Farkoster #21

Foto på vit P1800 från 1963.
Min vita P1800 mot den vanliga fonden av min fars vedhög.

Tillbakablick från en järnvägsvagn – del I.

Jag blickade ut genom fönstrets svärta på nattåget till Hamburg. Äntligen på väg ut i Europa. Det kändes spännande att åka med denna kollektiva farkost genom sommarnatten, men tyvärr, det är inte tågluffen denna blogg ska handla om.

Sova gick inte så jag ägnade mig åt det svarta fönstret som lystes upp av de förbipasserande städernas gatljus. Jag såg tillbaka på de två år jag tillbringat i huvudstaden och de farkoster som tagit mig dit. Denna blogg bygger på en dialektisk metod där en ung mans tillbakablickar från en järnvägsvagn på väg mot 80-talets Europa, ställs i relation till det skeende som har varit och det som komma skall. Jag är den mannen 40 år senare och då, i järnvägsvagnen är jag lyckligt ovetande om den höstmorgon då den roströda PV:n knäar och bryter ihop på väg mot närradiostudion i Teleborg, Växjö.

Efter att ha tjänat ut som flyttbil fortsatte nämligen den roströda PV:n som bruksbil under hela min studentkarriär. Och som student på högskolan i Teleborg ägnade jag mig åt studierna med en sällan skådad energi, att lägga tid på fritiden för att meka med PV:n var inte prioriterat. Något jag ångrade den dag övre länkarmen gick av i framvagnen. Vid rödljuset i Växjö pekade plötsligt det ena hjulet mot Domkyrkan och det andra mot Brokvist kafé. Jag lyckades krångla ut bilen i vägrenen, stängde av motorn och smällde igen dörren för att sedan springa mot bussen uppe på torget för att hinna i tid till radiostudion och morgonens sändning. Som första låt spelade jag ”Early morning wake up call” med Flash and the Pan. ”Blixt och dunder” klockan 07.00 på morgonen. Budskapet var tydligt; Upp med er för helvete!

Det var också samma roströda PV som kördes i slutet av min karriär som ”Tokmotare” på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Den fraktade mig och ett helt gäng patienter från psykakuten till en simhall i Solna. Genom Stockholms hektiska och brusande trafik hade jag tagit på mig att köra min gamla PV full med människor som kunde hamna i en akut livskris när som helst, börja hyperventilera eller kanske kasta sig ut på gatan för att göra slut på sitt lidande. Vi mådde dock ypperligt och åkte i en bil vars länkarmar var så fastrostade att en av dem till slut skulle gå av, tänk om det hänt inne i city..! I min vildaste fantasi kunde jag inte tänka mig att bilen var i så dåligt skick, visst fanns det risker med att köra patienter i en gammal PV, men att den kunde vara livsfarlig slog mig inte.

På nattåget mot Hamburg däremot insåg jag att mycket av det som hänt mig de två åren i huvudstaden berodde på en annan skrotbil. Min egenhändigt renoverade P1800 från 1963. Jag tänkte tillbaka på allt jag gjort för att få den att rulla, en del bra åtgärder, en del dåliga vilket var orsaken till flera missöden som inträffade med denna sportbil. Men även utflykter och bilfärder då den gått förvånansvärt bra trots min renovering, mindes jag. På så sätt färdades jag i tanken med mina livserfarenheter i backspegeln på väg med nattåget mot nya äventyr i Hamburg.

