Blog Image

hangusblog

Farkoster # 13

Buss, Cyklar, Mopeder, Motorcyklar Posted on juli 3, 2020 10:38

Allt ditt är mitt

En mild augustikväll upplyst av eldflugor och ackompanjerad av hundarnas skall nere på byn låg jag och några kompisar till mig och spejade. Vårt mål var tre motorcyklar som låg staplade mot varandra vid väggen till ett skjul som tillhörde den lilla gården. Det var två Huskvarna Silverpilen 125 kubik och den tredje var en Monark med ILO motor på 125 CC. Den sistnämnda påminde om den Italienska moppe med överliggande avgasrör som en av byns A-lagare åkte med. För att inte tala om den MCB som ”Skogsis” körde innan han sågade sig i röven och fick sjukpension.

Detta utspelade sig på den tiden det stora blå bussgaraget var byns mötespunkt och hjärta och jag kom ihåg ”Skogsis” som satt på huk utanför bussgaraget om vintrarna och eldade med pinnved under motorn för att mopeden skulle starta. På morgnarna vallfärdade byns ungdomar till bussgaraget för att gå på skolbussen till högstadiet i Kallinge eller gymnasiet Knut Hahn i Ronneby.

I solskenet en tidig söndagsmorgon återvände jag hem till gården ledande min choppade Puch Florida efter det stora kräftkriget och mitt nesliga bensinslut. I min förra blogg om farkoster sökte jag svar på frågan om min aggressivitet genom att berätta om min farfar, men jag inser nu att det var för att skyla över mitt eget beteende. Min farfar, så som min far beskrev honom, hade förmodligen kämpat för sig och sin familjs existensberättigande medan jag bara varit full och slagits för att jag inte klarade av att hantera det stora kräftkriget som startade på brorsans Saloon. Som människa är du alltid ansvarig för dina handlingar oavsett hur berusad du är eller vilka omständigheterna är, dåliga eller bra – stå för det du gör, fullt ut, hela vägen.

Varifrån kommer då moraliskt ansvar i en tid där det är kutym att alltid neka oavsett vilket brott som läggs en person till last? Det finns många svar i historien. Redan i Njals saga och berättelsen om Gunnar redovisas det moraliska mod som via sedvänjor lett fram till det rättssamhälle vi har idag. Efter att Gunnar har blivit förklarad fredlös på tinget kommer ett antal stridsmän till hans gård Lidarende med ont i sinnet. Som fredlös har Gunnar blivit av med både egendom och rätten till sitt eget liv, han är biltog och därigenom var mans villebråd. Om domen var rättvis lämnas därhän, det viktiga i den här bloggen är vilket moraliskt mod som behövs för att hävda sin egen existens.

På inkräktarnas fråga om Gunnar är hemma blir han dem inte svaret skyldig. En spjutyxa träffar männens härförare Torgrim. Den skickligt kastade yxan ger besked om att Gunnar är hemma och hur mötet ska fortskrida när ägaren har välkomnat stridsmännen på detta sätt är förstås en ödesfråga för hjälten som härmed har beseglat sitt eget slut. Gunnar som i sagan är sann mot sig själv men även mot den övermakt som kommer för att ta hans liv och egendom. Han väljer att stanna och slåss och så bör även jag stå upp för det jag gjort, också en dålig handling har ett syfte och med bekännelsen kan jag försonas med den skuld som häftar vid handlingen. Gunnar hade inte den möjligheten i en rättsskipning som byggde på principen ”öga för öga, tand för tand”. Utan sin härförare fortsatte stridsmännen in på Lidarende och flera av dem miste livet innan de till slut fällde Gunnar.

På byn skulle man en lång tid efter det stora kräftkriget undvika mig. Efter festen som urartade skulle jag betraktas som en paria på grund av mitt dåliga ölsinne. Och om mig skulle det sägas att jag helt omotiverat slagit ned en av mina bästa kompisar. Det var svårt för att inte säga omöjligt att bemöta detta rykte eftersom det faktiskt var jag som slagit min kompis. Det rådde det inga som helst tvivel om. Att åberopa nödvärn eller förklara mitt beteende som självförsvar gick inte hem ens hos mig själv. Jag hade uppnått höjden av förakt för min egen person då jag kom linkande hem, ledande min moped den söndagsmorgonen. Men efter att ha ställt in moppen, smugit upp på pojkrummet och slutit ögonen i den rankiga sängen för att stänga ute världen, skulle jag snart vara ”fit for fight” igen. Det paradoxala var att storebrorsan inte fäste någon som helst vikt vid den trasiga kassa-apparaten vilken var själva upphovet till det stora kräftkriget och min våldsamhet. Det spelade helt enkelt ingen roll att apparaten gått sönder. Och jag var snart i full färd med att genomföra nya dårskaper, eller ”tosingaforor” om man så vill, i min strävan efter den åtråvärda farkost som kallas motorcykel.

