Jag är mer beroende av mopeden än vad den är av mig

Att slå sönder mopederna var det bästa jag gjort. Det fanns ingen beräkning bakom mitt handlande, bara ett momentant ursinne över de lagar som styr tillvaron. Och detta blev en lärdom för livet, ibland måste hela tillvaron slås sönder för att kunna börja om på nytt. En konst förunnad få, att sitt eget öde slå. Mina grusade förväntningar på mopeden som farkost ledde emellertid till att jag blev räddad till ett bättre moppeliv. Och det hade aldrig hänt om inte handsläggan fått dansa över två obrukbara vrak i svinstian.

Nej, min far hade aldrig hjälpt mig om jag inte varit så rasande vid min bärsärkargång i den före detta svinstian där jag pucklade på bägge mina två mopeder. Men det började med min mor. Hon var den enda i familjen som såg hur ledsen och känslomässigt låg jag var, depressionen närmade sig trots att ingen av oss visste vad en depression var. Vredens låga hade slocknat och pyrde bara i det vegeterande liv jag levde på vår lilla gård. Samtidigt stod sommaren för dörren efter en vinter som slagit rekord i kyla och snö, för att inte tala om nordanvindarna som gått rakt genom kött och blod. Med den annalkande sommarens prakt och grönska förvärrades mitt sinnestillstånd. Jag måste ju för fan ha något att åka med!?

Och vilket moppeliv jag levde! Alltså det år min Puch Florida fungerade. Epoken med ”Fem och lillen” var förstås över men jag hade tyvärr inte blivit någon renlevnadsmänniska för det. I byn som Gud glömde drack vi rent brännvin redan som trettonåringar. En kompis gick vid sju års ålder direkt från nappflaskan till snusdosan. Vi sökte skydd inför livets hårdhet och genomförde en beryktad fest i grannbyn Gäddegöl. En by lika liten och dyig som namnet låter oss ana. Festen urartade från början när en fin snurrstol bröts av i sitt fäste samtidigt som några bröt sig in i ett vitrinskåp och åt upp allt godis däri. Det var storasyster som hade FF-fest och lillasyster fick givetvis inte fick vara med så hon hämnades genom att ringa hem. Festens mest berusade tjej svarade, lillasyster räckte över luren till föräldrarna som satte sig i bilen direkt. När de kom körande i mörkret på uppfartsvägen mot den gård de brukade, möttes de av en syn de sent skulle glömma. I den leriga åkern körde en slyngel moped så att leran stänkte över den illröda pyjamas han var klädd i. Det var inte jag. Själv satt jag i badkaret och drack starköl med några av festdeltagarna när föräldrarna tittade in. Tittut! Vi bad att få städa efter oss men det var inte förhandlingsbart. Vi skulle ut och det ögonaböj. Så det var bara att sätta sig på mopeden och börja kicka, med förhoppningen att åbäket skulle starta.

Dagen efter förhörde föräldrarna storasyster till lillasysters förtjusning och alla våra sekretessbelagda namn blev offentliga. Föräldrarna insåg att i princip alla ungdomar från byn som Gud glömde hade varit på festen. Då fattade de det för mig ödesdigra beslutet att ringa hem till alla våra föräldrar och berätta vad vi gjort. Samma funktion som en vårdkase ungefär. Och det vi hade gjort det var inte så lite. Vi hade slagit sönder stolar och spillt öl på både tapeter och golv, vi brukade öppna ölburkarna i armhålan så att de inte stänkte men någon kan ha missat… I vilket fall hade vi åsamkat skador på hela inredningen, plöjt upp åkern med moped, ätit upp alla deras chokladpraliner och varit så fyllda av starksprit, att det var ett under att vi överlevde. Soptunnan var fylld med tömda spritflaskor av alla de slag och som grädde på moset hade någon stulit 200 kr.

Efter telefonsamtalet blev jag grundligt utskälld av min far. I och med hans fördömande av mig som person, ”Och sådana söner ska man ha!”, gav jag ett heligt löfte till honom att inte dricka en droppe alkohol förrän jag fyllt arton. Det tog två veckor att bryta det löftet. Jag och mina kumpaner var snart igång igen och köpte sprit av ”Cykel-Göte”, en av byns A-lagare som ständigt cyklade omkring mer eller mindre berusad på sin gula minicykel. Det påstods att hans fötter var så små att han inte kunde gå på dem. Därför befann han sig oftast på minicykeln, han slapp sätta ned foten helt enkelt.

Och så var det det här med kärleken. Jag tog varje tillfälle att hänga och hångla med min fjortonåriga beundrare. Vi låg i hennes rum och grovhånglade medan vi provsmakade drygt femtio miniatyrflaskor med olika sorters sprit och likörer som hennes föräldrar samlat på sig. Då och då kom hennes mamma förbi och bankade på den låsta dörren och skrek: ”Vad gör ni därinne? Kom ut!”

