Volvo Personvagn 544

Med dekaltrim gick bilarna lite fortare. Till och med en Duett. Foto Hans Gustafsson

En röd PV sport var min egendom, en vit och en vägverksgul PV 544 likaså , den sistnämnda köpt i Handen som flyttbil från Stockholm tillbaka till byn som Gud glömde. Och det fanns eoner av tid för att dyka ned i renoveringsträsket på den tiden detta begav sig. Ägandet är också en viktig faktor att ta hänsyn till när det gäller farkoster som påverkar, eller rättare sagt, tillåts påverka våra liv. Och det är inte förrän du äger en bil som du inser om det är ett ”Dårskepp” du har köpt.

Åter till början av denna blogg om farkoster. Med hjälp av Michel Focaults resonemang kring vansinnets historia ställde jag i de inledande 14 avsnitten (!) frågan: Hur vet jag om den farkost jag färdas i motsvarar det jag kan förvänta mig av den? Det är en filosofisk tankegång som får näring av Foucaults text och som också kan appliceras på mitt liv som bilmissbrukare. Svaret är enkelt, det vet jag inte. Allt hänger på mina förväntningar och på farkostens beskaffenhet. Om förväntningarna är för stora eller farkosten för dålig så går det inte ihop.

Jag måste erkänna att jag skriver ur ett tomrum, de personer jag umgicks med och ibland slogs med finns med i persongalleriet i romanen ”En bilmisbrukares bekännelser”. Men inte här. I den här bloggen om farkoster vill jag istället göra ett försök att kommentera den filosofiska sidan av bilägandet med fokus på 1980-talet. Vilka tjejer jag drömde om och som borde suttit i baksätet eller i passagerarsätet lämnas därhän. Gänget ”Grabbarna grus” som härskade i byn var på väg med sina bilar till de omgivande småstäderna och svaret på frågan om vilka som skulle bli kvar i byn som Gud glömde var, inte jag i alla fall.

PV:n som farkost var rolig att köra, den var lättare än både Amazonen och P1800 och gick bra så länge den trogna B18-motorn spann som en katt. Det var nöjsamt att se ut över huven vars förkrigsdesign kom att prägla mina irrfärder i de Blekingska skogarna. De tidiga modellerna av PV 444 med B16-motor var inte intressanta. Nej, en bättre motor indikerades av de stiliga emblemen som det stod ”B18” på i kursiv stil. Många gånger detaljstuderades dessa motorer längs vägrenarna av den s.k ”Huvaligan” som man kände igen eftersom de alltid hade huven uppe och då och då sände röksignaler från den kokande motorn. Det var också kutym att dekaltrimma sin bil, gärna med dekaler i klarrött och vitt som det stod ”STP” på, då gick bilen fortare. Trodde jag och många med mig i byn som Gud glömde.

Till skillnad mot dagens bilar var det mycket som inte fungerade som det var tänkt på den tidens personvagnar. PV:n var till exempel känd för sina gistna dörrar som inte stängde igen vindbruset och vägljudet eftersom gummilisterna oftast var helt slut och vällde ut över dörrkarmen, sidorutorna satt ofta uppe med hjälp av nedstuckna skruvmejslar eftersom vevanordningen inte fungerade mer än de första tusen milen. Bromstrummorna rostade upp, ibland så illa att den yttre ringen släppte varpå vatten och smuts vällde in och förstörde bromscylindern, framvagnens framhjulslager blev till mos av de obalanserade och snedslitna däck jag körde med. Värmeaggregatet kom inte igång förrän sent på hösten och var ett dilemma på vintern, även om jag körde i över en timmes tid så nådde värmen i kupén inte ens upp till anklarna, det var mer hetta i Amazonen. Fläkten var rena skämtet, när den startade slogs likströmsgeneratorns svagt pulserande AMP-lampa på instrumentbrädan om och sken ilsket röd. Bäst att stänga av innan batteriet lackade ur.

