Farkoster # 20

Foto på röd PV.
Den roströda PV:n från Handen hade ett takräcke, det räckte för mig, Foto: Hans Gustafsson

Hellre en PV i Handen än en soffa i Västra skogen

Det var i mitten av 1980-talet, 1986 närmare bestämt. Statsminister Olof Palme var död, nedskjuten på öppen gata. En roströd PV med Fuzzy Dice och takräcke bar på det öde jag var på väg mot i det här skedet av livet. Jag hade sedan en tid tillbaka befunnit mig huvudstaden och det hade blivit dags att röra på sig igen. PV:n skulle förflytta mig från Stockholm och punkthuset i Solna där jag bodde, i landstingets korridorlägenhet, till en annan korridorlägenhet i Växjö. Jag skulle börja plugga och hade sommaren på mig att flytta hem det nödvändigaste från det ena korridorrummet till det andra och avsluta mitt jobb som ”Tokmotare” på Karolinska sjukhusets akutmottagning. Jag skulle tågluffa i Europa och hade köpt Interrailkort.

I ”Gula Tidningen” som var 1980-talets ”Blocket” i analog form, fanns en röd PV 65:a till salu i Handen och den hade takräcke! 3500 kr om jag kom ihåg rätt. Takräcket och PV:ns rymliga kupé möjliggjorde en billig flytt, men jag måste sälja den svart- och vitrandiga bäddsoffan som mamma klätt om för att passa ett storstadsliv i Stockholm. De svarta ränderna gick inte ur, de var fartränder för en bilmissbrukare som mig.

Så en försommarmorgon tog jag pendeltåget mot Västerhaninge och steg av i Handen. Jag var uppfylld av förväntan, skulle jag slå till? Självklart! En kompis tycket det var synd att jag skulle lämna Stockholm, hon erbjöd mig att bo på hennes soffa, en etta i närheten av T-banestation ”Västra skogen”. Det var inte något alternativ. Trots att soffan fanns inom T-banans linjenät kände jag mig inte alls frestad att stanna kvar i en stad där jag tvingades flytta minst en gång i halvåret. Nej, jag skulle skaffa mig ett eget liv genom utbildning. Och den första utbildningen var en fempoängare i tågluffning, en månad i Europa skulle lära mig mer om mig själv och världen än vad 15 år i det svenska skolsystemet lyckats med.

Jobbet på psykakuten med Stockholms city som upptagningsområde innebar att mentalt vistas i andra människors elände. Åtta timmar om dagen. Och till råga på allt var rollen som ”Tokmotare” i andras misär farlig. Att jag lyckats halka in på Stockholms hårdast belastade psykakut utan någon utbildning förvånar mig fortfarande, min enda erfarenhet var ett halvår som ”Pottpilot” på Blackebergs sjukhus. Ett dödens väntrum där ad-hoc insatserna låg långt över min förmåga. Jag inledde min bana med att se en timmes videofilm som utbildning och dagen efter tog jag temperaturen på en patient. Gissa om min handledare skrattade när hon kom in och upptäckte att jag satt termometern på fel håll i rumpan på den stackarn som blev utsatt för min vård och omsorg. Men uppenbarligen räckte det långt med att ha varit ”Pottpilot” i sex månder och dessutom var jag ju en kille som antagligen kunde ta emot fysiska smällar. På psykakuten behövdes personal som kunde ta hand om patienter som var utåtagerande. Vid sådana situationer låstes hela avdelningen och vårdintygen togs fram för att signeras av två läkare.

Det var ett vårdintyg som fick mig att överge mitt jobb som ”Tokmotare”. Jag blev rädd för patienten och skrämdes av mitt eget beteende. Det började en helt vanlig dag då jag kom till jobbet. Psykakutens gråa dörr med rostfri skyddsplåt under handtaget var låst. Jag fick ringa på dörrklockan för att komma in. När jag och de andra från vårdteamet fått rapport visste vi att idag skulle något hända. Och det var inte något roligt som skulle inträffa.

