Hur jag lärde mig hata tvåtaktsmotorer

Det tog ungefär femton minuter för mig att slå sönder mina två mopeder. Handsläggan landade på tankarna, slog ned på ramarna så att lacken lossnade i flagor och på den ena mopeden; en Monark, böjde jag styret med stora rörtången tills det gick av. Lyktor och skärmar liksom cylindrar, kolvar och förgasare gick all världens väg. Delarna for genom luften i den lilla verkstaden och hade min far inte kommit hade jag med stor säkerhet slagit sönder hela svinstian.

Min far kom på eftermiddagen när det värsta utbrottet lagt sig. Mamma hade varnat honom. Men när han fick se de två sönderslagna mopederna frågade han sig hur jag kunde bli så arg? ”Är du rent förbannad poujk?”. Att gå bärsärkargång och ta ut sin vrede på döda ting bådade inte gott för framtiden, menade han. Trumpet höll jag min stora käft och fokuserade på det mamma lärt mig; bättre att ta ut sin ilska på döda ting än levande. När min far frågade vad han kunde göra, kom tårarna. Jag hatade att bli ömkad. Om någon tyckte synd om mig grät jag av både ilska och förödmjukelse. Vi stod tysta en stund och såg på de förstörda mopederna, min far och jag. Sedan tog han på sig kepsen och gick. Jag sneglade på handsläggan men lät den vara.

Svordomarna och de invektiv som jag förlänat mina mopeder var av klass:
”Ditt satans kreatur, jävla moppejävel du har svikit mig redan från början men nu är det tack och adjö ditt as…kicka igång då för sista gången! Helvetes moppejävel! Jag ska ta mig fan koka dig i olja och slå sönder det som blir kvar..!” Och så vidare. I Focaults ”Vansinnets historia” beskrivs detta stadium av vansinne som då en människa förmår uthärda omänskliga påfrestningar, ett sinnestillstånd där hennes styrka växer med samma intensitet som den yttre påfrestningen ökar. Och så var det med mig, ju mer jag tänkte på hur mopederna svikit mig ju hårdare slog jag. Var kom all denna vrede ifrån?

Men låt oss börja från början med den Puch Florida jag tagit över från brorsan. Till en början lärde jag mig att växla utan att släppa vägen med blicken, efterhand förstod jag av motorns varvtal när den var på väg att skära, frikopplingen var urusel och bromsarna tog bara på framhjulet. Tyvärr blev de tillfällen då Floridan gick som den skulle bara färre och färre. Till slut gick den inte alls. Efter att ha plockat sönder motorn utan att förstå mer än att delarna i den var trimmade, försökte jag sätta ihop den igen. Allt gick bra till jag skulle montera topplock och cylinder ovanpå kolvens expanderande kolvring. Det var hart när omöjligt att klämma ihop kolvringen så att cylindern kunde gå över den. Jag svor, klämde mig men kämpade tills jag löste problemet. Med hjälp av olja fick jag dit både cylinder och topplock. Nöjd och belåten med mig själv slappnade jag av och slant med en ringnyckel varpå knogarna skrapade mot cylinderns kylflänsar så att blodvite uppstod. ”Du ska få din satans mutterjävel..!” Som hämnd drog jag åt muttrarna till topplocket så hårt att en av dem plötsligt började snurra runt som en ballettdansös vilket bara kunde betyda en sak; pinnbulten muttern satt på hade tagit med sig gängorna djupt där nere i motorblocket. Det gick inte att dra åt topplocket längre vilket krävs för att få kompression i motorn och därmed var dess saga all – om inte ”Cykelfrässon” kunde utföra ett mirakel?