Vi var tre stycken som observerat de tre motorcyklarna under en nattlig promenad hem från danspalatset som låg utslängt i skogen invid Åsjöns grusstränder. På andra sidan sjön låg Åsjövallen, där byns fotbollslag förlorade sina matcher med stor bravur och pojklaget tränades i att utföra samma konststycke. Det var inte så att vi uttryckligen tänkte stjäla motorcyklarna. Som vi såg det var de en outnyttjad allmän resurs där de låg staplade mot skjulets vägg. De var inte till nytta för någon. Den juridiska termen ”egenmäktigt förfarande” fanns inte med i vare sig byskollärarens eller vårt ordförråd. Men vi visste mycket väl vem som ägde de tre motorcyklarna. Det var familjen som ägde byns stolthet i nöjesbranschen, det stora danspalatset som en gång i tiden startat som brunnshotell. Ägarna, en tysk familj hade tre söner som fått varsin motorcykel i present.

Jag hade varit på födelsedagskalas hos den yngste av sönerna när han fyllde elva år. Vi var några stycken från min klass som fått inbjudan och när vi satt oss ned på stolarna i ett av danspalatsets etage hade jag med egna ögon fått se födelsedagsbarnet öppna en present som innehöll en sprillans ny Fender Stratocaster med tillhörande förstärkare. Med en grimas la han elgitarren åt sidan och gav sig på nästa paket, och sedan nästa, och nästa… Vi barn beundrade hans presenter medan vi vräkte i oss Bullens pilsnerkorv och drack hinkvis med Trocadero. Till efterrätt åt vi gräddtårta och glass så att magarna värkte. Vad jag gav honom i present kommer jag inte ihåg, säkert något helt obetydligt i den mängden av grejor som han vadade runt i efter presentöppningen.

Födelsedagsfirandet avslutades med att vi blev insläppta i ett av de hus som danspalatset förfogade över. Vi kom in i husets nedre våning som bestod av ett enda rum med ett bord som bar på en otroligt stor modelljärnväg som täckte hela rummet. Märklin tåg i olika modeller, hus, affärer, parkeringsplatser med leksaksbilar i plåt av amerikansk modell, järnvägsövergångar, tunnlar, parkmiljöer och åar med rinnande vatten och broar över dem. Tågen gick med jämna mellanrum innan de växlades in i den stora rangerbangården eller stannade vid järnvägsstationen som var ett riktigt praktbygge. Födelsedagsbarnet drabbades tyvärr av ett vansinnesutbrott mot slutet av dagen då modelljärnvägen plötsligt blev strömlös. Vi barn blev skjutsade hem av mamman som såg ut som Jaqueline Kennedy och doftade himmelskt av parfym.

Därmed inte sagt att det var ok att ta hand om familjens utrangerade motorcyklar, även om de bara stod uppstaplade mot ett skjul i väntan på vidare transport till skroten. Men familjens rikedom inspirerade oss att ta hand om motorcyklarna utan att för den skull drabbas av dåligt samvete. Tvärtom tycktes det oss som om vi gjorde en insats för att dessa gamla MC skulle få gå några varv till. Vilket visade sig vara en riktig utmaning.

Att stjäla dem var enkelt. En månbelyst augustinatt låg vi i det höga gräset nedanför kullen som ledde upp till skjulet där motorcyklarna stod. Vi väntade till midnatt innan vi smög oss upp över fältet som sluttade upp mot skjulet där motorcyklarna stod. Jag var rejält nervös när vi började åla oss iväg genom det höga vildgräset, det är en sak att tala om en handling man vill utföra och en helt annan att genomföra den. Mycket snack och lite verkstad kan sammanfatta detta fenomen. Mest påstridig av oss tre som kröp upp för kullen mot skjulet där motorcyklarna stod, var den kompis som skulle härbärgera stöldgodset. Det var mörkt i boningshuset och när vi kom fram till skjulet reste vi oss och började lösgöra motorcyklarna från varandra. En kedja rasslade till, en hund skällde på byn och vi frös till is. Men i boningshuset var det tyst och mörkt och när vi upptäckte att den tredje MC.n var låst på bakhjulet övervägde vi med hjälp av viskningar om vi skulle släpa ”bågen” över fältet. Men den var för tung så vi bestämde oss för att låta den stå kvar. Och det var då som lampan tändes i huset.



Farkoster # 12

Cyklar, Mopeder, Punch Posted on juni 6, 2020 10:15

Saturnus Punch

Det gällde att lära sig alla flyktvägar för att klara sig de få gånger polisen lyckades ta sig hela vägen till byn som Gud glömde. Byns egen halvblodsindian Cricken jagades till exempel av polisen men lyckades fly undan med sin Puch Dakota i en hastighet av 70 km/h. När mopeden väl stod i garaget begick han misstaget att gå till kontrollen nere i byns centrum vid E66:an. Snutarna tog honom direkt och med Cricken i ett stadigt tag i hampan åkte hela trafikkontrollgruppen till familjens garage. Där plockades den trimmade mopeden ned i småbitar och socialtjänsten kopplades in. Men de hittade inte till byn som Gud glömde och efterräkningarna kom av sig.