Instrumentbrädans spruckna vinyl återkom på samma ställe på alla mina tre PV och dropplisterna fylldes med rost då jag körde med vinkelslip så att metallfragment samlades på hög över bilens tak, de tygomspunna tätningslisterna i kupén fransade sig av vinddraget, en gråmulen vinterdag med dimma var körbarheten noll och intet i och med den obefintliga sikten bakåt och framåt blockerade den immiga vindrutan sikten då fläkthelvetet håglöst snurrade runt utan att leverera värmepaketets innehåll. Bagageluckan som alltid hamnade på sniskan på grund av sina klena gångjärn vilka lämnade stora vattenläckande glipor i karossen även när luckan var stängd, undra på att bagageutrymmet rostade upp! Dörrarnas dörrhandtag som såg ut att vara hämtade från en husfabrik i Hultsfred, framvagnens spindelleder som alltid kärvade eller var så slitna att glappet kunde ses med blotta ögat…

Smekmånaden infaller ju alltid i början av ett förhållande och vid mina bilköp var det under denna period lättare att negligera varningssignalerna, det brukade ta en månad av idogt bilkörande innan jag lärde mig vilka fel och brister bilen hade. Ibland, vid rena felköp tog smekmånaden slut efter bara en timme eller en vecka, beroende på konditionen i det vrak jag försökte färdas i. Att lyssna på lagerljud och andra skärande eller slamrande ljud från utmattade delar som släppt från sina fästen eller helt enkelt höll på att ge upp, blev en självklarhet. Och än i dag kan jag känna igen doften av Lucas elsystem och dess brända säkringar, den obehagliga känslan som infann sig då jag vred runt tändningsnyckeln gång på gång utan att det hände något. När glappkontakten i tändningslåset var åtgärdat var det dags att ta sig an förgasaren som drabbats av värmelås i insuget. Motorerna som i tanken byttes ut på en förmiddag, en bypass-operation som det tog veckor att genomföra, för att inte tala om vilken tid det tog innan motorn startade och fungerade. Eller kreverade i sotsvarta moln från ett två-tums avgassystem. Allt detta elände hämtade sin näring i min ursprungliga och naiva, men fantasifulla bedömning att det är väl ingenting att renovera upp en PV Sport som stått med huven öppen i några år? Utomhus. Men om man bortser från denna förväntansfulla förtröstan på ödet så var Volvo PV 544 en bra bil.

En av de mest fasansfulla upplevelserna jag hade var ett byte av växellådan i min röda PV sport. Jag retades till vansinne av synkroniseringsringarna som sjöng på sista versen och när växlarna till slut inte gick i så bytte jag ut hela växellådan mot en jag köpt på skroten. Och i PV:ns kardantunnel är det trångt, den som mekar där behöver ha ett barns små händer och en styrka som motsvarar en styrkelyftande elitidrottare. Men efter en hel helg av vedermödor ute på ladugårdsbacken där bilen stod uppallad på ett par stadiga vedkubbar, så hade jag fått allting på plats. Finurlig som fan själv använde jag en garagedomkraft för att få växellådan på plats, det hördes ett krasande, klickande ljud när växelföraren inne i växellådan gick av. Jag hade tryckt till för mycket med domkraften. Men det förstod jag ju inte. Så jag skruvade i alla skruvar till växellådan och fäste sladden till backlampan trots att det aldrig funnits någon och gjorde rent och fint under innan jag sänkte ned bilen på backen. Och döm om min förvåning! När bilfan startade så gick det inte att växla!? Det vällde upp ett sådant ursinne inom mig att döden inte längre kändes som något främmande, tvärtom välkomnade jag den och skulle med mina bara händer strypa den första som knystade om den fråga som alla i familjen ville ställa men sorgfälligt undvek: ”Har du fått ihop växellådan nu?”. Jag svor så att det rök om andedräkten och osade bränt, men tvingade mig själv att lyfta upp bilen igen för att kunna plocka ned den satans växellådan och allt annat som måste göras om. Hade svordomarna tagit fysisk form så skulle hela gården brunnit ned, det är då ett som är säkert.