Byns cykelreparatör ”Cykelfrässon” var en man som ständigt knäppte med fingrarna. Han kunde medelst fingerknäppning spela hela Champagnegalloppen under en konsultation. Roligaste anekdoten om honom inträffade den gången en av byns ungdomar kom till cykel- och mopedverkstaden för att få hjälp med en kärvande koppling på en SACHS-motor. Den unge kunden fick vänta länge på sin tur. ”Cykelfrässon” höll nämligen på med en ovanligt svårstartad mopedmotor och att döma av svordomarna gick det inte något vidare. Grabben med SACHS-motorn tröttnade till slut på att vänta men kom på att han kunde göra rent kopplingsdelarna under tiden, men med vad?
– Ursäkta. har du trassel? sa han.
– Trassel!? Din satans byfåne, driver du med mig !? Ut, ut härifrån innan jag ger dig en lusing, din..!
Grabben hann precis stänga garagedörren innan en stor och tung skiftnyckel slog emot den. Och vid närmare eftertanke så var ”Cykelfrässon” inget alternativ, det kostade skjortan att lämna in något i hans verkstad och väntetiden var inte av denna världen. Bättre att göra det själv.

Med en dåres envishet höll jag på länge och väl med motorn men lyckades bara smutsa ned mig i mina försök att dra åt topplocket och cylindern. Jag prövade allt från att föra ned staniolpapper i den söndriga gängan till att försöka få tag i en lika lång pinnbult med större diameter som jag kunde tvinga dit. Inget av detta lyckades. Motorn var körd helt enkelt och jag hade inte längre något ståndsmässigt att åka den dryga kilometern till kiosken med, det gick inte an att komma gående. Vilket avbräck det skulle vara på mitt rykte! Och när den tanken väl var tänkt så kom nästa ofelbart; skulle mitt moppeliv sluta så här? Ingalunda. En kompis från Möljeryd som gick i Kallingeskolan hade en Monark till salu som gick som ett skållat troll. Jag jobbade extra på helgerna i byns snickeri som tillverkade lagerhyllor till Marbodal. Och efter ett drygt halvår hade jag tjänat ihop till de 600 kr som smedens son ville ha för Monarken.

I slutet på 1970-talet, en solig fredagseftermiddag om våren stiger jag av vid hållplatsen i Möljeryd på vägen hem med skolbussen. Jag har hunnit bli sexton och kompisens far har en verkstad som jag bara kan drömma om. Min far var välförsedd med motorsågar och trädgårdsmaskiner då han höll till i skogen vintertid och anlade trädgårdar sommartid, men verktyg för att laga mopeder hade vi inte. Inte kunnandet heller för den delen. Men söndriga mopeder hade vi!

Jag gjorde en summarisk okulärbesiktning av Monarken och betalade för att åka hemåt, mot byn som Gud glömde. Kompisen som sålt Monarken bad mig vänta så att han kunde tvätta av moppen med högtryckstvätten, en extra tjänst som han ville bjuda på. Jag plockade för säkerhets skull bort fårskinnet som dolde det loppätna skumgummit i sadeln. Högtryckstvätten fick till följd att vatten blandades med bensin vilket gjorde att Monarken slutade fungera. Men innan Monarkens tvåtaktare tystnade för gott gick den som ett skott, hela vägen hem till byn som Gud glömde. Överlycklig över en moped som faktiskt fungerade och i brist på bättre vetande gasade jag på när jag närmade mig avfarten till Spermadalen. Det kunde ju vara så att någon på byn var ute för att se vilken moppepojke jag blivit. En fjortonårig tjej kanske?

Hur jag körde i diket är fortfarande ett mysterium. Jag hade antagligen uppnått sådan hastighet att det helt enkelt inte gick att svänga längre. Monarken for av vägen i sextio knyck och stannade inte förrän vi mötte en stor ek. Med stukad handled och gråten i halsen över att ha förstört den lycka jag nyss ägt, ledde jag Monarken vars styre fått sig en rejäl smäll, upp för slänten. ”Skam den som ger sig”, var redan på den tiden ett utslitet och meningslöst talesätt. Uppe på vägen började jag kicka för att få igång motorn men icke, den var död och skulle så förbli. Men det var snart sommar, på skivspelaren låg Mungo Jerry;s ”In the summertime” och en tjej var kär i mig, hon var visserligen en ”fjortis” men att känna sig åtrådd var bra för självkänslan, enda problemet var hur jag skulle undvika att kompisarna i byn fick reda på min kärlek. Och det viktigaste av allt – hur skulle jag ta mig fram utan moped i en by som Gud glömt?