Där skulle jag träffa en söt flicka på ett torg som pratade tyska (konstigt?). Vi skulle umgås med teckenspråk och utväxla blickar av ömsesidig förståelse innan jag drog vidare till Amsterdam (åt på restaurang bevakad av en Doberman Pinscher och blev så magsjuk att jag säckade i hop vid ankomsten till London och blev sängliggande ett helt dygn i vandrarhemmet invid S:t Pauls Cathedral. Virade in mig i en kvarlämnad filt och talade om för personalen som envist hävdade att alla skulle vara ute senast kl. 10.00 på morgonen, att jag skulle dö om de flyttade mig. Blev sedan bryskt väckt framåt eftermiddagen av ägaren till filten som skrek att jag tagit hans filt och hans säng och det var bara för mycket även för en Londonbo! Jag erkände att jag stulit hans hem, flyttade upp i överslafen och gav motvilligt tillbaka filten samtidigt som jag beredde mig på att dö i feberfrossa), sedan tog jag tåget till Paris (där jag trodde mig ha förhandlat fram ett dubbelrum för samma kostnad som ett enkelrum med min stappliga skolfranska, tji fick jag och blev förstås förbannad men betalade snällt dubbel taxa när hotellpersonalen hotade med polis), och därefter for jag iväg till Valencia (där lade jag mig på stranden och somnade för att vakna upp sönderbränd, åtföljd av skrattande spanjorer och turister hela vägen till hotellet där jag fick rådet att olja in mig i olivolja för att sedan sova och vakna av brännsår som sved som eld), och nästa hållplats blev Venedig, (svindyrt ställe där jag levde i tre dagar på två kalla pizzor, inte mycket större än nittiograms hamburgare och vid ankomsten tvingades lägga mina surt förvärvade respengar på att supa bort en snacksalig idiot till landsman som åkt i samma kupé på tåget och i sitt försök att imponera på två brittiska tjejer i samma vagn beskrev sitt yrke som; ”I´m a Swedish cock”. Punkt. Varpå tjejerna fnissande svarade; ”We know, we know…”). I München på tillbakavägen för resan mot Rödby/Puttgarden tog mina resecheckar slut (varför jag tvingades tigga i vagnarna för att få ihop ”Supplemento” samtidigt som den tyska konduktören gick efter mig och skrek: ”Nächste Station raus!”). Den sista sträckan innebar ett tappert försök att lifta hem de två och en halv milen från Ronneby till byn som Gud glömde. Och eftersom både solen och Gud lyste med sin frånvaro konstaterade jag för mig själv vilken ”dumskalling” jag var som gick 2.5 mil med en 20 kg tung ryggsäck. Om allt detta ska denna blogg inte handla om.

Nej, den handlar om det stadium av bilägandet då man bör sälja sin farkost. Om jag hade sålt P1800:n då den var vit och oskuldsfull, då hade jag besparat mig mycket elände, pengar, tid och svordomar… ”Du får vad du betalar för” var en sentens som jag inte hade råd med. Jag betalade istället glatt tre tusen kronor för ett vrak som påstods ha haft 9 älskare…före mig. I själva verket handlade det om minst 30. Strategin var glasklar; bilen skulle renoveras av mig själv till en ringa kostnad och fort skulle det gå. Som med de flesta bilar i början av ett förhållande kändes konstruktionen solid, vilket kan ha berott på de 9 kg tennspackel som fabriken tennspacklat på bakskärmarnas fenor för att få bilens linjer att likna en rymdfarkost. Men snart skulle kärleken till denna bil falna.

Efter en tids skruvande, där jag gjorde misstaget att plocka ned hela bilen på en gång, stod jag nämligen inför uppgiften att sätta ihop den igen. Utifrån hopsamlade delar – det går åt mycket delar för att sätta ihop en bil – insåg jag hur sönderkörd, upprostad och utsliten P1800:n var. Det enda som höll måttet var dragkroken. Det var med andra ord läge att ge upp. Men inte jag inte. Under de 20 år jag sedan ägde bilen bytte jag ut all plåt utom motorhuven, bagageluckan och taket. Sic.

Till skillnad mot Helgonets P1800 (som tävlade mot fullblod som Aston Martin,) påminde min bil mer om en slö Carman Ghia med dragkrok. Som lök på laxen konstaterade min far; ”Den bilen får du aldrig ihop Poujk”. Trots detta eller kanske just därför, så ångrar jag inte köpet av denna farkost och allt mekande som det resulterade i. Jag hade gjort likadant igen om jag fått chansen. Visst, förhållandet med P1800:n varade i 20 år som ett nyckfullt, rullande renoveringsobjekt vilket upprätthöll ett långvarigt bilmissbruk som gjorde att vänner svek, kvinnor blev avpolletterade eller sa självmant upp relationen med mig och min förfärliga bil, familjen blev alltmer oresonlig så fort P1800:n kom på tal, pengarna sinade, bostäderna kom och gick, den enda som var kvar likt en trofast gammal kärlek, var P1800:n… Och det var jag som ägde denna stundtals dödssjuka men älskade vän som överlevde allt från njurbyten (förgasarna) till stora hjärttransplantationer (motorbyten) och en spräckt mjälte (överväxellådans aluminiumhölje gick av när bilen drog en två tons ekbåt…). Att P1800:n överlevde trots mina mediokra insatser inom plåtkirurgins breda fält och min förkärlek för att agera som professionell hobbymekaniker är ett under. I vilket fall bar jag inte ensam skulden, ”P” står nämligen för prototyp enligt min mening, det vill säga en bil som inte är färdig utan bara ska fungera som prototyp. Läs mer om den utbytestaktik som tillämpades för att hålla denna Pelle Petterson-ritade farkost vid liv på; www.hangus.se.

