Min faders farkoster

Far betraktades av oss barn som ostoppbar. Ändå satt vi fast i en folkvagn av 1962 års modell på självaste julafton. Det var på bron, på den smala vägen mellan byn som Gud glömde och Backaryd, även kallad ”Owägia Land”. Mina storebröder ventilerade högt sin oro över vad som väntade i Stockholms by, där ett tjog av våra kusiner i detta nu satt sig till rätta för att välkomna tomten som snart skulle dela ut klappar. Till alla utom oss. När motorn blev varm hängde sig nämligen armen som reglerade flottören och därmed flödade bensinen över varpå motorn tokrusade. Det var bara att stänga av och vänta.

Pappa trodde att det kunde ta en kvart, tjugo minuter innan det gick det att köra igen. Bron var smal och omgärdades av betongstolpar och järnräcken. Föräldrarna hoppades på att alla som körde timmerbil satt hemma och firade jul i godan ro. Vi barn hade höga förväntningar på pappas farkost som inte verkade infrias. Men vad kände han själv?

Min far körde mjölken i byn, leveranserna gick till ett mejeri som sedermera gjordes om till bilverkstad. Redan på 1940-talet fanns det flera åkare i byn som körde mjölken i byn som Gud glömde. Men det var bara min far som blev instämd till tinget för att ha kört lastbil på en söndag under kriget. Det var strängt förbjudet på grund av bränsleransonering. Han sa som det var, erkände sitt brott och fick böta en symbolisk enkrona. Vem som anmälde honom? En av de andra lastbilsåkarna i byn. Och skälet till att jag kallar byn som Gud glömde just så, är att under min uppväxt blev jag och mina kompisar itutade att Gud såg allt, men själv kunde hen inte bli sedd. Så jag och många med mig drog slutsatsen att Gud måste ha glömt bort byn. Därmed inte sagt att Gud inte finns, Gud finns för alla som tror även om de själva är bortglömda, tror jag.

Att min far ansågs ostoppbar berodde på flera faktorer. Den första var att han lyckats föra så bra i dansen att mamma följde med honom på livets äventyrliga stig. Det andra var att han bott hemma på farfars gård tills han var på väg att fylla 30. Skälet till att det tog sådan tid att klippa navelsträngen med föräldrarna i Räntemåla var att min far bar på en idé. Verklig frihet kunde bara nås med hjälp av eget kapital. Under tio år sparade han pengar för att köpa en egen gård och kunna betala åtminstone halva köpesumman kontant. Och så blev det. Han var både envis och viljestark.

När ”Grisabanken”, som den kallades i byn, vägrade ge honom lån för att gräva en kreatursbrunn eftersom han inte hade något sparkapital längre, blev han så förbannad att han grävde den själv. Fyra meter djup. Hans hetsiga temperament och sociala kompetens var av ett ovanligt slag, det påminde mer om sydländsk karaktär än vårt stillatigande, nordiska gemyt… Han pratade med alla han råkade på. Gjorde inte skillnad på någon; i hans värld var vi alla lika mycket värda. I diskussioner var det lätt att hamna i underläge då hans tro på sig själv och det han sa var av det mer grandiosa slaget. Han var bra på att övertyga helt enkelt. Att som tonåring sätta sig upp mot honom var som att sätta sig upp mot Gud. Och när jag gjorde det insåg jag att Gud glömt bort oss, eftersom min revolt faktiskt inte resulterade i att världen gick under.

Men åter till min faders farkoster. Förutom folkvagnen som skenade hade han en traktor med tillhörande skogsvagn. Detta ekipage ersatte hästen, en ostyrig valack och föregångare till den Fordson Major som inköptes när min fars tålamod med hästen tog slut. Klimax uppstod den gången han skulle kupa potatis men istället drogs med som en vante i potatisåkern efter den skenande valacken. En riktig ”tosingafora”. Utspelas detta på 1800-talet? Nej det är mitten av 1960-talet i de levande byarnas Sverige, innan kommunsammanslagningen 1971. Mina föräldrar har dragit in rinnande vatten i ladan och några år senare även i huset. Mamma slapp gå och hinka upp dricksvatten från brunnen. Och på våren 1966 trotsar jag mina föräldrars påbud och ställer mig på toalocket för att kunna se ut från badrummets lilla fönster.

