Blog Image

hangusblog

Farkoster # 10

Mopeder Posted on februari 20, 2020 18:46

Rätt förväntningar

Det finns ju ingen som sitter inne med den absoluta sanningen. Rätt förväntningar däremot kan alla skaffa sig då de motsvaras av det vi vill åstadkomma. Inga förväntningar – inget åstadkoms. Förstå därmed förväntningarna på den nya motorn till min Puch Florida, de var stora. Den startade och gick så fint, i 35 km i timmen. Den måste trimmas!

Floridan skulle genomgå en total ”makeover” vilket ledde fram till byns första och enda gul-gröna chopper. Peter Fonda på moped. Men istället för den tuffa hjälmen med stjärnbaneret så var jag stylad med tygkeps typ Lantmännen. ”Groddajävel!” skrek byns A-lag efter mig där jag for fram med dånande avgasrör utan insats, längs de spöklikt upplysta gatorna. Vi hade åtminstone gatlysen, det hade de inte i Tving. I Måstad fick tjejerna kosta men i Tving fick man dem för ingenting, så löd ett gammalt djungelordspråk i Amazonskogarna vilka omgärdar byarna i Medelstad härad.

Det fanns ingen tvekan, det räckte med att trampa till en gång på kickstarten så gick den nya motorn igång. Den lät så bra, Floridan spann som en katt. Bara lägga i en växel och åka för att sedan växla upp till tvåan och därefter var det dags för treans växel och sedan var det slut. Fartvinden räckte inte ens till att blåsa undan luggen från pilotglasögonen. Underbart är kort. Och då ska man veta att hjälm på den tiden detta utspelar sig fanns inte. Hen fanns inte heller.

Men så nervös som jag var när jag bytt motor och skulle starta första gången. Tänk om jag glömt något väsentligt? Tänk om ett enda felaktigt handhavande gjorde att allt kraschade? Luftrenaren såg konstig ut, hade jag monterat den rätt? Men motorn startade snällt och min far sköt upp kepsen i nacken och sa; ”Jo jo, det vill gärna bli bra”. Det kändes som om det låg i min makt att utveckla denna farkost till något storartat. En farkost som Jason och argonauterna skulle gett upp det gyllene skinnet för, helt enkelt en farkost som fick människor på gatan att vända sig om. För att komma dit måste jag trimma motorn, även om det tog emot. Vad min far tyckte om detta ska vi bara inte tala om. ”Plockar du sönder den nya motorn..! Är du rent förbannad poujk!?” Och så vidare. Men Floridan gick på tok för sakta för att jag skulle hänga med kompisarnas trimmade Puch Dakota, Sündapp KS 50 eller Zuzuki.

Och utseendet! Min Puch Florida var väl inte direkt ful, men knappast värdig en moppepojke på 1970-talet, dess svängda ram a la damcykel gav designen ett feminint linjespel. Lägg till detta en stor och obekväm ”gubbsadel”, en kromad stekgryta till tank, en löjligt bastant pakethållare med robusta, kromade vattenledningsrör som passade bättre till tant Gredelins sadelväskor på väg till affären. Nej, hade det inte varit för styret med ”aphäng” och de förlängda vajrar som brorsan monterat så hade jag gett upp detta projekt innan det började. Stämpeln av shoppingmoppe för pensionärer måste bort! Jag var ta mig fan ingen vanlig moppepojke och det skulle min farkost visa. Detta fenomen med att göra om farkosterna till oigenkännlighet, återkommer i mitt ägande av dem alla. Jag ska utveckla varför jag tror att det har blivit så, men inte nu.

Jag märker nämligen att jag framstår som allt mer kriminell i dessa bloggar om farkoster. Missförstå mig rätt. Tillvaron är inte lika formaliserad som lagboken och det gäller också att lära sig livets oskrivna lagar. Och det jag lärde mig om byns flyktvägar var att de ledde till en ostraffad tillvaro. Det vill säga; så länge ingen kom på den brottsliga gärningen kunde man ostraffat hålla på. Men en vårkväll utanför byns hotell vars maffiga glasveranda bar upp hela A-laget när de var stadda vid kassa, hade jag och några kompisar stannat till med mopederna. Puch Floridan hängde på stödet när det dök upp en snubbe som undrade vad vi var för några? ”Skit i det du!” sa jag och det räckte för ett knytnävsslag som fick både mig och Floridan att gå i backen. Snytingen kom så fort och så oväntat att jag inte kom mig för att göra något mer än att kippa efter andan. Sakta vände jag upp mopeden för att kunna fly undan med en värkande hakspets och bucklig bensintank. För en gångs skull höll jag min stora käft. Det fanns tydligen gränser för vad jag kunde tänkas komma undan med.

Liv och ungdom! Mopeder! Företagna resor, gyllene fårskinn som draperade våra farkosters slitna sadlar. Jag monterade banansadeln jag haft på min blå Crescent cykel och sprutlackerade Puch Floridan med hjälp av en lånad, eldriven färgspruta. De gula och gröna en-komponents färgerna hade jag fått av storebrorsan, som i sin tur ”fått” dem av Uddcomb i Karlskrona. Den smutsgula färgen som var ämnad för delarna till ett kärnkraftverk satte sig på min näthinna för evigt. Ungefär som kärnkraftsavfall. Varje gång jag ser denna nyans på en bil eller någon annan farkost, så blir jag påmind. Jag minns synen av den nylackerade ramen som hängde i samma krokar där den en gång lackerats metallicblå.

Om kvällarna lyste flitens lampa i den lilla verkstaden som varit svinstia och när mörkret kom slingrade sig den skimrande, guldgula bärnstensnyansen fram över Puch Floridans ram medan allt fler delar monterades på. Att som grand finale med sorgkantade naglar avtäcka de små och gröna stjärnorna som var klistrade mot den gula nyansen var ögonblick av ren poesi. Njutningen som skapandets kraft förmedlade, doften av oljeblandad bensin och olja från kedjan på fingrarna, kedjespännaren som gick av och nästan omintetgjorde hela renoveringen. Lyckan över att få tag i en likadan – fast ny! När den långa framgaffeln passades in med sina två backlampor var min eufori total.

Monarken hade varit ett sätt att köpa sig ur mopedkrisen. Renoveringsobjektet Puch Florida med förlängd framgaffel och likkistetank slog den moppen med hästlängder. Visst tog jag risker i och med att jag gjorde om sådant som fungerade, och därmed förstörde det som faktiskt fungerade. Gick den nya motorn bra? Jajamen. Gick den fort? Nix-pix. Behövde den trimmas lite grand? Yes! Och då kom problemen. Men också uppfinningar som mötte mina krav på skönhet och elegans. Framgaffeln som egentligen tillhörde en crossmotorcykel är nog det bästa exemplet, dess långa gaffelben gjorde att man kunde se framhjulet långt innan själva mopeden dök upp vid stoppstrecket. Skärmen som jag skar till med hjälp av en lånad vinkelslip. Att köra fram med den långa framgaffeln och det blottade framdäcket under den minimala skärmen nere vid stoppet där posten låg, var sublimt. Upplevelsen av att faktiskt köra en chopper som liknade Peter Fondas båge på den A1 affisch som hängde på väggen hemma i brorsans rum, var metafysisk, översinnlig. Däremot såg jag inte ”Easy Rider” förrän jag var en bra bit över 30. Jag har bara ett – i dag oanvänt – ord för att sammanfatta filmen och 1970-talet; frihet!

Jag ska därmed återvända till ursprunget för denna blogg om farkoster, Focaults avhandling om vansinnets historia och förväntningarna på mopeden som farkost. Citat; ”…en litterär komposition som säkerligen lånats från argonauternas gamla diktcykel (Argonauterna: deltagarna i den på skeppet Argo under Jasons ledning företagna resan då det gyllene vädursskinnet skulle hämtas. grekisk mytologi). Denna hade ju nyligen återfått liv och ungdom bland de stora mytologiska temata; man hade nyss gett den institutionell gestalt i Bourgogne.”



Farkoster # 9

Mopeder Posted on januari 18, 2020 16:36

Jag är mer beroende av mopeden än vad den är av mig

Att slå sönder mopederna var det bästa jag gjort. Det fanns ingen beräkning bakom mitt handlande, bara ett momentant ursinne över de lagar som styr tillvaron. Och detta blev en lärdom för livet, ibland måste hela tillvaron slås sönder för att kunna börja om på nytt. En konst förunnad få, att sitt eget öde slå. Mina grusade förväntningar på mopeden som farkost ledde emellertid till att jag blev räddad till ett bättre moppeliv. Och det hade aldrig hänt om inte handsläggan fått dansa över två obrukbara vrak i svinstian.

Nej, min far hade aldrig hjälpt mig om jag inte varit så rasande vid min bärsärkargång i den före detta svinstian där jag pucklade på bägge mina två mopeder. Men det började med min mor. Hon var den enda i familjen som såg hur ledsen och känslomässigt låg jag var, depressionen närmade sig trots att ingen av oss visste vad en depression var. Vredens låga hade slocknat och pyrde bara i det vegeterande liv jag levde på vår lilla gård. Samtidigt stod sommaren för dörren efter en vinter som slagit rekord i kyla och snö, för att inte tala om nordanvindarna som gått rakt genom kött och blod. Med den annalkande sommarens prakt och grönska förvärrades mitt sinnestillstånd. Jag måste ju för fan ha något att åka med!?

