Foto på hundratals små kugghjul.
Ungefär så här såg minnesbilden ut i mitt huvud när jag demonterat frikopplingen på min Puch Florida. Foto Hans Gustafsson

Mina förväntningar på de riktigt tidiga farkosterna

Det har blivit dags att summera förväntningarna på de tidiga farkosterna i mitt liv innan jag ger mig på bilen som farkost.

Minnet är bedrägligt. Jag börjar med att minnas cyklarna även om barnvagn som farkost egentligen låg före i tiden. Men jag minns inte någon barnvagn vilket däremot äldsta storebrorsan gjorde. Han kom ihåg den dagen det togs ett flygfoto på gården vi växte upp på. Han var bara ett spädbarn och låg utomhus i barnvagnen men kom ihåg ljudet och himlen med flygmaskinen som cirklade ovanför. På fotot ses mycket riktigt en barnvagn vid brunnen, som en liten vit prick, brorsan är då knappt ett år gammal. Är det möjligt? Ja faktiskt, det finns till och med en medicinsk term för detta; ”hypertymesi”. Det innebär att en person har extremt god minnesförmåga och kan minnas allt i minsta detalj, oavsett när i livet det skedde, så länge det är personliga upplevelser. Så låt säg att storebrorsan hade denna märkliga förmåga och kom ihåg allt, och om vi förutsätter det, infriades hans förväntningar på barnvagnen som farkost? Jag får aldrig veta då han inte längre är i livet.

Men ett vet jag och det är att bilder, precis som brorsans minne av flygmaskinen, är en väsentlig del av vår självuppfattning. Och jag tänker särskilt på våra inre bilder. Bilder vars centrala motiv är hur vi vill bli uppfattade, hur vi vill bli sedda.

Att bli sedd som HD-åkare var inte aktuellt vid tiden för min första cykel. Men tuff var den, min inre bild. Vilket var ett skäl till att jag satte fast klädnypor i ekrarna och hade extra sockar i fickorna för att kunna köra i vilken vattenpöl som helst och ändå komma hem med torra strumpor. De blöta sockorna hamnade på elementet i bästa fall, i sämsta fall under sängen tillsammans med ratade ost- och köttbullemackor…Skrumpna rester av ett barns tillvägagångssätt. Jag blev snabb känd i byn för att ha mat under sängen och varför inte? Göm undan det du inte vill ha. För det blir inte bättre bara för att du växer upp, vänta ska du få se.

Men hur var det nu med resonemanget om Focaults dårskepp. Levde cyklarna upp till mina förväntningar? Det vill säga, gav de mig lycka? Och hur var det med mopederna? De förstulna motorcyklarna? Och om de inte gjorde mig lyckligare, uppenbarade de något av mitt ödes anlete?

Jag fastnade ju med foten i bakhjulet när jag satt i barnsadeln på mammas cykel. Det gjorde ont i såret som var stort som en femkrona. Kanske medverkade det till låga förväntningar på min första cykel? Här gör sig den gamla vanliga frånvaron av tron på mig själv påmind; kunde jag lära mig att cykla? Alla andra lärde sig hur lätt som helst men inte jag. Den känslan. Jag har fortfarande ångest inför att lära mig nya saker, innerst inne känns det som om jag är en riktig idiot, dvs någon som är sig själv nog och som inte klarar av den enklaste syssla, men det är bara jag som vet om det.

Jag fastnade fler gånger. Med ett minus i minnet kom jag cyklande som fem-, sexåring vid Centralaffären i byn. Central förresten, det fanns ju bara en affär och centrum fanns överallt eftersom byn var så liten. Jag var barfota och fastnade med stortån under trampan varpå tån vek sig och skrapade mot asfalten, nageln lossnade och blodet rann. Ingbritt som ägde affären kom ut och förfasade sig. Jag grät inte förrän hennes medkänsla drabbade mig som ett slag i magen, då bölade jag som en kalv på väg till slakt och hon fick snabbt in mig i affären för att lägga på ett första förband.

Så den första cykeln motsvarade inte mina förväntningar? Inte undra på. Vem vill slå sig fördärvad och skada sig på det sätt jag gjorde? Mitt ödes anlete visade sig inte med ett leende. Antagligen skulle mitt liv bli ett rent helvete. Jag lärde mig dock att cykla vilket jag kan än i dag och det får väl anses som gott nog, på så sätt blev mitt liv lite rikare.