Det handlar förstås om mina förväntningar på mopeden som farkost för flyktbeteende men också om flykten som fenomen. Min kurator säger att så fort jag börjar prata om att ge mig iväg från alltihop så är det ett tecken på att jag flyr från problemen. Och hon har rätt. Vem vill inte fly undan problemen? Och att göra det i en snabb och lyxig farkost ger en känsla av att stå över vardagens trivialiteter. Överallt används farkoster för sådan eskapism. Många av mina farkoster har fått göra tjänst som flyktfordon och min gröngula mopedchopper var inget undantag. Den tog mig till ett annars ouppnåeligt limbo där jag knattrade fram längs byns öde grusvägar. Alltsedan dess har jag behövt allt snabbare flyktfordon när den – ack så tråkiga! – vardagen gjort sig påmind.

Denna natt som skulle gå över i gryning en söndagsmorgon i slutet av 1970-talet körde jag omkring på måfå med min choppade, gulgröna Puch Florida. Med nya motorn spinnande och tårarna rinnande. Jag var bakfull och jeansjackan stank kräftor och dill lång väg, jag var på väg mot ”Bråten”. Det var inte ens en by utan en samling gårdar längs med en grusväg, en avstickare från E66:an. I riktning mot Växjö. Det ringlande vägnät som breder ut sig inne i skogarna kunde föra en ända till helvetet om man ville. Dessa grusvägar kallades också för ”fyllevägar” och var något livsfarligt så var det de, en lördag kväll när dansställena i Blekinge och Småland stängde och alla fyllskallar skulle ta sig hem. Skälet till min tårfyllda och självömkande sinnesstämning var det faktum att jag slagit en kompis på käften då det stora kräftkriget bröt ut och festen uppe på brorsans Saloon spårade ur.

Den kvällen det stora kräftkriget utspelades på Saloonen hade jag druckit en kvarting brännvin uppblandad med lika många delar Saturnus punsch. Fy för den lede! Jag slog till kompisen så att han ramlade rakt över ett av de soffbord som storebrorsan möblerat Saloonen med. Att jag slog honom berodde på att han haft sönder Saloonens kassaapparat, ”National”. Denna magnifika pjäs hade brorsan bärgat hem från byns sopcontainer där handlaren i byn hade slängt den. Kassaapparaten fungerade utmärkt men var för gammal. Men när min kompis varit på den gick det plötsligt inte längre att öppna kassalådan. Då jag frågade vad fan jag skulle säga till brorsan när han kom hem? började kompisen, som var ett riktigt rötägg, att kasta kräftor på mig. Och inte bara på mig utan på alla de som satt i de sunkiga sofforna vid soffbordet. Därmed var kräftkriget i gång.

Jag kom ihåg att jag försökte få stopp på kräftorna som ven genom luften, deras spretiga klor fastnade var de än kom. Jag skrek att han skulle få betala dyrt för kassaapparaten och då han käftade emot slog jag till honom på hakspetsen. Jag märkte knappt själv vad som hände, registrerade bara att plötsligt låg kompisen på rygg över det låga soffbordet bland krossade glas och omkullvälta flaskor. Alla runt bordet skrek: ”IDIOTJÄVEL!” och andra invektiv. De var mycket upprörda och flera av dem slängde kräftor efter mig när jag vinglade ned för saloonens trappor. I ruset från den sockersöta Saturnus fyllan hade jag nämligen fått för mig att jag måste gömma nyckeln till saloonens dörr. Efter ”gömma-nyckel-leken” skulle jag slänga ut packet som satt i Saloonen och ojade sig över kompisen som slagit sig lite grand i ryggen när hans fläskahuvud dunsade emot soffbordets kant. På väg upp för trappan glömde jag var jag gömt nyckeln.

Uppe på saloonens brädgolv bad jag alla att omgående fara åt helvete. ”Det här är inget fyllekalas!” påstod jag. Responsen uteblev inte, jag fick ett helt gäng med kräftor slängda mot mig. När jag gick in för att handgripligen mota ut allihop skrattade de bara och konstaterade; ”Vi åker moppe till nästa fest, här kan man ju inte va!”. När siste man – jag själv – gått ned för trappen slog dörren igen bakom mig och gick i baklås. Saloonen stängd för all framtid och det gick inte att komma in utan nyckel. Själv stod jag och vajade som ett rö för vinden, eller som strået inuti vodkaflaskan Wyborovka, dyngrak var jag och min blick hade samma fokus som Jaques Tatis skelögda bybo i filmen ”Fest i byn”. När de sista gästerna kickat igång sina mopeder och åkt stod jag och drog i dörren som vägrade öppna sig. Det enda som hände var att det slamrade på insidan om den ”Standard Oil” skylt i plåt som hängde där. Men mitt öde den kvällen skulle snart bli än värre, min far var nämligen på väg ut för att kontrollera om festen löpte på som den skulle.

En av mina bästa vänner som inte svek mig ens när jag plöjde riktigt djupa ”tosingaforor” var kvar och höll i stegen jag försökte klättra upp på. Med sockersöt, torr gom, smackande tunga och blodsprängda ögon såg jag stjärnor i mörkret. Jag ramlade ned från stegen varje gång jag försökte klättra upp för att öppna fönstret uppe i Saloonen, min far stod vid stegen medan jag kravlade mig upp för att försöka ta mig upp igen. Han var fly förbannad. Jag tyckte mig höra som i ett töcken; ”Och sådana söner ska man ha! Du är ju stupfull poujk!” Han hade rätt och det var hemskt, jag var så full att jag inte kunde ta mig upp för stegen och skämdes gjorde jag, i mitt berusade tillstånd fanns bara en sak att göra. Det var att fly undan alltihop med hjälp av mopeden. Min bevingade, gulgröna Stål-Pegasus med stjärnor på var räddningen, en farkost som skulle ta mig långt därifrån.