Och vilket moppeliv jag levde! Alltså det år min Puch Florida fungerade. Epoken med ”Fem och lillen” var förstås över men jag hade tyvärr inte blivit någon renlevnadsmänniska för det. I byn som Gud glömde drack vi rent brännvin redan som trettonåringar. En kompis gick vid sju års ålder direkt från nappflaskan till snusdosan. Vi sökte skydd inför livets hårdhet och genomförde en beryktad fest i grannbyn Gäddegöl. En by lika liten och dyig som namnet låter oss ana. Festen urartade från början när en fin snurrstol bröts av i sitt fäste samtidigt som några bröt sig in i ett vitrinskåp och åt upp allt godis däri. Det var storasyster som hade FF-fest och lillasyster fick givetvis inte fick vara med så hon hämnades genom att ringa hem. Festens mest berusade tjej svarade, lillasyster räckte över luren till föräldrarna som satte sig i bilen direkt. När de kom körande i mörkret på uppfartsvägen mot den gård de brukade, möttes de av en syn de sent skulle glömma. I den leriga åkern körde en slyngel moped så att leran stänkte över den illröda pyjamas han var klädd i. Det var inte jag. Själv satt jag i badkaret och drack starköl med några av festdeltagarna när föräldrarna tittade in. Tittut! Vi bad att få städa efter oss men det var inte förhandlingsbart. Vi skulle ut och det ögonaböj. Så det var bara att sätta sig på mopeden och börja kicka, med förhoppningen att åbäket skulle starta.

Dagen efter förhörde föräldrarna storasyster till lillasysters förtjusning och alla våra sekretessbelagda namn blev offentliga. Föräldrarna insåg att i princip alla ungdomar från byn som Gud glömde hade varit på festen. Då fattade de det för mig ödesdigra beslutet att ringa hem till alla våra föräldrar och berätta vad vi gjort. Samma funktion som en vårdkase ungefär. Och det vi hade gjort det var inte så lite. Vi hade slagit sönder stolar och spillt öl på både tapeter och golv, vi brukade öppna ölburkarna i armhålan så att de inte stänkte men någon kan ha missat… I vilket fall hade vi åsamkat skador på hela inredningen, plöjt upp åkern med moped, ätit upp alla deras chokladpraliner och varit så fyllda av starksprit, att det var ett under att vi överlevde. Soptunnan var fylld med tömda spritflaskor av alla de slag och som grädde på moset hade någon stulit 200 kr.

Efter telefonsamtalet blev jag grundligt utskälld av min far. I och med hans fördömande av mig som person, ”Och sådana söner ska man ha!”, gav jag ett heligt löfte till honom att inte dricka en droppe alkohol förrän jag fyllt arton. Det tog två veckor att bryta det löftet. Jag och mina kumpaner var snart igång igen och köpte sprit av ”Cykel-Göte”, en av byns A-lagare som ständigt cyklade omkring mer eller mindre berusad på sin gula minicykel. Det påstods att hans fötter var så små att han inte kunde gå på dem. Därför befann han sig oftast på minicykeln, han slapp sätta ned foten helt enkelt.

Och så var det det här med kärleken. Jag tog varje tillfälle att hänga och hångla med min fjortonåriga beundrare. Vi låg i hennes rum och grovhånglade medan vi provsmakade drygt femtio miniatyrflaskor med olika sorters sprit och likörer som hennes föräldrar samlat på sig. Då och då kom hennes mamma förbi och bankade på den låsta dörren och skrek: ”Vad gör ni därinne? Kom ut!”

Till slut insåg min unga kärlek äntligen att jag inte var något att ha. Jag hade ju mina mopeder och ryktet inför mina kompisar att tänka på. Den kvällen det tog slut hade jag druckit mig berusad på Sportklubbens årsfest i folkets hus. Det var samma kväll som en yngling med smeknamnet ”Tatto” satte sig i tårtan som skulle serveras till kaffet. En äldre herre som liksom ”Cykel-Göte” tillhörde byns A-lag och då menas inte fotboll, var så berusad att han dansade med en stol. Byns skollärare hotades med stryk och hade säkert fått det om han inte varit lika brutalt stark som de som hotade honom. En riktig sportklubbsfest var det!

Jag hade i början av kvällen med oro spanat efter min fjortonåriga kärlek, då svartsyner plötsligt kopplade grepp om mig. För min inre syn dök scenarios upp där hon vände mig ryggen för andra killar, jag som var en sådan otrolig kille! Hur kunde hon välja bort mig? Tro mig, denna egenkärlek är den grund som alstrar det vi kallar svartsjuka. Alldeles svart i synen gjorde jag allt för att få henne därifrån så att jag ostörd kunde anklaga henne för allt möjligt. Jag hotade med att hon skulle få gå hem. Själv. Men hon var inte den man tar där man släpper henne. Hon var hästtjej och red omkring på en stor, svart hingst över åkrarna runt byn. Och hon hade stenkoll på den stora hästen. Så min ”Fjortis” vars kärlek jag inte vågade berätta om för kompisarna, blev alldeles svart i ögonen och fräste; ”…att gå hem, det kunde jag göra själv!” Förnedrad tänkte jag mig en kväll med skivspelaren som enda sällskap när hela Folkets hus plötsligt började snurra som om jag själv befunnit mig på skivtallriken.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Har ett diffust minne av att jag skulle slåss med någon då en av de äldre grabbarna i byn tog mina glasögon. Jag hade knappt ledsyn utan dem så jag såg bara dimmiga konturer framför mig. Fick jag tillbaka glasögonen? Jo, men inte förrän jag lovat att gå hem och sova ruset av mig. Som genom ett under lösgjorde hon sig då ur dimmorna, kom fram och frågade om jag kunde skjutsa henne hem? Och om jag varit berusad tidigare på kvällen så var det inget mot vad jag blev när vi kom ut från Folkets hus. Vid den här tiden läste jag J.R.R Tolkiens ”Sagan om ringen” och var helt besatt av det goda och onda som var så närvarande i hans trilogi. Min kärlek var måttligt intresserad av sagor men när jag vände mig om för att berätta blev hon väldigt uppmärksam. Puch Floridan gick i 40 km/h och den var absolut inte utrustad med autopilot, samtidigt som jag slog ut med händerna för att förklara Tolkiens värld brakade vi av vägen…

Min far konstaterade att jag fick nya glasögon varje år eftersom de gick sönder i mina äventyr med gänget i byn. Med andra ord, jag kostade. Fast han förstod att jag behövde en ny moped. Som kunde gå i arv till lillebror. Men hur i hela friden skulle han ha råd med det? Jag visste nog hur jag skulle sätta sprätt på hans surt förvärvade pengar jag. Det räckte med att byta ut motorn i min Puch Florida, resten kunde jag fixa själv, det var samma sak som en ny moped.

Appelquist Sportaffär i Ronneby hade sportprylar, cyklar och mopeder. Så jag skolkade från skolan och tog bussen för att kolla vad en utbytesmotor kostade. 2000 kronor! Min far kippade efter andan och tog sig för pannan, vem var han att plöja en sådan tosingafora!? Två tusen riksdaler var mycket pengar på 1970-talet för en småbonde med fyra söner. Min deprimerade uppsyn lockade emellertid fram ett halvt löfte från min far; motorn kunde köpas loss – men bara om jag skötte mig och hjälpte till därhemma. Gjorde jag det så kunde motorn bli min, det såg jag på honom. Som vanligt lovade jag runt men höll tunt, ungefär som en stor biståndsgivare på en katastrofkonferens. Jag levererade lika mycket hjälp och nytta som tidigare, det vill säga i princip ingenting.

Kraschen när jag skjutsade fjortonåringen blev en milstolpe. Vi hade tur som tokiga och klarade oss med några skråmor, min tillfälliga tandkrona släppte förstås och jag skrubbade ansiktet i lösgrus medan min kärlek kom undan med blotta förskräckelsen. Men tyvärr var jag inte längre den hon trott att jag var. Jag förstod att det var bäst som skedde. I samma veva som jag kom hem från tandläkaren i Tving såg jag ett program om aborter på TV. Mitt ansikte bleknade när jag tänkte på hur nära vi varit varandra min kärlek och jag.

Så kom den till slut, den nya motorn. När min far och jag packade upp den i svinstian glänste det av högpolerat aluminium från motorblocket, cylinderkåpan av stål sköt kromade blixtar när ljuset nådde den, tändkabeln var böjlig som en lakritsstång och kickstartens gummi var mjukt och refflorna utan slitage från en endaste fot. Motorn till och med luktade nytt! Glömmer aldrig den känslan. Gul och grön skulle den bli, min Puch Florida. Förlängd framgaffel skulle den få och en tank vars form påminde om en likkista som bara den kunde göra mig odödlig. Och med liv och lust skulle jag upptäcka skapandets glädje då jag gjorde i ordning denna farkost.



Farkoster # 8

Mopeder Posted on januari 8, 2020 21:08

Hur jag lärde mig hata tvåtaktsmotorer

Det tog ungefär femton minuter för mig att slå sönder mina två mopeder. Handsläggan landade på tankarna, slog ned på ramarna så att lacken lossnade i flagor och på den ena mopeden; en Monark, böjde jag styret med stora rörtången tills det gick av. Lyktor och skärmar liksom cylindrar, kolvar och förgasare gick all världens väg. Delarna for genom luften i den lilla verkstaden och hade min far inte kommit hade jag med stor säkerhet slagit sönder hela svinstian.

