Blog Image

hangusblog

Farkoster # 5

Buss Posted on november 8, 2019 21:01

Skolbussen

Efter cykelolyckan fick jag plastkrona på en brygga av stål istället för den tand jag slagit ut i olyckan. Detta provisorium lossnade när jag tuggade tuggummin, åt ett äpple eller något annat gott. Nerven i tanden frilades direkt och sände ilande vågor av smärta. Tandvården med sina vajerdrivna borrmaskiner kunde inte leverera en permanent lösning förrän jag tagit körkort. Det vill säga när tänderna växt färdigt och försäkringen som mamma tagit för att täcka olyckor på fritiden, slutat gälla. Under tiden gick jag från den lilla B-skolan med sextio elever i byn som Gud glömde, till högstadieskolan i Kallinge med 1000 elever. För att komma dit behövdes en stor och kollektiv farkost.

Skolbussen var en Scania Vabis SKV från mitten av 1960-talet med kaross byggd av Sveriges Karosseriverkstäder i Katrineholm. Den var blekröd och cremevit med rutmönstrad grill och numret 42 ovanför den delade vindrutan. Mina förväntningar på denna skolbuss var till en början lågt ställda. Den var ett redskap för att föra mig bort från byn som Gud glömde. Jag lärde mig snabbt avsky Kallingeskolan som bussen tog mig till, där eleverna var stora och lärarna små. I byskolan var det tvärtom, även om där fanns en ständigt närvarande pennalism så var jag ändå tryggare där.

Första veckan i Kallinge var jag så rädd att jag tappade nycklarna till mitt skåp och grät när jag insåg att de låg någonstans på golvet i den stora samlingshallen som alla elever passerade på väg mot sina lektioner. Det var där jag såg en kostymklädd lärare gå rakt på två stora höfflar som gick skuldra vid skuldra med sina Petroff skinnjackor. Läraren fick sig en sådan törn att han höll på att ramla omkull. Han svor och borstade av byxorna med handen medan jag stod kvar, storögt blickande i mina illasittande kläder som jag ärvt av mina storebröder. Mina blå och gula seglarstövlar säger allt om min outfit. Och trots fotsvetten vågade jag inte röra mig ur fläcken. Efter mycket om och men fick jag en ny nyckel av den snälla skolvärden Ellen som jag lärde mig att tycka så mycket om.

Några drag som jag lärt mig att spela i byskolan för att undgå pennalismen praktiserades även i Kallinge. Byskolans läxförhör, som jag inte kunde, förvandlade mig till en rolig typ som sa sådant som hela klassen skrattade åt. Jag prövade denna metod på engelskaläraren i Kallinge som var känd för att sätta dit även de mest råbarkade busarna. Han var inte rädd för dem – tvärtom var alla rädda för de bitande sarkasmer som gjorde att han fick skrattarna på sin sida. Rätt åt den dumskalle som inte kunde hävda sig med mer än nävarna. Jag ville vara lika bra på sarkasmer som läraren men mina skämt fungerade inte. Och eftersom jag inte läste läxor så åkte jag dit på varje lektion. Engelska gick från favoritämne till att bli hatobjektet nr 1. Min karriär i särskild engelska avslutades med att läraren gick runt och ställde frågor om hur man hittade vägen från A till B. När jag fick frågan var stationen låg, svarade jag:
– I don´t know.
– Scuse me? sa läraren.
– I don´t know where the station is, förklarade jag så artigt jag kunde.
Ingen skrattade. Lärarens blick var som is och mina chanser att få betyg sjönk lika fort som om jag kastat en stor sten genom denna is.

Jag lärde mig mycket om livet men ytterst lite om skolans ämnen. Tricket var att då och då missa skolbussen för att på så sätt få en hel dag hemma i byn, men det gick inte att utnyttja den möjligheten för mycket. Både föräldrar och storebröder visste vilken tid jag borde vara vid det stora blå bussgaraget. Men jag hade en snäll religionslärare med stora, runda glasögon som frågade mig;
– Du har ju läshuvud, varför pluggar du inte?
– Jag vill bara lära mig sådant jag är intresserad av.
– Vad är du intresserad av då? undrade hon.
– Ingenting.
Ridå.

Det finns två sorters Kallingebor; långkallingar och kortkallingar. Den som slog in min skåpsdörr hörde definitivt till den första kategorin. Vid juletid det första året märktes nämligen mitt träskåp upp med en siffra på dörren. Likadant skedde med 23 andra skåp i samma rad. Jag fattade noll, vad betydde siffran? Den betydde att en niondeklassare varje dag utsågs att öppna en lucka på våra skåp genom att slå in dörren, en våldsam adventskalender. Och mycket riktigt, bara någon dag senare kom en långhårig kille med breda axlar och skinnpaj. Han måttade med knytnäven mot mitt skåp, sedan tog han sats och slog till skåpsdörren så att den sprack. Jag var snabbt framme och tog ut mina böcker innan någon hann sno dem.