Detta var anledningen till att jag körde min gröngula choppermoppe genom den grandoftande, ljumma augustinatten. Jag försökte inte ens bearbeta insikten om vilken våldsam person jag var, kriminell rent av. Negativa tankar avlöste varandra. Varifrån kom den? Min stora vrede. Antagligen från min fars sida av släkten. Min farfar hade varit storbonde i en ödsligt belägen trakt i norra Blekinge där varulven ylade i månskenet och skogen stod tät i mossan kring nämndemannagården som farfar härskade över. Det var enda gården på mils avstånd. Min far hade växt upp där och som femåring en höstdag hört konstiga ljud från en av de två ladorna som flankerade vägen upp mot mangårdsbyggnaden. Han hade smugit sig in under stengrunden och bjälklagen som bar upp ladan. Det var ladan som kröntes av den stora vällingklockan och det han fick se satte djupa spår i hans minne.

Min farfar och farmor hade åtta barn, de delade gården med farfars syster och hennes man som hade lika många barn, de bägge familjerna utgjorde tillsammans mer än 20 personer som skulle leva på vad gården gav. Om detta var orsaken vet jag inte, men min farfar kom inte överens med systerns make. Och den gången då min far smög in under grunden såg han gårdens två familjeöverhuvuden slåss med knytnävarna. Helt tysta var de, bara flåsande, avhuggna andetag av smärta hördes när knytnävarna träffade. Min farfar var stark. Det sades att han kunde böja en hästsko med bara händerna så jag gissar att slagen tog där de skulle. Något år senare sålde systern och hennes familj sin hälft av gården till farfar, sen flyttade de och hördes inte av mer.

När min farfar dog hade han fem kronor och sjuttiofem öre i kontanter upptecknat i lösöresförteckningen. Gården var värd miljoner. Min farfar var nämndeman och rättvis i allt han företog sig, men tog ändå till nävarna för att hävda sin ställning och rätt i livet på gården. Och jag trodde mig vara likadan, vilket jag ska berätta om i nästa blogg som handlar om motorcykeln som farkost och min karriär på Plåt & Svets, verkstadsteknisk linje. Där slogs jag för min sak. Och där förstod jag att jag bar på en mycket farlig egenskap, jag var inte särskilt stark men kunde mobilisera en vrede som var tillräcklig för att döda någon. ”Du kommer att göra dig olycklig poujk!” som min far brukade säga.

Det skulle snart vara slut på min flykt från kräftkriget på Saloonen och även på mopedernas era i byn som Gud glömde. I alla fall för mig. En känsla av att vara drabbad, ett av ödet utsett offer vilket jag längre fram i livet skulle odla till fulländning, uppenbarade sig när jag kört så långt in i skogen att det började ljusna. Och i det bleka gryningsljuset la motorn av. Bara så. Stopp. Jag skruvade av tanklocket och när jag svängde på mopeden så skramlade det från den lilla säkerhetskedja som höll kvar locket så att man inte tappade det. Det fanns inte en droppe bensin kvar. Det var inget annat att göra än att vända mopeden och börja leda den hemåt. Den sliskiga smaken av Saturnus Punch essens i svalget samtidigt som doften av kräftor och dill osade ur jeansjackans bröstficka. Ur fickan fiskade jag upp en kräfta omvirad med en dillkvist. Den hade bara en klo som jag sög på medan jag ledde min Puch Florida hemåt. Jag längtade hem till min sköna säng trots att dess bolster och fjädrar var helt slut, men ville samtidigt fly så långt jag kunde från den utskällning som väntade, eller än värre, den isande tystnad föräldrarna tog till när de gett upp hoppet.

Medan jag ledde mopeden hemåt i gryningsljuset lyssnade jag på däckens knastrande mot gruset. Samtidigt klättrade min bästa kompis upp för stegen och kom in i Saloonen genom ett haspat, öppet fönster. Min far höll i stegen och ojade sig över vart jag tagit vägen? Men bästa kompisen lugnade honom med att jag skulle komma hem när bensinen tog slut. Själv gick jag och tänkte på vad jag skulle göra med mitt chopperbygge när jag kom hem, kände stolthet över den långa framgaffeln som jag monterat alldeles själv. Alla ansträngningar min hjärna sysselsatte sig med var till för att undvika tänka på det som hänt på Saloonen. En rovfågel kastade sin skugga över vägen och den ruttnande, sötsura dunsten från ett dött djur inne i ett buskage fick mig att börja må illa. Uppkastningen kom som ett brev på posten. Saturnus Punch? Nej, satans Punch!

Jag bestämde mig för att hädanefter leva mitt liv utan sprit och avstå från kriminella handlingar av vilket slag de vara må. Ändå var jag bara några veckor senare med om att stjäla tre motorcyklar. Men jag var åtminstone nykter.