Det jag fick se var en minst sagt konstig farkost som stod ute på åkern. Den gick under benämningen: ”Bultavagn”. En omskrivning för Ford Taunus Transit. Två gråklädda män steg ut ur den grå, bussliknande farkosten. En av dem bar på ett gevär och det var första gången jag såg ett sådant. När skottet kom och valacken dråsade i backen så förstod jag varför jag inte fick se det jag just sett. Döden. Efter slakten låg inkråmets silvriga fjälster kvar nere i hagen som långa, silverfärgade ormar, innan flugorna kom. Det många raggare hade som valspråk: ”Ingen Ford på våran gård”, blev också mitt efter den dagen.

Det inträffade ett stort strömavbrott i byn året före den julafton då vi fastnade på bron. Eftersom mycket av det som jag berättar här utspelas under den tid då vi firade jul för att det verkligen var jul, så var min fars förväntningar inför den stundande julhelgen stora. Han körde timmer med skogsvagnen vars stockakran vajade en bra bit över styrhytten med block och talja. Jag skulle längre fram i livet agera springare och löpa ut över stock och sten med kranens vajer och den krok som fästes i en ögla för att dra in de fällda träden. Far och hans Fordson Major fick stå ut med fukt och kyla, snö och halka, men de stora bakhjulen rullade trofast vidare liksom de främre, blekröda gjutgjärnsfälgarna vars däckmönster bestod av två fåror. Aldrig mötte de varandra. Min far var en arbetets man som hellre jobbade en dag för mycket än en för litet, kort sagt – han älskade sitt arbete. För oss söner var traktorn helt rätt och någon av oss bröder borde nog varit en Fordson.

Den minnesvärda dagen före julafton hade min far varit ute i skogen och arbetat långt in på sena kvällen. När han kom körande på skogsvägen i riktning mot byn Gud glömde, gick vagnens boggieaxel över en stor sten med ett av hjulparen. Stockakranen sköt upp i höjden och mötte en höjdledning med starkström som sjunkit ned, tyngd av snö. Det bar sig inte bättre än att stockakranen drog med sig elledningen som blixtrade till då min far svängde ut från skogsvägen. När han på slamrande snökedjor körde in i byn var där lika mörkt som i arslet på en smed. Strömmen hade gått. Det sägs att barnkullen i september året därpå blev mycket större än någon kunnat ana, vilket sades bero på att någon illvillig själ stuckit hål i byns kondomer med knappnål. Även om det lät helt otroligt med tanke på att ingen, inte ens Gud kunde komma in i den kondomautomat som satt monterad på järnaffärens vägg.

Det kom att bli flera Fordar i min fars vagnpark med tiden. En rund och babyblå Ford Taunus 17 M, årsmodell 1962 var en farkost vi hade roligt med min äldre bror och jag. Pappa stannade ju på var och varannan bensinmack och pratade vilket gjorde både mamma och oss bröder uttråkade. En sådan färd, på väg hem från Ronneby kom min bror på att utnyttja de öppningsbara bakrutor Forden hade. Ett practical joke som handlade om pappas förväntningar på bilen. Som så många andra som körde bil på den tiden lyssnade min far efter ljud han inte hört förut. Ljud som indikerade att något var på väg att hända, något som sakta men säkert går sönder ger ofta ljud ifrån sig. Och reparationer var dyra och inte att tänka på.