En stor kille som tillhörde vårt upptagningsområde hade kommit in akut för en psykos. ”Beckis” hade remitterat honom vidare. Han hade tränat kampsport och käkat ”Ryssfemmor” i flera veckor vilket till slut fått honom att gå in i en psykos. Han var en och nittio cm lång, bred över axlarna som en lagårdsdörr och när ambulanssjukvårdarna bar in honom på båren med den brandgula landstingsfilten, var han så fylld av lugnande att ögonen såg ut som på en död fisk. Oseende. När vi hjälpte honom upp från båren gick han som en Zombie, han var rätt långt från kampsport om man säger så.

Jag utsågs direkt av mitt team till ”plåster”, vilket innebar att jag inte fick vika från hans sida. Var han levande död så var jag en levande sköld. Min uppgift var att se till att han inte skadade någon. För om han kom ur sitt neddrogade tillstånd var han livsfarlig både för sig själv, mig och patienterna.

Våldsamheterna började då han varit på akuten en timme, han gick före mig och jag bar på en kaffekopp. ”Splatt!” lät det när det varma kaffet plötsligt sköljde över min vita skötarrock. Han hade vänt sig om och skickat ut en karatespark som träffat koppen mitt i prick. I nästa ögonblick kände jag hans händer om min hals och strax därpå började han krama åt. ”VAD FAN GÖR DU!?” skrek jag. Inte för att jag verkligen ville veta vad han hade för plan utan för att i panik mobilisera mina krafter och vrida mig ur hans grepp. Det lyckades, jag tog ett steg bakåt. Han skickade ut en spark till som träffade en psykiater som kom gående i korridoren. ”Är du inte riktigt navlad! Jag är ju för fan läkare!” sa Psykiatern som sedan stormade in på avdelningens kontor för att tillkalla polis. När de kom hade ”Tokmotarna” i teamet redan kopplat grepp på kampsportaren och gett honom en spruta med Haldol.

Själv satt jag på toaletten och skakade. Av rädsla och vrede. Det är ju för jävligt, behöva ta stryk på sitt arbete! Nej, jag kunde inte acceptera att bli slagen. Även om den som slog inte visste vad han gjorde.Jag måste därifrån innan jag slog tillbaka. Rädslan och vreden låg alldeles för nära varandra och jag var för ung och oerfaren eller självupptagen om man så vill, för att förstå det. Så när jag kom in på den utbildning i Växjö jag sökt, sa jag upp mig och började förbereda min flytt från Stockholm. Och det första jag måste skaffa mig det var en flyttbil. Jag hade åkt kollektivt länge nog, nu var det dags för lite mer genuint bilmissbruk, tänk att få krama en bakelitratt igen!

Det var varmt på plattformen i Handen där pendeltåget stannade. En distingerad herre väntade på mig, det var han som ägde den roströda PV 65:an. Precis som hans skjorta och slitna Bermudashorts visade tydliga slitagetecken, så bar PV:n på samma evidens. Det fanns en riklig förekomst av ytrost och dåligt spacklade lagningar. Instrumentbrädan var sprucken på två ställen och ett stort hål gapade där radion en gång suttit. Men takräcket var stort och kändes stabilt. Drivlinan fungerade även om motorn var indränkt av läckande olja och bromsarna gnisslade så fort man överskred 50 km i timmen. I högre hastigheter var väghållningen minst sagt tveksam. Den här PV:n hade gått för långt. Men efter en kort provkörning hade jag redan köpt bilen. Som bonus fick jag två Fuzzy Dize, riktigt håriga raggartärningar i svart och vitt. Även om jag inte var raggare fick de hänga kvar i backspegeln så länge jag ägde PV:n. Ändra inte på ett vinnande koncept! Den distingerade mannen hade försökt ge sonen bilen men ”Yuppien” nobbade han erbjudandet. Det gjorde inte jag och eftersom jag var ”Yufie” var jag tvungen att betala kontant. Cash var kung på 1980-talet. Efter att ha signerat ägarbytet åkte jag tillbaka till KS i Solna med en nästan ny bil.

