Min första moped

”Drömmar dör först” heter en boktitel av författaren Harold Robbins. Efter att ha läst den kom jag snabbt fram till att titeln inte stämmer. Drömmar dör nämligen inte, det skulle vara som om människans tankeförmåga kunde dö, kunde den det så fanns det snart inte en enda vettig människa kvar på vår jord. Människor dör men inte deras drömmar. I alla fall inte om drömmarna delas med andra vilket sker med hjälp av vårt språk. Däremot kan viljan att genomföra drömmar dö. Ganska fort om det vill sig illa.

Min första moped var arvegods i form av brorsans Puch Florida och det säger något om vad jag hade att vänta. Jag menar så här; äldsta brorsans röda Rex hade skötts exemplariskt men precis när brorsa nummer två stod på tur för att ta över denna Rex så skar motorn. Jag vet fortfarande inte vad eller vem som bar skulden. Det var nämligen mode på den tiden att hälla strösocker i tanken och vem vet, kanske var det en och annan mobbare som sockrade sina offer? I vilket fall så styckades äldsta brorsans Rex och såldes i delar. Storebror nummer två blev istället försedd med en röd Puch Florida.

Inför sin femtonårsdag plockade brorsan ned mopeden i småbitar för att lackera om ram och alla delar som gick att lackera. Elektronblå metallic på sprayflaska. I byn som Gud glömde sa vi inte ”sprej” eftersom det lät så töntigt. Vi var noga med att uttala ordet med mörkt a: ”spray”. Floridan blev klar till 15-årsdagen men vägrade starta trots att brorsan kickade som en galning. Inte heller hjälpte det att springa med tvåans växel i ända ned till sparbanken. Alla försök att få motorn att starta var dömda att misslyckas. Moppen var helt enkelt sönderskruvad. Allt som gick att trimma var trimmat, kolven jackad, topplocket planat och insugets plugg var spårlöst borta. Insugskanalen var så uppborrad att man kunde se kyrkan genom dess lopp. När denna motor efter lång och hård kamp till slut tvingades starta varvade den som ett reaplan. På tomgång dog den.

Hur brorsa nummer 2 kom över en Puch Florida är höljt i dunkel. Pappa sponsrade förstås. Och när brorsan sedermera tog körkort gick drömmen om en moped i uppfyllelse och Floridan blev min. Ända upp till fjorton års ålder hade jag tvingats åka snålskjuts på en kompis Zündapp KS 50, fråga mig inte vad det sistnämnda står för.

Mina förväntningar på mopeden som farkost var stora. Jag hade ju blivit räddad när jag gick vilse av en moped. Dessutom var moppen en tonårsmarkör jag inte hade råd att vara utan. Alla mina kompisar åkte moppe. Och mopeden erbjöd mycket större möjligheter att förändra efter eget tycke och smak än cykeln, för att inte tala om räckvidden. Att kunna transportera sig flera mil genom att bara vrida på gashandtaget – istället för att trampa mil efter mil med pedaler som bara blev tyngre och tyngre.

Den största förväntningen på mopeden låg i utseendet. Med lite fantasi och skaparglädje kunde moppen gestalta alla mina drömmar om en HD chopper. Mopeden kunde ge omvärlden en bild av vem jag egentligen var. Någon som var på väg någonstans, någon att räkna med. Som femtonåring visste jag väldigt lite om livet. Men att jag behövde obegränsad kredit, en snygg tjej som bara älskade mig och en tung motorcykel ombyggd till chopper, en stor amerikanare och ett hus att sova i om nätterna, det visste jag. Och för att hantera allt detta behövdes ett stort garage med en komplett verkstadsutrustning.

När storebrorsan gick på gymnasieutbildningen ”Plåt och svets” i Ronneby svetsade han en bensintank med samma form som en likkista. Jag la vantarna på den då jag insåg att denna bensintank kunde ge Floridan verklig karisma. Längre fram i Floridans och mitt liv skulle jag byta till mig en förlängd framgaffel. Min Puch Florida skulle bli gul och grön med små, dekorativa stjärnor längs ramen, en design som närmade sig samma stjärnstatus som Peter Fondas HD. Tyckte jag. Det fanns förstås de som tvivlade och tyckte motsatsen, gröna av avund antagligen. Allt handlade om betraktarens fantasi vilket skiljde ut mig och min moppe från alla andra i byn som Gud glömde. Det handlade också om friheten att förflytta sig samtidigt som jag försåg Floridan med attribut som formade mitt eget personliga uttryckssätt. Har du någonsin sett en Puch Florida som är gul och grön? Då så.

