”Walis” Opel Caravan tillhörde fotbollstränaren i byn som Gud glömde. Han såg ut som en amerikansk actionhjälte men hade svarta tänder och rökte Bill utan filter. Tobaksflagorna for omkring som sotflagor de få gånger han blev engagerad. Foto: Hans Gustafsson.

”Walis” Opel Caravan

Vi befinner oss i en brytningstid mellan 1960- och 1970-talet. Valet mellan moped eller bil är enkelt, det är bil som gäller redan som 16-åring. Körkort behövs inte. Bilen som farkost har nämligen det goda med sig att det räcker med att äga en bil för att vara unik som person. Den bil jag äger blir mitt alter ego, den representerar mina bästa sidor och visar med sin formgivning, hästkrafter och sportiga utseende vem jag egentligen är. Hur skulle jag annars kunna bli sedd? Ju större, snabbare och vräkigare desto bättre. Drömbilen är en amerikanare, åtminstone för de flesta av mina kompisar som inte ägde en spänn och var unga på 1970-talet. Själv ville jag ha en sportig två-sitsig cabriolet för att slippa vara fyllechaffis. Det fanns helt enkelt inte utrymme för fyllskallar i en sådan smäcker farkost.

I allt detta ligger själva ordet; ”förväntningar” och skräpar. Vad menas? Hopp? Beräkning, en föreställning om hur något ska bli eller hur det borde vara? Hur känns det att äga det eller köra det åtråvärda föremålet? Höga förväntningar eller låga förväntningar. Allt jag drömt om men sällan eller aldrig uppnått.

”Walis” Caravan köptes av min yngre storebrorsa för en spottstyver, 50 pix och en limpa ”Bill” utan filter. Redan på jungfruturen kördes bilen ut på åkern och där for brorsan omkring så det dammade över hela byn. Min far fick hjärtat i halsgropen när vi kom körande efter en visit i Ronneby hos mormor och morfar. Redan vid Julles såg körde vi in i ett dammoln som kom från åkern där brorsan for omkring med ”Walis” Opel Caravan. Min fars vrede exploderade inte så som jag hade hoppats att den skulle. Till skillnad mot vad jag förväntade mig, ett slut på bilfärderna för storebrorsan, blev vår far plötsligt tillåtande på ett sätt som gjorde att mina förväntningar på räfst och rättarting kom på skam. Att stå anklagad inför vår far var alltid spännande så länge det inte var man själv som stod på de anklagades plats vid skranket inne i köket. Men den här gången hänvisade min far vänligt men bestämt brorsan till en plats nere i skogen bortanför ladans gödselstad, ett område vars stock och sten, hål och gropar skulle knäcka det mesta som var värt någotn på ”Walis” gamla Opel. Att vår far skulle ändra sig var inte särskilt troligt men Brorsan var snabbt ute för att köra upp en bana i skogen innan dammet lagt sig på åkern. Taket på Caravanen sågades av för att bilen skulle se ut som en Pick-up, därefter kom turen till skärmarna som slets loss i de hårdföra kontakterna mot stenarna och efter någon volt eller två fortsatte skrotningen av bara farten.

En av brorsans klasskompisar kallades för ”Greven”. Han tog ned en svart WV av 60-tals modell till rallybanan i skogen. Folkvagnen var besiktigad och i fint skick, hans mamma hade gett honom bilen i födelsedagspresent inför det förestående körkortet. De kromade stötfångarna på ”Hitlerbubblan” blänkte hela vägen fram till de första dyhålorna. Vid en krök lade sig några av byns grabbar anförda av ”Stalin” i bakhåll för rikemanssonen. Jag var förstås med och slängde stora lerkokor på den svarta folkvagnen vars vindruta sprack medan ”Greven” skrek något i stil med ”Ungdjävlar!” .Men han stannade snällt kvar inne i bilen precis som den krossade rutan hängde sig kvar i rutramen. Det blev sedan allt svårare för att inte säga omöjligt, att se den leriga banan och stenarna som korsade ”Grevens” väg. Precis som med ”Walis” Opel fortskred skrotningsprocessen allt snabbare. Men då ”Greven” tillhörde familjen som drev ”Baren” ute i Blomstergården så gjorde det ingenting, de tjänade bra med pengar på sin prototyp till våra dagars sommarland. Det drabbade ingen fattig.