Till slut insåg min unga kärlek äntligen att jag inte var något att ha. Jag hade ju mina mopeder och ryktet inför mina kompisar att tänka på. Den kvällen det tog slut hade jag druckit mig berusad på Sportklubbens årsfest i folkets hus. Det var samma kväll som en yngling med smeknamnet ”Tatto” satte sig i tårtan som skulle serveras till kaffet. En äldre herre som liksom ”Cykel-Göte” tillhörde byns A-lag och då menas inte fotboll, var så berusad att han dansade med en stol. Byns skollärare hotades med stryk och hade säkert fått det om han inte varit lika brutalt stark som de som hotade honom. En riktig sportklubbsfest var det!

Jag hade i början av kvällen med oro spanat efter min fjortonåriga kärlek, då svartsyner plötsligt kopplade grepp om mig. För min inre syn dök scenarios upp där hon vände mig ryggen för andra killar, jag som var en sådan otrolig kille! Hur kunde hon välja bort mig? Tro mig, denna egenkärlek är den grund som alstrar det vi kallar svartsjuka. Alldeles svart i synen gjorde jag allt för att få henne därifrån så att jag ostörd kunde anklaga henne för allt möjligt. Jag hotade med att hon skulle få gå hem. Själv. Men hon var inte den man tar där man släpper henne. Hon var hästtjej och red omkring på en stor, svart hingst över åkrarna runt byn. Och hon hade stenkoll på den stora hästen. Så min ”Fjortis” vars kärlek jag inte vågade berätta om för kompisarna, blev alldeles svart i ögonen och fräste; ”…att gå hem, det kunde jag göra själv!” Förnedrad tänkte jag mig en kväll med skivspelaren som enda sällskap när hela Folkets hus plötsligt började snurra som om jag själv befunnit mig på skivtallriken.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Har ett diffust minne av att jag skulle slåss med någon då en av de äldre grabbarna i byn tog mina glasögon. Jag hade knappt ledsyn utan dem så jag såg bara dimmiga konturer framför mig. Fick jag tillbaka glasögonen? Jo, men inte förrän jag lovat att gå hem och sova ruset av mig. Som genom ett under lösgjorde hon sig då ur dimmorna, kom fram och frågade om jag kunde skjutsa henne hem? Och om jag varit berusad tidigare på kvällen så var det inget mot vad jag blev när vi kom ut från Folkets hus. Vid den här tiden läste jag J.R.R Tolkiens ”Sagan om ringen” och var helt besatt av det goda och onda som var så närvarande i hans trilogi. Min kärlek var måttligt intresserad av sagor men när jag vände mig om för att berätta blev hon väldigt uppmärksam. Puch Floridan gick i 40 km/h och den var absolut inte utrustad med autopilot, samtidigt som jag slog ut med händerna för att förklara Tolkiens värld brakade vi av vägen…

Min far konstaterade att jag fick nya glasögon varje år eftersom de gick sönder i mina äventyr med gänget i byn. Med andra ord, jag kostade. Fast han förstod att jag behövde en ny moped. Som kunde gå i arv till lillebror. Men hur i hela friden skulle han ha råd med det? Jag visste nog hur jag skulle sätta sprätt på hans surt förvärvade pengar jag. Det räckte med att byta ut motorn i min Puch Florida, resten kunde jag fixa själv, det var samma sak som en ny moped.

Appelquist Sportaffär i Ronneby hade sportprylar, cyklar och mopeder. Så jag skolkade från skolan och tog bussen för att kolla vad en utbytesmotor kostade. 2000 kronor! Min far kippade efter andan och tog sig för pannan, vem var han att plöja en sådan tosingafora!? Två tusen riksdaler var mycket pengar på 1970-talet för en småbonde med fyra söner. Min deprimerade uppsyn lockade emellertid fram ett halvt löfte från min far; motorn kunde köpas loss – men bara om jag skötte mig och hjälpte till därhemma. Gjorde jag det så kunde motorn bli min, det såg jag på honom. Som vanligt lovade jag runt men höll tunt, ungefär som en stor biståndsgivare på en katastrofkonferens. Jag levererade lika mycket hjälp och nytta som tidigare, det vill säga i princip ingenting.

Kraschen när jag skjutsade fjortonåringen blev en milstolpe. Vi hade tur som tokiga och klarade oss med några skråmor, min tillfälliga tandkrona släppte förstås och jag skrubbade ansiktet i lösgrus medan min kärlek kom undan med blotta förskräckelsen. Men tyvärr var jag inte längre den hon trott att jag var. Jag förstod att det var bäst som skedde. I samma veva som jag kom hem från tandläkaren i Tving såg jag ett program om aborter på TV. Mitt ansikte bleknade när jag tänkte på hur nära vi varit varandra min kärlek och jag.

Så kom den till slut, den nya motorn. När min far och jag packade upp den i svinstian glänste det av högpolerat aluminium från motorblocket, cylinderkåpan av stål sköt kromade blixtar när ljuset nådde den, tändkabeln var böjlig som en lakritsstång och kickstartens gummi var mjukt och refflorna utan slitage från en endaste fot. Motorn till och med luktade nytt! Glömmer aldrig den känslan. Gul och grön skulle den bli, min Puch Florida. Förlängd framgaffel skulle den få och en tank vars form påminde om en likkista som bara den kunde göra mig odödlig. Och med liv och lust skulle jag upptäcka skapandets glädje då jag gjorde i ordning denna farkost.