Skolbussen

Efter cykelolyckan fick jag plastkrona på en brygga av stål istället för den tand jag slagit ut i olyckan. Detta provisorium lossnade när jag tuggade tuggummin, åt ett äpple eller något annat gott. Nerven i tanden frilades direkt och sände ilande vågor av smärta. Tandvården med sina vajerdrivna borrmaskiner kunde inte leverera en permanent lösning förrän jag tagit körkort. Det vill säga när tänderna växt färdigt och försäkringen som mamma tagit för att täcka olyckor på fritiden, slutat gälla. Under tiden gick jag från den lilla B-skolan med sextio elever i byn som Gud glömde, till högstadieskolan i Kallinge med 1000 elever. För att komma dit behövdes en stor och kollektiv farkost.

Skolbussen var en Scania Vabis SKV från mitten av 1960-talet med kaross byggd av Sveriges Karosseriverkstäder i Katrineholm. Den var blekröd och cremevit med rutmönstrad grill och numret 42 ovanför den delade vindrutan. Mina förväntningar på denna skolbuss var till en början lågt ställda. Den var ett redskap för att föra mig bort från byn som Gud glömde. Jag lärde mig snabbt avsky Kallingeskolan som bussen tog mig till, där eleverna var stora och lärarna små. I byskolan var det tvärtom, även om där fanns en ständigt närvarande pennalism så var jag ändå tryggare där.

Första veckan i Kallinge var jag så rädd att jag tappade nycklarna till mitt skåp och grät när jag insåg att de låg någonstans på golvet i den stora samlingshallen som alla elever passerade på väg mot sina lektioner. Det var där jag såg en kostymklädd lärare gå rakt på två stora höfflar som gick skuldra vid skuldra med sina Petroff skinnjackor. Läraren fick sig en sådan törn att han höll på att ramla omkull. Han svor och borstade av byxorna med handen medan jag stod kvar, storögt blickande i mina illasittande kläder som jag ärvt av mina storebröder. Mina blå och gula seglarstövlar säger allt om min outfit. Och trots fotsvetten vågade jag inte röra mig ur fläcken. Efter mycket om och men fick jag en ny nyckel av den snälla skolvärden Ellen som jag lärde mig att tycka så mycket om.

Några drag som jag lärt mig att spela i byskolan för att undgå pennalismen praktiserades även i Kallinge. Byskolans läxförhör, som jag inte kunde, förvandlade mig till en rolig typ som sa sådant som hela klassen skrattade åt. Jag prövade denna metod på engelskaläraren i Kallinge som var känd för att sätta dit även de mest råbarkade busarna. Han var inte rädd för dem – tvärtom var alla rädda för de bitande sarkasmer som gjorde att han fick skrattarna på sin sida. Rätt åt den dumskalle som inte kunde hävda sig med mer än nävarna. Jag ville vara lika bra på sarkasmer som läraren men mina skämt fungerade inte. Och eftersom jag inte läste läxor så åkte jag dit på varje lektion. Engelska gick från favoritämne till att bli hatobjektet nr 1. Min karriär i särskild engelska avslutades med att läraren gick runt och ställde frågor om hur man hittade vägen från A till B. När jag fick frågan var stationen låg, svarade jag:
– I don´t know.
– Scuse me? sa läraren.
– I don´t know where the station is, förklarade jag så artigt jag kunde.
Ingen skrattade. Lärarens blick var som is och mina chanser att få betyg sjönk lika fort som om jag kastat en stor sten genom denna is.

Jag lärde mig mycket om livet men ytterst lite om skolans ämnen. Tricket var att då och då missa skolbussen för att på så sätt få en hel dag hemma i byn, men det gick inte att utnyttja den möjligheten för mycket. Både föräldrar och storebröder visste vilken tid jag borde vara vid det stora blå bussgaraget. Men jag hade en snäll religionslärare med stora, runda glasögon som frågade mig;
– Du har ju läshuvud, varför pluggar du inte?
– Jag vill bara lära mig sådant jag är intresserad av.
– Vad är du intresserad av då? undrade hon.
– Ingenting.
Ridå.

Det finns två sorters Kallingebor; långkallingar och kortkallingar. Den som slog in min skåpsdörr hörde definitivt till den första kategorin. Vid juletid det första året märktes nämligen mitt träskåp upp med en siffra på dörren. Likadant skedde med 23 andra skåp i samma rad. Jag fattade noll, vad betydde siffran? Den betydde att en niondeklassare varje dag utsågs att öppna en lucka på våra skåp genom att slå in dörren, en våldsam adventskalender. Och mycket riktigt, bara någon dag senare kom en långhårig kille med breda axlar och skinnpaj. Han måttade med knytnäven mot mitt skåp, sedan tog han sats och slog till skåpsdörren så att den sprack. Jag var snabbt framme och tog ut mina böcker innan någon hann sno dem.