Floridan visade sig också vara en skiljedelare mellan brorsan och mig. Medan brorsan ruskade av sig problemen med den söndertrimmade mopeden, fick jag för mig att jag borde gå till botten med problemet. Och så har det varit sedan dess. Brorsan har sålt sina farkoster när de inte motsvarat hans förväntningar medan jag har behållit dem och grävt mig allt djupare in i deras hemliga innandömen, allt i syfte att laga dem. Ofta med nedslående resultat vilket gett mig ännu mera problem.

Brorsans sätt att navigera förbi ruttna farkoster och dårskepp skulle alltså visa sig avsevärt mera framgångsrikt än mitt amatörmässiga sätt att angripa alla de fel som kan uppstå i en farkost. Och i mina farkoster uppstod fel som mer erfarna mekaniker menar inte borde varit möjliga. Åtminstone inte i en och samma farkost. Det var som en förbannelse! Och jag var en dåre som inte insåg det, jag kunde slutat i tid och ägnat mig åt knyppling eller att koka kroppkakor. Vilken god mat jag skulle lagat! Alla TV-program jag skulle varit med i. Det sistnämnda vågar jag inte ens föreställa mig. Men jag hade helt klart varit en bättre människa.

Och detta är inledningen till ett av mitt livs mest återupprepade misstag, ett misstag som kommer igen gång på gång i valet av farkoster. Farkoster har nämligen ett gemensamt; förr eller senare går de sönder. De är livlösa ting och utan själ, trots talesätt som ”Deus Ex Machina”. En farkost består av en grundkonstruktion som bär eller brister beroende vem som ritat den och/eller tillverkat den, samt vilken sträcka farkosten har färdats. Själv lyckas jag alltid vara med när farkostens slutstation närmar sig. Orsaken är inget annat än min optimistiska blåögdhet och fantasifulla förhoppning om att just denna farkost kan renoveras till nyskick, bara jag får lägga vantarna på den. Dessutom målas en inte helt sanningsenlig bild upp av farkosten i de flesta försäljares argumentation. Många saknar verklighetsförankring och farkosten de avyttrar innebär mer problem i att ta sig från punkt A till B, än vad mänsklig föreställningsförmåga någonsin kunnat räkna ut.

Ofrånkomligen visar det sig i denna farkostblogg att varje gång jag kommer i besittning av en farkost nöjer jag mig inte med originalet. Det är bara en tidsfråga innan jag påbörjar det ena försöket efter det andra i syfte att omforma farkosten efter mitt tycke och smak. Jag har köpt flera otillräckliga, söndriga och ruttna farkoster och räknat kallt med att fixa till dem för en billig penning. Försäljaren förstår inte farkosternas estetiska värde men det gör jag. En inställning jag håller fast vid i hela mitt vuxna liv trots att de flesta försäljare jag handlat farkoster av, antagligen har storskrattat hela vägen till banken. Men i min lilla värld gäller bara en sak; jag byter några delar och vips så är farkosten som ny igen!

Brorsans electronblå Puch Florida gick inte särskilt bra under min ovana men beskyddande hand. Till en början räckte det med att plocka av tändstiftet som mestadels var genomsurt av för mycket bensin, vilket orsakades av en nedsliten nål i Bingförgasarens ställbara munstycke. Alla dessa språngmarscher med tvåans växel i! Alla dessa kickstarter! Alla dessa tändstift…

Till slut bestämde jag mig för att plocka ned Floridans motor i beståndsdelar. Jag skulle ta reda på varför den inte fungerade. Och hade jag inte haft problem tidigare så fick jag det efter demonteringen. Jag bosatte mig i den gamla svinstian vilken gjordes om till verkstad, men behöll dörren med den grönfärgade texten: ”Fem och lillen”.

Puch Florida drivs av en tvåtakts explosionsmotor. Hur fungerar en sådan utöver att man då och då måste fylla på oljeblandad bensin? Inte en aning. Jag skulle snart få erfara hur en tvåtaktsmotor inte fungerade. Och inom kort ska jag ha två mopeder i verkstaden, bägge sönderplockade av mig som i ett raserianfall över deras ofullkomlighet, försöker slå sönder dem med en handslägga. Och det är då jag verkligen börjar hata tvåtaktsmotorer.