Min far kom på eftermiddagen när det värsta utbrottet lagt sig. Mamma hade varnat honom. Men när han fick se de två sönderslagna mopederna frågade han sig hur jag kunde bli så arg? ”Är du rent förbannad poujk?”. Att gå bärsärkargång och ta ut sin vrede på döda ting bådade inte gott för framtiden, menade han. Trumpet höll jag min stora käft och fokuserade på det mamma lärt mig; bättre att ta ut sin ilska på döda ting än levande. När min far frågade vad han kunde göra, kom tårarna. Jag hatade att bli ömkad. Om någon tyckte synd om mig grät jag av både ilska och förödmjukelse. Vi stod tysta en stund och såg på de förstörda mopederna, min far och jag. Sedan tog han på sig kepsen och gick. Jag sneglade på handsläggan men lät den vara.

Svordomarna och de invektiv som jag förlänat mina mopeder var av klass:
”Ditt satans kreatur, jävla moppejävel du har svikit mig redan från början men nu är det tack och adjö ditt as…kicka igång då för sista gången! Helvetes moppejävel! Jag ska ta mig fan koka dig i olja och slå sönder det som blir kvar..!” Och så vidare. I Focaults ”Vansinnets historia” beskrivs detta stadium av vansinne som då en människa förmår uthärda omänskliga påfrestningar, ett sinnestillstånd där hennes styrka växer med samma intensitet som den yttre påfrestningen ökar. Och så var det med mig, ju mer jag tänkte på hur mopederna svikit mig ju hårdare slog jag. Var kom all denna vrede ifrån?

Men låt oss börja från början med den Puch Florida jag tagit över från brorsan. Till en början lärde jag mig att växla utan att släppa vägen med blicken, efterhand förstod jag av motorns varvtal när den var på väg att skära, frikopplingen var urusel och bromsarna tog bara på framhjulet. Tyvärr blev de tillfällen då Floridan gick som den skulle bara färre och färre. Till slut gick den inte alls. Efter att ha plockat sönder motorn utan att förstå mer än att delarna i den var trimmade, försökte jag sätta ihop den igen. Allt gick bra till jag skulle montera topplock och cylinder ovanpå kolvens expanderande kolvring. Det var hart när omöjligt att klämma ihop kolvringen så att cylindern kunde gå över den. Jag svor, klämde mig men kämpade tills jag löste problemet. Med hjälp av olja fick jag dit både cylinder och topplock. Nöjd och belåten med mig själv slappnade jag av och slant med en ringnyckel varpå knogarna skrapade mot cylinderns kylflänsar så att blodvite uppstod. ”Du ska få din satans mutterjävel..!” Som hämnd drog jag åt muttrarna till topplocket så hårt att en av dem plötsligt började snurra runt som en ballettdansös vilket bara kunde betyda en sak; pinnbulten muttern satt på hade tagit med sig gängorna djupt där nere i motorblocket. Det gick inte att dra åt topplocket längre vilket krävs för att få kompression i motorn och därmed var dess saga all – om inte ”Cykelfrässon” kunde utföra ett mirakel?

Byns cykelreparatör ”Cykelfrässon” var en man som ständigt knäppte med fingrarna. Han kunde medelst fingerknäppning spela hela Champagnegalloppen under en konsultation. Roligaste anekdoten om honom inträffade den gången en av byns ungdomar kom till cykel- och mopedverkstaden för att få hjälp med en kärvande koppling på en SACHS-motor. Den unge kunden fick vänta länge på sin tur. ”Cykelfrässon” höll nämligen på med en ovanligt svårstartad mopedmotor och att döma av svordomarna gick det inte något vidare. Grabben med SACHS-motorn tröttnade till slut på att vänta men kom på att han kunde göra rent kopplingsdelarna under tiden, men med vad?
– Ursäkta. har du trassel? sa han.
– Trassel!? Din satans byfåne, driver du med mig !? Ut, ut härifrån innan jag ger dig en lusing, din..!
Grabben hann precis stänga garagedörren innan en stor och tung skiftnyckel slog emot den. Och vid närmare eftertanke så var ”Cykelfrässon” inget alternativ, det kostade skjortan att lämna in något i hans verkstad och väntetiden var inte av denna världen. Bättre att göra det själv.

Med en dåres envishet höll jag på länge och väl med motorn men lyckades bara smutsa ned mig i mina försök att dra åt topplocket och cylindern. Jag prövade allt från att föra ned staniolpapper i den söndriga gängan till att försöka få tag i en lika lång pinnbult med större diameter som jag kunde tvinga dit. Inget av detta lyckades. Motorn var körd helt enkelt och jag hade inte längre något ståndsmässigt att åka den dryga kilometern till kiosken med, det gick inte an att komma gående. Vilket avbräck det skulle vara på mitt rykte! Och när den tanken väl var tänkt så kom nästa ofelbart; skulle mitt moppeliv sluta så här? Ingalunda. En kompis från Möljeryd som gick i Kallingeskolan hade en Monark till salu som gick som ett skållat troll. Jag jobbade extra på helgerna i byns snickeri som tillverkade lagerhyllor till Marbodal. Och efter ett drygt halvår hade jag tjänat ihop till de 600 kr som smedens son ville ha för Monarken.

I slutet på 1970-talet, en solig fredagseftermiddag om våren stiger jag av vid hållplatsen i Möljeryd på vägen hem med skolbussen. Jag har hunnit bli sexton och kompisens far har en verkstad som jag bara kan drömma om. Min far var välförsedd med motorsågar och trädgårdsmaskiner då han höll till i skogen vintertid och anlade trädgårdar sommartid, men verktyg för att laga mopeder hade vi inte. Inte kunnandet heller för den delen. Men söndriga mopeder hade vi!

Jag gjorde en summarisk okulärbesiktning av Monarken och betalade för att åka hemåt, mot byn som Gud glömde. Kompisen som sålt Monarken bad mig vänta så att han kunde tvätta av moppen med högtryckstvätten, en extra tjänst som han ville bjuda på. Jag plockade för säkerhets skull bort fårskinnet som dolde det loppätna skumgummit i sadeln. Högtryckstvätten fick till följd att vatten blandades med bensin vilket gjorde att Monarken slutade fungera. Men innan Monarkens tvåtaktare tystnade för gott gick den som ett skott, hela vägen hem till byn som Gud glömde. Överlycklig över en moped som faktiskt fungerade och i brist på bättre vetande gasade jag på när jag närmade mig avfarten till Spermadalen. Det kunde ju vara så att någon på byn var ute för att se vilken moppepojke jag blivit. En fjortonårig tjej kanske?

Hur jag körde i diket är fortfarande ett mysterium. Jag hade antagligen uppnått sådan hastighet att det helt enkelt inte gick att svänga längre. Monarken for av vägen i sextio knyck och stannade inte förrän vi mötte en stor ek. Med stukad handled och gråten i halsen över att ha förstört den lycka jag nyss ägt, ledde jag Monarken vars styre fått sig en rejäl smäll, upp för slänten. ”Skam den som ger sig”, var redan på den tiden ett utslitet och meningslöst talesätt. Uppe på vägen började jag kicka för att få igång motorn men icke, den var död och skulle så förbli. Men det var snart sommar, på skivspelaren låg Mungo Jerry;s ”In the summertime” och en tjej var kär i mig, hon var visserligen en ”fjortis” men att känna sig åtrådd var bra för självkänslan, enda problemet var hur jag skulle undvika att kompisarna i byn fick reda på min kärlek. Och det viktigaste av allt – hur skulle jag ta mig fram utan moped i en by som Gud glömt?



Farkoster # 7

Mopeder Posted on december 29, 2019 17:58

Min första moped

”Drömmar dör först” heter en boktitel av författaren Harold Robbins. Efter att ha läst den kom jag snabbt fram till att titeln inte stämmer. Drömmar dör nämligen inte, det skulle vara som om människans tankeförmåga kunde dö, kunde den det så fanns det snart inte en enda vettig människa kvar på vår jord. Människor dör men inte deras drömmar. I alla fall inte om drömmarna delas med andra vilket sker med hjälp av vårt språk. Däremot kan viljan att genomföra drömmar dö. Ganska fort om det vill sig illa.

Min första moped var arvegods i form av brorsans Puch Florida och det säger något om vad jag hade att vänta. Jag menar så här; äldsta brorsans röda Rex hade skötts exemplariskt men precis när brorsa nummer två stod på tur för att ta över denna Rex så skar motorn. Jag vet fortfarande inte vad eller vem som bar skulden. Det var nämligen mode på den tiden att hälla strösocker i tanken och vem vet, kanske var det en och annan mobbare som sockrade sina offer? I vilket fall så styckades äldsta brorsans Rex och såldes i delar. Storebror nummer två blev istället försedd med en röd Puch Florida.

Inför sin femtonårsdag plockade brorsan ned mopeden i småbitar för att lackera om ram och alla delar som gick att lackera. Elektronblå metallic på sprayflaska. I byn som Gud glömde sa vi inte ”sprej” eftersom det lät så töntigt. Vi var noga med att uttala ordet med mörkt a: ”spray”. Floridan blev klar till 15-årsdagen men vägrade starta trots att brorsan kickade som en galning. Inte heller hjälpte det att springa med tvåans växel i ända ned till sparbanken. Alla försök att få motorn att starta var dömda att misslyckas. Moppen var helt enkelt sönderskruvad. Allt som gick att trimma var trimmat, kolven jackad, topplocket planat och insugets plugg var spårlöst borta. Insugskanalen var så uppborrad att man kunde se kyrkan genom dess lopp. När denna motor efter lång och hård kamp till slut tvingades starta varvade den som ett reaplan. På tomgång dog den.

