Rätt förväntningar

Det finns ju ingen som sitter inne med den absoluta sanningen. Rätt förväntningar däremot kan alla skaffa sig då de motsvaras av det vi vill åstadkomma. Inga förväntningar – inget åstadkoms. Förstå därmed förväntningarna på den nya motorn till min Puch Florida, de var stora. Den startade och gick så fint, i 35 km i timmen. Den måste trimmas!

Floridan skulle genomgå en total ”makeover” vilket ledde fram till byns första och enda gul-gröna chopper. Peter Fonda på moped. Men istället för den tuffa hjälmen med stjärnbaneret så var jag stylad med tygkeps typ Lantmännen. ”Groddajävel!” skrek byns A-lag efter mig där jag for fram med dånande avgasrör utan insats, längs de spöklikt upplysta gatorna. Vi hade åtminstone gatlysen, det hade de inte i Tving. I Måstad fick tjejerna kosta men i Tving fick man dem för ingenting, så löd ett gammalt djungelordspråk i Amazonskogarna vilka omgärdar byarna i Medelstad härad.

Det fanns ingen tvekan, det räckte med att trampa till en gång på kickstarten så gick den nya motorn igång. Den lät så bra, Floridan spann som en katt. Bara lägga i en växel och åka för att sedan växla upp till tvåan och därefter var det dags för treans växel och sedan var det slut. Fartvinden räckte inte ens till att blåsa undan luggen från pilotglasögonen. Underbart är kort. Och då ska man veta att hjälm på den tiden detta utspelar sig fanns inte. Hen fanns inte heller.

Men så nervös som jag var när jag bytt motor och skulle starta första gången. Tänk om jag glömt något väsentligt? Tänk om ett enda felaktigt handhavande gjorde att allt kraschade? Luftrenaren såg konstig ut, hade jag monterat den rätt? Men motorn startade snällt och min far sköt upp kepsen i nacken och sa; ”Jo jo, det vill gärna bli bra”. Det kändes som om det låg i min makt att utveckla denna farkost till något storartat. En farkost som Jason och argonauterna skulle gett upp det gyllene skinnet för, helt enkelt en farkost som fick människor på gatan att vända sig om. För att komma dit måste jag trimma motorn, även om det tog emot. Vad min far tyckte om detta ska vi bara inte tala om. ”Plockar du sönder den nya motorn..! Är du rent förbannad poujk!?” Och så vidare. Men Floridan gick på tok för sakta för att jag skulle hänga med kompisarnas trimmade Puch Dakota, Sündapp KS 50 eller Zuzuki.

Och utseendet! Min Puch Florida var väl inte direkt ful, men knappast värdig en moppepojke på 1970-talet, dess svängda ram a la damcykel gav designen ett feminint linjespel. Lägg till detta en stor och obekväm ”gubbsadel”, en kromad stekgryta till tank, en löjligt bastant pakethållare med robusta, kromade vattenledningsrör som passade bättre till tant Gredelins sadelväskor på väg till affären. Nej, hade det inte varit för styret med ”aphäng” och de förlängda vajrar som brorsan monterat så hade jag gett upp detta projekt innan det började. Stämpeln av shoppingmoppe för pensionärer måste bort! Jag var ta mig fan ingen vanlig moppepojke och det skulle min farkost visa. Detta fenomen med att göra om farkosterna till oigenkännlighet, återkommer i mitt ägande av dem alla. Jag ska utveckla varför jag tror att det har blivit så, men inte nu.