Min äldsta brorsa hade läshuvud och till skillnad mot mig använde han det, han var bästa eleven alltsedan första klass i byskolan. Alla gillade inte det. En av hans klasskompisar som tagit på sig rollen som mobbare brukade ligga i bakhåll på vägen mot det stora blå bussgaraget i trä. Mobbaren smög fram och kastade med både skicklighet och precision omogna äpplen på brorsan. Ansiktsträffar var bäst på en tiogradig skala. Mobbaren var också en mästare på att slå med knytnävarna mot brorsans överarmar för att få fram tefatsstora blåmärken; han sådde hat och skördade fruktan.

Då var det skillnad på min storebrorsa nummer två. Han var stark och gick inte undan för någon även om han själv sällan ställde till med bråk. För mig och många andra var han en hjälte. Som den gången han slog igenom taket i bussen som gick från danspalatset Eringsboda Brunn. Han hade blivit trimmad av ”Stalin”, en stissig och orolig själ från byn som Gud glömde. Brorsan markerade genom att slå hål i innertaket på bussen i stället för att slå hål på ”Stalins” självförtroende. Brorsa nummer två hade också skolkamrater som åkte skolbuss. Det var deras ledargestalt ”Skräcken” som anklagades för den incident som inträffade vid vägskälet i Kolshult, på buss 42 i riktning mot byn som Gud glömde.

En rökgranat av samma typ som jägare använder för att röka ut grävlingar ur sina gryt, utlöstes inne i bussen. Chauffören stannade direkt för att låta röken och de stojande ungdomarna välla ut. Sen sa han till ”Skräcken” att han inte tänkte köra en enda meter till om inte ”Skräcken” erkände att det var han som apterat rökgranaten. Efter det budskapet gick chauffören in i bussen och stängde dörrarna. Ungdomarna stod kvar på vägen en stund och rökte innan de började gå i riktning mot byn som Gud glömde. Busschauffören körde hem bussen. Ensam. Hårt mot hårt, som stål var deras sinnelag. Och än idag vet ingen om busschauffören hade rätt, apterades rökgranaten verkligen av ”Skräcken”?

Så var det med mina två storebröder, en hade läshuvud och den andre styrka och ett vinnande utseende. Så vad hade jag att komma med? Det berättade en tjej jag lärt känna, hon gick i årskursen ovanför min i Kallingeskolan:
– Är du Gast:s lillebror? undrade hon.
– Ja?
– Man tror ju inte det är sant! Du..!
Och som hon skrattade. Och som hennes kompisar skrattade. Min vänskap falnade samtidigt som en känsla av värdelöshet spred sig genom kroppen. Till råga på allt var jag utsedd till att bli mobboffer. Kanske på grund av att jag var liten, närsynt och bar konstiga kläder som min mamma sytt på en Singer trampmaskin. Och min plågoande var inte bara en, det var två.

Den första förtryckaren var en stor höffel som verkade vara helt intelligensbefriad? Så fort han såg mig skrek han högt och snodde min väska. Förtryckare nummer två snodde också väskan men på ett mer utstuderat sätt ville han veta hur mycket jag tålde innan tårarna vällde fram. Han kunde lägga väskan uppe på ett skåp som jag inte nådde upp till, hänga upp den i en lampa eller slänga ned den i toastolen med böcker och allt. Detta väckte en sådan vrede att jag köpte skivstång med tillhörande bänk och vikter av storebrorsan till en kompis i byn som Gud glömde. Jag lade mig i bänkpress varje dag och tränade med ett enda mål: När jag blivit tillräckligt stark skulle jag släppa ut luften ur mobbarens cykelhjul. Sedan skulle jag berätta att det var jag. Därefter skulle jag slå honom sönder och samman. Det skedde inte och hade det skett hade det inte slutat med någon lycklig utgång för mig. Han var alldeles för stor. Men plötsligt en dag då jag skolkade från franskan befann vi oss på skolans toalett. Vad mobbaren skolkade från vet jag inte, men han rökte en stor cigarr som han stulit på Wiedenborgs inne i Ronneby. Han bjöd mig på ett bloss, jag drog in röken och kände hur lungorna fylldes med känslan av att inte vara ett mobboffer längre. Det kändes bra.