Hur brorsa nummer 2 kom över en Puch Florida är höljt i dunkel. Pappa sponsrade förstås. Och när brorsan sedermera tog körkort gick drömmen om en moped i uppfyllelse och Floridan blev min. Ända upp till fjorton års ålder hade jag tvingats åka snålskjuts på en kompis Zündapp KS 50, fråga mig inte vad det sistnämnda står för.

Mina förväntningar på mopeden som farkost var stora. Jag hade ju blivit räddad när jag gick vilse av en moped. Dessutom var moppen en tonårsmarkör jag inte hade råd att vara utan. Alla mina kompisar åkte moppe. Och mopeden erbjöd mycket större möjligheter att förändra efter eget tycke och smak än cykeln, för att inte tala om räckvidden. Att kunna transportera sig flera mil genom att bara vrida på gashandtaget – istället för att trampa mil efter mil med pedaler som bara blev tyngre och tyngre.

Den största förväntningen på mopeden låg i utseendet. Med lite fantasi och skaparglädje kunde moppen gestalta alla mina drömmar om en HD chopper. Mopeden kunde ge omvärlden en bild av vem jag egentligen var. Någon som var på väg någonstans, någon att räkna med. Som femtonåring visste jag väldigt lite om livet. Men att jag behövde obegränsad kredit, en snygg tjej som bara älskade mig och en tung motorcykel ombyggd till chopper, en stor amerikanare och ett hus att sova i om nätterna, det visste jag. Och för att hantera allt detta behövdes ett stort garage med en komplett verkstadsutrustning.

När storebrorsan gick på gymnasieutbildningen ”Plåt och svets” i Ronneby svetsade han en bensintank med samma form som en likkista. Jag la vantarna på den då jag insåg att denna bensintank kunde ge Floridan verklig karisma. Längre fram i Floridans och mitt liv skulle jag byta till mig en förlängd framgaffel. Min Puch Florida skulle bli gul och grön med små, dekorativa stjärnor längs ramen, en design som närmade sig samma stjärnstatus som Peter Fondas HD. Tyckte jag. Det fanns förstås de som tvivlade och tyckte motsatsen, gröna av avund antagligen. Allt handlade om betraktarens fantasi vilket skiljde ut mig och min moppe från alla andra i byn som Gud glömde. Det handlade också om friheten att förflytta sig samtidigt som jag försåg Floridan med attribut som formade mitt eget personliga uttryckssätt. Har du någonsin sett en Puch Florida som är gul och grön? Då så.

Floridan visade sig också vara en skiljedelare mellan brorsan och mig. Medan brorsan ruskade av sig problemen med den söndertrimmade mopeden, fick jag för mig att jag borde gå till botten med problemet. Och så har det varit sedan dess. Brorsan har sålt sina farkoster när de inte motsvarat hans förväntningar medan jag har behållit dem och grävt mig allt djupare in i deras hemliga innandömen, allt i syfte att laga dem. Ofta med nedslående resultat vilket gett mig ännu mera problem.

Brorsans sätt att navigera förbi ruttna farkoster och dårskepp skulle alltså visa sig avsevärt mera framgångsrikt än mitt amatörmässiga sätt att angripa alla de fel som kan uppstå i en farkost. Och i mina farkoster uppstod fel som mer erfarna mekaniker menar inte borde varit möjliga. Åtminstone inte i en och samma farkost. Det var som en förbannelse! Och jag var en dåre som inte insåg det, jag kunde slutat i tid och ägnat mig åt knyppling eller att koka kroppkakor. Vilken god mat jag skulle lagat! Alla TV-program jag skulle varit med i. Det sistnämnda vågar jag inte ens föreställa mig. Men jag hade helt klart varit en bättre människa.

Och detta är inledningen till ett av mitt livs mest återupprepade misstag, ett misstag som kommer igen gång på gång i valet av farkoster. Farkoster har nämligen ett gemensamt; förr eller senare går de sönder. De är livlösa ting och utan själ, trots talesätt som ”Deus Ex Machina”. En farkost består av en grundkonstruktion som bär eller brister beroende vem som ritat den och/eller tillverkat den, samt vilken sträcka farkosten har färdats. Själv lyckas jag alltid vara med när farkostens slutstation närmar sig. Orsaken är inget annat än min optimistiska blåögdhet och fantasifulla förhoppning om att just denna farkost kan renoveras till nyskick, bara jag får lägga vantarna på den. Dessutom målas en inte helt sanningsenlig bild upp av farkosten i de flesta försäljares argumentation. Många saknar verklighetsförankring och farkosten de avyttrar innebär mer problem i att ta sig från punkt A till B, än vad mänsklig föreställningsförmåga någonsin kunnat räkna ut.

Ofrånkomligen visar det sig i denna farkostblogg att varje gång jag kommer i besittning av en farkost nöjer jag mig inte med originalet. Det är bara en tidsfråga innan jag påbörjar det ena försöket efter det andra i syfte att omforma farkosten efter mitt tycke och smak. Jag har köpt flera otillräckliga, söndriga och ruttna farkoster och räknat kallt med att fixa till dem för en billig penning. Försäljaren förstår inte farkosternas estetiska värde men det gör jag. En inställning jag håller fast vid i hela mitt vuxna liv trots att de flesta försäljare jag handlat farkoster av, antagligen har storskrattat hela vägen till banken. Men i min lilla värld gäller bara en sak; jag byter några delar och vips så är farkosten som ny igen!

Brorsans electronblå Puch Florida gick inte särskilt bra under min ovana men beskyddande hand. Till en början räckte det med att plocka av tändstiftet som mestadels var genomsurt av för mycket bensin, vilket orsakades av en nedsliten nål i Bingförgasarens ställbara munstycke. Alla dessa språngmarscher med tvåans växel i! Alla dessa kickstarter! Alla dessa tändstift…

Till slut bestämde jag mig för att plocka ned Floridans motor i beståndsdelar. Jag skulle ta reda på varför den inte fungerade. Och hade jag inte haft problem tidigare så fick jag det efter demonteringen. Jag bosatte mig i den gamla svinstian vilken gjordes om till verkstad, men behöll dörren med den grönfärgade texten: ”Fem och lillen”.

Puch Florida drivs av en tvåtakts explosionsmotor. Hur fungerar en sådan utöver att man då och då måste fylla på oljeblandad bensin? Inte en aning. Jag skulle snart få erfara hur en tvåtaktsmotor inte fungerade. Och inom kort ska jag ha två mopeder i verkstaden, bägge sönderplockade av mig som i ett raserianfall över deras ofullkomlighet, försöker slå sönder dem med en handslägga. Och det är då jag verkligen börjar hata tvåtaktsmotorer.



Farkoster # 6

Far-kost, Traktorer Posted on december 1, 2019 17:11

Min faders farkoster

Far betraktades av oss barn som ostoppbar. Ändå satt vi fast i en folkvagn av 1962 års modell på självaste julafton. Det var på bron, på den smala vägen mellan byn som Gud glömde och Backaryd, även kallad ”Owägia Land”. Mina storebröder ventilerade högt sin oro över vad som väntade i Stockholms by, där ett tjog av våra kusiner i detta nu satt sig till rätta för att välkomna tomten som snart skulle dela ut klappar. Till alla utom oss. När motorn blev varm hängde sig nämligen armen som reglerade flottören och därmed flödade bensinen över varpå motorn tokrusade. Det var bara att stänga av och vänta.

Pappa trodde att det kunde ta en kvart, tjugo minuter innan det gick det att köra igen. Bron var smal och omgärdades av betongstolpar och järnräcken. Föräldrarna hoppades på att alla som körde timmerbil satt hemma och firade jul i godan ro. Vi barn hade höga förväntningar på pappas farkost som inte verkade infrias. Men vad kände han själv?

Min far körde mjölken i byn, leveranserna gick till ett mejeri som sedermera gjordes om till bilverkstad. Redan på 1940-talet fanns det flera åkare i byn som körde mjölken i byn som Gud glömde. Men det var bara min far som blev instämd till tinget för att ha kört lastbil på en söndag under kriget. Det var strängt förbjudet på grund av bränsleransonering. Han sa som det var, erkände sitt brott och fick böta en symbolisk enkrona. Vem som anmälde honom? En av de andra lastbilsåkarna i byn. Och skälet till att jag kallar byn som Gud glömde just så, är att under min uppväxt blev jag och mina kompisar itutade att Gud såg allt, men själv kunde hen inte bli sedd. Så jag och många med mig drog slutsatsen att Gud måste ha glömt bort byn. Därmed inte sagt att Gud inte finns, Gud finns för alla som tror även om de själva är bortglömda, tror jag.

Att min far ansågs ostoppbar berodde på flera faktorer. Den första var att han lyckats föra så bra i dansen att mamma följde med honom på livets äventyrliga stig. Det andra var att han bott hemma på farfars gård tills han var på väg att fylla 30. Skälet till att det tog sådan tid att klippa navelsträngen med föräldrarna i Räntemåla var att min far bar på en idé. Verklig frihet kunde bara nås med hjälp av eget kapital. Under tio år sparade han pengar för att köpa en egen gård och kunna betala åtminstone halva köpesumman kontant. Och så blev det. Han var både envis och viljestark.

När ”Grisabanken”, som den kallades i byn, vägrade ge honom lån för att gräva en kreatursbrunn eftersom han inte hade något sparkapital längre, blev han så förbannad att han grävde den själv. Fyra meter djup. Hans hetsiga temperament och sociala kompetens var av ett ovanligt slag, det påminde mer om sydländsk karaktär än vårt stillatigande, nordiska gemyt… Han pratade med alla han råkade på. Gjorde inte skillnad på någon; i hans värld var vi alla lika mycket värda. I diskussioner var det lätt att hamna i underläge då hans tro på sig själv och det han sa var av det mer grandiosa slaget. Han var bra på att övertyga helt enkelt. Att som tonåring sätta sig upp mot honom var som att sätta sig upp mot Gud. Och när jag gjorde det insåg jag att Gud glömt bort oss, eftersom min revolt faktiskt inte resulterade i att världen gick under.