Cykel nummer två däremot innebar mer förväntningar. För om jag lyckades bygga den cykel jag ville, skulle den motsvara min inre bild av mig själv. Då skulle alla inse vem jag egentligen var även om jag själv inte hade en aning om det.

Min blå Crescent byggdes om med hjälp av banansadeln för att motsvara bilden av mig själv som tuff, framtida HD-åkare. Pengar fanns inte men med en tioårings rymliga samvete gick det relativt lätt att tillskansa sig medel för bygget. En fråga vi alla bör ställa oss kommer osökt in här: Vad spelar det för roll om du kommer åkande med något häftigt fordon, en farkost som är en riktigt ögonfångare? Jag kom ju cyklande på en blå Crescent med banansadel istället för originalet. Svaret är att det spelar ingen som helst roll om det inte är så att din självbild står och faller med hur din farkost ser ut. Banansadeln åstadkom inte mer komfort så mycket är säkert. Jag kommer fortfarande ihåg sadelns tunna stoppning och plåtkanterna som sakta men säkert började karva sig in i skinkorna efter bara någon kilometer eller två. Efter en långcykling till min mormor i Ronneby, en sträcka på 2.5 mil, kändes det som om jag begåvats med två Gluteus Maximus istället för en.

Men mina kompisar beundrade min blå båge. Till en början upprätthöls min självbild men så fort jag gjorde något de inte gillade ramlade min status ned ett par pinnhål. Oavsett banansadeln. Och förutom att den var rätt så betydelselös för min sociala position utgjorde den ett hinder för påstigning i farten, vilket då och då behövdes när jag behövde fly för livet efter att ha gjort något som kompisarnas föräldrar ogillade. Ett sådant flyktbeteende satte banansadeln effektivt stopp för. Och här infinner sig den klassiska problematiken med form kontra funktionalitet, estetik kontra användbarhet, individualism kontra kollektivism… Kärt barn har många namn. Givetvis sätter jag alltid estetiken främst framför andra funktioner i mina farkoster.

Och då var det dags att fastna igen. Med ett plus i minne kom jag en varm sommardag cyklande in i byn efter den långa färden hem från Ronneby. Landningsställen var utfällda inför ett stopp vid fiket där jag snörade av mina marinblå ”Adidas Östpakistan” och gjorde ett inköp av Coca-Cola och en påse chips för pengar jag snott från mormor. Kapsylen flög av när jag satte flaskan mot styret och fastnade under min fotsula, varpå jag vispade till med foten så att kapsylen for iväg som en projektil genom luften och landade i min utsträckta handflata. Jag vände och vred på den och inuti stod det: ”DET VAR NÄRA ÖGAT”. Jag tänkte – det var som fan! och insåg överlycklig att storebrorsan som var på plats vid fiket såg det hända, därmed var jag för evigt inskriven i historiens mest lyckosamma kapsylkast och lyckan var fullständig. Ödets anlete log mot mig som konstaterade att det måste vara något särskilt med mig. Den cykeln motsvarade mina förväntningar.

Jag åkte buss till skolan i fem år, fem mil om dagen. Här låg förväntningarna på ett högre plan som innebar att jag då och då lyckades missa bussen och en hel skoldag med flit. Det var alldeles för enkelt att dra benen efter sig på vägen ned mot det stora blå bussgaraget där byns A-lag satt på lastbryggan och söp. Och skroderade. Förväntansfull kunde jag sedan ringa mitt extrajobb och fråga om jag fick komma och jobba? Jag jobbade nämligen extra på byns snickeri där den ena ägarens fru brukade komma vaggande med sin breda röv, vi timanställda stod som tända ljus och log mot henne berusade som vi var av lackångor och halvdöva av hammarslag mot träpluggarna i det med knaggar fullspäckade virket. Pengarna vi tjänade betalades ut kontant i handen varje fredag från ägarna som var nykterister bägge två. Jag använde urskillningslöst alla kontanter för att köpa sprit som jag beställde av A-laget. Det förklarar varför det stora kräftkriget började, då hade jag druckit en kvarting Renat blandad med Saturnus punsch. Fy för den lede! För brännvinet alltså, inte Saturnus punchextrakt som var både sött och gott. Som en flickas armar runt midjan när man körde moped. I sådana stunder kom mopeden verkligen till sin rätt. Men även här sipprade alkoholen in och förstörde allt som kunde varit fint och sprött, kärlek rent av.

