Min andra cykel

Några år efter att jag rymt till skogs byttes den gula cykeln ut till min andra cykel; en metallicblå Crescent. Fem och lillen. Banansadeln. De få gånger jag köpte något var det med hjälp av andras pengar. Och det var Fem och lillen som gjorde det möjligt att köpa den åtråvärda röda banansadeln. Sadeln hade ett litet kort ryggstöd vilket gjorde den lik en banan, därav namnet.

Veckopeng fanns inte i vår familj, inte månadslön heller. Men vi sörjde inte. Vi var som familj heller inte fattiga i egentlig mening, men pengar fanns sällan så det räckte, mer än i min föreställningsvärld. Min far hemmansägaren kunde svära och förbanna sitt öde som småbrukare när räkningarna hopade sig på hans skrivbord. Själv såg jag för det mesta ljust på tillvaron, särskilt om jag kunde tillskansa mig de mynt som min far ville bli av med eftersom han då och då lät plånboken ligga kvar på ett obevakat ställe.

Jag kom cyklande på min blå Crescent när vi i Fem och lillen upptäckte ödehuset, ett två våningar högt, övergivet trähus med glasveranda som låg nedanför krönet på vägen mot Backaryd. Ett stenkast från det hus där Sten-Ove bodde, uppe på själva krönet. Sten-Ove var lika gammal som min äldsta brorsa men ingen hade någonsin sett honom? I alla fall inte jag eller någon annan i gänget Fem och lillen. Ett namn som målats med grön färg på den gamla utrangerade svinstians gistna trädörr, ett namn som byggde stolthet. Och svinstian var förstås vårt högkvarter. Den första kollektiva rörelse jag gick med i leddes av mig själv. Snacka om karriär!

Fem och lillen ställde cyklarna utanför den rostiga grinden och gick mot stentrappan som ledde upp till ödehusets glasveranda. Huset var rött med vita knutar, brutet mansardtak med tunga betongpannor på och en murstock som höll på att vittra sönder. Ingen av oss i Fem och lillen visste med säkerhet att huset verkligen var öde. Men den igenvuxna trädgården tydde på att det verkligen var så, detta var ett hus lämnat åt sitt eget öde. Och när vi kupade våra små händer och tittade in genom de smutsiga fönsterrutorna såg vi något som vi bara måste ha. Om vi så skulle behöva bryta oss in och stjäla det.

På en sned tamburmajor hängde säkert ett dussin hattar. Svarta, bruna och grå, flera med färgade band runtom. Med en ståltråd var det en smal sak att få upp en av fönsterhasparna och vips så stod hela huset till vårt förfogande! Jag kommer ihåg ett stort och tungt syskrin vars lock bar intarsier i form av en stjärna, schatullet innehöll mängder av olika sorters sytråd och massvis med små, kromade trådrullar, sådana som används i en symaskin. Tyngden fick mig att nästan tappa skrinet när jag försökte bära iväg med det. Jag hade tänkt ta hem det till mamma. Det fick vara.

Men hattarna! De tog vi hand om. På ett ögonblick var deras bucklor utslätade och under svarta brätten såg vi på världen med nya ögon. Ögon som mycket snabbt registrerade den gumma som kom gående i hiskelig fart så att kjolen fladdrade. För att inte tala om vilken anblick hon utgjorde med en slö yxa hotfullt svängande över det huckle-försedda huvudet. Nu gällde det att dra därifrån fort som..! Och innan någon han säga ”flaska” var vi framme vid den rostiga grinden alla fem, utom lillen. Han hade varit på upptäcktsfärd längre in i ödehuset och stod som fastnaglad i dörrposten medan käringen med yxan närmade sig. Då kom lillen på att han kunde fly in i huset för att sedan ta sig ut på andra sidan. När han försvunnit in i ödehusets inre satte vi fart på pedalerna medan vi höll ned brättena med den fria handen.

Det onda man gör får man igen. Varför stal vi? Fattigdom? Eller var det för att det ibland var så tråkigt i byn som Gud glömde att vi barn medvetet valde att göra sådant som var förbjudet? Jag har inget bra svar mer än att mina förväntningar på den röda banansadeln var höga, kanske för höga. Det slutade med att den kastade av mig i en loop som jag fortfarande har men av. Men den blå cykeln och den röda sadeln är viktiga för mig, detta är nämligen den första farkost jag försöker ändra om efter eget kynne. Ett scenario som ska återkomma i hela mitt liv. Att försöka omforma tillvaron så att den blir som jag vill ha den.

Min blå Crescent skulle ha drag av den Harley Davidsson Peter Fonda åkte omkring med i motorcykelfilmen ”Easy Rider”. Inte för att jag hade råd att se film på den tid detta utspelar sig, nej. Men det låg i tiden att allt som hade två hjul skulle se ut som choppers och då var den röda banansadeln helt rätt. Lika klockren som stulna tuggummi i Fritz tobaksaffär.

Tänk dig hela gänget Fem och lillen som parkerar cyklarna utanför tobaksaffären. Ett stort putsat hus med borgmästarbalkong på övre våningen och en stor skylt med bokstäverna: TOBAK. Affären ligger mitt i byn som Gud glömde. Bakom disken och med överblick över alla hyllorna med tobak, godis, tidningar, snus och cigarretter stod ägaren Fritz. Han var vänligheten själv och ville lära oss barn att räkna ut hur mycket vi skulle få tillbaka om vi köpte ett-öres för sjuttiofem öre och betalade med en krona. Och vilken tid det tog att handla godis på den tiden! ”Jag vill ha en vit sån, och en röd sån och så tre svarta såna..!”

