Farkoster # 18

Foto på en röd PV sport.
Den röda PV sport som jag lade en femväxlad låda i. Foto: Hans Gustafsson

Provkörning av femväxlad PV Sport

Den var körsbärsröd. Som en flickas läppstiftsröda mun. Med bättringslackeringar som om läppstiftet smetat ut lite och fått en mörkare, dov nyans på sina ställen. Men det gjorde ingenting. Kärlek uppstod vid första ögonkastet och varade tills jag byggt om bilen till oigenkännlighet. När jag sålde den kändes det som om jag utförde en brottslig handling. Jag som undkommit den kriminella banan, dels på grund av en kärleksfull och trygg uppväxt, och för att när jag fick mitt körkort gav det mig ett självförtroende som på ett ögonblick gjorde mig vuxen bland andra vuxna. Men det fanns fortfarande en lögnaktig och manipulerande sida som jag dolde, men som gnagde mitt samvete. Ibland. Det var den utomordentligt viktiga förmågan att vid en försäljning undanhålla allt som kunde skada affären. Detta lärde jag mig i möten med otaliga bilhandlare längs livets motorväg, de stod för en sublim erfarenhetsåterföring. Och de lurade mig varje gång. Det gick absolut inte för sig att ångra en affär. Sådant beteende var oproffsigt. Amatörmässigt. Och den episod den här bloggen ska behandla är försäljningen av min röda PV sport 65:a, vid en tidpunkt då jag nått vägs ände med den. Jag hade utvecklat den, men också förstört mycket av konstruktionen genom att bygga om den så som jag ville att den skulle vara. Den skulle ge uttryck för min personlighet vilket gav den ett helt annat utseende än originalet. Detta är berättelsen om kokerskan från Rödeby som köpte bilen efter en provkörning. En affär som var rena rånet. Men jag behövde pengarna och märk mina ord; det var jag som blev rånad, inte kokerskan. Min röda PV Sport gick för futtiga fem tusen kronor. Idag kan du vara glad om du hittar en på Blocket för 250 000 kr.

Det fanns många PV i byn som Gud glömde på det glada 80-talet. ”Skumps” PV var en av de mer legendomspunna, den bogserades till skroten efter att han tankat den full med diesel. Hur full han själv var framgick inte. Alla som körde bil i Skumpamåla, de var inte många men ändå, visste att fick de möte med ”Skump” så höll han en hastighet av 110 km/h på de smala och kurviga, av stenmurar omgärdade grusvägarna. ”Skump” hade en policy som innebar att om han fick möte var han den förste att lägga sin bil i diket, eller stenmuren om man så vill. På så sätt var ingen skada skedd. Själv var han stark som en oxe och kapabel att resa sig ur vilken krasch det vara må. Sedan var det Dan i Makrilla som körde rally med sin vita PV 65:a, full med klisterdekaler och tre extraljus på rampen. Det gick bra för honom och han var kunnig i allt som hade med motorer att göra. Han visste vad han höll på med till skillnad mot mig och många andra ”hangarounds” i byn som Gud glömde. Jag och flera med mig körde moped ut till hans verkstad där vi med trånande ögon såg begärligt på den dammiga karossen med kromade ekerfälgar. ”Sunbeam Alpine” cabriolet var namnet på denna farkost. Vi moppepojkar hoppades på att han inte insåg dess värde? Men visst gjorde han det. För även om han med sin långa och gängliga kropp, skarpa ansiktsdrag och välansade skägg, liknade George Harrisson, så gjorde han inte misstaget att tolka Beatles låt bokstavligen; ”All you need is love”. Så när jag tog mod till mig och åkte ut till Dans dammiga garage i Makrilla för att fråga chans på hans Sunbeam så var det försent, den var såld.