Men åter till min faders farkoster. Förutom folkvagnen som skenade hade han en traktor med tillhörande skogsvagn. Detta ekipage ersatte hästen, en ostyrig valack och föregångare till den Fordson Major som inköptes när min fars tålamod med hästen tog slut. Klimax uppstod den gången han skulle kupa potatis men istället drogs med som en vante i potatisåkern efter den skenande valacken. En riktig ”tosingafora”. Utspelas detta på 1800-talet? Nej det är mitten av 1960-talet i de levande byarnas Sverige, innan kommunsammanslagningen 1971. Mina föräldrar har dragit in rinnande vatten i ladan och några år senare även i huset. Mamma slapp gå och hinka upp dricksvatten från brunnen. Och på våren 1966 trotsar jag mina föräldrars påbud och ställer mig på toalocket för att kunna se ut från badrummets lilla fönster.

Det jag fick se var en minst sagt konstig farkost som stod ute på åkern. Den gick under benämningen: ”Bultavagn”. En omskrivning för Ford Taunus Transit. Två gråklädda män steg ut ur den grå, bussliknande farkosten. En av dem bar på ett gevär och det var första gången jag såg ett sådant. När skottet kom och valacken dråsade i backen så förstod jag varför jag inte fick se det jag just sett. Döden. Efter slakten låg inkråmets silvriga fjälster kvar nere i hagen som långa, silverfärgade ormar, innan flugorna kom. Det många raggare hade som valspråk: ”Ingen Ford på våran gård”, blev också mitt efter den dagen.

Det inträffade ett stort strömavbrott i byn året före den julafton då vi fastnade på bron. Eftersom mycket av det som jag berättar här utspelas under den tid då vi firade jul för att det verkligen var jul, så var min fars förväntningar inför den stundande julhelgen stora. Han körde timmer med skogsvagnen vars stockakran vajade en bra bit över styrhytten med block och talja. Jag skulle längre fram i livet agera springare och löpa ut över stock och sten med kranens vajer och den krok som fästes i en ögla för att dra in de fällda träden. Far och hans Fordson Major fick stå ut med fukt och kyla, snö och halka, men de stora bakhjulen rullade trofast vidare liksom de främre, blekröda gjutgjärnsfälgarna vars däckmönster bestod av två fåror. Aldrig mötte de varandra. Min far var en arbetets man som hellre jobbade en dag för mycket än en för litet, kort sagt – han älskade sitt arbete. För oss söner var traktorn helt rätt och någon av oss bröder borde nog varit en Fordson.

Den minnesvärda dagen före julafton hade min far varit ute i skogen och arbetat långt in på sena kvällen. När han kom körande på skogsvägen i riktning mot byn Gud glömde, gick vagnens boggieaxel över en stor sten med ett av hjulparen. Stockakranen sköt upp i höjden och mötte en höjdledning med starkström som sjunkit ned, tyngd av snö. Det bar sig inte bättre än att stockakranen drog med sig elledningen som blixtrade till då min far svängde ut från skogsvägen. När han på slamrande snökedjor körde in i byn var där lika mörkt som i arslet på en smed. Strömmen hade gått. Det sägs att barnkullen i september året därpå blev mycket större än någon kunnat ana, vilket sades bero på att någon illvillig själ stuckit hål i byns kondomer med knappnål. Även om det lät helt otroligt med tanke på att ingen, inte ens Gud kunde komma in i den kondomautomat som satt monterad på järnaffärens vägg.

Det kom att bli flera Fordar i min fars vagnpark med tiden. En rund och babyblå Ford Taunus 17 M, årsmodell 1962 var en farkost vi hade roligt med min äldre bror och jag. Pappa stannade ju på var och varannan bensinmack och pratade vilket gjorde både mamma och oss bröder uttråkade. En sådan färd, på väg hem från Ronneby kom min bror på att utnyttja de öppningsbara bakrutor Forden hade. Ett practical joke som handlade om pappas förväntningar på bilen. Som så många andra som körde bil på den tiden lyssnade min far efter ljud han inte hört förut. Ljud som indikerade att något var på väg att hända, något som sakta men säkert går sönder ger ofta ljud ifrån sig. Och reparationer var dyra och inte att tänka på.

Det är i början på 1970-talet och vi, mamma, pappa, min storebror och jag har varit hos mormor och morfar i Sörby. Brorsan och jag breder ut oss i baksätet när han plötsligt öppnar sidofönstret på sin sida och sedan stänger det med en smäll i en högerkurva. Pappa lägger från sig rökpipan i askfatet och frågar: ”Vad var det?” ”Vi har inte hört något konstigt”, svarar storebrorsan och flinar. Nästa gång är det min tur och jag öppnar försiktigt sidofönstret, för att sedan låta det slå igen med en smäll när vi kör ut ur kurvan. Det är många kurvor på vägen mellan Ronneby och byn som Gud glömde. Pappa blir allt mer orolig, hör vi verkligen inte det konstiga knäppljudet som kommer så fort vi kör ut ur kurvorna? Men vi nekar bestämt och mamma är inte sen att fråga: ”Är det något fel? Något som håller på att gå sönder?” Hon känner hans oro och delar den, men inte ekonomin. ”Det kan vara ett lager i bakaxeln?” Föreslår min storebror som är bevandrad i teknik.

Efter denna resa litade min far inte längre på Forden vilket sedermera ledde till att storebrorsan fick överta den när han tagit körkort. Han klistrade på svarta fartränder och plockade bort onödiga lister för att sedan fara i väg med hiskelig fart. Inga knäppljud hördes, bara det bortdöende motorvrålet.

Den folkvagn pappa hade när vi fastnade på bron var en av hans första egna farkoster. Han har berättat för mig om hur det gick till när han och hans far fick se ett flygplan för första gången. De hade satt plantor i farfars skog och när planet kom på låg höjd så slängde de sig ned på marken och höll för öronen. Det var som om den yttersta dagen infallit och himlen föll över dem.

Kvarnen låg på vänster sida på vägen mellan byn Gud glömde och Holmsjö. I en tidig sextiotals Folkvagn åkte vi i till kvarnen som låg i en svacka vid sidan av Homsjövägen. Det uppdämda vattnet var lika svart och ogenomträngligt som en skogstjärn. Det stod alltid en sky av fint damm inne i kvarnen som doftade lite gammalt, en doft av mjöl helt enkelt. Kvarnägaren hade två tvillingpojkar i samma ålder som mina äldre bröder. Tvillingarna slogs med mina äldre bröder så fort vi kom. Mig lät de vara. Det var i början på året och det var dags att hämta den griskulting som vi skulle äta upp nästnästa jul. Att äta eller ätas. Och som griskultingen gnölade och skrek när min far la ned honom på golvet vid passagerarsätet! Det var som om han visste sitt öde där han låg och sprattlade inuti i den bruna jutesäcken vid mina fötter. Min uppgift var att hålla honom lugn och se till att han inte tog sig ut. Min far köpte verkligen grisen i säcken.

Men hur gick det för oss när vi satt fast på bron med alla julklapparna? Visst fick min far igång ”Hitlerbubblan”. Vi kom fram till min morbror och hans fru och alla våra kusiner på mödernet, som samlats i Stockholms by. Där låg gården som hade varit min morfars, det var här han spelade poker med grannbönderna så att de förlorade alla kontanter de hade. Den julaftonskvällen var det fullt på toaletten hela tiden. Därav öppnades fönstret på övervåningen i den stora mangårdsbyggnaden så att vi pojkar kunde ställa oss och kissa rakt ut genom fönstret. Snön nedanför blev full av knallgula skotthål. Jag fick i julklapp en pistol som avfyrade pilar med gummiplopp. Den första men också den sista jag prickade med pistolen var min äldsta brorsa, jag satte pilen mitt i pannan på honom. Efter det beslagtog mamma pistolen och jag såg den aldrig mer.

På tal om rök, så hade jag försökt röka hundkex men insett att de smakade apa hur jag än bar mig åt. Jag hade vid ett tillfälle blivit alldeles snurrig och fått åka moped med Gordon som fått sitt smeknamn efter målvakten Gordon Banks. När Gordon släppte av mig i byn som Gud glömde vällde en frän doft av bränt kött fram, den kom från mopedens avgasrör. Köttet kom från mig. Mopeden hade överliggande avgasrör och det tänkte ju inte jag på, jag bara åkte med och även om det gjorde ont att bränna sig var det värt varenda brännsår. Därmed har det blivit dags att lämna min fars farkoster och istället beskriva min karriär som moppepojke på en farkost som i dagligt tal kallas för just ”moppe”.



Farkoster # 5

Buss Posted on november 8, 2019 21:01

Skolbussen

Efter cykelolyckan fick jag plastkrona på en brygga av stål istället för den tand jag slagit ut i olyckan. Detta provisorium lossnade när jag tuggade tuggummin, åt ett äpple eller något annat gott. Nerven i tanden frilades direkt och sände ilande vågor av smärta. Tandvården med sina vajerdrivna borrmaskiner kunde inte leverera en permanent lösning förrän jag tagit körkort. Det vill säga när tänderna växt färdigt och försäkringen som mamma tagit för att täcka olyckor på fritiden, slutat gälla. Under tiden gick jag från den lilla B-skolan med sextio elever i byn som Gud glömde, till högstadieskolan i Kallinge med 1000 elever. För att komma dit behövdes en stor och kollektiv farkost.