Men Fem och lillen i svarta slokhattar med nedvikta brätten är inte ute efter att lära sig något när de kommer in i tobaksaffären. De ögnar istället snabbt igenom hyllorna och ser att det inte finns några svarta Bugg. Dessa tuggummin är det enda de frågar efter när Fritz tycker att barnen funderat tillräckligt länge på vad de vill ha? Han ser ju själv att det saknas svarta Bugg på hyllorna varför han går ut på lagret där de finns. Under tiden far Fem och lillen omkring som utsvultna råttor i butiken och stjäl allt de kommer över; snus, röda Prince och Bill utan filter, gröna Riff, gula och blå geleråttor, röda gelekrokodiler, chokladpengar och hela nävar med vita skumsockerbitar och vingum. Innan Fritz kommit tillbaka till butiken är hela gänget borta. Puts väck!

Måhända parkerar de sedan cyklarna utanför någon av kompisarnas hus, där allt snus som spills sopas under mattan. Om det är en solig sommardag stannar de till vid krysset nere vid macken. Där härskar Hugo som vägrar tanka byns mopeder. Det är för lite bensin för att ge någon förtjänst. Byns äldre bilburna ungdomar kommer åkande med en amerikanare som har dolt tanklock i kofångaren. Fem och lillen stirrar med avund på de som sitter inne i den stora bilens kupé. Alla väntar medan stackars Hugo går runt bilen och svär över tilltaget att gömma tanklocket i designen. Jag är nio år och står bredbent med min blå Crescent när jag blir beskylld för att prata skit av en förbipasserande turist som stannat sin fina bil för att fråga var Blomstergården ligger? Jag hade nämligen citerat en av mina storebröder som när han blev tillfrågad samma sak för säkert hundrade gången den sommaren lär ha yttrat sig; ”Det ligger en jävligt fin trädgård på andra sidan gatan!”

Det stöldgods jag inte lyckades sälja till äldre ungdomar i byn förvarades i slöjdkassen, en kasse jag med mycket möda sytt ihop på syslöjden. Kassen hade långa band och hängde då och då på den blå cykelns styre. Dinglade fram och tillbaka. Precis som de skov av Megalomani jag drabbades av. Ett anfall slog till med full kraft när jag bestämde mig för att virka en jättepadda i syslöjden. Att virka visade sig vara skitjobbigt och slutade med en platt, decimeterlång, bärfisliknande mupp (!) med två stora ögon i plast på den virkade kroppen. Röd på ena sidan och blå på den andra. Men cigarretter och tobakspaket såldes med god vinst till byns äldre motorburna. För den sammanlagda vinsten skulle jag köpa den röda banansadeln jag sett i cykelaffären i Ronneby. Jag skulle påstå att jag hittat en femtiolapp på gatan när mina föräldrar undrade varifrån jag fått pengarna. Men istället hände helt andra saker som började med att Fem och lillen stövlade in i byns Centrumaffär för att panta flaskor. De hade med sig en flaska som inte gick att panta och när kassörskan blev upptagen med att förklara varför för lillen, passade de andra fem på att plocka på sig godis och cigarretter.

Det var efter denna lyckade kupp som jag och lillen bestämde oss för att fira genom att göra något som var ännu mer förbjudet, kriminellt rentav! Och det var då allting gick åt pipan och mitt liv som gängledare uppdagades. Vi blev inte tagna på bar gärning när vi var ute och klottrade på de nybyggda husvagnar som stod uppställda på industritomten vid husvagnsfabriken. Nej. Men vi ristade in våra förnamn som bevismaterial i husvagnarnas aluminiumplåtar. Och förstås; FEM o lillen. Det räckte för att en av mina storebröder skulle inse vad lillebror hade för sig. Jag blev med rätta utskälld, benämnd kräk och fick dessutom möta min fars fruktade vrede. ”Och sådana söner ska man ha!” domderade han. Mamma fick också sin beskärda del av skulden, hon borde uppfostrat mig bättre!? Tårar och tandagnisslan, insikten om att jag var en riktigt dålig människa satte sig och gick inte att stryka undan lika lätt som tårarna. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig mera plöja sådana tosingaforor som jag bevisligen hållit på med. Därmed tog epoken Fem och lillen slut. Med min fars benägna bistånd fick jag ändå den röda banansadeln. Vi åkte till Ronneby och köpte det röda underverket. Känslan var helt otrolig. Att få något som jag så länge längtat efter! Att sadeln visade sig oduglig med sina vassa kanter under den minimala skumgummistoppningen hade ingen betydelse. Skönhet gick före funktion redan på den tiden, även om skavsåren kändes som en böld i röven på en cykelsemester.

Mot slutet av det sommarlovet var vi var några barn som tävlingscyklade – vem kom fram först till byn som Gud glömde? Vi hade varit och badat i Åsjön och jag cyklade under antagen identitet som formel-1 föraren Niki Lauda. Och Niki låg först av alla i nedförsbacken vid Grimsgölen då slöjdkassen rände rakt in i framhjulet på min blå Crescent. Tvärstopp. Plötsligt är jag på väg genom luften med blodet rinnande längs hakan och ettans tand utslagen med roten efter mötet med cykelstyret. Avkastad från min röda banansadel funderar jag på vem som är bäst? Jackie Stewart eller Niki Lauda?