Det jag lärde mig av mitt förhållande med den röda PV sport 65:an var faran i att vistas för länge i drömmarnas subtila värld. Att vakna upp på morgonen och känna sig utvilad och beredd till stordåd i garaget, en lackering, ett svetsat golv, en nybyggd kardantunnel, inget verkade för svårt eller omöjligt och borde vara färdigt framåt eftermiddagen. Om det inte varit för den lantliga idyllen på gården. Jag blev ofta sittande med en ”Start & Speed” vid frukosten, jag började spela några LP-skivor innan jag gick ut för att dra igång vinkelslipen vars skärande ljud lät som allt annat än musik. Eller så blev jag plötsligt trött efter frukosten, blodsockret sjönk och jag påmindes om släktens hereditet. Blodcancer, hjärtflimmer, lungödem och schizofreni, lägg till allt detta en långsinthet av guds nåde. Allt som allt innebar det att jag inte kom ut i garaget förrän vid lunchtid. Och då var halva dagen borta, puts väck. Så många dagar blev helt enkelt ”förkastelsedagar” som de säger på Sturkö. I vilket fall lärde jag mig att oavsett trötthet så måste jag snabbt ta mig ut till garaget, påbörja jobbet även om jag inte visste vad jag borde börja med, jag måste se till att komma igång med arbetet. Många gånger ledde detta till att det blev fel redan från början men det spelade ingen roll, att gå ut och påbörja projektet var viktigare än att drömma om det.

Och just då, i den röda PV.n på en provkörningsrunda när jag tänkt alla dessa goda tankar, det var då kokerskan ställde sin första fråga. ”Vad gör den?” Jag såg undrande på henne, min blick återspeglade hur frånvarande jag varit när vi åkt genom byn som Gud glömde. Det var en solig aprildag på 1980-talet och hon hade kört motorcykel ända från Rödeby för att se min röda PV sport som var till salu på ”Fyndtorget” och som till råga på allt var femväxlad. Hon jobbade som kokerska i ett skolkök och körde en gul 250 CC Jawa crosscykel som hon flög över stenmuren med, för att landa på gårdsplanen där jag och PV:n väntade. Där vi satt i bilen som provkördes av henne vände hon sig och såg så söt ut som bara en flicka i 20-årsåldern kan göra, lätt fräknig, antydan till uppnäsa, mörkt hår och mörka ögon med accentuerade ögonbryn som drogs upp så fort hon undrade över något. Jag frågade: ”Du menar hur mycket den gör, alltså kilometer i timmen?” Hon nickade. ”170 km/h kan du nog få upp henne i”, sa jag och log. Hon nickade och koncentrerade sig på körningen igen.

Jag såg ut genom sidorutan för att hon inte skulle se min blick. Jag tog en medveten risk med hastighetsbedömningen och var övertygad om att hon inte skulle testa min utsaga på plats. Den enda gång jag vågat toppa den egenhändigt monterade överväxellådan och bondtrimmade B18 som jag tvingat ned i PV:ns minimala kardantunnel, var på infartsleden i Karlskrona. Det gick så fort att knutkorsen släppte från sina fästen varpå kardanen gick av och slog i asfalten. Läs mer om detta äventyr i romanen: ”En bilmissbrukares bekännelser”.

Sedan ställde kokerskan nästa fråga. ”Vad gör den nu?”. Hon hade lagt ur överväxeln med vippströmbrytaren vilket medförde att det small till utav helvete i växellådan. ”Du måste frikoppla, det är en äldre växellåda så det går inte att bara stänga av med vippströmbrytaren, du måste frikoppla när du lägger ur femman, som med en vanlig växel, det är så på den äldre typen av överväxellåda”, ljög jag obehindrat.

Kokerskan lade i överväxeln igen, men för tidigt och bilen sackade betänkligt då motorn inte orkade dra den höga utväxlingen. Samtidigt satt jag med mina funderingar. Skulle jag försöka förklara att utväxlingen på bakaxeln var original och behövde rätt mycket i topphastighet innan överväxeln aktiverades? Jag avstod.