Farkoster # 11

Dårskepp, Mopeder Posted on april 4, 2020 16:51

Svinstian

Svinstian var mitt försvunna Atlantis, där böljade festerna fram på vågor av mellanöl från tömda backar med Rigello. Vi och våra mopeder var som dårar på väg att äntra dårskeppets livbåtar. Samtidigt som Foucaults landsmän i Bourgogne diskuterade om Argonauterna verkligen varit på skeppet Argo under Jasons ledning, så kom jag på att vi kunde koppla cykelkärror till våra mopeder. Och fylla dem med ölflak. Vi skulle bli kända som ”Mopedonauterna”. Men vem var egentligen Jason och vilka var argonauterna? Vad handlade det gyllene skinnet om, som de letade efter? Var det kanske ett sämskskinn? Så här säger wikipedia:

Jason seglade i väg i sitt skepp Argo med en skara tappra krigare, som kom att kallas argonauterna. Efter ett långt äventyr, som på många sätt påminner om Odysseus irrfärder i Odysséen, återvände Jason med både skinnet och den trollkunniga kungadottern Medea. Jason övergav så småningom Medea till förmån för den korinthiska prinsessan 
Kreusa ibland kallad Glauke). Medea blev ursinnig och hämnades genom att döda Kreusa och hennes far med magi. Hon tog även livet av hennes och Jasons barn. Jason ådrog sig på grund av sin trolöshet Heras ogillande, och slutade sitt liv övergiven och i fattigdom. Jason dog en neslig död då ett stycke av vraket av hans skepp föll ned på honom och krossade hans skalle när han sov under det murknande vraket.”

Vilken dåre att lägga sig till och sova under ett murket vrak! Vi moppepojkar i byn som Gud glömde visste i och för sig att sovandet är ett underskattat nöje. Särskilt efter en rejäl baksmälla som infann sig punktligt varje helg, vår jakt på Baccanaler under bar himmel kände inte några gränser. Grimsgölen låg på ett mauserskotts avstånd från byn och vid dess vattenlinje kamperade vi ofta under stjärnklara sommarnätter. Där sandstranden möter gölens spegelblanka yta hade vi byggt en grillplats där vi gjorde upp eld, under tallkronorna festade vi sedan loss.

Festerna var både vilda och utmanande – det gällde att göra så tokiga saker som möjligt, att plöja det vi kallade för ”Tosingaforor” som fick alla att prata om en. Man var någon. Att bli sedd även om det var under de mest besynnerliga omständigheter. En sådan omständighet infann sig en lördag då en moppepojke plötsligt bestämde sig för att slakta sin lillasysters kaniner… Moppepojken som agerade hobbyslaktare flådde kaninerna själv men hade inte tid att låta dem hänga utan grillade dem över öppen eld, samma kväll. Det var en fruktansvärd upplevelse att se honom äta det brända och kolsvarta som en gång varit en livs levande kanin. Blodet rann som ketchup mellan fingrarna på honom medan jag krampaktigt grep efter fler Rigello. En klasskompis på verkstadsteknisk linje, Knut Hahn var hos mig den helgen, vi gick innan hans mage vände sig ut och in, när vi kom hem erkände han att han aldrig varit med om något liknande. Jag hade inte heller varit med om något som liknade honom. Han var albino, alldeles vithårig och med röda ögon hade han åkt moped ända från Ronneby för att gå på fest i byn som Gud glömde. Han kom aldrig mer tillbaka och ändå var han den ende som inte blev sjuk, vad stackars lillasyster blev ska jag låta vara osagt.

Jag märker att jag blir mer och mer alkoholiserad i dessa texter. Men moppegänget och den före detta svinstian där jag hade min Puch Florida innebar en hemvist som alltid omfamnade mig. Efter en sen natt, vi hade suttit och supit uppe på överbalkningen ovanför min mopedverkstad med Rigello och renat som blandades till ”järngrogg”, var vi ett gäng rusiga moppepojkar som åkte från verkstan för att bada näck i Åsjön. Då slocknade plötsligt en av oss bakom styret på sin Puch Dakota. Han körde i diket så det small om det medan vi andra knattrade vidare. Att han inte bröt både armar och ben var ett mirakel. Framdäcket exploderade mot en spetsig sten och Bockstyret blev som ett vattenpass innan det brast och moppepojken fick det i två delar, händer strimmiga av blod och bensin… Själv åkte jag bara vidare, gapskrattande. Att vara ung och odödlig har sin charm. I Odysseus irrfärder visar sig ju en svinstia och en svinaherde ha stor betydelse för berättelsen. Det går en pil från bågen vilken bara Odysseus kan spänna, den går genom alla kastyxornas öglor, spänd av en smutsig svinaherde. Odysseus själv hade kommit hem till sin älskade Penelope.