Namn som ”Stalin”, ”Killis” och ”Skräcken” figurerade bland niorna. Alla var farliga och gjorde som de ville, inte som någon annan ville. En upplevelse starkt kopplad till dessa busar och skolbussen var risken att få kvarsittning. Då fick man ta den sena bussen hem – om det gick någon – och förklara för föräldrarna varför man kom hem så sent. Jag gjorde ett sådant misstag den gången jag kastade ett suddgummi i nacken på en tjej. Jag var inte kär eller så, bara nyfiken på hur hon skulle reagera, samtidigt ville jag undvika att somna på denna mattelektion. Lektionen leddes av en trådsmal och kolerisk manlig lärare som berättade för oss elever om hur mycket vi kunde spara genom att köpa jeans i gross istället för de enstaka paltor vi hade råd med. Direkt efter att jag kastat suddgummit fick jag min dom; kvarsittning. En fredag eftermiddag. Fy för den lede!

Jag stannade kvar i min bänk när de andra eleverna gick ut och som på en given signal började jag gråta. När matteläraren kom fram till mig och undrade hur det var fatt? diktade jag ihop min historia. Vilka fruktansvärda föräldrar jag hade! Han kunde aldrig förstå. De skulle plåga mig, prygla mig lika gul och blå som mina seglarstövlar, de skulle inte visa någon pardon när jag berättade varför jag kom hem med den sena bussen. Min far var outhärdligt hård och grym, en fadersgestalt i klass med ryttmästaren i Strindbergs ”Fadern”. Jag skakade av hulkningar när jag beskrev mitt lidande och det räckte. Matteläraren gav med sig. Om han haft en aning om att jag hade sådana föräldrar så skulle han aldrig gett mig kvarsittning. Och därmed upphävdes bestraffningen på stående fot. Men jag måste lova att aldrig någonsin kasta suddgummi på någon. Jag lovade dyrt och heligt med fingrarna i kors.

När jag kom ut från mattesalen spred vårsolen sin värme över gräsmattan och byggnaden i utkanten av skolområdet. Gräset såg så inbjudande ut att jag lade mig på rygg och tackade min lyckliga stjärna över att ha lyckats lura matteläraren. Jag skrattade högt över min förmåga att dupera när matteläraren kom ut och gick förbi mig. Han stannade upp en kort stund och såg rakt ned i mitt flinande ansikte, med en grimas av olust och leda fortsatte han att gå. Lurad! Jag skämdes och gick snabbt mot skolbussen ifall matteläraren skulle ångra sig.

Jag mådde ofta illa när jag åkte buss. Det berodde inte på skolbussens dåliga fjädring utan på snuset, en ständig följeslagare som låg under läppen. Där samlades självförtroendet och den ljuva känslan av nikotin när en ny prilla lades in. Oskicket att snusa hade jag tvingat mig att lära in redan som tolvåring i byns lekpark. Illamåendet kom som ett brev på posten när jag åkte buss. Det var bara att stålsätta sig mot känslan när bussens bladfjädrar krängde över guppen på den slingriga vägen till och från Ronneby.

Skolbussen var som en tillflyktsort, där jag fick vara mig själv och då och då sjönk kärleken ned i de röda sätena. Hon kom från Möljeryd och vi gick i samma klass, hon brukade aldrig sitta längs bak i bussen där vi från byn huserade. Men den här gången gjorde hon det, kanske för att härda sig? Vi sjöng amerikanska hits från filmen ”American Graffitti” och genomförde alla möjliga upptåg. Och ”vi” var bara pojkar. Just den där gången kom hon och satte sig på sin välformade bak och lät bysten välla fram under den svarta polotröjan och midjekorta skinnjackan. Jag mitt fä satt som på nålar och försökte kväva sura uppstötningar efter att ha förätit mig på kalops, potatis och rödbetor i skolbespisningen.

När den första uppkastningen kom slutade kumpanerna i baksätet att sjunga, direkt. Spyan la minst sagt sordin på stämningen. Med käften på vid gavel åstadkom jag en fors där små, mycket små och utsökta köttstycken i brun sörja snabbt fläckade ned hennes långa hår. Hon skrek. De andra i bussen skrek också och höll för näsorna samtidigt som de trängde sig fram för att komma så långt bort från mig som möjligt. På ett ögonblick satt de längst fram allihop – utom hon. ”Stalin” var tydlig med att hon inte fick sitta längst fram eftersom hon luktade. Hade han inte varit så långt ifrån hade han gett mig ett ”Ålabett”. Hon hade gråtande lyckats ta sig till mitten av bussen. Jag var alldeles tom i kroppen. Kärleken var långt, långt borta och jag rådde ensam över skolbussens baksäte hela vägen hem.

Men så kom en decembermånad på 1970-talet då jag själv blivit niondeklassare. Jag var i högform när jag hängde på de andra i det grupptryck som bildades inför den skarpa u-sväng skolbussen måste göra efter Möljeryds skola. Det hade snöat hela morgonen och vägen var snorhal. Vi som satt längst bak krokade arm, sjöng ”hej och hå-ut, i skogen ska den gå”, medan vi gungade buss 42 rakt ner i diket. Chauffören svor och vi fick ledigt en hel förmiddag innan det kom en bärgare som kunde dra upp bussen på vägen igen.