Skolbussen var en Scania Vabis SKV från mitten av 1960-talet med kaross byggd av Sveriges Karosseriverkstäder i Katrineholm. Den var blekröd och cremevit med rutmönstrad grill och numret 42 ovanför den delade vindrutan. Mina förväntningar på denna skolbuss var till en början lågt ställda. Den var ett redskap för att föra mig bort från byn som Gud glömde. Jag lärde mig snabbt avsky Kallingeskolan som bussen tog mig till, där eleverna var stora och lärarna små. I byskolan var det tvärtom, även om där fanns en ständigt närvarande pennalism så var jag ändå tryggare där.

Första veckan i Kallinge var jag så rädd att jag tappade nycklarna till mitt skåp och grät när jag insåg att de låg någonstans på golvet i den stora samlingshallen som alla elever passerade på väg mot sina lektioner. Det var där jag såg en kostymklädd lärare gå rakt på två stora höfflar som gick skuldra vid skuldra med sina Petroff skinnjackor. Läraren fick sig en sådan törn att han höll på att ramla omkull. Han svor och borstade av byxorna med handen medan jag stod kvar, storögt blickande i mina illasittande kläder som jag ärvt av mina storebröder. Mina blå och gula seglarstövlar säger allt om min outfit. Och trots fotsvetten vågade jag inte röra mig ur fläcken. Efter mycket om och men fick jag en ny nyckel av den snälla skolvärden Ellen som jag lärde mig att tycka så mycket om.

Några drag som jag lärt mig att spela i byskolan för att undgå pennalismen praktiserades även i Kallinge. Byskolans läxförhör, som jag inte kunde, förvandlade mig till en rolig typ som sa sådant som hela klassen skrattade åt. Jag prövade denna metod på engelskaläraren i Kallinge som var känd för att sätta dit även de mest råbarkade busarna. Han var inte rädd för dem – tvärtom var alla rädda för de bitande sarkasmer som gjorde att han fick skrattarna på sin sida. Rätt åt den dumskalle som inte kunde hävda sig med mer än nävarna. Jag ville vara lika bra på sarkasmer som läraren men mina skämt fungerade inte. Och eftersom jag inte läste läxor så åkte jag dit på varje lektion. Engelska gick från favoritämne till att bli hatobjektet nr 1. Min karriär i särskild engelska avslutades med att läraren gick runt och ställde frågor om hur man hittade vägen från A till B. När jag fick frågan var stationen låg, svarade jag:
– I don´t know.
– Scuse me? sa läraren.
– I don´t know where the station is, förklarade jag så artigt jag kunde.
Ingen skrattade. Lärarens blick var som is och mina chanser att få betyg sjönk lika fort som om jag kastat en stor sten genom denna is.

Jag lärde mig mycket om livet men ytterst lite om skolans ämnen. Tricket var att då och då missa skolbussen för att på så sätt få en hel dag hemma i byn, men det gick inte att utnyttja den möjligheten för mycket. Både föräldrar och storebröder visste vilken tid jag borde vara vid det stora blå bussgaraget. Men jag hade en snäll religionslärare med stora, runda glasögon som frågade mig;
– Du har ju läshuvud, varför pluggar du inte?
– Jag vill bara lära mig sådant jag är intresserad av.
– Vad är du intresserad av då? undrade hon.
– Ingenting.
Ridå.

Det finns två sorters Kallingebor; långkallingar och kortkallingar. Den som slog in min skåpsdörr hörde definitivt till den första kategorin. Vid juletid det första året märktes nämligen mitt träskåp upp med en siffra på dörren. Likadant skedde med 23 andra skåp i samma rad. Jag fattade noll, vad betydde siffran? Den betydde att en niondeklassare varje dag utsågs att öppna en lucka på våra skåp genom att slå in dörren, en våldsam adventskalender. Och mycket riktigt, bara någon dag senare kom en långhårig kille med breda axlar och skinnpaj. Han måttade med knytnäven mot mitt skåp, sedan tog han sats och slog till skåpsdörren så att den sprack. Jag var snabbt framme och tog ut mina böcker innan någon hann sno dem.

Min äldsta brorsa hade läshuvud och till skillnad mot mig använde han det, han var bästa eleven alltsedan första klass i byskolan. Alla gillade inte det. En av hans klasskompisar som tagit på sig rollen som mobbare brukade ligga i bakhåll på vägen mot det stora blå bussgaraget i trä. Mobbaren smög fram och kastade med både skicklighet och precision omogna äpplen på brorsan. Ansiktsträffar var bäst på en tiogradig skala. Mobbaren var också en mästare på att slå med knytnävarna mot brorsans överarmar för att få fram tefatsstora blåmärken; han sådde hat och skördade fruktan.

Då var det skillnad på min storebrorsa nummer två. Han var stark och gick inte undan för någon även om han själv sällan ställde till med bråk. För mig och många andra var han en hjälte. Som den gången han slog igenom taket i bussen som gick från danspalatset Eringsboda Brunn. Han hade blivit trimmad av ”Stalin”, en stissig och orolig själ från byn som Gud glömde. Brorsan markerade genom att slå hål i innertaket på bussen i stället för att slå hål på ”Stalins” självförtroende. Brorsa nummer två hade också skolkamrater som åkte skolbuss. Det var deras ledargestalt ”Skräcken” som anklagades för den incident som inträffade vid vägskälet i Kolshult, på buss 42 i riktning mot byn som Gud glömde.

En rökgranat av samma typ som jägare använder för att röka ut grävlingar ur sina gryt, utlöstes inne i bussen. Chauffören stannade direkt för att låta röken och de stojande ungdomarna välla ut. Sen sa han till ”Skräcken” att han inte tänkte köra en enda meter till om inte ”Skräcken” erkände att det var han som apterat rökgranaten. Efter det budskapet gick chauffören in i bussen och stängde dörrarna. Ungdomarna stod kvar på vägen en stund och rökte innan de började gå i riktning mot byn som Gud glömde. Busschauffören körde hem bussen. Ensam. Hårt mot hårt, som stål var deras sinnelag. Och än idag vet ingen om busschauffören hade rätt, apterades rökgranaten verkligen av ”Skräcken”?

Så var det med mina två storebröder, en hade läshuvud och den andre styrka och ett vinnande utseende. Så vad hade jag att komma med? Det berättade en tjej jag lärt känna, hon gick i årskursen ovanför min i Kallingeskolan:
– Är du Gast:s lillebror? undrade hon.
– Ja?
– Man tror ju inte det är sant! Du..!
Och som hon skrattade. Och som hennes kompisar skrattade. Min vänskap falnade samtidigt som en känsla av värdelöshet spred sig genom kroppen. Till råga på allt var jag utsedd till att bli mobboffer. Kanske på grund av att jag var liten, närsynt och bar konstiga kläder som min mamma sytt på en Singer trampmaskin. Och min plågoande var inte bara en, det var två.

Den första förtryckaren var en stor höffel som verkade vara helt intelligensbefriad? Så fort han såg mig skrek han högt och snodde min väska. Förtryckare nummer två snodde också väskan men på ett mer utstuderat sätt ville han veta hur mycket jag tålde innan tårarna vällde fram. Han kunde lägga väskan uppe på ett skåp som jag inte nådde upp till, hänga upp den i en lampa eller slänga ned den i toastolen med böcker och allt. Detta väckte en sådan vrede att jag köpte skivstång med tillhörande bänk och vikter av storebrorsan till en kompis i byn som Gud glömde. Jag lade mig i bänkpress varje dag och tränade med ett enda mål: När jag blivit tillräckligt stark skulle jag släppa ut luften ur mobbarens cykelhjul. Sedan skulle jag berätta att det var jag. Därefter skulle jag slå honom sönder och samman. Det skedde inte och hade det skett hade det inte slutat med någon lycklig utgång för mig. Han var alldeles för stor. Men plötsligt en dag då jag skolkade från franskan befann vi oss på skolans toalett. Vad mobbaren skolkade från vet jag inte, men han rökte en stor cigarr som han stulit på Wiedenborgs inne i Ronneby. Han bjöd mig på ett bloss, jag drog in röken och kände hur lungorna fylldes med känslan av att inte vara ett mobboffer längre. Det kändes bra.

Namn som ”Stalin”, ”Killis” och ”Skräcken” figurerade bland niorna. Alla var farliga och gjorde som de ville, inte som någon annan ville. En upplevelse starkt kopplad till dessa busar och skolbussen var risken att få kvarsittning. Då fick man ta den sena bussen hem – om det gick någon – och förklara för föräldrarna varför man kom hem så sent. Jag gjorde ett sådant misstag den gången jag kastade ett suddgummi i nacken på en tjej. Jag var inte kär eller så, bara nyfiken på hur hon skulle reagera, samtidigt ville jag undvika att somna på denna mattelektion. Lektionen leddes av en trådsmal och kolerisk manlig lärare som berättade för oss elever om hur mycket vi kunde spara genom att köpa jeans i gross istället för de enstaka paltor vi hade råd med. Direkt efter att jag kastat suddgummit fick jag min dom; kvarsittning. En fredag eftermiddag. Fy för den lede!