Litterär eller inte. Svinstian var väl inte någon svinstia i egentlig mening. På gården kallades den rätt och slätt för ”verkstan”. Min far hade satt upp en rejäl arbetsbänk med ett ramverk i 8 millimeters kantjärn och två tum fyra reglar vilka utgjorde arbetsytan. Det fanns ett skruvstäd och ett jordat vägguttag med ström, vad mer kan man begära av livet? Möjligtvis det avlopp som den tjocka plastslangen från vattenpumpen löpte i på sin väg ned till kreatursbrunnen. Vattnet som pumpades upp från kreatursbrunnen var tänkt att användas av svinen i svinstian, men de var borta när jag tog över och använde pumpen till att tvätta mopeden och längre fram, bilar. Pumpen var det enda som min far fick behålla för egen del i den före detta svinstian. Resten tog jag hand om med argumentet; om storebrorsan fick bygga en hel saloon i andra änden av ladan, så var det inte mer än rätt att jag fick härska oinskränkt över verkstan. Det var ju också där jag hade planerat alla illdåd som utfördes av snattarligan ”Fem och lillen”.

Som lillebror var jag förstås avundsjuk på storebrorsan som byggt sig en egen saloon i ladan. Så jag bestämde mig för att bygga en egen festlokal uppe på den före detta svinstians avbalkning. En egenhändigt spikad stege ledde upp till denna avbalkning med snedtak och knapp ståhöjd i mitten av utrymmet, klättringen upp började på det steg som var i höjd med den gistna fönsterluckan i trä. Uppe i det dammiga utrymmet låg allt som borde slängts för länge sedan men som vi sparade på; en gammal bensintank, tjärpapp till taket, trälådor som det stod ”Findus” på och som innehållit jordgubbskartonger, ståltråd, taggtråd, rostiga kobetsel, mopedramen till äldsta brorsans Rex, kasserade mopedfälgar, gamla bildäck, getingbon och annat krafs. Allt detta röjde jag undan för att spara på en annan plats i ladan, för nu skulle detta bli min och de andra moppepojkarnas fristad.

Jag började med att tapetsera de spindelvävstäckta väggarna med mittuppslag från FIB-Aktuellt och Lektyr. Vart man än såg i det lilla utrymmet var det pubeshår i olika nyanser, förföriskt leende guldbruna ögon och kön, nakna rumpor och svällande bröst. Tur att det var så dunkelt uppe i rummet att sikten var lika med noll. För det kom även livs levande tjejer, på en av de mer välbesökta festerna lyckades byn som Gud glömde uppbringa ett tjugotal ungdomar. Balkarna som höll uppe golvet bågnade och vem som satt var gick inte att urskilja, det var en brötig samling folk och mellanöl, sprit med för den delen. En lustig detalj var att väggen till verkstaden och överbyggnaden där vi var, också var vedbodens vägg. När min far kom ut för att fylla på ved till Norrhultspannan hörde jag honom och hyssjade på alla så att det blev tyst. Inte förrän jag hörde honom haspa dörren lät jag larmet och skratten bryta ut igen. Och det var 1970-tal och det mesta var roligt, en kassettbandspelare spelade Chuck Berrys hits blandat med låtarna som låg på Tio i topp, det danska bandet Gasolin var stora på den tiden detta begav sig. Någon skrek: ”Sluta tafsa!”. Någon svarade:
”Släpp kuken då!” Det skrattades och dracks friskt den bejublade kväll då jag drack lika många Rigello som det fanns drängfulla tonåringar uppe på överbalkningen.

För att kunna ha festerna fanns det förutsättningar som måste uppfyllas. Drömfyllan skapade nämligen förväntningar där mopeden som lastfordon var avgörande. Grannbyn Yxnanäs bar inte sitt onomatopoetiska namn för att dess invånare var slöa i tanken, det vill säga; som yxor eller goddag yxskaft. Nej det var fart i dem! Särskilt handlaren i det lilla samhället som låg utslängt längs med E66:an, han kallades för ”Tack-A-Ha”. Öknamnet kom sig av att han stammade: ”Tack ska du ha!” blev Tack-A-Ha istället. På väg till denne diversehandlare skrek vi ”Jävla smålänningar!” där vi kom farande likt apokalypsens fyra ryttare på våra mopeder med cykelkärrorna på släp. Våra glada tillrop skallade dock ohörda i skogsbrynen vid gränsen mellan Småland och Blekinge. Tack-A-Ha hade gjort sig känd för att sälja mellanöl till smågrabbar lika lätt som han sålde gårdagens kvällstidningar för halva priset. Sådan handlare sådana kunder. Och vi var förberedda, vi ställde mopederna med sina cykelkärror en bra bit ifrån trärucklet som kallades kiosk. Sista biten gick vi och i min ficka låg ett knippe gamla bilnycklar som jag skramlade med när jag kom in. Om Tack- A-Ha mot all förmodan skulle få för sig att fråga om min ålder skulle jag låtsas att det var bilnyckeln jag hade i handen.

Tack-A-Ha:s syster hade korpsvart hår och kattbågar till glasögon, hon var en stram och lite försagd men snäll kvinna. Så fort vi kom in frågade hon: ”Hej barn! Vad vill ni köpa för gott godis i dag?” Min uppsyn mörknade allteftersom jag tog in hennes hälsningsfras, jag blev inte svaret skyldig: ”Nej för fan! Vi ska ha 20 backar öl, jag har ungefär 1000 kr jag ska handla för…” Tack A Ha:s syster tystnade och blev alldeles blek, då var det dags för handlaren själv att ta vid för att undersöka vilken typ av Rigello det handlade om. ”TT,”det vill säga ”Three Towns” var favorit. Eftersom det var en dryg mil från byn som Gud glömde till Yxnanäs hade vi spänt fast våra cykelkärror med ståltråd som najats fast i pakethållarna. Bara på min cykelkärra kunde jag lasta tio flak öl. Pengarna hade vi samlat in från alla de törstiga kompisarna hemma i byn. Vi var ”Mopedonauterna”, de oförvägna moppepojkar som omsatte deras stålar i en ren och skär lycka vid namn; mellanöl!