Den julaftonen körde min far och min mor med oss bröder i baksätet på den folkvagn han köpt begagnad av en bilhandlare. Handlaren hävdade att hans egen far kört ”Hitlerbubblan” i flera år utan problem. Vi hade inte samma tur och fick motorstopp på den farligt smala bron på vägen mot Backaryd. Vad skulle vi göra om vi fick möte? Under motorhuven låg ju alla julklapparna.



Farkoster #4

Cyklar Posted on oktober 13, 2019 14:49

Min andra cykel

Några år efter att jag rymt till skogs byttes den gula cykeln ut till min andra cykel; en metallicblå Crescent. Fem och lillen. Banansadeln. De få gånger jag köpte något var det med hjälp av andras pengar. Och det var Fem och lillen som gjorde det möjligt att köpa den åtråvärda röda banansadeln. Sadeln hade ett litet kort ryggstöd vilket gjorde den lik en banan, därav namnet.

Veckopeng fanns inte i vår familj, inte månadslön heller. Men vi sörjde inte. Vi var som familj heller inte fattiga i egentlig mening, men pengar fanns sällan så det räckte, mer än i min föreställningsvärld. Min far hemmansägaren kunde svära och förbanna sitt öde som småbrukare när räkningarna hopade sig på hans skrivbord. Själv såg jag för det mesta ljust på tillvaron, särskilt om jag kunde tillskansa mig de mynt som min far ville bli av med eftersom han då och då lät plånboken ligga kvar på ett obevakat ställe.

Jag kom cyklande på min blå Crescent när vi i Fem och lillen upptäckte ödehuset, ett två våningar högt, övergivet trähus med glasveranda som låg nedanför krönet på vägen mot Backaryd. Ett stenkast från det hus där Sten-Ove bodde, uppe på själva krönet. Sten-Ove var lika gammal som min äldsta brorsa men ingen hade någonsin sett honom? I alla fall inte jag eller någon annan i gänget Fem och lillen. Ett namn som målats med grön färg på den gamla utrangerade svinstians gistna trädörr, ett namn som byggde stolthet. Och svinstian var förstås vårt högkvarter. Den första kollektiva rörelse jag gick med i leddes av mig själv. Snacka om karriär!

Fem och lillen ställde cyklarna utanför den rostiga grinden och gick mot stentrappan som ledde upp till ödehusets glasveranda. Huset var rött med vita knutar, brutet mansardtak med tunga betongpannor på och en murstock som höll på att vittra sönder. Ingen av oss i Fem och lillen visste med säkerhet att huset verkligen var öde. Men den igenvuxna trädgården tydde på att det verkligen var så, detta var ett hus lämnat åt sitt eget öde. Och när vi kupade våra små händer och tittade in genom de smutsiga fönsterrutorna såg vi något som vi bara måste ha. Om vi så skulle behöva bryta oss in och stjäla det.

På en sned tamburmajor hängde säkert ett dussin hattar. Svarta, bruna och grå, flera med färgade band runtom. Med en ståltråd var det en smal sak att få upp en av fönsterhasparna och vips så stod hela huset till vårt förfogande! Jag kommer ihåg ett stort och tungt syskrin vars lock bar intarsier i form av en stjärna, schatullet innehöll mängder av olika sorters sytråd och massvis med små, kromade trådrullar, sådana som används i en symaskin. Tyngden fick mig att nästan tappa skrinet när jag försökte bära iväg med det. Jag hade tänkt ta hem det till mamma. Det fick vara.

Men hattarna! De tog vi hand om. På ett ögonblick var deras bucklor utslätade och under svarta brätten såg vi på världen med nya ögon. Ögon som mycket snabbt registrerade den gumma som kom gående i hiskelig fart så att kjolen fladdrade. För att inte tala om vilken anblick hon utgjorde med en slö yxa hotfullt svängande över det huckle-försedda huvudet. Nu gällde det att dra därifrån fort som..! Och innan någon han säga ”flaska” var vi framme vid den rostiga grinden alla fem, utom lillen. Han hade varit på upptäcktsfärd längre in i ödehuset och stod som fastnaglad i dörrposten medan käringen med yxan närmade sig. Då kom lillen på att han kunde fly in i huset för att sedan ta sig ut på andra sidan. När han försvunnit in i ödehusets inre satte vi fart på pedalerna medan vi höll ned brättena med den fria handen.