Men ”Greven” var utsatt som barn till välbärgade familjer ibland kan vara och mobbades i skolan med anledning av Blomstergården. Jag kommer ihåg den gång han satt fängslad uppe i storgårdens höj- och sänkbara griskätte en hel dag, på gården användes denna bur med svängande kran till att få ut de slaktfärdiga svinen. Vem som fängslade honom är oklart men det skedde en sommardag då alla vi barn och tonåringar i byn lekte ”Röda – vita rosen”. Till skillnad mot ”Greven” som hade kapitalstarka föräldrar, hade de flesta andra av oss ungdomar i byn som Gud glömde en inbyggd svårighet i det vuxenliv vi var på väg till. Att äga en bil var en sådan svårighet, man måste tjäna bra med pengar för att ha råd med en sådan farkost. För att inte tala om allt som behövdes när, – inte om! – farkosten gick sönder. Det smarta tillvägagångssättet var att gå i skolan och läsa sina läxor så att man kunde räkna ut en matematisk formel och bli ingenjör. Men för mig var det rena nonsens, det måste finnas fler sätt än att tjäna pengar för att kunna köra den bil man verkligen ville ha.

Jag räknade ut att med den lön jag hade på byns snickeri så skulle jag kunna köpa min drömbil, en Ford Mustang 65:a, när jag kommit upp i 80-årsåldern. Ingen tvekan, man får det man betalar för. För mig var det inte något alternativ, det var alldeles för långt från målet, jag tänkte leva här och nu – inte senare. Så det skulle aldrig gå att få ihop så mycket pengar. Men vad var alternativet? Att meka själv, bygga sin egen häftiga bil med sina egna händer var ett sätt att motsvara de förväntningar jag hade på mig själv och min bil.

Precis som i Basil Bernsteins teori om skolans inbyggda hierarki och att arbetarklassen reproducerar sig själv genom att straffa ut sig och strunta i de sociala koderna, straffade jag och mina gelikar ut oss genom att undvika allt som skolan försökte lära ut. Det blev följdriktigt inga toppjobb efter plugget och då jobbansökningarna tenderade att hamna i soptunnan gällde det att trösta sig med insikten om att när skolfuxarna suttit och läst så hade jag och mina polare varit ute på galej. Vilket inte stämde, vi kom ju från byn som Gud glömde och de som ville gå på fest med oss var lätt räknade. Detta med sparade pengar eller inte tydliggjordes när vi köpte våra första bilar.

”Bjurabygget” kallades en bilfirma som var lurendrejarnas mecka. Att köpa en bil där var ett vågspel som få kunder kunde komma undan med äran i behåll. De sålde billiga bilar, riktigt billiga. En kompis till mig köpte en svart P1800 som var lackerad efter en förlaga som var identisk med de eldsflammor som bränt upp hela elsystemet. Han fick med sig en härva med sladdar och kopplingar som kunde gjort en boaorm sjösjuk. Men han drog ett nytt elsystem och fixade till bilen med en silvergrå lackering. En bärande balk lagades med hjälp av en träkloss som hamrades in och målades över med tectyl. Som ny! Rosten kom tillbaka några veckor senare och visade sig som luftblåsor vilka sprack samtidigt som en vansinnigt leende bilköpare bromsade in utanför kompisens garage.

En annan kompis farsa fällde ett träd som av misstag landade på deras motorhuv; en Volvo 145 . Trädet slog av insuget till förgasaren men det gick att byta, det 15 centimeter djupa bucklan i motorhuven spacklades upp…På med en bättringslack och slå i två liter bensin så att bilskrället går hela vägen till ”Bjurabygget!” Där byts den in och kostar inte mer än dubbelt så mycket som kompisens farsa fick i ersättning för sin svett och ett kilo spackel.