Debacle efter debacle inträffade med oss själva som ”mopedonauter”. Vi var ofta berusade där vi for omkring på egenhändigt trimmade farkoster som lätt gjorde 60 km/h. Utan hjälm. En kompis som plötsligt somnade på mopeden och for iväg ned i diket i sommarnatten så att det slog gnistor och smällde som åskan var inget ovanligt. Själv körde jag på en lågt hängande gren i den skog där vi hade gömt ölbackarna inför en hägrande backanal. Man ska ju plocka lågt hängande frukter vilket inte var ett skäl till att jag lät grenen träffa mig rakt i mellangärdet och slå av mig från mopeden. Under tiden som jag låg på den mossbelupna marken för att gapskratta åt mopeden som på egen hand brakade iväg in bland skogens stock och sten, hände det som inte får hända.

Som moppepojke fastnade jag i ett konstant alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle var jag så berusad att jag vände mig om för att konversera samtidigt som den brölande tvåtaktaren under mig fortsatte sin färd. Framåt. I full karriär! Jag låtsades inte om det faktum att jag faktiskt styrde min farkost och var ansvarig för den, utan fortsatte prata med tjejen som satt därbak. Och eftersom ingen styrde längre så gick jag och tjejen in för kraschlandning mot asfalten med buller och bång. Dagen efter gapskrattade ödets anlete i spegeln över denna ”tosingafora”. Själv försökte jag med svullna fingrar känna var de blodiga sårskorpornas åker började och var den tog slut. Att jag riskerat livet på tjejen låtsades vi inte om mitt öde och jag. Vi gick bara vidare som om det aldrig hade hänt.

Och som jag byggde om och lackerade om min farkost! Skruvade och trimmade, om och om igen. Vid lyckade insatser for moppen iväg som fan själv. Skaparglädjen var enorm! Men mekandets mest essentiella grundpelare; att vara noggrann i allt jag företog mig, fastnade inte i mitt huvud. Tvärtom slarvade jag ju mer jag höll på, lade muttrar och skruv i en enda hög, tvingade på känsliga aluminiumgängor skruvar med fel stigning på gängorna, slog och hamrade på allt som inte passade, precis som styret i en diktatur löste jag mina problem; ”hjälper det inte med våld finns bara en lösning; ännu mera våld!” Sic. Denna oförmåga att förstå min egen begränsning och överskatta min egen kapacitet ska följa mig livet ut, tron att allt är möjligt ledde till flera dårskaper än jag någonsin kunnat drömma om. Men det är roligare att leva så än att vara pragmatisk och välja bort allt som är svårt eller innebär en risk. Mina storebröder var inne på samma bana men ändrade sig i tid och insåg att de inte skulle bli mästare i spelet om ringnycklarna, momentnycklarna, skjutmåtten och toleranserna. Men gjorde jag det? Inte. Däremot belönades jag rikligt med hågkomster om alla fel och misstag jag gjorde; mina dårskaper i reparations- och renoveringskonstens värld är otaliga. Ta bara silverfärgen som jag målade den förstulna motorcykelns ekerfälgar med, färgen som aldrig torkade. Jag kan än idag bli sentimental när jag ser en färg i precis samma nyans som motorcykelns ekerfälg hade.

Det som mekandet och ombyggnaden av mina allra tidigaste farkoster lärde mig var begränsningens styrka. Det går nämligen inte göra vad som helst med en farkost om den ska fortsätta tjäna sitt syfte. Många idéer som redan från början var omöjliga att förverkliga kom från bygget av plastmodeller,. Det fanns till och med modellbygge som ämne i skolan på Tekniktimmarna. Helt otroligt när jag tänker efter och kanske påverkade det mitt inköp av en ”Revell” plastbyggsats i form av en hot rod som istället för tak hade en stor kromad krigshjälm med svart kors på. Att det var en tysk krigshjälm från andra världskriget med Wermachts kors på störde inte mig. Min fascination för de breda gummidäcken och den klarröda färgen som kontrasterade mot hjälmens kromade utsida, hade inga gränser. Åtminstone inte förrän jag satt ihop den. Då släppte begäret och det borde lärt mig något som jag tyvärr skulle repetera till förbannelse i mitt liv som bilmissbrukare. När den åtrådda förändring som farkosten behöver nås så är det inte kul längre. Då måste det till nya mål och nya projekt, nya dårskepp helt enkelt.