Min äldsta brorsa hade läshuvud och till skillnad mot mig använde han det, han var bästa eleven alltsedan första klass i byskolan. Alla gillade inte det. En av hans klasskompisar som tagit på sig rollen som mobbare brukade ligga i bakhåll på vägen mot det stora blå bussgaraget i trä. Mobbaren smög fram och kastade med både skicklighet och precision omogna äpplen på brorsan. Ansiktsträffar var bäst på en tiogradig skala. Mobbaren var också en mästare på att slå med knytnävarna mot brorsans överarmar för att få fram tefatsstora blåmärken; han sådde hat och skördade fruktan.

Då var det skillnad på min storebrorsa nummer två. Han var stark och gick inte undan för någon även om han själv sällan ställde till med bråk. För mig och många andra var han en hjälte. Som den gången han slog igenom taket i bussen som gick från danspalatset Eringsboda Brunn. Han hade blivit trimmad av ”Stalin”, en stissig och orolig själ från byn som Gud glömde. Brorsan markerade genom att slå hål i innertaket på bussen i stället för att slå hål på ”Stalins” självförtroende. Brorsa nummer två hade också skolkamrater som åkte skolbuss. Det var deras ledargestalt ”Skräcken” som anklagades för den incident som inträffade vid vägskälet i Kolshult, på buss 42 i riktning mot byn som Gud glömde.

En rökgranat av samma typ som jägare använder för att röka ut grävlingar ur sina gryt, utlöstes inne i bussen. Chauffören stannade direkt för att låta röken och de stojande ungdomarna välla ut. Sen sa han till ”Skräcken” att han inte tänkte köra en enda meter till om inte ”Skräcken” erkände att det var han som apterat rökgranaten. Efter det budskapet gick chauffören in i bussen och stängde dörrarna. Ungdomarna stod kvar på vägen en stund och rökte innan de började gå i riktning mot byn som Gud glömde. Busschauffören körde hem bussen. Ensam. Hårt mot hårt, som stål var deras sinnelag. Och än idag vet ingen om busschauffören hade rätt, apterades rökgranaten verkligen av ”Skräcken”?

Så var det med mina två storebröder, en hade läshuvud och den andre styrka och ett vinnande utseende. Så vad hade jag att komma med? Det berättade en tjej jag lärt känna, hon gick i årskursen ovanför min i Kallingeskolan:
– Är du Gast:s lillebror? undrade hon.
– Ja?
– Man tror ju inte det är sant! Du..!
Och som hon skrattade. Och som hennes kompisar skrattade. Min vänskap falnade samtidigt som en känsla av värdelöshet spred sig genom kroppen. Till råga på allt var jag utsedd till att bli mobboffer. Kanske på grund av att jag var liten, närsynt och bar konstiga kläder som min mamma sytt på en Singer trampmaskin. Och min plågoande var inte bara en, det var två.

Den första förtryckaren var en stor höffel som verkade vara helt intelligensbefriad? Så fort han såg mig skrek han högt och snodde min väska. Förtryckare nummer två snodde också väskan men på ett mer utstuderat sätt ville han veta hur mycket jag tålde innan tårarna vällde fram. Han kunde lägga väskan uppe på ett skåp som jag inte nådde upp till, hänga upp den i en lampa eller slänga ned den i toastolen med böcker och allt. Detta väckte en sådan vrede att jag köpte skivstång med tillhörande bänk och vikter av storebrorsan till en kompis i byn som Gud glömde. Jag lade mig i bänkpress varje dag och tränade med ett enda mål: När jag blivit tillräckligt stark skulle jag släppa ut luften ur mobbarens cykelhjul. Sedan skulle jag berätta att det var jag. Därefter skulle jag slå honom sönder och samman. Det skedde inte och hade det skett hade det inte slutat med någon lycklig utgång för mig. Han var alldeles för stor. Men plötsligt en dag då jag skolkade från franskan befann vi oss på skolans toalett. Vad mobbaren skolkade från vet jag inte, men han rökte en stor cigarr som han stulit på Wiedenborgs inne i Ronneby. Han bjöd mig på ett bloss, jag drog in röken och kände hur lungorna fylldes med känslan av att inte vara ett mobboffer längre. Det kändes bra.

Namn som ”Stalin”, ”Killis” och ”Skräcken” figurerade bland niorna. Alla var farliga och gjorde som de ville, inte som någon annan ville. En upplevelse starkt kopplad till dessa busar och skolbussen var risken att få kvarsittning. Då fick man ta den sena bussen hem – om det gick någon – och förklara för föräldrarna varför man kom hem så sent. Jag gjorde ett sådant misstag den gången jag kastade ett suddgummi i nacken på en tjej. Jag var inte kär eller så, bara nyfiken på hur hon skulle reagera, samtidigt ville jag undvika att somna på denna mattelektion. Lektionen leddes av en trådsmal och kolerisk manlig lärare som berättade för oss elever om hur mycket vi kunde spara genom att köpa jeans i gross istället för de enstaka paltor vi hade råd med. Direkt efter att jag kastat suddgummit fick jag min dom; kvarsittning. En fredag eftermiddag. Fy för den lede!