Men när det gällde motorerna så var det stor skillnad på Volvos trogna B18 gentemot en hackande och småputtrig tvåtaktare. Jag visste inte hur en explosionsmotor fungerade på den tiden detta begav sig, den kunskapen kom långt senare. Men kunskap behövdes inte, det fanns precis som för mopeden två felkällor när en bilmotor inte fungerade. Ingen bränsletillförsel eller ingen gnista. Uppstod båda dessa fel på samma gång var en idiotförklaring nära, lokalisera de felen på en öde landsväg mitt i natten om du kan.

Förutom ”Walis” som rökte Bill utan filter fanns det en fotbollstränare till i byn som Gud glömde. Det var Bengt som tränade ungdomslaget. Han kallades för ”Möste” av oss i yngre pojklaget för att han alltid svarade samma sak på frågan: ”Vad gör vi nu?”. Vid varje straff eller frispark ”Möste” vi ta bollen från våra motståndare oavsett om den var på den var på väg att näta i krysset och oavsett med vilken hastighet bollen färdades. Jag försökte undvika honom så gott jag kunde eftersom jag tappat ut en hel dosa Generalsnus på deras golv och snabbt som fan sopat de 40 gram det kan varit i dosan under den matta som låg närmast till hands. Skämmigt.

Och som vanligt hade jag visat prov på min oförmåga att tänka längre än näsan räckte. Dumsnäll tackade jag ja till ”Möstes” fråga om att spela nästa bortamatch i byns B-lag. Det fattades folk eftersom BSG, byn som Gud glömde, skulle möta BIF:arna från Blåningsmåla. De senare var kända som ett riktigt ”benknäckargäng”. Det antal som behövde bäras ut från planen efter mötet med det legendariska backparet Bigge och hans tvillingbror Figge, ökade ju längre matcherna fortskred. Tvillingbrödernas vardag var lastmaskiner och dumpers, och till sin kroppsbyggnad var de lika hårda som stålet i maskinerna de körde. Och dem skulle jag möta. En närsynt 16-åring med självmål som enda mål den säsongen. Det var då mitt nyvaknade bilintresse räddade mig från den tackling som blev legendarisk efter matchen BSG – BIF. Det sades att vår centerforward fick sy 27 stygn i ansiktet och operera käken i tre timmar med den brutna armen i mittella medan deras motsvarighet fick en back öl om han orkade springa runt planen i ett ärevarv. Men det vara nog bara illasinnade rykten.

Före den legendariska matchen mötte jag ”Möste” nere vid fiket och fick frågan varför jag inte varit med på träningen? Det var bara några timmar kvar till match så jag måste snarast cykla till Åsjövallen (mopeden hade lagt av – igen) och omklädningsrummet där Torstein putsade fotbollarna med våra kalsonger. Annars fanns det en risk att jag inte kom med i B-laget som kanonmat till det spännande lokalderbyt. ”Ingen idé, jag spelar inte” hörde jag mig själv säga. Och när jag till min förvåning och fasa såg ”Möstes” reaktion vände jag på klacken och började springa. Och ”Möste” sprang efter. Han jagade mig genom hela byn samtidigt som han försökte tala mig till rätta och när inte det gick, tala om för mig vilken svikare jag var. Det enda jag lyckades haspla ur mig där jag sprang var; ”Jag har andra intressen än fotboll nu.” Punkt.

Allt detta är historia men visar vilka val en ung man kan tvingas göra om han blir pressad av situationen. Och bara några dagar efter att ha blivit jagad av ”Möste” köpte jag min första bil. Och det blev själva upptakten till ett missbruk av de viktigaste farkosterna i mitt liv, nämligen bilarna! Om flera av dem kan sägas att de har haft karaktären ”Dårskepp”. Helt sanningsenligt hade det varit bra mycket bättre om jag skött mig och lärt mig räkna, blivit ingenjör och tjänat pengar. Och just därför, i analysen av hur mina farkoster påverkat mig och om de infriat mina förväntningar ska jag försöka beskriva dem så sanningsenligt som möjligt. En bil i taget. Var den farkosten ett ”Dårskepp”? Eller var den inte? Och vad var mina förväntningar? Analysen inleds förstås med Börjes gamla Amazon 65:a.