Det onda man gör får man igen. Varför stal vi? Fattigdom? Eller var det för att det ibland var så tråkigt i byn som Gud glömde att vi barn medvetet valde att göra sådant som var förbjudet? Jag har inget bra svar mer än att mina förväntningar på den röda banansadeln var höga, kanske för höga. Det slutade med att den kastade av mig i en loop som jag fortfarande har men av. Men den blå cykeln och den röda sadeln är viktiga för mig, detta är nämligen den första farkost jag försöker ändra om efter eget kynne. Ett scenario som ska återkomma i hela mitt liv. Att försöka omforma tillvaron så att den blir som jag vill ha den.

Min blå Crescent skulle ha drag av den Harley Davidsson Peter Fonda åkte omkring med i motorcykelfilmen ”Easy Rider”. Inte för att jag hade råd att se film på den tid detta utspelar sig, nej. Men det låg i tiden att allt som hade två hjul skulle se ut som choppers och då var den röda banansadeln helt rätt. Lika klockren som stulna tuggummi i Fritz tobaksaffär.

Tänk dig hela gänget Fem och lillen som parkerar cyklarna utanför tobaksaffären. Ett stort putsat hus med borgmästarbalkong på övre våningen och en stor skylt med bokstäverna: TOBAK. Affären ligger mitt i byn som Gud glömde. Bakom disken och med överblick över alla hyllorna med tobak, godis, tidningar, snus och cigarretter stod ägaren Fritz. Han var vänligheten själv och ville lära oss barn att räkna ut hur mycket vi skulle få tillbaka om vi köpte ett-öres för sjuttiofem öre och betalade med en krona. Och vilken tid det tog att handla godis på den tiden! ”Jag vill ha en vit sån, och en röd sån och så tre svarta såna..!”

Men Fem och lillen i svarta slokhattar med nedvikta brätten är inte ute efter att lära sig något när de kommer in i tobaksaffären. De ögnar istället snabbt igenom hyllorna och ser att det inte finns några svarta Bugg. Dessa tuggummin är det enda de frågar efter när Fritz tycker att barnen funderat tillräckligt länge på vad de vill ha? Han ser ju själv att det saknas svarta Bugg på hyllorna varför han går ut på lagret där de finns. Under tiden far Fem och lillen omkring som utsvultna råttor i butiken och stjäl allt de kommer över; snus, röda Prince och Bill utan filter, gröna Riff, gula och blå geleråttor, röda gelekrokodiler, chokladpengar och hela nävar med vita skumsockerbitar och vingum. Innan Fritz kommit tillbaka till butiken är hela gänget borta. Puts väck!

Måhända parkerar de sedan cyklarna utanför någon av kompisarnas hus, där allt snus som spills sopas under mattan. Om det är en solig sommardag stannar de till vid krysset nere vid macken. Där härskar Hugo som vägrar tanka byns mopeder. Det är för lite bensin för att ge någon förtjänst. Byns äldre bilburna ungdomar kommer åkande med en amerikanare som har dolt tanklock i kofångaren. Fem och lillen stirrar med avund på de som sitter inne i den stora bilens kupé. Alla väntar medan stackars Hugo går runt bilen och svär över tilltaget att gömma tanklocket i designen. Jag är nio år och står bredbent med min blå Crescent när jag blir beskylld för att prata skit av en förbipasserande turist som stannat sin fina bil för att fråga var Blomstergården ligger? Jag hade nämligen citerat en av mina storebröder som när han blev tillfrågad samma sak för säkert hundrade gången den sommaren lär ha yttrat sig; ”Det ligger en jävligt fin trädgård på andra sidan gatan!”

Det stöldgods jag inte lyckades sälja till äldre ungdomar i byn förvarades i slöjdkassen, en kasse jag med mycket möda sytt ihop på syslöjden. Kassen hade långa band och hängde då och då på den blå cykelns styre. Dinglade fram och tillbaka. Precis som de skov av Megalomani jag drabbades av. Ett anfall slog till med full kraft när jag bestämde mig för att virka en jättepadda i syslöjden. Att virka visade sig vara skitjobbigt och slutade med en platt, decimeterlång, bärfisliknande mupp (!) med två stora ögon i plast på den virkade kroppen. Röd på ena sidan och blå på den andra. Men cigarretter och tobakspaket såldes med god vinst till byns äldre motorburna. För den sammanlagda vinsten skulle jag köpa den röda banansadeln jag sett i cykelaffären i Ronneby. Jag skulle påstå att jag hittat en femtiolapp på gatan när mina föräldrar undrade varifrån jag fått pengarna. Men istället hände helt andra saker som började med att Fem och lillen stövlade in i byns Centrumaffär för att panta flaskor. De hade med sig en flaska som inte gick att panta och när kassörskan blev upptagen med att förklara varför för lillen, passade de andra fem på att plocka på sig godis och cigarretter.

