Den vita PV:n

En vit Volvo PV är aldrig fel. Men många fel var det på den jag köpte av min lumparkompis och de blev inte mindre i antal bara för att jag ägde den. Foto: Robert/Flickr

Oskuldsfull var den absolut inte, den hade varit med. Vit med rost i kanterna. Jag köpte den i början på 1980-talet av en lumparkompis då jag behövde en pendlarbil till Volvo Kongafabriken. Som vanligt köpte jag grisen i säcken av lumparkompisen som på heder och samvete intygade bilens kvalitet, lite ytrost bara. Hela vägen hem från Ystad till byn som Gud glömde sjöng de utslitna dubbdäcken på sista versen. Samtidigt tog lumparkompisen på sig en blå FN-basker och åkte till Cypern för militärtjänstgöring. Han behövde lägga mig och PV:n på ett betryggande avstånd, precis som vilken politiker som helst gjorde han sig oanträffbar. Troligtvis är han VD på ett skalbolag i dag.

Själv stod jag vid hemkomsten med min vita och oskuldsfulla PV som familjen bara måste se, hela bagaget var fullt av hål och reservhjulsbaljan hängde på trekvart. Bagageutrymmet påminde om Gevalias kaffesump och de sönderrostade fästena till bakskärmarna gjorde sig gällande så fort man öppnade den skeva bakluckan. Men så länge jag inte rörde något satt skärmarna kvar och det handlade om det man gör i kyrkan. Tror. Min religiösa övertygelse om att bakskärmarna skulle sitta kvar så länge jag ägde bilen saknade helt verklighetsförankring men tror man tillräckligt mycket på något så blir det så.

Även om jag var rädd om min vita PV skar jag upp två stora hål i hatthyllan med vinkelslipen. Jag hade nämligen köpt två högtalarelement som vardera hade en diametera av 20 centimeter. Tillsammans med en Equalizer som levererade mäktigt basljud innan den brann upp i det osäkrade elsystemet, så var det som att lyssna på en rockkonsert i kupéns baksäte. Vinkelslipens kapskiva snurrade i tio tusen varv per minut och för ett kort ögonblick, lät jag mig distraheras och då sjönk kapskivan ned i mellanrummet mellan två knogar på höger hand. Lukten av bränt kött gjorde mig torr som en vegetarian i munnen, blodet rann och smärtan vällde fram i pulserande chockvågor. Snön på marken färgades röd för det var riktiga vintrar på den tiden och jag fick inte vara i traktorgaraget eftersom det kunde börja brinna när som helst om jag fick hålla på, enligt min far, hemmansägaren. Detta hände långt före klimatkrisens tid så snön låg kvar i månader och ingen tyckte det var något konstigt med det. Det var alltid lika spännande att åka hem från kvällsskiftet på fabriken, vid gränsen mellan Småland och Blekinge bjöd det senare länets frånvaro av snöplogar på en vall av snö som jag åkte in i. Ut kom jag med bredsladd och ett uppställ som skulle fått vilken rallyförare som helst att gråta av lycka.

En sådan kväll då det gnistrade från snökristallerna i dikena längs vägen fick jag plötsligt sällskap av en Tyskhare som sprang lika fort som PV:n. Med ett ryck satte jag mig upp från min halvliggande ställning i det nedsuttna förarsätet och tog ett fast tag om rattmuffen. Om Tyskharen vek av framför bilen skulle den bli överkörd. Av mig. Att bromsa var inte något alternativ, det var glashalt. Efter en lång stund där Tyskharen legat jämsides med min vita PV vek den av inåt skogen samtidigt som jag dammade in i den Blekingska snövallen och så när körde av vägen.

Den känsla av 1930-tal som utsikten över en PV:s motorhuv förmedlar, omvandlades i min tankevärld till ren poesi. Jag älskade den vita PV:n av flera anledningar, motorn var Volvos klassiska B18 med stötstänger och dubbla SU-förgasare. Men den här ”spisen” var balanserad på en finmekanisk verkstad och topplocket var renoverat med större ventiler och K-kam. PV:n gick jävlar i min själ riktigt bra! 170 km/h i topphastighet. Visserligen var detta inte i närheten av Kentas Chevrolet Nova som det låg en V8, ”327 Cubic Inch” i. Vid gatljusen i ”Staun” körde Kenta ifrån både Porsche och andra amerikanska muskelbilar. Själv körde jag ensamrally på grusvägarna runt byn som Gud glömde så att grus och småsten sprutade över nejden. I det legendariska ”Prästaguppet” på väg till sjön ”Blanken” vid byns prästgård lyfte hela bilen och när hjulen tog mark igen gick stötdämparna i botten och fjädrarna tycktes fara rakt upp genom golvet av kraften i nedslaget. En amerikansk flagga, ”’Star Spangled Banner” låg draperad över det trasiga baksätet och känslan då bilen lyfte från marken i 110 kilometet i timmen på den smala grusvägen var sublim. Kraschen när fjädrarna slog i botten då bilen landade var en ren ”nära-döden-upplevelse” och uppgiften att räta upp hjulen då bilen verkade vilja gå åt alla håll, kändes för en kort stund övermäktig. Men det var den inte och allt fortsatte som förut.