Det som avslutade dessa riktigt crazy dagar då jag höll hov i den före detta svinstians festvåning var Chuck Berrys, ”Thirty days”. Jag älskade gitarriffen och rytmen i den låten. Men det gjorde även de andra tjugo fullvuxna och asfulla tonåringarna som med berusad osmidighet började gunga i otakt med låtens bompa-bompa basgångar. Detta fick balkarna som bar upp golvet att svaja betänkligt. Samtidigt gjorde sig min far ärende ut till vedboden. Och det han hörde genom väggen som skiljde oss åt gjorde att festen tog en ände med förskräckelse.

Han kom in som en storm genom dörren till verkstan och jag var för berusad för att inse vad som hände, att få stopp på gänget som larmade och hoppade omkring på bjälklaget som sviktade inför vår sammanlagda tyngd, var inte möjligt. När min far blev förbannad hade han en röst som inte var av denna världen. Han fick alla att tystna och lystra när han stod nere vid vattenpumpen och skrek: ”Är ni från era sinnen! Druckit har ni, ni är ju bara barn, fy för den lede… och sådana söner ska man ha!” Direkt äntrade ett tjog av unga män och kvinnor stegen ned mot svinstians golv för att starta upp sina mopeder och troppa av, en efter en. Jag dröjde mig kvar i dunklet uppe på avbalkningen så länge jag kunde, vägde mellan att stanna kvar och bli avslöjad bland de pornografiska tapeterna eller klättra ned för att säga sanningen och möta mitt öde. Stod min far där och ville veta om jag var full? Jajamen! Klart jag är full, tänkte jag. Med fumliga steg klättrade jag ned som sista man, och min fot hann knappt landa på cementgolvet förrän jag började ljuga så det stod det härliga till. Jag hade inte druckit mer än någon öl eller två (!) och plötsligt hade det kommit en hel drös med folk som jag inte kände, de bara kom! ”Säg då till dem som du känner att här är intet mer att hämta, denna gård ska inte bli något supgille!” sa min far när han gick. Och därmed var jag och svinstian körd som festernas medelpunkt i byn som Gud glömde.

Än idag finns den träbit kvar med vit text som brorsan hängde upp i en kogrimma : ”Ghost Saloon”. Skylten hänger i det stora hjärnhjul som brorsan använde som takbelysning. Han hade tagit hjulet från en skrotad såningsmaskin och gjort fast det med kätting i takbjälkarna. Efter att min festlokal gått i stå lånade jag istället brorsans saloon vid mer än ett tillfälle. Men även dessa välvilliga lån tog abrupt slut efter en fest som få lär glömma, det vill säga av de som var med och kom ihåg att de var det. Augusti var kräftskivornas månad och mot löfte att vi inte skulle förstöra något hade jag lyckats få låna ”Ghost Saloon”. Själv gjorde Brorsan lumpen på KA 2 i Karlskrona och han hade inte något emot att vi ordnade en kräftskiva. I åratal efteråt hittade jag kräftskal i ladan, det var resterna från det stora kräftkriget som tog sin början när festen började spåra ur. Om detta samt mopeden som flyktverktyg, eller som farkost för ren eskapism, ska nästa blogg handla om.



Farkoster # 10

Mopeder Posted on februari 20, 2020 18:46

Rätt förväntningar

Det finns ju ingen som sitter inne med den absoluta sanningen. Rätt förväntningar däremot kan alla skaffa sig då de motsvaras av det vi vill åstadkomma. Inga förväntningar – inget åstadkoms. Förstå därmed förväntningarna på den nya motorn till min Puch Florida, de var stora. Den startade och gick så fint, i 35 km i timmen. Den måste trimmas!

Floridan skulle genomgå en total ”makeover” vilket ledde fram till byns första och enda gul-gröna chopper. Peter Fonda på moped. Men istället för den tuffa hjälmen med stjärnbaneret så var jag stylad med tygkeps typ Lantmännen. ”Groddajävel!” skrek byns A-lag efter mig där jag for fram med dånande avgasrör utan insats, längs de spöklikt upplysta gatorna. Vi hade åtminstone gatlysen, det hade de inte i Tving. I Måstad fick tjejerna kosta men i Tving fick man dem för ingenting, så löd ett gammalt djungelordspråk i Amazonskogarna vilka omgärdar byarna i Medelstad härad.

Det fanns ingen tvekan, det räckte med att trampa till en gång på kickstarten så gick den nya motorn igång. Den lät så bra, Floridan spann som en katt. Bara lägga i en växel och åka för att sedan växla upp till tvåan och därefter var det dags för treans växel och sedan var det slut. Fartvinden räckte inte ens till att blåsa undan luggen från pilotglasögonen. Underbart är kort. Och då ska man veta att hjälm på den tiden detta utspelar sig fanns inte. Hen fanns inte heller.