Men vad hände under mina knappa två år i Stockholm? Det första misstaget jag gjorde var att ta upp P1800:n till storstan. Det var förstås innan jag köpte den roströda PV:n som flyktbil i slutet av min karriär som huvudstadsbo. Jag hade gjort supersnabb karriär som ”Pottpilot”, och baktanken med P1800 som attribut till mitt eget otillräckliga och neurotiska jag, berodde på bristen på tjejer och längtan efter kärlek. Riktig kärlek som inte rostade. Och var det någonstans det fanns tjejer så var det i vården.

Det andra misstaget var min naiva uppfattning om jobbet som ”Pottpilot”. Att vara anställd i vården måste väl innebära ett lättare och behagligare jobb än att stå och svetsa bakaxlar på Volvos två-skift? I verkligheten var det precis tvärtom. Det tog inte lång tid innan jag längtade tillbaka till pausrutan på Volvo med dess lager av ”FIB-aktuellt”, till skillnad mot ”Året Runt” och ”Vecko-Revyn” som belamrade långvårdens fikarum. Jag saknade det tysta kamratskapet som byggdes upp mellan fabriksarbetarna, istället blev jag tränad i att dag för dag slänga käft med de äldre i personalen som lät mig veta mer om bajs och ”Gamlisars” sätt att sköta magen än jag trodde var möjligt. En tjej från London var min handledare, henne döpte jag omgående om till ”Siouxie and the banshees” . Hon var några år yngre men väl förfaren i de flesta av livets alla konster. Jag slog direkt bort tanken på förhållande men fick ta del av hennes erfarenheter av de tre kryssen XXX som betydde: ”Lots of love” vilket en äldre man hade lärt henne massvis om. ”Siouxie” hade tagit fram en dödslista på de ”Gamlisar” som borde få gå bort fort som fan. För deras egen skull så klart, inte vår!

Redan första kvällspasset på avdelningen blev jag tilldelad ett vitt plastbäcken med en gulbrun sörja i, där låg något som liknade mollusker och flöt; ”Gå och töm det här i sköljen”, sa sjuksköterskan. Jag skyndade mig ut i sköljrummet och hann spy innan jag slog ut sörjan och smällde igen locket och tryckte på rengöringsknappen. När jag kom tillbaka från sköljrummet log jag ansträngt mot alla jag mötte i sjukhuskorridoren. Ingen log tillbaka.

Men det fanns saker som underlättade. Allt det som de kvinnliga vårdbiträdenas vita rockar hade svårt att dölja till exempel, eller de eldrivna lyftarna ovanför sängarna. De senare var till för de som tillbringade sin tid sängliggande, de utgjorde nästan hälften av avdelningens 26 patienter. Inga tunga lyft här inte! tänkte jag. Men de två killarna som gick på det andra skiftet bevisade motsatsen. De lade avdelningens 26 patienter (med början kl. 15.00 på eftermiddagen…) på en dryg timme. El-lyften tog för lång tid, det gick mycket snabbare för dem att själva lyfta upp patienterna i sängarna.

När jag själv använde el-lyften för första gången var det för att byta blöjor på avdelningens stammis som varit på avdelningen i 15 år. ”Siouxie” hade bett den gamla att gissa min ålder och hon slog direkt till med ”39?”. Med en högljutt skrattande ”Siouxie” som konstaterade att jag bara var 23 men såg ut som en av ”Gamlisarna” sjönk mitt självförtroende. Ännu värre blev det när stammisen snörpte på munnen och frågade var jag kom ifrån? Och vilken utbildning hade jag? ”Jag kommer från byn som Gud glömde”, svarade jag. ”Gud glömmer väl inte? Du är väl åtminstone utbildad undersköterska?” sa hon. ”Ånej, inte jag inte!” sa jag; ”Jag har ingen utbildning alls, men har kört större traverser än den här på Volvo lastvagnar, så du behöver inte vara rädd”. Kärringens ansikte förvandlades till ett surt astrakanäpple när hon åkte genom luften för att landa i rullstolen. ”39 år…” Här blir jag inte långvarig, tänkte jag.