Det är i början på 1970-talet och vi, mamma, pappa, min storebror och jag har varit hos mormor och morfar i Sörby. Brorsan och jag breder ut oss i baksätet när han plötsligt öppnar sidofönstret på sin sida och sedan stänger det med en smäll i en högerkurva. Pappa lägger från sig rökpipan i askfatet och frågar: ”Vad var det?” ”Vi har inte hört något konstigt”, svarar storebrorsan och flinar. Nästa gång är det min tur och jag öppnar försiktigt sidofönstret, för att sedan låta det slå igen med en smäll när vi kör ut ur kurvan. Det är många kurvor på vägen mellan Ronneby och byn som Gud glömde. Pappa blir allt mer orolig, hör vi verkligen inte det konstiga knäppljudet som kommer så fort vi kör ut ur kurvorna? Men vi nekar bestämt och mamma är inte sen att fråga: ”Är det något fel? Något som håller på att gå sönder?” Hon känner hans oro och delar den, men inte ekonomin. ”Det kan vara ett lager i bakaxeln?” Föreslår min storebror som är bevandrad i teknik.

Efter denna resa litade min far inte längre på Forden vilket sedermera ledde till att storebrorsan fick överta den när han tagit körkort. Han klistrade på svarta fartränder och plockade bort onödiga lister för att sedan fara i väg med hiskelig fart. Inga knäppljud hördes, bara det bortdöende motorvrålet.

Den folkvagn pappa hade när vi fastnade på bron var en av hans första egna farkoster. Han har berättat för mig om hur det gick till när han och hans far fick se ett flygplan för första gången. De hade satt plantor i farfars skog och när planet kom på låg höjd så slängde de sig ned på marken och höll för öronen. Det var som om den yttersta dagen infallit och himlen föll över dem.

Kvarnen låg på vänster sida på vägen mellan byn Gud glömde och Holmsjö. I en tidig sextiotals Folkvagn åkte vi i till kvarnen som låg i en svacka vid sidan av Homsjövägen. Det uppdämda vattnet var lika svart och ogenomträngligt som en skogstjärn. Det stod alltid en sky av fint damm inne i kvarnen som doftade lite gammalt, en doft av mjöl helt enkelt. Kvarnägaren hade två tvillingpojkar i samma ålder som mina äldre bröder. Tvillingarna slogs med mina äldre bröder så fort vi kom. Mig lät de vara. Det var i början på året och det var dags att hämta den griskulting som vi skulle äta upp nästnästa jul. Att äta eller ätas. Och som griskultingen gnölade och skrek när min far la ned honom på golvet vid passagerarsätet! Det var som om han visste sitt öde där han låg och sprattlade inuti i den bruna jutesäcken vid mina fötter. Min uppgift var att hålla honom lugn och se till att han inte tog sig ut. Min far köpte verkligen grisen i säcken.

Men hur gick det för oss när vi satt fast på bron med alla julklapparna? Visst fick min far igång ”Hitlerbubblan”. Vi kom fram till min morbror och hans fru och alla våra kusiner på mödernet, som samlats i Stockholms by. Där låg gården som hade varit min morfars, det var här han spelade poker med grannbönderna så att de förlorade alla kontanter de hade. Den julaftonskvällen var det fullt på toaletten hela tiden. Därav öppnades fönstret på övervåningen i den stora mangårdsbyggnaden så att vi pojkar kunde ställa oss och kissa rakt ut genom fönstret. Snön nedanför blev full av knallgula skotthål. Jag fick i julklapp en pistol som avfyrade pilar med gummiplopp. Den första men också den sista jag prickade med pistolen var min äldsta brorsa, jag satte pilen mitt i pannan på honom. Efter det beslagtog mamma pistolen och jag såg den aldrig mer.

På tal om rök, så hade jag försökt röka hundkex men insett att de smakade apa hur jag än bar mig åt. Jag hade vid ett tillfälle blivit alldeles snurrig och fått åka moped med Gordon som fått sitt smeknamn efter målvakten Gordon Banks. När Gordon släppte av mig i byn som Gud glömde vällde en frän doft av bränt kött fram, den kom från mopedens avgasrör. Köttet kom från mig. Mopeden hade överliggande avgasrör och det tänkte ju inte jag på, jag bara åkte med och även om det gjorde ont att bränna sig var det värt varenda brännsår. Därmed har det blivit dags att lämna min fars farkoster och istället beskriva min karriär som moppepojke på en farkost som i dagligt tal kallas för just ”moppe”.