Så varifrån kom då det självklara i att jag som novis på det mekaniska området skulle mäkta med att renovera en hel bil? Inklusive lackering och andra specialiteter som farkosten var i stort behov av för att fungera och representera. Det självklara i att klara av saker och ting utan vare sig kunskap eller erfarenhet härrörde från viljan att klara av utmaningar på egen hand. Att som Machiavelli i ”Fursten” konstatera att den som inte gör sig beroende av andras kraft eller kunskap har störst förutsättningar att klara sig i den stat där fursten bestämmer. Individen beskrivs som stark och självständig. En individ som klarar av att gå sin egen väg. Under renässansen beundrades de människor som hade denna egenskap. Själv erfor jag skapandets glädje, känslan av att göra något färdigt, belöningen när jag såg den lyster som en ny lackering medförde, kolvarnas blänk i cylindrarna, motorfärgen som var ett signum för Volvos ”rödblockare”. Men vägen dit var lång och till skillnad mot filmen med Goldie Hawn i huvudrollen, ”Tjejen som visste för mycket” så var jag killen som visste för litet. En kille som samtidigt hade visioner om att det inte var omöjligt att förändra en bil utifrån sina drömmar och behov. Och gick min egen väg i att ändra bilarna det gjorde jag. Här är några förändringar jag åstadkom på mina tre PV 544:

Vedbodslackering med träfärg, kromfälgarna på den röda PV sport kom från Amazonen och var så breda att de gick utanför skärmkanterna. Redan på Broddamålarakan fick vi vända på vår väg mot Halmstad eftersom det luktade bränt och rök om bakhjulen som sakta men säkert höll på att ätas upp av bakskärmarnas kanter. Överväxellådan som fick denna röda PV sport att sega sig upp i 160 km/h på Broddamålarakan och den egenhändigt konstruerade handbromsspaken som snuten fick i handen vid en flygande besiktning vid Skönstavik i Karlskrona. Konsolen som jag tillverkade själv av plywood och klädde med skumgummi och konstskinn, allt för att dölja den fruktansvärda, stridsvagnsliknande kardantunnel som jag svetsat ihop för egen hand som skydd för kardanen som drev på min femväxlade PV sport. Mätare som jag köpte som tillbehör monterades i denna konsol men de kopplades aldrig in, jag orkade inte ta reda på hur man kopplade in dem, sportratten som byttes över till varje ”ny” bil, fårskinnen som förgäves försökte dölja bilarnas sargade säten. För att inte tala om den inredning jag köpte på skroten i Möljeryd, den var i svart galon och kom från en Toyota, sommartid rann svetten i floder längs med sömmarna i PV:ns stekheta säten. Interiören i den vita PV:n som bara blev sju resor värre efter att jag monterat in två 20 tums basreflexer i hatthyllan, med hjälp av vinkelslip.

Men trots alla drömmar om verklig och bestående förändring så kom mina PV-bilar inte att spegla mitt eget jag. ”Jag har en plan…” brukar många bilbyggardrömmar börja med. Breddade bakskärmar, egenhändigt monterade fotsteg längs sidorna, kanske hämtade från en WV asfaltbubbla? Allt för att förstärka känslan av en 30-tals hot rod, bredare fälgar var ett måste, 5.5 tums Volvo original var klart godkända liksom förgasarna; dubbla Weber 45:or med trattar. Även om det var synd att behöva skära upp och svetsa om hela motorrummet. Flake som metod för lackering var på mode, Candy och Pearl, 20 lager klarlack… Och av allt detta dagdrömmande blev noll och intet realiserat. Men jag och en kompis lackerade om hans PV i en ljusröd träfärg som gick mot det grisskära hållet, vi köpte färgen billigt på Järnia. Med färg är det nämligen så att om bara burkens lock är tillräckligt lockande så köper man den oavsett kausalitet, det vill säga det som händer när en sådan färg täcker en yta av en hel bil… Vi tog tillfället i akt och monterade grillen från en Mercedes Benz på PV:ns front, med stjärna och allt. Det krävdes två kilo stålspackel för att bygga upp ramen kring grillen som inte passade mer än i våra drömmar. Daz Auto! Likafullt genomförde vi vårt kamikazeprojekt och i stället för dekaltrim lackerade vi fartränder i vitaste vitt som skulle sitta kvar i evinnerliga tider. Därefter såldes bilen.

Och det som hände mig ett flertal gånger var att förväntningarna på bilen blev för stora och inte alls motsvarades av PV:n som farkost. Så vad gör man då? Vi konsumerar oss ur krisen när vi har ett renoveringsobjekt vi inte klarar av. Då köper vi ett nyare objekt som är mer hanterbart medan vi försöker sälja av det gamla. Och precis så var det med min röda PV sport.