Jobbet som ”Pottpilot” hade jag fått genom att ringa runt till sjukhusen som sökte långvårdsbiträden i AF:s tryckta utgåva av ”Platsjournalen”. Mitt första telefonsamtal (Råcksta sjukhus) inleddes med en fråga som skulle bevisa hur sympatiskt inställd jag var till att lära mig mera om vårdyrket: ”Vad gör ett vårdbiträde egentligen?” dristade jag mig att fråga. ”Klick.” Kopplingston. Blackebergs sjukhus däremot tog emot mig med öppna armar eftersom jag höll inne med stupida infall vilka hade en tendens att hoppa ut som små grodor så fort jag öppnade käften.

Första dagen på nya jobbet, på väg med tunnelbanelinje 18 till ”Islandstorget” berättade jag uppsluppet om min stora tur för två sömniga Stockholmare som satt mittemot mig. Jag skulle börja arbeta som vårdbiträde! Eller ”Pottpilot” om man så vill. De såg bekymrade ut och tittade åt varsitt håll, de kanske tänkte på sin egen ålderdom? Så jag tystnade men tog upp tråden igen när de gick av vid station ”Stora Mossen”.

”Hej på er!” sa jag till två nya passagerare. ”Vilka namn ni har på stationerna!” sa jag. ”Det är ju nästan som hemma i byn, där har vi de som är uppfödda på mosspotatis. ”Stora mossen”, har aldrig hört något liknande..!” Skrattade jag högt? Nej. Men jag lutade mig fram för att de skulle höra bättre och berättade utförligt om mig själv och mitt nya jobb. Inte förrän jag steg av ropade en av dem efter mig: ”Fattar du inte att folk vill vara ifred på T-banan!? Berätta om vården, det är sekretess i vården din byfåne!” Ska du ha stryk? var min första tanke, men sedan insåg jag att han lärt mig något. Tunnelbanan, eller ”Bunneltanan” som den också kallades, var en fredad zon. Den åkte man minsann inte med för att träffa nya kompisar eller för att det var kul. Den åkte man till jobbet med.

Med denna insikt stövlade jag ombord som en annan ”Crocodile Dundee” på SL-buss ”113” vid station ”Islandstorget”. En ringlinje som tar fem minuter till sjukhusets hållplats åt rätt håll och en timme i motsatt riktning. Vilket håll åkte jag då? Jajamen. Därför missade jag de två första timmarna av den tvådagars video-utbildning som alla ”Pottpiloter” måste genomlida. Men det gjorde inte så mycket. Videofilmerna handlade nämligen inte om den verklighet vi ”Pottpiloter” skulle ut i. Och när nervositeten började släppa och jag tog mig tid att se mig omkring i salen bland nyanställda, insåg jag att jag var ensam kille bland ett tjugotal tjejer. Ingen av dem var det minsta intresserad av mig. Jag tröstade mig med att på Björnsonsgatan i Bromma skulle det snart stå en vit P1800 och vänta på mig.

En av ”Pottpiloterna” hette Jonny, en stor norrman som var över 1.90 cm lång och bar på ett magnifikt hårburr, ett ”Afrokrull”. Jag som var i full färd med att tappa allt mitt hår var minst sagt avundsjuk. Men det som uppvägde var att Jonny var en kille i samma ålder som mig. En kompis helt enkelt. Han var kul och sa ”morsomme” om det mesta han råkade ut för vilket gav mig den briljanta idén att bjuda honom på en åktur i min kultbil. Om han sa ”morsomme” om den så var min lycka gjord. Jonny var nämligen flickornas ”Laban” och man fick många associationer till Pugh Rogefelts låt när det gällde honom. En kille som Jonny ville alla tjejerna vara med och någon av dem kanske då kunde tänka sig att också vara med mig? Jonny tyckte det lät ”morsomme” att åka P1800, ända tills han tog plats i den trånga kupén och slog huvudet i taket. Afrokrullet hamnade på sniskan och han var tvungen att böja rejält på nacken för att inte skava burret. Men skit samma! tänkte jag, han skulle få den stora äran att ge mig lite av sin egen status.