Min faders farkoster hade inte jag några direkta förväntningar på. Men han hade och det blev tydligt när han drabbades av demens mot slutet av sitt liv. Vilken var hans mest älskade farkost? Traktorn som ersatte hästarna gick förstås inte av för hackor. Han hade ju även haft en ”Hitlerbubbla” från 1962, den vi satt fast med på Backarydsvägen på självaste julafton, eller den babyblå Ford Taunus 17 M som brorsan tog över och dekaltrimmade. Men hans första egna traktor var en Fordson Major med stora gjutjärnsfälgar framtill, men den svek honom allt som oftast ute i skogen där den gärna slirade och fastnade i mossan. Hans stora kärlek när det gällde jordbrukets farkoster var en Ford 4500 från 1968 som gjorde 60 km/h på högväxeln. Den var hjärtat i hans lantbrukargärning och gick den sönder var det som om tidens stora hjul stannade. Allt som då var bra och gott nog för resten av Sverige gick honom förbi medan räkningarna hopade sig, min far svor ve och förbannelse över dem samtidigt som det depressiva i hans karaktär escalerade. Nornorna ritade en alltmer ödesdiger kurva i livets diagram vilken bara pekade nedåt för att beskriva hans sinnesstämning. En kurva som inte rätades upp förrän traktorn kom tillbaka till fadershuset.

Det visade sig vilken betydelse Forden hade som farkost den gången de ringde från Vidablick i Ronneby och berättade att han hade yrat inne på sitt kala sjukhusrum och ramlat i golvet. I huvudet slog han upp en reva värdig ett svärdshugg, tänk Gunnar på Lidarende, och han sändes strax iväg till Blekingesjukhuset med ambulans. Och den natten cyklade jag ut till sjukhuset och tågade modstulen in till en operation som jag sent skulle glömma. Den började inte bra. Min far som fortfarande hade en avsevärd styrka i sin seniga kropp präglad av fysiskt och hårt arbete, hade en AT-läkare som hängde fast i hans arm och en sjuksköterska som försökte parera den andra armens vevande. Han satt i bara kallingar och undertröja på britsen inne på mottagningsrummet i akutmottagningen. Blodig och rakad där såret gapade. Läkaren, en helt ung man, frågade om jag kunde lugna min far och la till: ”Är det ok att vi syr utan bedövning? ”Självklart” svarade jag och svor inombords över den smärta som skulle få min far att verkligen gå bärsärkar gång. Då slutade han plötsligt att veva med armarna och vände sig mot mig. ”Är det du min son?” sa han. ”Ja” sa jag. ”Hur gick det med traktorn?” frågade han. ”Det var startmotorn”, sa jag. Hans lugn kom ögonblickligen. Leende såg han upp mot fönstret och stjärnorna därutanför, där gudomliga traktorer snart skulle bära honom över himmelrikets bördiga åkrar, medan läkaren sydde med samma hastighet som en symaskin.

Men i ett försök att ändå avsluta dessa rader om mina första farkoster, så är det helt säkert så, att förväntningarna motsvarades inte av min kunskap om teknik. Jag varken ville eller kunde lära mig tillräckligt om hur saker och ting faktiskt fungerar. Tvåtaktsmotorn lärde jag mig hata eftersom jag inte begrep mig på den. Den hade en nivå vad gäller både funktion och sammansättning som jag inte kunde förstå. Ett bra exempel på detta är den gången jag fick för mig att demontera frikopplingen på min Puch Florida. När delarna flög över svinstians cementgolv efter att en stor spiralfjäder släppt, insåg jag att den aldrig mer skulle frikoppla något av värde. Full av besvikelse över mig själv och mina tillkortakommanden sådde jag split med hjälp av sprit, ett näst intill kriminellt leverne med stöld, fyllor och slagsmål. Visst är det spännande att vara illa ute utan att ens veta om det!

Om mina förväntningar på mopedmotorerna kom till skam så fanns det andra uppfinningar som skulle bära fram mig på livets motorväg. En fyrtaktsmotor krånglade inte alls på samma sätt som en tvåtaktare, det jag försökte lära mina mopeder med handslägga skulle inte inträffa i en bilmotor. Och den snabbhet och pålitlighet jag eftersträvade kunde inte mopederna tillgodose. Än mindre cyklarna. Det måste till en bilmotor till det, en konstruktion mer solid och robust för att slås sönder ens av en sådan dilletant i ingenjörskonsten som jag. Utan att inse det var jag på väg att skapa mig orimliga förväntningar på fyrtaktare i en bil vars latinska namn betyder ”Jag rullar”. Och nog rullade den alltid, nästan lika snabbt som pengarna.