”Nu går den inte så bra längre?” sa Kokerskan med ett misslynt drag kring munnen. ”Du måste varva upp den lite mer innan du lägger i överväxeln”, sa jag. ”Pang!” sa det när hon glömde frikoppla och slog av vippströmbrytaren till överväxeln. Vi får knutkorsen i nacken! tänkte jag, det skulle suttit ett relä mellan vippströmbrytaren och växellådan men jag slog bort denna insikt och sa med ett vänligt leende: ”Du måste frikoppla även när du lägger ur överväxeln, det är en…” Hon fyllde i: ”…gammal version av överväxellåda, ja jag vet!” sa hon och log. Kanske blir det affär i alla fall? tänkte jag.

När hon testade bromsarna fungerade de klanderfritt. Tur att det inte regnade tänkte jag, då läckte nämligen vatten in i de rostiga och genomvittrade bakre bromstrummorna vilket gjorde att bilens bromsverkan sjönk med ungefär femtio procent. Men visste man bara om det var det inga problem! Bäst var att undvika köra när det regnade.

”Fungerar vindrutetorkarna?” sa hon då. ”Jajamen!” sa jag och visade på den knapp hon skulle dra ut. Vilket hon gjorde. Ett hemskt ljud uppstod och den ena torkaren verkade gå slöare än den andra, men så släppte gummit från bladet och torkaren gick fri, utan att torka av rutan vevade den runt, runt. ”Åh fan, jag behöver nya torkarblad!” sa jag och skrattade. ”Äh, det behövs inte, varför köra när det regnar?” sa kokerskan och körde vidare.

Vilken soppa jag hamnat i! Kokerskan tycktes inte särskilt påverkad av allt som inte fungerade utan körde in för att vända PV:n på P-platsen vid Svarthövdaryd. Det var först då hon upptäckte bilens ovilja att svänga till vänster. ”Oj vad trög den var i styrningen?” Jag satt och tänkte ut ett svar på var backlampan var? När hon lyckats vrida runt ratten ett helt varv så började bilfan plötsligt att tuta!? ”Den gör så när man svänger, ibland…” sa jag urskuldande. I själva verket hade den aldrig gjort så förut. En sladdjävel till som sitter löst! tänkte jag medan jag konstaterade: ”Ett jordfel antagligen, en sladd, jag fixar det när vi kommer tillbaka. Trögheten är bara spindellederna som behöver smörjas upp, det fixar jag.” lade jag till och log. Inom mig kändes det som ett stort svart hål öppnat sig, det blir ingen affär! Spindellederna hade varit helt igenrostade när jag köpte bilen. De hade kärvat fast så när jag fick sladd på bilskrället sträckte jag högerarmen. Kraften som krävdes för att räta upp bilen var lite för mycket. Jag tvingades plocka ned den spindelled som kärvade och det tog en hel dag i svinstian eller ”Verkstan” om man så vill, för att med den stora rörtången och 5:56 med våld tvinga spindelleden att fungera, dvs svänga. Och hjälper det inte med våld finns det bara en metod att ta till: Ännu mera våld!

Väl hemma på gården igen var det dags för okulärbesiktning innan kokerskan åkte tillbaka mot Rödeby. Hon ville veta mer om spoilern, hur hade jag satt fast den? Popnitar, vad trodde du? Tänkte jag men lyckades kränga mig ur ett svar i god bilförsäljarstil: ”Åhh, den satt på när jag köpte den… Ska jag vara ärlig så vet jag inte?” Hon nickade och gick vidare, kände efter under sparklådorna och jag drog efter andan, det var inte rostigt men det dolde sig några riktigt fula svetsningar där jag byggt den nya kardantunneln. Den liknade prototypen till de första stridsvagnarna. ”Är det mycket spackel på bilen?” Sa kokerskan plötsligt och reste sig upp från knästående. Hennes blick såg troskyldigt in i min och jag var fast, jag måste säga som det var, på fronten hade jag använt kilovis med ”Plastic Padding” för att dölja popnitarna. Det jag hör mig själv säga, med sammetslen röst, är: ” Nej, spackel är inte min grej, du kanske vill hissa upp bilen, kolla under och så? ”Nejdå, jag tar med mig pappa när vi hämtar den”, sa kokerskan. ”Jaha, han gillar PV?” undrade jag. ”Nja, han vill nog bara titta på bilen, han är plåtslagare med egen firma”, sa hon och log.