Allt var som vanligt otroligt genomtänkt och jag svarade på Jonnys frågor så gott jag kunde i allt det larm som en gammal bil orsakar när den tar sig fram i trafiken. Till slut insåg Jonny att det var omöjligt att göra sig hörd och vi åkte i tyst samförstånd ända tills det började ryka från instrumentbrädan. Vi hade lämnat Stockholms City och var på väg till Blackeberg. Sergels torg och rondellen hade varit riktigt ”morsomme” att åka med P1800:n i enligt Jonny, men när det tog eld under instrumentpanelen var det inte så kul längre. Vi befann oss mitt i Alviksrondellen. ”Hva lukter brent?” frågade Jonny. ”Sladdarna! De brinner..!” svarade jag lakoniskt, som om detta var något som inträffade dagligen. Vilket det också var. ”Hva skal vi gjøre da?” undrade Jonny. ”Vi måste ut! ut för helvete!” svarade jag och la upp bilen på vägrenen samtidigt som bilarna bakom oss tutade ilsket och förnärmat. ”Kör ni omkring med en brinnande bil era idioter”. När vi slängde upp dörrarna spred sig svart röken från instrumentbrädan ut i den ljumma sommarkvällen.

Någon tid senare gjorde Jonny något förfärligt vilket fick mig att börja tänka på andra världskriget och därefter säga upp bekantskapen med honom för all framtid. Utan att för den skull tala om varför. Vänskapen gled iväg på samma bananskal den kommit ifrån.

Där jag satt i tågvagnen på väg mot Hamburg var detta en episod jag helst ville glömma, men det gick inte. Även nu, drygt fyrtio år senare minns jag det hemska övergrepp Jonny och jag deltog i utan att jag sa ifrån. Jag skäms fortfarande för min tystnad och kan inte skylla på oerfarenhet av livet i allmänhet och storstan i synnerhet. Jag var väl bevandrad i humaniora och det som civilisationen kräver av oss människor, jag hade läst den klassiska litteraturen, allt från ”Bill och Ben”av Marshall Grover till Eric Maria Remarques, ”Vid västfronten intet nytt”, ”Den unge Werthers lidanden”, av Goethe, ”Bekännelser” av Jean Jaques Rosseau, Voltaires ”Candide” och Rabelais ”Gargantua” vilken fick mig att skratta hejdlöst, medan ”Holocaust” och ryska pogromer skapade en avsky hos mig som om det bara var jag som insåg att detta brott mot mänskligheten var oförsvarligt? Kort sagt; Jag visste mycket väl skillnaden på rätt och fel när det gällde min nästa.

Visst gick det fort, det Jonny gjorde, men efteråt hade jag minsann tid att reagera. Men det enda jag sa när jag insåg vad han gjort var något i stil med; ”Nej men ta bort svampen!”. Kanske skrattade jag till och med för att hela situationen var så absurd..? När jag i själva verket borde talat om för honom hur fel det var. Man får inte göra så mot en gammal människa! Inte mot någon människa för den delen. Och för att börja från början handlade det förstås om en farkost. En farkost som kallades duschvagnen på långvården. Avskydd och oönskad av alla som behövde använda den.

Dess färg var marinblå och den bestod av en stålställning som bar upp den plastbädd där patienten låg medan vi duschade och svabbade rent i de gamla kropparnas alla vrår. Duschvagnen gick på fyra låsbara gummihjul men hade ingen egen motor utan drevs av två ”Pottpiloter” för att duscha de som var ständigt sängliggande. Jonny och jag kom in på en av fyra-salarna en sommarmorgon och vi hjälptes åt att klä av patienten som var en kvinna i 70-års åldern. Hon skrek när vi kom in med vagnen, hon visste vad som komma skulle. Hon hatade att bli duschad. Afasi gjorde att hon inte kunde göra sig förstådd med talets gåva, den hade hon förlorat och hennes enda maktmedel var att skrika. Rakt ut och högt, mycket högt. För att undvika onödig panik på avdelningen draperade Jonny och jag fort ett badlakan över henne och sedan rullades vagnen ut i full karriär genom korridoren på väg mot duschrummet.

Hon skrek oavbrutet och riste sitt svarta hår när vi satte igång med att tvätta henne och lät duschen svepa över hennes gamla kropp. Hon ryckte upprepade gånger i katetern som inte släppte, det måste ha gjort fasansfullt ont. Skriket eskalerade och fick ännu mer höjd och volym i det kaklade duschrummet, till slut kändes det olidligt. Våra duschförkläden och fukten i rummet, hennes skrik fick mig att känna mig som om vi vore två bödlar Jonny och jag. Medan jag höll i henne och tvålade in kroppen tog Jonny för en stund bort duschhandtaget och tog istället en tvättsvamp som han tryckte in i munnen på henne. Det blev tyst. Otäckt tyst. Resten är historia. Det var bara Jonny och jag som visste vad som hänt. Men alla på hela avdelningen hade hört hur hon skrek. Ett skrik som plötsligt tystnade.