Jag var förstås sugen på att lackera om min vita PV men mina tidigare misslyckade apelsinlackeringar hade gett mitt varumärke som lackerare en riktig törn vilket fick mig att överge tanken. Däremot erbjöd jag mig att lackera om kompisarnas bilar för att pröva mig fram tills den optimala garagelackeringen behagade infinna sig. Jag lackerade om en kompis PV med signalröd träfärg som vi köpte på ”Järnia” liksom den vita färgen till fartränderna. Ränderna går aldrig ur sägs det och även denna gång blev det en sjusärdeles Apelsinlack. Den lackerade ytan var som en mogen ”Jaffa” apelsin, knottrigare än Nils Adamsons kondom ”Näkken”. Lackboxen åstadkom vi genom att klä in kompisens pappas garage med tidningssidor vi rev loss från Blekinge Läns Tidning. Sidorna lossnade en efter en och någon eller några hamnade förstås på bilen varför jag svor och torkade med thinnertrasan. Vi hade slipat bilen med en ”skak” och var så fulla av vibrationer att en kaffekopp i vår fibroshänder behövde ingen sked, kaffekoppen vibrerade av sig själv.

Jag tog på mig overallen och knöt en scarf som skydd för munnen och dök sedan ned i färgdimmornas Lützen. Någon timme och några rinningar senare var lackeringen klar. Kompisen och jag betraktade nöjda bilens nya utseende som gick åt brandgult, Sedan körde vi ut bilen för att kunna städa garaget innan hans pappa kom hem. Vi parkerade PV:n under en björk som fröade. Bilen var luden efter bara några minuter. ”Häll upp en spann med thinner!” skrek jag. Kompisen lydde och med händer som huden sedan lossnade från i och med thinnerbadet, tvättade jag bort lacken bit för bit med en trasa som snart var i upplösningstillstånd. Och därefter såg bilen för jävlig ut. Stora slag med thinnertrasan, här och därlåg björkpollen kvar i lacken, vit träfärg från fartränderna som passade på att rinna iväg längs med gummilister och krom… Helt slut slängde jag trasan i en soptunna och ryckte på axlarna åt min kompis som såg lipfärdig ut. Hade jag förstört hans bil med avsikt? För att inte bli svaret skyldig skyllde jag på att jag måste hem och göra ren färgsprutan. Återigen hade jag försökt åstadkomma någon sorts mirakel trots att jag inte hade vare sig kunskap eller utrustning.

Kompisen lämnade den hösten iväg sin PV till smedens son i Möljeryd. Hans pappa hade en verkstad där både kompressor, vattenavskiljare och färgspruta var självklara verktyg, dessutom lackerade sonen med riktig två komponents billack. Kompisens PV blev alltså ännu rödare, men istället för att förmedla känslan av blodapelsin i ytan låg denna lack blank och klar som en insjö en sommarkväll. Jag blev så avundsjuk när jag såg den Maroon-röda lackeringen på parkeringen, jag var en av gästerna på en födelsedagsfest för smedens son i Möljeryds Folkets hus. När jag kom in på festen satt jubilaren på spisen omgiven av kompisar i det lilla köket. I lönndom vred jag upp spisens stora platta på sexan… Tjutet när värmen från spisplattan nådde jubilarens skinkor hördes över hela Möljeryd. Rätt åt honom! Jag bestämde mig för att om jag hade haft riktig utrustning så hade jag lackerat bilen ännu bättre. Punkt slut. Festen urartade så småningom fullständigt då det kom ett gäng med motorburna ungdomar som började slå sönder saker som bord och stolar då de kände sig ovälkomna vilket fick födelsedagsfirandet att hamna i skymundan. Smedens son fick se sina surt förvärvade slantar gå upp i rök då det var han som måste betala för allt som gick sönder. Han fyllde ju år.

Det drabbade ingen fattig! Jag hade alla möjliga argument den vintern för att allt som skedde var rätt och riktigt. Så länge det inte drabbade mig. Mitt kärleksfulla förhållande till den vita PV:n visade sig genom kurvtagning med brett uppställ på sladd i snömodden utanför kyrkan. Samtidigt som storebrorsan och ”Greven” låg på lur i byn som Gud glömde och sköt sönder julgranskulor med ett pumpgevär.