Det var efter denna lyckade kupp som jag och lillen bestämde oss för att fira genom att göra något som var ännu mer förbjudet, kriminellt rentav! Och det var då allting gick åt pipan och mitt liv som gängledare uppdagades. Vi blev inte tagna på bar gärning när vi var ute och klottrade på de nybyggda husvagnar som stod uppställda på industritomten vid husvagnsfabriken. Nej. Men vi ristade in våra förnamn som bevismaterial i husvagnarnas aluminiumplåtar. Och förstås; FEM o lillen. Det räckte för att en av mina storebröder skulle inse vad lillebror hade för sig. Jag blev med rätta utskälld, benämnd kräk och fick dessutom möta min fars fruktade vrede. ”Och sådana söner ska man ha!” domderade han. Mamma fick också sin beskärda del av skulden, hon borde uppfostrat mig bättre!? Tårar och tandagnisslan, insikten om att jag var en riktigt dålig människa satte sig och gick inte att stryka undan lika lätt som tårarna. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig mera plöja sådana tosingaforor som jag bevisligen hållit på med. Därmed tog epoken Fem och lillen slut. Med min fars benägna bistånd fick jag ändå den röda banansadeln. Vi åkte till Ronneby och köpte det röda underverket. Känslan var helt otrolig. Att få något som jag så länge längtat efter! Att sadeln visade sig oduglig med sina vassa kanter under den minimala skumgummistoppningen hade ingen betydelse. Skönhet gick före funktion redan på den tiden, även om skavsåren kändes som en böld i röven på en cykelsemester.

Mot slutet av det sommarlovet var vi var några barn som tävlingscyklade – vem kom fram först till byn som Gud glömde? Vi hade varit och badat i Åsjön och jag cyklade under antagen identitet som formel-1 föraren Niki Lauda. Och Niki låg först av alla i nedförsbacken vid Grimsgölen då slöjdkassen rände rakt in i framhjulet på min blå Crescent. Tvärstopp. Plötsligt är jag på väg genom luften med blodet rinnande längs hakan och ettans tand utslagen med roten efter mötet med cykelstyret. Avkastad från min röda banansadel funderar jag på vem som är bäst? Jackie Stewart eller Niki Lauda?



Farkoster #3

Mopeder Posted on september 27, 2019 23:03

Mopeden

Det var Kjell-Åke, jag och hans moped. Jag hade blivit förbannad på min mor och gått nedför backen vid potatiskällaren och sedan fortsatt ut i den stora skogen. Jag var fem år och hade tur som en tokig att han hittade mig. För räddad skulle jag bli, ompysslad av den skallgångskedja som trummats ihop i byn som Gud glömde. Jag skulle stå i centrum för all uppmärksamhet. Inte helt oangenämt om jag kommer ihåg rätt, men det märkliga var att ingen frågade efter varför jag rymt? Inte ens min far som kunde vara nog så sträng.

Limpan jag satt på hade fårskinn och jag nådde inte ända ned med fötterna till fotpinnarna. Men det spelade ingen roll. När doften av oljeblandad bensin nådde mig såg jag Kjell-Åkes hand sträcka sig in under bensintanken utan att förstå. Inställningen gjordes i farten på Bing-förgasarens munstycke samtidigt som träden på skogsstigen rusade förbi. För första gången stiftade jag bekantskap med en moped. Men innan jag blev räddad av mopeden mötte jag döden.

Det hade börjat skymma när jag på min ensamma vandring i storskogen hittade en död ekorre på stigen. Det lilla djurets kropp var som om den stelnat i hoppet från en gren, kanske samma gren jag använt för att peta på den? Det tog nämligen en stund innan jag vågade mig närmare för att undersöka den likstela kroppen.

Jag ville dela upptäckten av mitt fynd med någon men det fanns ingen som visste var jag var, jag hade ju rymt. Så jag la den döda ekorren till vila under en stor gran och tyckte att trots allt var skogen både spännande och fantastisk! Tror till och med att jag njöt av modet att ha tagit mig till denna frihet, alldeles själv. Det kan i och för sig vara en efterkonstruktion. Men så var det rädslan. Jag blev mer och mer rädd för träden vars skuggor växte sig allt längre in i den vidsträckta granskogen. Efter alla dessa år kommer jag fortfarande ihåg känslan av att vara helt utlämnad till skogens ödslighet. Att inte veta var jag var, tankar på mamma, pappa och bröderna, skulle jag få se dem igen? Jag förstod inte hur jag skulle ta mig ur denna situation, borta var den morska inställningen; jag skiter i er och gör som jag vill! Ett barn med underläpp som darrade av tillbakahållen gråt, som inte längre hittade hem. Motivet i tavlan ”Grindslanten” som hängde i mormor och morfars vitrappade hus i Sörby. Vilse. Känslan av overklighet som kortslöt alla funderingar på vilken väg som ledde hemåt. Bakåt, framåt eller åt sidan? Hur länge jag varit på rymmen visste jag inte. Den enda lösning jag kom på var att fortsätta gå. Någon gång, någonstans måste det väl finnas en väg ut ur denna skog?

