veckan hos brorsan på Hornsgatan, hade jag bidragit till att förstöra en hel lägenhet på sjunde våningen där han bodde. Det började när jag var på väg ut mot hissen, då en sliten, mager typ med långt, smutsigt hår kom emot mig i korridoren och frågade om jag möjligtvis hade en skruvmejsel? En stor skruvmejsel. ”Inte jag, men brorsan har en!” sa jag, glad att hjälpa till.

Den kvällen kom brorsan hem och berättade att några lägenheter längre bort i korridoren, hade en pundare brutit upp låset med en skruvmejsel och förstört en hel lägenhet genom att fingermåla hallucinationer på väggarna med sitt eget blod. Köksinredningen var sönderslagen; krossat porslin bland möbler, dörrar och skåp som var förstörda. Jag förstod direkt att det var brorsans skruvmejsel som använts och erkände mitt misstag. Det var inte så att jag riskerade att åka ut, men när brorsan skrattat färdigt fick han sig en tankeställare om bristen på medfödda egenskaper hos lillebror vilka behövdes för ett liv i storstan. Turligt nog fick jag jobb redan första veckan och brorsan behövde inte längre känna det tunga ansvaret för mitt liv.

Umgänget med honom lärde mig dock mycket. Han åkte en ”Brittish racing green” MGB Sportster från 1965 och när jag den första sommaren som ”Pottpilot” i Stockholm körde upp min vita P1800, en varm sommarkväll, lekte vi ”följa John” med bilarna. På så sätt skulle jag lära mig att hitta i stan, vilket ledde till att vi kom ifrån varandra vid ett rödljus. Det tog flera timmar innan jag hittade hem till lägenheten på Björnssonsgatan i Bromma som jag fått via Landstingets ”slavkontrakt”. Det kallades ”slavkontrakt” eftersom lägenheterna endast var till för vårdanställda. Och den dagen man sa upp sig var man både arbetslös och bostadslös. Yuppie! Eller Yuffie rättare sagt.

Efter intermezzot i Alviksrondellen var jag även nära att bli billös, inte på grund av branden som tagit med sig hela innerbelysningen, utan på grund av att bilskrället inte startade. När den till slut gick i gång så hackade den och gick ojämnt och hotade att stanna så fort vi stannade vid ett rödljus. Och i nästa blogg ska jag från tåget jag färdades i återkomma till idéerna från Focault och ”Vansinnets historia”. Det handlar förstås om de öden jag och min P1800 upplevde på Stockholms gator och torg. Men även om den kontext vilken omgav mig som ”Pottpilot” och ”Tokmotare”.