De fel och funktioner som lagt av i en gammal bil bör vara möjliga att lösa med ett enkelt handgrepp och lite framåtanda. Så tänker jag och många med mig. Dårar! Bilen ska visa sig vara ödesdigert svår att renovera och dyr! Men vad ska man göra när det riktigt åtråvärda renoveringsobjektet infinner sig. Och det är summan av alla fel och delar som försvunnit på vägen till skroten precis som insikten om allt som kan gå sönder på en gammal bil som skiljer ut amatören från proffsen. Det är väl en sak om sladdarna till fläkten har drabbats av eger och kontatklöshet, men när hela elsystemet slås ut av en matarsladd från batteriet som visar sig ha ett för ögat osynligt kabelbrott, då är fan själv lös. Eller så är det engelsmännens ”Ghost in the machine” som är i farten. I vilket fall går allt sönder samtidigt och problemen hopar sig, det är ingen ände på eländet och när det ska lagas en plåt på underredet råkar vinkelslipen skära av bensinledningen, då är känslan av misslyckande riktigt närvarande. Då gäller det att bearbeta sitt samvete och laga ledningen med en gummislang som spricker om något år eller så, men då är ju inte jag ägare längre… Använd din råa erfarenhet, räkna nyktert och metodiskt ut kostnaden för att lämna drömmarnas värld, den blir bara större ju längre projektet varar och det är alltid bättre att lägga av i förtid än att inte alls, lägga av. Istället för att rispa sig blodig mot vassa och utstickande delar eller skära sig över knogen med en vinkelslip vars kapskiva snurrar med 10 000 varv i minuten. ”Det gör ont” som Lena Philipsson sjöng så redigt och bra. Även om det bara var ”Fel melodi-vann-festivalen”, ett av bilburen ungdom hjärtinnerligt avskytt program. Progg däremot, det är kul!

I korthet måste man lära sig att hantera den verklighet som får många bilrenoveringar att stanna av för att till slut somna in då besväret för att få köra prickfritt i några mil är avsevärt mycket större än njutningen. Små och fina skärsår, smuts under naglarna som inte går bort, rödfnasig, blemmig hud efter gnistorna från vinkelslipens ylande kapskivor kan göra vilken mekaniker som helst till en levande reklampelare för Acne. Metallspån och små sylvassa plåtfragment som går rakt in i kroppens blodomlopp och stannar där för all framtid, för att inte tala om de tunna ståltrådarna från vinkelslipens stålborste som släpper vid 10 000 RPM och fastnar i huden som små stålpilar. Kanske kändes det så att bli skjuten av lilleputtarmén i försöket att mörda Gulliver? Ståltrådar som trycks in vid minsta oförsiktiga rörelse, och börjar vandra runt i blodådrorna… Träningsvärk i hela kroppen, muskler som får kramp, vibrationsskador, svetsblänk och huvudvärk, en tankeverksamhet som är i farten med problemlösning både dag som natt. Svett, finnar och fet hy i en förfärande, oljestinkande blandning, smutsiga kläder som bär med sig en omisskännlig doft av brända svetselektroder, nariga händer badade i cellulosaförtunning, skruvmejslar som slinter och går rakt in i handen samtidigt som vrålet från den sårade mekanikern som tog i för kung och fosterland, får dig att hålla för öronen och skrika högt av ångest. Edvard Munch, tack för att du gav oss din bild av mekanikern som gör vad hon kan för att få ut mejseln. Listan på umbäranden i renoveringsträsket kan göras lång med tanke på allt det lidande en mekaniker kan tvingas utstå. Men generellt är det riktigt roligt att renovera bilar, att känna sin egen skaparkraft växa trots alla blessyrerna.

Men det finns en reservdel som alltid saknas och som stoppar hela bygget när det bara är en liten del kvar att montera. En reservdel som visar sig vara omöjlig att få tag på. Är det till exempel en packning som saknas? Då ser den gamla alltid ut som om den går att använda igen. När du gör det så skär motorn av läckaget. Du skriker könsord åt bilskrället och konstruerar säljannonsen direkt i minnet. Vad ligger mellan Trosa och Handen? Precis. Därför ska nästa blogg handla om mina kvinnliga medresenärer på dårskeppens hav och som livbåt har vi tillgång till den farkost som blev den sista PV:n i min ägo. Den som var roströd och kom från Handen i Stockholm. Det var mycket nära att den PV:n visade mig mitt ödes slutliga skepnad men jag slapp undan med blotta förskräckelsen då hjulupphängningen brast itu och framhjulen pekade åt både babord och styrbord. Samtidigt.