Och då infann sig förväntningarna. Bilen skulle svetsas upp, spacklas och lackeras i maroonröd nyans. En ny sportratt och dubbla förgasare skulle inhandlas, breda fälgar skulle ge intryck av tuff kärra, kofångare och takräcke skulle skruvas bort så fort flytten var genomförd. Och bilens drivlina skulle bara gå och gå, precis som en Volvo ska… Stämde det överens med vad PV:n kunde leverera? Och vilka förväntningar har man rätt att ha på en bil som är 20 år gammal och där hastighetsmätaren gjort volter och slagit runt varje gång den passerat 10 000 mil? Inte undra på att devisen ”Volvos Värde Varar” sågs som ett stort skämt i de illiterata kretsar jag vistades i. Som farkost skulle PV:n inte tillgodose alla mina förväntningar men den fungerade bra som flyttbil även om jag tappade en del av avgassystemet i Söderköping.

Efter den första smekmånaden började dock PV:n visa sitt rätta jag. Det började närma sig avfärd och tågluff då jag och min dåvarande flickvän Karin tog PV:n för att åka ut till naturområdet i Erstavik. Hon var inte någon ny flickvän och det var en gammal bil vilket födde mina vanliga farhågor, och då jag tankat bilen och vred om nyckeln ledde detta till slutsatser som; ”Hur ska jag bli av med den här skrothögen!?”. Vad värre var, jag drog också slutsatsen att jag måste göra mig av med Karin. Inte bokstavligt men mentalt, det gick ju inte att ha ett förhållande där jag bodde i Växjö och hon i Stockholm. No way. Mitt kontrollbehov skulle aldrig klara av det.

Jag vill ogärna lura någon och när Karin såg oförstående på instrumentbrädan och frågade: ”Varför lyser det lampor där?”, så sa jag som det var: ”Den gula lampan är oljetrycket och den röda är laddningen”. Sedan vred jag om nyckeln igen. Inte ett ljud från motorn. ”Ska de lysa hela tiden?” sa Karin. ”Nej, de ska slockna när motorn startar” sa jag. Kanske var detta mitt tillfälle? ”Det är slut Karin, jag måste lämna dig. Jag flyttar till Växjö och pluggar, i tre år.” ”Men varför slocknar inte lamporna?” sa Karin. Hon förstod inte och jag förstod att det här var inte rätt tillfälle att döda kärleken. ”Motorn startar inte, den är stendöd” förklarade jag. ”Oj! Vad gör vi då?” sa Karin. ”Vi baxar undan bilen så den inte står i vägen”. Jag fick fjärilar i magen när jag insåg att PV:n antagligen var i så dåligt skick att den kunde lägga av när som helst på någon av motorlederna i stan. Fy farao. Dessutom måste jag få igång bilskrället innan de anställda på macken började ana oråd och ställde krav på att bilen måste därifrån, oavsett om den gick för egen maskin eller inte.

Så vi flanerade på Söder hela den dagen och jag tog ett beslut att ta farväl av Karin inför det nya liv som låg och väntade runt nästa gathörn. Det handlade om mig och inte om vad hon kände, Karin fick vackert finna sig i vad jag hade bestämt. Suck. Efter att ha kämpat med min själviskhet och förlorat tog jag mod till mig och övergav en ledsen Karin samtidigt som en allt större och växande känsla av obehag gjorde sig gällande i och med insikten om att jag antagligen var ett riktigt svin? Det skulle ta tid att återfå självkänslan men tågluffen närmade sig och flytten hem till ”det gamla landet” i Blekinge stod på tur.