På väg mot Tingsryd på en av Televerkets långsträckta brandgator hördes plötsligt ljudet från en farkost. Den kom för att rädda mig!

Räddaren i nöden var Kjell-Åke som med van hand styrde farkosten och undrade varför jag rymt? Jag låtsades inte höra. Jag höll mina små armar om honom och njöt under salig tystnad av åkturen som bokstavligen gick över stock och sten. Vi följde stigen ut ur skogen ända fram till ladan och gårdsplanen, där slutade den vilda färden. Jag hade räddats tillbaka till livet i byn som Gud glömde.

I skymningsljuset som återspeglas i ladans små fönsterrutor flyger en skalbagge med blankbrun lyster; hårt, vackert och farligt blänker dess skal. Jag ser länge efter den. Så det är detta som menas med moped! tänker jag när min mor lyfter av mig från limpans fårskinnsfäll.



Farkoster #2

Cyklar Posted on september 15, 2019 08:58

Min första cykel

Den första farkosten jag kommer ihåg är min mammas cykel. Jag satt på dess pakethållare när jag fastnade med mitt ena ben i bakhjulet. Det hände utanför Fritz Ehrings tobakskiosk i byn och jag skrek i högan sky, det gjorde förskräckligt ont. Mamma band om foten varje kväll, ett öppet sår stort som en femkrona var emellertid inte tillräckligt för att vi skulle ta oss in till hospitalet.

I femårsåldern fick jag min egen första cykel, den var gul, rejält begagnad och full med klistermärken. Den hade ingen pakethållare och dess runda skärmar täckte hjälpligt de små hjulen. Troligtvis var den ett arv från mina äldre bröder. För övrigt var min äldsta storebror säker på att han kom i håg ett flygplan som cirklade uppe i skyn när han låg i barnvagnen som var hans första farkost. När de flygfotograferade gården hörde alltså brorsan, som bara var ett spädbarn, ljudet av flygplanets motorer i barnvagnen där han låg. Tja, vem vet? Själv kommer jag inte ens ihåg hur jag lärde mig cykla, antagligen hjälpte någon av brorsorna mig hemma på gården eller så lärde jag mig själv. Vad jag kommer ihåg är att jag fäste klädnypor i stagen till den gula cykelns framskärm så att det smattrade när framhjulet snurrade. Ungefär som chokladhjulet på Tosia Bonnadan. Min förväntan var att det skulle låta som om cykeln drevs med motor.

Jag kommer också ihåg att jag vid flera tillfällen hade extra strumpor med mig. Jag älskade att cykla genom byn som Gud glömde så det stänkte i vattenpölarna. Ju smutsigare vatten desto bättre. De extra strumporna kom väl till pass när jag cyklade upp för backen vid ICA-affären för att sedan rulla ned på grusvägen som leder till gården vid vägs ände. I krönet på backen stannade jag och bytte till torra och rena strumpor för att ge mamma en sann bild av skötsamhet.

Den gula cykeln var låg, kanske lika låg som mina förväntningar. De stannade mestadels vid en ödmjuk önskan att kunna dammsuga byns gator på tuggummi. Detta konststycke genomfördes utan någon som helst tanke på återvinning. Oftast berodde sökandet efter begagnade tuggummi på att inkomsterna sinat från de ölburkar och pantflaskor som byns vägdiken bjöd på. Det var inte alla barn i byn som hade egna pengar att köpa tuggummi för. Bäst var svarta tuggummin, de satt ofta inte så hårt i asfalten och så fort jag på min gula cykel stannat till för att få loss dem, var godisstunden nära. Medan det svarta tuggummit tuggades smidigt igen låtsades jag att det var nytt och tuggade allt mer förstrött för att komma åt den sista smaken av socker. Tuggummit blev snabbt likadant som livet i byn som Gud glömde, både tråkigt och vardagligt. Enda lösningen var att slänga tuggummit så att någon annan av byns ungar kunde plocka upp det. Värre var det med livet som vispades upp i vardagarnas skum, det skulle alltmer visa sig vara för proffs och ingenting för amatörer.

Den gula cykeln tog mig runt hela byn som Gud glömde, vi talar om mitten på 60-talet. På den tiden fanns ett tiotal affärer i byn, en SSU-förening med ett hundratal medlemmar; en biograf i Folkes hus med en vaktmästare som ringde runt till byns ungkarlar så fort en skådespelerska gjorde minsta antydan till att ta av sig något mer än skorna.