Jag stannade kvar i min bänk när de andra eleverna gick ut och som på en given signal började jag gråta. När matteläraren kom fram till mig och undrade hur det var fatt? diktade jag ihop min historia. Vilka fruktansvärda föräldrar jag hade! Han kunde aldrig förstå. De skulle plåga mig, prygla mig lika gul och blå som mina seglarstövlar, de skulle inte visa någon pardon när jag berättade varför jag kom hem med den sena bussen. Min far var outhärdligt hård och grym, en fadersgestalt i klass med ryttmästaren i Strindbergs ”Fadern”. Jag skakade av hulkningar när jag beskrev mitt lidande och det räckte. Matteläraren gav med sig. Om han haft en aning om att jag hade sådana föräldrar så skulle han aldrig gett mig kvarsittning. Och därmed upphävdes bestraffningen på stående fot. Men jag måste lova att aldrig någonsin kasta suddgummi på någon. Jag lovade dyrt och heligt med fingrarna i kors.

När jag kom ut från mattesalen spred vårsolen sin värme över gräsmattan och byggnaden i utkanten av skolområdet. Gräset såg så inbjudande ut att jag lade mig på rygg och tackade min lyckliga stjärna över att ha lyckats lura matteläraren. Jag skrattade högt över min förmåga att dupera när matteläraren kom ut och gick förbi mig. Han stannade upp en kort stund och såg rakt ned i mitt flinande ansikte, med en grimas av olust och leda fortsatte han att gå. Lurad! Jag skämdes och gick snabbt mot skolbussen ifall matteläraren skulle ångra sig.

Jag mådde ofta illa när jag åkte buss. Det berodde inte på skolbussens dåliga fjädring utan på snuset, en ständig följeslagare som låg under läppen. Där samlades självförtroendet och den ljuva känslan av nikotin när en ny prilla lades in. Oskicket att snusa hade jag tvingat mig att lära in redan som tolvåring i byns lekpark. Illamåendet kom som ett brev på posten när jag åkte buss. Det var bara att stålsätta sig mot känslan när bussens bladfjädrar krängde över guppen på den slingriga vägen till och från Ronneby.

Skolbussen var som en tillflyktsort, där jag fick vara mig själv och då och då sjönk kärleken ned i de röda sätena. Hon kom från Möljeryd och vi gick i samma klass, hon brukade aldrig sitta längs bak i bussen där vi från byn huserade. Men den här gången gjorde hon det, kanske för att härda sig? Vi sjöng amerikanska hits från filmen ”American Graffitti” och genomförde alla möjliga upptåg. Och ”vi” var bara pojkar. Just den där gången kom hon och satte sig på sin välformade bak och lät bysten välla fram under den svarta polotröjan och midjekorta skinnjackan. Jag mitt fä satt som på nålar och försökte kväva sura uppstötningar efter att ha förätit mig på kalops, potatis och rödbetor i skolbespisningen.

När den första uppkastningen kom slutade kumpanerna i baksätet att sjunga, direkt. Spyan la minst sagt sordin på stämningen. Med käften på vid gavel åstadkom jag en fors där små, mycket små och utsökta köttstycken i brun sörja snabbt fläckade ned hennes långa hår. Hon skrek. De andra i bussen skrek också och höll för näsorna samtidigt som de trängde sig fram för att komma så långt bort från mig som möjligt. På ett ögonblick satt de längst fram allihop – utom hon. ”Stalin” var tydlig med att hon inte fick sitta längst fram eftersom hon luktade. Hade han inte varit så långt ifrån hade han gett mig ett ”Ålabett”. Hon hade gråtande lyckats ta sig till mitten av bussen. Jag var alldeles tom i kroppen. Kärleken var långt, långt borta och jag rådde ensam över skolbussens baksäte hela vägen hem.

Men så kom en decembermånad på 1970-talet då jag själv blivit niondeklassare. Jag var i högform när jag hängde på de andra i det grupptryck som bildades inför den skarpa u-sväng skolbussen måste göra efter Möljeryds skola. Det hade snöat hela morgonen och vägen var snorhal. Vi som satt längst bak krokade arm, sjöng ”hej och hå-ut, i skogen ska den gå”, medan vi gungade buss 42 rakt ner i diket. Chauffören svor och vi fick ledigt en hel förmiddag innan det kom en bärgare som kunde dra upp bussen på vägen igen.

Den julaftonen körde min far och min mor med oss bröder i baksätet på den folkvagn han köpt begagnad av en bilhandlare. Handlaren hävdade att hans egen far kört ”Hitlerbubblan” i flera år utan problem. Vi hade inte samma tur och fick motorstopp på den farligt smala bron på vägen mot Backaryd. Vad skulle vi göra om vi fick möte? Under motorhuven låg ju alla julklapparna.



Farkoster #4

Cyklar Posted on oktober 13, 2019 14:49

Min andra cykel

Några år efter att jag rymt till skogs byttes den gula cykeln ut till min andra cykel; en metallicblå Crescent. Fem och lillen. Banansadeln. De få gånger jag köpte något var det med hjälp av andras pengar. Och det var Fem och lillen som gjorde det möjligt att köpa den åtråvärda röda banansadeln. Sadeln hade ett litet kort ryggstöd vilket gjorde den lik en banan, därav namnet.

Veckopeng fanns inte i vår familj, inte månadslön heller. Men vi sörjde inte. Vi var som familj heller inte fattiga i egentlig mening, men pengar fanns sällan så det räckte, mer än i min föreställningsvärld. Min far hemmansägaren kunde svära och förbanna sitt öde som småbrukare när räkningarna hopade sig på hans skrivbord. Själv såg jag för det mesta ljust på tillvaron, särskilt om jag kunde tillskansa mig de mynt som min far ville bli av med eftersom han då och då lät plånboken ligga kvar på ett obevakat ställe.

Jag kom cyklande på min blå Crescent när vi i Fem och lillen upptäckte ödehuset, ett två våningar högt, övergivet trähus med glasveranda som låg nedanför krönet på vägen mot Backaryd. Ett stenkast från det hus där Sten-Ove bodde, uppe på själva krönet. Sten-Ove var lika gammal som min äldsta brorsa men ingen hade någonsin sett honom? I alla fall inte jag eller någon annan i gänget Fem och lillen. Ett namn som målats med grön färg på den gamla utrangerade svinstians gistna trädörr, ett namn som byggde stolthet. Och svinstian var förstås vårt högkvarter. Den första kollektiva rörelse jag gick med i leddes av mig själv. Snacka om karriär!

Fem och lillen ställde cyklarna utanför den rostiga grinden och gick mot stentrappan som ledde upp till ödehusets glasveranda. Huset var rött med vita knutar, brutet mansardtak med tunga betongpannor på och en murstock som höll på att vittra sönder. Ingen av oss i Fem och lillen visste med säkerhet att huset verkligen var öde. Men den igenvuxna trädgården tydde på att det verkligen var så, detta var ett hus lämnat åt sitt eget öde. Och när vi kupade våra små händer och tittade in genom de smutsiga fönsterrutorna såg vi något som vi bara måste ha. Om vi så skulle behöva bryta oss in och stjäla det.

På en sned tamburmajor hängde säkert ett dussin hattar. Svarta, bruna och grå, flera med färgade band runtom. Med en ståltråd var det en smal sak att få upp en av fönsterhasparna och vips så stod hela huset till vårt förfogande! Jag kommer ihåg ett stort och tungt syskrin vars lock bar intarsier i form av en stjärna, schatullet innehöll mängder av olika sorters sytråd och massvis med små, kromade trådrullar, sådana som används i en symaskin. Tyngden fick mig att nästan tappa skrinet när jag försökte bära iväg med det. Jag hade tänkt ta hem det till mamma. Det fick vara.

Men hattarna! De tog vi hand om. På ett ögonblick var deras bucklor utslätade och under svarta brätten såg vi på världen med nya ögon. Ögon som mycket snabbt registrerade den gumma som kom gående i hiskelig fart så att kjolen fladdrade. För att inte tala om vilken anblick hon utgjorde med en slö yxa hotfullt svängande över det huckle-försedda huvudet. Nu gällde det att dra därifrån fort som..! Och innan någon han säga ”flaska” var vi framme vid den rostiga grinden alla fem, utom lillen. Han hade varit på upptäcktsfärd längre in i ödehuset och stod som fastnaglad i dörrposten medan käringen med yxan närmade sig. Då kom lillen på att han kunde fly in i huset för att sedan ta sig ut på andra sidan. När han försvunnit in i ödehusets inre satte vi fart på pedalerna medan vi höll ned brättena med den fria handen.

Det onda man gör får man igen. Varför stal vi? Fattigdom? Eller var det för att det ibland var så tråkigt i byn som Gud glömde att vi barn medvetet valde att göra sådant som var förbjudet? Jag har inget bra svar mer än att mina förväntningar på den röda banansadeln var höga, kanske för höga. Det slutade med att den kastade av mig i en loop som jag fortfarande har men av. Men den blå cykeln och den röda sadeln är viktiga för mig, detta är nämligen den första farkost jag försöker ändra om efter eget kynne. Ett scenario som ska återkomma i hela mitt liv. Att försöka omforma tillvaron så att den blir som jag vill ha den.

Min blå Crescent skulle ha drag av den Harley Davidsson Peter Fonda åkte omkring med i motorcykelfilmen ”Easy Rider”. Inte för att jag hade råd att se film på den tid detta utspelar sig, nej. Men det låg i tiden att allt som hade två hjul skulle se ut som choppers och då var den röda banansadeln helt rätt. Lika klockren som stulna tuggummi i Fritz tobaksaffär.