Jag stannade kvar i min bänk när de andra eleverna gick ut och som på en given signal började jag gråta. När matteläraren kom fram till mig och undrade hur det var fatt? diktade jag ihop min historia. Vilka fruktansvärda föräldrar jag hade! Han kunde aldrig förstå. De skulle plåga mig, prygla mig lika gul och blå som mina seglarstövlar, de skulle inte visa någon pardon när jag berättade varför jag kom hem med den sena bussen. Min far var outhärdligt hård och grym, en fadersgestalt i klass med ryttmästaren i Strindbergs ”Fadern”. Jag skakade av hulkningar när jag beskrev mitt lidande och det räckte. Matteläraren gav med sig. Om han haft en aning om att jag hade sådana föräldrar så skulle han aldrig gett mig kvarsittning. Och därmed upphävdes bestraffningen på stående fot. Men jag måste lova att aldrig någonsin kasta suddgummi på någon. Jag lovade dyrt och heligt med fingrarna i kors.

När jag kom ut från mattesalen spred vårsolen sin värme över gräsmattan och byggnaden i utkanten av skolområdet. Gräset såg så inbjudande ut att jag lade mig på rygg och tackade min lyckliga stjärna över att ha lyckats lura matteläraren. Jag skrattade högt över min förmåga att dupera när matteläraren kom ut och gick förbi mig. Han stannade upp en kort stund och såg rakt ned i mitt flinande ansikte, med en grimas av olust och leda fortsatte han att gå. Lurad! Jag skämdes och gick snabbt mot skolbussen ifall matteläraren skulle ångra sig.

Jag mådde ofta illa när jag åkte buss. Det berodde inte på skolbussens dåliga fjädring utan på snuset, en ständig följeslagare som låg under läppen. Där samlades självförtroendet och den ljuva känslan av nikotin när en ny prilla lades in. Oskicket att snusa hade jag tvingat mig att lära in redan som tolvåring i byns lekpark. Illamåendet kom som ett brev på posten när jag åkte buss. Det var bara att stålsätta sig mot känslan när bussens bladfjädrar krängde över guppen på den slingriga vägen till och från Ronneby.

Skolbussen var som en tillflyktsort, där jag fick vara mig själv och då och då sjönk kärleken ned i de röda sätena. Hon kom från Möljeryd och vi gick i samma klass, hon brukade aldrig sitta längs bak i bussen där vi från byn huserade. Men den här gången gjorde hon det, kanske för att härda sig? Vi sjöng amerikanska hits från filmen ”American Graffitti” och genomförde alla möjliga upptåg. Och ”vi” var bara pojkar. Just den där gången kom hon och satte sig på sin välformade bak och lät bysten välla fram under den svarta polotröjan och midjekorta skinnjackan. Jag mitt fä satt som på nålar och försökte kväva sura uppstötningar efter att ha förätit mig på kalops, potatis och rödbetor i skolbespisningen.

När den första uppkastningen kom slutade kumpanerna i baksätet att sjunga, direkt. Spyan la minst sagt sordin på stämningen. Med käften på vid gavel åstadkom jag en fors där små, mycket små och utsökta köttstycken i brun sörja snabbt fläckade ned hennes långa hår. Hon skrek. De andra i bussen skrek också och höll för näsorna samtidigt som de trängde sig fram för att komma så långt bort från mig som möjligt. På ett ögonblick satt de längst fram allihop – utom hon. ”Stalin” var tydlig med att hon inte fick sitta längst fram eftersom hon luktade. Hade han inte varit så långt ifrån hade han gett mig ett ”Ålabett”. Hon hade gråtande lyckats ta sig till mitten av bussen. Jag var alldeles tom i kroppen. Kärleken var långt, långt borta och jag rådde ensam över skolbussens baksäte hela vägen hem.

Men så kom en decembermånad på 1970-talet då jag själv blivit niondeklassare. Jag var i högform när jag hängde på de andra i det grupptryck som bildades inför den skarpa u-sväng skolbussen måste göra efter Möljeryds skola. Det hade snöat hela morgonen och vägen var snorhal. Vi som satt längst bak krokade arm, sjöng ”hej och hå-ut, i skogen ska den gå”, medan vi gungade buss 42 rakt ner i diket. Chauffören svor och vi fick ledigt en hel förmiddag innan det kom en bärgare som kunde dra upp bussen på vägen igen.

Den julaftonen körde min far och min mor med oss bröder i baksätet på den folkvagn han köpt begagnad av en bilhandlare. Handlaren hävdade att hans egen far kört ”Hitlerbubblan” i flera år utan problem. Vi hade inte samma tur och fick motorstopp på den farligt smala bron på vägen mot Backaryd. Vad skulle vi göra om vi fick möte? Under motorhuven låg ju alla julklapparna.