Nere i den sänka som i byn kallades för Spermadalen låg den enda stad jag kände till; Storegårdens gödselstad. Gödselstaden bestod av en gammal anordning som inte användes längre. Spermadalen däremot var ett nybyggt villaområde med modulhus som levererats av långtradare med jättestora släp. Min farbror och hans fru bodde i utkanten av dalen och en dag berättade de att det hade flyttat in en ny familj i byn, de skulle ta hand om Storegården och bruka den. Familjen hade en grabb i min ålder och min farbrors fru sa att de bodde mitt emot kyrkan. Jag trodde henne inte för jag kunde se Storegården från fönstret i min farbrors hus, ute på åkern fanns ett litet rött träskjul, inte större än en hundkoja. Jag förstod direkt att det måste vara där den nyinflyttade grabben bodde. På min gula cykel tog jag mig dit bara för att upptäcka att det var en lekstuga. Och när jag till slut kom hem till den nyinflyttade familjen låste grabben in mig. Det var första gången vi lekte och jag tillbringade en hel dag inlåst i mörker, i familjens uthus. När jag till slut blev utsläppt och svärande cyklade hemåt vände jag mig om och hötte med min lilla knytnäve mot den nyinflyttade familjens hus. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer leka med den idioten. Några dagar senare var allt glömt och jag och min nya kompis cyklade ömsom hem till mig, ömsom hem till honom för att kalasa på köttbullar och stuvade makaroner. Han blev min bästa kompis och vi bildade ett gäng som döptes till: ”Fem och lillen”. Ett gäng som skulle visa sig vara farligt operativa i byns affärer.

Min gula cykel följde med en bra bit in i femårsåldern. Nästa farkost av betydelse är den moped som en yngling skjutsade mig på efter att han hittat mig långt inne i skogen. Hela byn gick skallgång vilket var framsynt eftersom detta hände långt innan någon ens kommit på tanken på Missing people. Jag hade blivit förbannad på min mor och rymt hemifrån. Och gått vilse. Precis som med löftet att aldrig mera leka med min bästa kompis hade jag bestämt mig för att aldrig mer komma tillbaka. Och det var mycket nära att jag lyckades.



Farkoster #1

Dårskepp Posted on september 3, 2019 19:20

Dårskeppet

Denna blogg ska som sig bör handla om farkoster. Farkoster är något som jag har stött på under hela mitt liv som bilmissbrukare. Så här skrev Michel Foucault om en farkost kallad dårskeppet i avhandlingen: Vansinnets historia.

Dårskeppet
”En ny företeelse dök upp i renässansens fantasivärld och skulle snart inta en framträdande plats. Det var dårskeppet, en underlig drucken farkost som glider längs med Rhenlandets floder och de flamländska kanalerna. Detta Narrenschiff är uppenbarligen en litterär komposition som säkerligen lånats från argonauternas gamla diktcykel (Argonauterna: deltagarna i den på skeppet Argo under Jasons ledning företagna resan då det gyllene vädursskinnet skulle hämtas. grekisk mytologi). Denna hade ju nyligen återfått liv och ungdom bland de stora mytologiska temata; man hade nyss gett den institutionell gestalt i Bourgogne. Det är på modet att komponera dessa skepp vilkas last av imaginära hjältar, av etiska modeller eller av sociala typer, stiger ombord för en lång symbolisk resa som, om den inte skall tillföra dem lyckan, åtminstone skall uppenbara deras ödes anlete.”
 
Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Arkiv förlag 1986

Hur vet jag om den farkost jag färdas i verkligen lever upp till det jag förväntar mig av den? Det är en filosofisk tankegång som också kan appliceras på själva livet; hur vet jag att min 57-åriga kropp motsvarar de förväntningar jag ställer? Det är ändå en kropp som varit med om en hel del. Svaret är enkelt, det vet jag inte. Från den ena dagen till den andra kan jag drabbas av en massiv stroke som slår ut min hjärnkapacitet och förvandlar mig till ett vårdbylte, i bästa fall. I sämsta fall dör jag. Och när jag, för att undgå alltför närgångna tankar på min nära förestående död, köper en lyxsportbil för flera hundra tusen så vet jag inte om den motsvarar de förväntningar som den borde infria. Det enda jag vet är att jag kommer att vara nöjd med den. Jag har ju lagt ut så mycket pengar att jag inte har råd att vara missnöjd. Och det är detta dåraktiga tillvägagångssätt som är utgångspunkten för denna blogg om farkoster. Och vilka farkoster jag haft! Och vilka förväntningar! Och har farkosterna motsvarat mina förväntningar? Ibland men för det mesta inte alls. Om det ska jag blogga.