Tyvärr har jag en benägenhet att stelna, bli oförmögen att göra något, stå som fastfrusen utan handlingsförmåga i händelser som den med duschvagnen. Direkt drabbad av insikten att det som hände var dåligt, riktigt dåligt. Och jag var en del av det. Även om det inte var jag som använde tvättsvampen för att få stopp på det outhärdliga skrikandet var jag medskyldig. Jag var där och borde ha gjort något. Gud vet att mitt dåliga samvete jämförde Jonnys handling med Nazisternas duschar i koncentrationslägren. Varför hade jag inte reagerat när det hände? Ungefär som i plugget när jag fick en dräpande kommentar av en hånfull slyngel och en stund efteråt kom på; det skulle jag sagt! Så skulle jag svarat! Jag borde ha gått till sjuksköterskeexpeditionen och anmält mig själv och Jonny till sjuksköterskan. Men det gjorde jag inte.

På nattåget mot Hamburg bestämmer jag mig för att gräva ned händelsen i minnets sediment av bortglömda händelser, duschvagnen som farkost skulle få sjunka djupt ner i mitt undermedvetna tills jag förträngt den så väl att jag inte längre hade något minne av den. Hade det hänt? Var det jag? Men det som händer det händer, oavsett vad jag tänker eller hur jag handlar. Men konsekvenserna av det som händer kan jag påverka. Och hågkomsten fick mig att känna min egen otillräcklighet, jag är inte bättre än någon annan. Smärtan jag tillfogat andra glöms inte bort. Inte av sig själv i alla fall.

Efter incidenten med tvättsvampen var jag anpasslig till självutplåning. Men redan första veckan då jag bodde hos brorsan på Hornsgatan, bidrog jag till att förstöra en hel lägenhet på sjunde våningen. Det började när jag var på väg ut mot hissen, då en sliten, mager typ med långt, smutsigt hår kom emot mig i korridoren och frågade om jag möjligtvis hade en skruvmejsel? En stor skruvmejsel. ”Inte jag, men brorsan har en!” sa jag och gick för att direkt hämta den stora skruvmejseln, glad att kunna hjälpa till.

Den kvällen kom brorsan hem och berättade att några lägenheter längre bort i korridoren, hade en ”pundare” brutit upp låset och förstört en hel lägenhet genom att fingermåla sina hallucinationer på väggarna med sitt eget blod. Köksinredningen var sönderslagen; krossat porslin bland möbler, dörrar och skåp som var förstörda. Jag förstod direkt att brorsans skruvmejsel kommit till användning och erkände mitt misstag. Det var inte så att jag riskerade att åka ut, men när brorsan skrattat färdigt såg han eftertänksam ut, han fick nog en tankeställare om hur stor bristen på medfödda egenskaper var hos lillebror, egenskaper som behövdes för att överleva i storstan. Turligt nog fick jag jobb redan första veckan och brorsan avlastades i ansvaret för mitt liv.

Umgänget med honom lärde mig dock mycket. Han åkte en ”Brittish racing green” MGB Sportster från 1965 och när jag den första sommaren som ”Pottpilot” i Stockholm körde min vita P1800, en varm sommarkväll, lekte vi ”följa John” med bilarna. På så sätt skulle jag lära mig att hitta i stan, vilket ledde till att jag tappade bort honom vid ett rödljus. Det tog flera timmar innan jag hittade hem till lägenheten på Björnssonsgatan i Bromma som jag fått via Landstingets ”slavkontrakt”. Ett ”slavkontrakt” innebar att lägenheten endast var till för vårdanställda. Den dagen jag sa upp mig som ”Pottpilot” var jag både arbetslös och bostadslös. Yuppie! Eller Yuffie rättare sagt.

Efter intermezzot i Alviksrondellen var jag även nära att tvingas ta mig fram utan min farkost. Inte på grund av branden som tog med sig hela innerbelysningen, utan på grund av att bilfan vägrade starta. När den till slut gick i gång så hackade den och lät som en slåttermaskin som gick ojämnt, den hotade att dö så fort jag stannade vid ett rödljus. I nästa blogg ska jag från tåget jag färdas i återkomma till idéerna från Focault och ”Vansinnets historia”. Det handlar förstås om vilka öden jag och min P1800 upplevde på Stockholms gator och torg. Men även om den kontext som omgav mig som ”Pottpilot” och ”Tokmotare” på 1980-talet.