Karin och jag fortsatte vara kompisar under min tid i Växjö och när hon kom och hälsade på hade jag lånat en WV, en ”Asfaltsbubbla” med ett fel – bromsarna låste sig. Ibland. På väg mot ett naturområde utanför Växjö så började det lukta bränt och ”Bubblan” gick långsammare för att till slut stanna helt. ”Varför luktar det bränt och varför stannar vi?” frågade Karin. ”Bromsarna ligger på och nu är de så varma att det inte går att köra längre”, sa jag. ”Mhm, vad gör vi då?” undrade Karin. ”Vi baxar undan bilen så den inte står i vägen”, sa jag. ”Hur långt är det till naturområdet?” Undrade Karin. ”En mil ungefär, vi får gå hem igen, det är för långt”, sa jag. Resten är historia.

En av de sista morgnarna jag bodde i Solna så var jag på väg ut från punkthuset när jag såg att någon stulit en sadel på en cykel i cykelstället utanför huset. Och till råga på allt var det min cykel! Fan också. Gud vad skönt att lämna den här staden där medborgarna snodde allt som gick att stjäla. I förebyggande syfte hade jag satt gulsvarta klisterlappar på cykeln med varningstexten: ”Varning! Hepatit C!”. Jag hade lånat dem från psykakuten.

När jag öppnade den gistna dörren till PV:n såg jag en P-bot fladdra till under den ena vindrutetorkaren. ”Satan också..!” väste jag och lät P-boten sitta kvar. När jag satt mig tillrätta insåg jag att jag måste öppna huven, ta fram hammaren ur bagaget och slå några gånger på startmotorn för att bilskrället skulle starta. Den mekanism som skickar ut startmotorns kugghjul mot kuggransen på svänghjulet var helt slut och det var den som sagt upp sig lagom till Karins och min planerade utflykt.

En parkering senare samma dag med PV: n vållade mig ännu mer bekymmer. Två parkeringsböter på samma dag! En på KS och en på STF inne i stan, Svenska Turistföreningen som då huserade på Vasagatan, en bit från Centralstationen. Jag parkerade precis utanför STF under skylten som det stod förbjuden parkering på eftersom jag redan fått en P-bot, jag kunde ju inte gärna få en till samma dag. Så vist var samhället inrättat trodde jag. Allt till det bästa.

På STF fick jag den bok om Youth hostels som alla andra tågluffare rått mig att skaffa, och den var verkligen ovärderlig på tåg genom Europa. När jag kom ut och gick mot bilen sken solen på takräcket och den roströda färgen blänkte på en del utvalda ställen. Inne i kupén hängde raggartärningarna och alldeles invid vindrutan såg jag hur en lapplisa var i full färd med att sätta fast en ny parkeringsbot ovanför den som redan satt där. Jag började springa. ”Stopp! Jag har redan parkeringsböter!” Hojtade jag då jag kom fram till bilen med andan i halsen. ”Har du fått den boten här?” sa lapplisan. ”Nej, i Solna, hur så?” undrade jag. ”Då så, då får du en ny, här är förbjuden parkering, lastområde, du ser väl skylten?” sa lapplisan. ”Men hallå, jag har ju redan fått en P-bot i dag!? Ska du nu ge mig en till, vad fan..?” sa jag upprört. ”Vad tror du?” svarade lapplisan och fortsatte; ”Tror du att bara för att du fått en bot i Solna kan parkera hur som helst i hela stan?”. ”Ja?” sa jag. ”Du har nog missuppfattat detta? Vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt, men kör nu innan jag ger dig en bot till!” sa lapplisan och log. Efter att ha öppnat huven och slagit till med hammaren mot startmotorn försvann jag snabbare än en avlöning med mina två parkeringsböter. ”Ska bli sååå skönt att flytta från den här stan!” suckade jag uppgivet samtidigt som tärningarna svajade i takt med PV:ns stötdämpare. På väg hem svängde jag fel och kom in på en enkelriktad bussfil. I fel riktning.

För varje farkost följer det alltså med nya utmaningar, en del av dem är dödliga. Och när känslan som handlar om att för den egna sinnesfridens skull sälja bilen och aldrig, aldrig mer köpa något billigt infann sig, skulle jag ta den på allvar. Du får vad du betalar för. Vilket osökt leder in på köpet och renoveringen av P1800:n.