Tänk dig hela gänget Fem och lillen som parkerar cyklarna utanför tobaksaffären. Ett stort putsat hus med borgmästarbalkong på övre våningen och en stor skylt med bokstäverna: TOBAK. Affären ligger mitt i byn som Gud glömde. Bakom disken och med överblick över alla hyllorna med tobak, godis, tidningar, snus och cigarretter stod ägaren Fritz. Han var vänligheten själv och ville lära oss barn att räkna ut hur mycket vi skulle få tillbaka om vi köpte ett-öres för sjuttiofem öre och betalade med en krona. Och vilken tid det tog att handla godis på den tiden! ”Jag vill ha en vit sån, och en röd sån och så tre svarta såna..!”

Men Fem och lillen i svarta slokhattar med nedvikta brätten är inte ute efter att lära sig något när de kommer in i tobaksaffären. De ögnar istället snabbt igenom hyllorna och ser att det inte finns några svarta Bugg. Dessa tuggummin är det enda de frågar efter när Fritz tycker att barnen funderat tillräckligt länge på vad de vill ha? Han ser ju själv att det saknas svarta Bugg på hyllorna varför han går ut på lagret där de finns. Under tiden far Fem och lillen omkring som utsvultna råttor i butiken och stjäl allt de kommer över; snus, röda Prince och Bill utan filter, gröna Riff, gula och blå geleråttor, röda gelekrokodiler, chokladpengar och hela nävar med vita skumsockerbitar och vingum. Innan Fritz kommit tillbaka till butiken är hela gänget borta. Puts väck!

Måhända parkerar de sedan cyklarna utanför någon av kompisarnas hus, där allt snus som spills sopas under mattan. Om det är en solig sommardag stannar de till vid krysset nere vid macken. Där härskar Hugo som vägrar tanka byns mopeder. Det är för lite bensin för att ge någon förtjänst. Byns äldre bilburna ungdomar kommer åkande med en amerikanare som har dolt tanklock i kofångaren. Fem och lillen stirrar med avund på de som sitter inne i den stora bilens kupé. Alla väntar medan stackars Hugo går runt bilen och svär över tilltaget att gömma tanklocket i designen. Jag är nio år och står bredbent med min blå Crescent när jag blir beskylld för att prata skit av en förbipasserande turist som stannat sin fina bil för att fråga var Blomstergården ligger? Jag hade nämligen citerat en av mina storebröder som när han blev tillfrågad samma sak för säkert hundrade gången den sommaren lär ha yttrat sig; ”Det ligger en jävligt fin trädgård på andra sidan gatan!”

Det stöldgods jag inte lyckades sälja till äldre ungdomar i byn förvarades i slöjdkassen, en kasse jag med mycket möda sytt ihop på syslöjden. Kassen hade långa band och hängde då och då på den blå cykelns styre. Dinglade fram och tillbaka. Precis som de skov av Megalomani jag drabbades av. Ett anfall slog till med full kraft när jag bestämde mig för att virka en jättepadda i syslöjden. Att virka visade sig vara skitjobbigt och slutade med en platt, decimeterlång, bärfisliknande mupp (!) med två stora ögon i plast på den virkade kroppen. Röd på ena sidan och blå på den andra. Men cigarretter och tobakspaket såldes med god vinst till byns äldre motorburna. För den sammanlagda vinsten skulle jag köpa den röda banansadeln jag sett i cykelaffären i Ronneby. Jag skulle påstå att jag hittat en femtiolapp på gatan när mina föräldrar undrade varifrån jag fått pengarna. Men istället hände helt andra saker som började med att Fem och lillen stövlade in i byns Centrumaffär för att panta flaskor. De hade med sig en flaska som inte gick att panta och när kassörskan blev upptagen med att förklara varför för lillen, passade de andra fem på att plocka på sig godis och cigarretter.

Det var efter denna lyckade kupp som jag och lillen bestämde oss för att fira genom att göra något som var ännu mer förbjudet, kriminellt rentav! Och det var då allting gick åt pipan och mitt liv som gängledare uppdagades. Vi blev inte tagna på bar gärning när vi var ute och klottrade på de nybyggda husvagnar som stod uppställda på industritomten vid husvagnsfabriken. Nej. Men vi ristade in våra förnamn som bevismaterial i husvagnarnas aluminiumplåtar. Och förstås; FEM o lillen. Det räckte för att en av mina storebröder skulle inse vad lillebror hade för sig. Jag blev med rätta utskälld, benämnd kräk och fick dessutom möta min fars fruktade vrede. ”Och sådana söner ska man ha!” domderade han. Mamma fick också sin beskärda del av skulden, hon borde uppfostrat mig bättre!? Tårar och tandagnisslan, insikten om att jag var en riktigt dålig människa satte sig och gick inte att stryka undan lika lätt som tårarna. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig mera plöja sådana tosingaforor som jag bevisligen hållit på med. Därmed tog epoken Fem och lillen slut. Med min fars benägna bistånd fick jag ändå den röda banansadeln. Vi åkte till Ronneby och köpte det röda underverket. Känslan var helt otrolig. Att få något som jag så länge längtat efter! Att sadeln visade sig oduglig med sina vassa kanter under den minimala skumgummistoppningen hade ingen betydelse. Skönhet gick före funktion redan på den tiden, även om skavsåren kändes som en böld i röven på en cykelsemester.

Mot slutet av det sommarlovet var vi var några barn som tävlingscyklade – vem kom fram först till byn som Gud glömde? Vi hade varit och badat i Åsjön och jag cyklade under antagen identitet som formel-1 föraren Niki Lauda. Och Niki låg först av alla i nedförsbacken vid Grimsgölen då slöjdkassen rände rakt in i framhjulet på min blå Crescent. Tvärstopp. Plötsligt är jag på väg genom luften med blodet rinnande längs hakan och ettans tand utslagen med roten efter mötet med cykelstyret. Avkastad från min röda banansadel funderar jag på vem som är bäst? Jackie Stewart eller Niki Lauda?



Farkoster #3

Mopeder Posted on september 27, 2019 23:03

Mopeden

Det var Kjell-Åke, jag och hans moped. Jag hade blivit förbannad på min mor och gått nedför backen vid potatiskällaren och sedan fortsatt ut i den stora skogen. Jag var fem år och hade tur som en tokig att han hittade mig. För räddad skulle jag bli, ompysslad av den skallgångskedja som trummats ihop i byn som Gud glömde. Jag skulle stå i centrum för all uppmärksamhet. Inte helt oangenämt om jag kommer ihåg rätt, men det märkliga var att ingen frågade efter varför jag rymt? Inte ens min far som kunde vara nog så sträng.

Limpan jag satt på hade fårskinn och jag nådde inte ända ned med fötterna till fotpinnarna. Men det spelade ingen roll. När doften av oljeblandad bensin nådde mig såg jag Kjell-Åkes hand sträcka sig in under bensintanken utan att förstå. Inställningen gjordes i farten på Bing-förgasarens munstycke samtidigt som träden på skogsstigen rusade förbi. För första gången stiftade jag bekantskap med en moped. Men innan jag blev räddad av mopeden mötte jag döden.

Det hade börjat skymma när jag på min ensamma vandring i storskogen hittade en död ekorre på stigen. Det lilla djurets kropp var som om den stelnat i hoppet från en gren, kanske samma gren jag använt för att peta på den? Det tog nämligen en stund innan jag vågade mig närmare för att undersöka den likstela kroppen.

Jag ville dela upptäckten av mitt fynd med någon men det fanns ingen som visste var jag var, jag hade ju rymt. Så jag la den döda ekorren till vila under en stor gran och tyckte att trots allt var skogen både spännande och fantastisk! Tror till och med att jag njöt av modet att ha tagit mig till denna frihet, alldeles själv. Det kan i och för sig vara en efterkonstruktion. Men så var det rädslan. Jag blev mer och mer rädd för träden vars skuggor växte sig allt längre in i den vidsträckta granskogen. Efter alla dessa år kommer jag fortfarande ihåg känslan av att vara helt utlämnad till skogens ödslighet. Att inte veta var jag var, tankar på mamma, pappa och bröderna, skulle jag få se dem igen? Jag förstod inte hur jag skulle ta mig ur denna situation, borta var den morska inställningen; jag skiter i er och gör som jag vill! Ett barn med underläpp som darrade av tillbakahållen gråt, som inte längre hittade hem. Motivet i tavlan ”Grindslanten” som hängde i mormor och morfars vitrappade hus i Sörby. Vilse. Känslan av overklighet som kortslöt alla funderingar på vilken väg som ledde hemåt. Bakåt, framåt eller åt sidan? Hur länge jag varit på rymmen visste jag inte. Den enda lösning jag kom på var att fortsätta gå. Någon gång, någonstans måste det väl finnas en väg ut ur denna skog?

På väg mot Tingsryd på en av Televerkets långsträckta brandgator hördes plötsligt ljudet från en farkost. Den kom för att rädda mig!

Räddaren i nöden var Kjell-Åke som med van hand styrde farkosten och undrade varför jag rymt? Jag låtsades inte höra. Jag höll mina små armar om honom och njöt under salig tystnad av åkturen som bokstavligen gick över stock och sten. Vi följde stigen ut ur skogen ända fram till ladan och gårdsplanen, där slutade den vilda färden. Jag hade räddats tillbaka till livet i byn som Gud glömde.

I skymningsljuset som återspeglas i ladans små fönsterrutor flyger en skalbagge med blankbrun lyster; hårt, vackert och farligt blänker dess skal. Jag ser länge efter den. Så det är detta som menas med moped! tänker jag när min mor lyfter av mig från limpans fårskinnsfäll.



Nästa »