Jag märker nämligen att jag framstår som allt mer kriminell i dessa bloggar om farkoster. Missförstå mig rätt. Tillvaron är inte lika formaliserad som lagboken och det gäller också att lära sig livets oskrivna lagar. Och det jag lärde mig om byns flyktvägar var att de ledde till en ostraffad tillvaro. Det vill säga; så länge ingen kom på den brottsliga gärningen kunde man ostraffat hålla på. Men en vårkväll utanför byns hotell vars maffiga glasveranda bar upp hela A-laget när de var stadda vid kassa, hade jag och några kompisar stannat till med mopederna. Puch Floridan hängde på stödet när det dök upp en snubbe som undrade vad vi var för några? ”Skit i det du!” sa jag och det räckte för ett knytnävsslag som fick både mig och Floridan att gå i backen. Snytingen kom så fort och så oväntat att jag inte kom mig för att göra något mer än att kippa efter andan. Sakta vände jag upp mopeden för att kunna fly undan med en värkande hakspets och bucklig bensintank. För en gångs skull höll jag min stora käft. Det fanns tydligen gränser för vad jag kunde tänkas komma undan med.

Liv och ungdom! Mopeder! Företagna resor, gyllene fårskinn som draperade våra farkosters slitna sadlar. Jag monterade banansadeln jag haft på min blå Crescent cykel och sprutlackerade Puch Floridan med hjälp av en lånad, eldriven färgspruta. De gula och gröna en-komponents färgerna hade jag fått av storebrorsan, som i sin tur ”fått” dem av Uddcomb i Karlskrona. Den smutsgula färgen som var ämnad för delarna till ett kärnkraftverk satte sig på min näthinna för evigt. Ungefär som kärnkraftsavfall. Varje gång jag ser denna nyans på en bil eller någon annan farkost, så blir jag påmind. Jag minns synen av den nylackerade ramen som hängde i samma krokar där den en gång lackerats metallicblå.

Om kvällarna lyste flitens lampa i den lilla verkstaden som varit svinstia och när mörkret kom slingrade sig den skimrande, guldgula bärnstensnyansen fram över Puch Floridans ram medan allt fler delar monterades på. Att som grand finale med sorgkantade naglar avtäcka de små och gröna stjärnorna som var klistrade mot den gula nyansen var ögonblick av ren poesi. Njutningen som skapandets kraft förmedlade, doften av oljeblandad bensin och olja från kedjan på fingrarna, kedjespännaren som gick av och nästan omintetgjorde hela renoveringen. Lyckan över att få tag i en likadan – fast ny! När den långa framgaffeln passades in med sina två backlampor var min eufori total.

Monarken hade varit ett sätt att köpa sig ur mopedkrisen. Renoveringsobjektet Puch Florida med förlängd framgaffel och likkistetank slog den moppen med hästlängder. Visst tog jag risker i och med att jag gjorde om sådant som fungerade, och därmed förstörde det som faktiskt fungerade. Gick den nya motorn bra? Jajamen. Gick den fort? Nix-pix. Behövde den trimmas lite grand? Yes! Och då kom problemen. Men också uppfinningar som mötte mina krav på skönhet och elegans. Framgaffeln som egentligen tillhörde en crossmotorcykel är nog det bästa exemplet, dess långa gaffelben gjorde att man kunde se framhjulet långt innan själva mopeden dök upp vid stoppstrecket. Skärmen som jag skar till med hjälp av en lånad vinkelslip. Att köra fram med den långa framgaffeln och det blottade framdäcket under den minimala skärmen nere vid stoppet där posten låg, var sublimt. Upplevelsen av att faktiskt köra en chopper som liknade Peter Fondas båge på den A1 affisch som hängde på väggen hemma i brorsans rum, var metafysisk, översinnlig. Däremot såg jag inte ”Easy Rider” förrän jag var en bra bit över 30. Jag har bara ett – i dag oanvänt – ord för att sammanfatta filmen och 1970-talet; frihet!

Jag ska därmed återvända till ursprunget för denna blogg om farkoster, Focaults avhandling om vansinnets historia och förväntningarna på mopeden som farkost. Citat; ”…en litterär komposition som säkerligen lånats från argonauternas gamla diktcykel (Argonauterna: deltagarna i den på skeppet Argo under Jasons ledning företagna resan då det gyllene vädursskinnet skulle hämtas. grekisk mytologi). Denna hade ju nyligen återfått liv och ungdom bland de stora mytologiska temata; man hade nyss gett den institutionell gestalt i Bourgogne.”