Men så nervös som jag var när jag bytt motor och skulle starta första gången. Tänk om jag glömt något väsentligt? Tänk om ett enda felaktigt handhavande gjorde att allt kraschade? Luftrenaren såg konstig ut, hade jag monterat den rätt? Men motorn startade snällt och min far sköt upp kepsen i nacken och sa; ”Jo jo, det vill gärna bli bra”. Det kändes som om det låg i min makt att utveckla denna farkost till något storartat. En farkost som Jason och argonauterna skulle gett upp det gyllene skinnet för, helt enkelt en farkost som fick människor på gatan att vända sig om. För att komma dit måste jag trimma motorn, även om det tog emot. Vad min far tyckte om detta ska vi bara inte tala om. ”Plockar du sönder den nya motorn..! Är du rent förbannad poujk!?” Och så vidare. Men Floridan gick på tok för sakta för att jag skulle hänga med kompisarnas trimmade Puch Dakota, Sündapp KS 50 eller Zuzuki.

Och utseendet! Min Puch Florida var väl inte direkt ful, men knappast värdig en moppepojke på 1970-talet, dess svängda ram a la damcykel gav designen ett feminint linjespel. Lägg till detta en stor och obekväm ”gubbsadel”, en kromad stekgryta till tank, en löjligt bastant pakethållare med robusta, kromade vattenledningsrör som passade bättre till tant Gredelins sadelväskor på väg till affären. Nej, hade det inte varit för styret med ”aphäng” och de förlängda vajrar som brorsan monterat så hade jag gett upp detta projekt innan det började. Stämpeln av shoppingmoppe för pensionärer måste bort! Jag var ta mig fan ingen vanlig moppepojke och det skulle min farkost visa. Detta fenomen med att göra om farkosterna till oigenkännlighet, återkommer i mitt ägande av dem alla. Jag ska utveckla varför jag tror att det har blivit så, men inte nu.

Jag märker nämligen att jag framstår som allt mer kriminell i dessa bloggar om farkoster. Missförstå mig rätt. Tillvaron är inte lika formaliserad som lagboken och det gäller också att lära sig livets oskrivna lagar. Och det jag lärde mig om byns flyktvägar var att de ledde till en ostraffad tillvaro. Det vill säga; så länge ingen kom på den brottsliga gärningen kunde man ostraffat hålla på. Men en vårkväll utanför byns hotell vars maffiga glasveranda bar upp hela A-laget när de var stadda vid kassa, hade jag och några kompisar stannat till med mopederna. Puch Floridan hängde på stödet när det dök upp en snubbe som undrade vad vi var för några? ”Skit i det du!” sa jag och det räckte för ett knytnävsslag som fick både mig och Floridan att gå i backen. Snytingen kom så fort och så oväntat att jag inte kom mig för att göra något mer än att kippa efter andan. Sakta vände jag upp mopeden för att kunna fly undan med en värkande hakspets och bucklig bensintank. För en gångs skull höll jag min stora käft. Det fanns tydligen gränser för vad jag kunde tänkas komma undan med.

Liv och ungdom! Mopeder! Företagna resor, gyllene fårskinn som draperade våra farkosters slitna sadlar. Jag monterade banansadeln jag haft på min blå Crescent cykel och sprutlackerade Puch Floridan med hjälp av en lånad, eldriven färgspruta. De gula och gröna en-komponents färgerna hade jag fått av storebrorsan, som i sin tur ”fått” dem av Uddcomb i Karlskrona. Den smutsgula färgen som var ämnad för delarna till ett kärnkraftverk satte sig på min näthinna för evigt. Ungefär som kärnkraftsavfall. Varje gång jag ser denna nyans på en bil eller någon annan farkost, så blir jag påmind. Jag minns synen av den nylackerade ramen som hängde i samma krokar där den en gång lackerats metallicblå.

Om kvällarna lyste flitens lampa i den lilla verkstaden som varit svinstia och när mörkret kom slingrade sig den skimrande, guldgula bärnstensnyansen fram över Puch Floridans ram medan allt fler delar monterades på. Att som grand finale med sorgkantade naglar avtäcka de små och gröna stjärnorna som var klistrade mot den gula nyansen var ögonblick av ren poesi. Njutningen som skapandets kraft förmedlade, doften av oljeblandad bensin och olja från kedjan på fingrarna, kedjespännaren som gick av och nästan omintetgjorde hela renoveringen. Lyckan över att få tag i en likadan – fast ny! När den långa framgaffeln passades in med sina två backlampor var min eufori total.

Monarken hade varit ett sätt att köpa sig ur mopedkrisen. Renoveringsobjektet Puch Florida med förlängd framgaffel och likkistetank slog den moppen med hästlängder. Visst tog jag risker i och med att jag gjorde om sådant som fungerade, och därmed förstörde det som faktiskt fungerade. Gick den nya motorn bra? Jajamen. Gick den fort? Nix-pix. Behövde den trimmas lite grand? Yes! Och då kom problemen. Men också uppfinningar som mötte mina krav på skönhet och elegans. Framgaffeln som egentligen tillhörde en crossmotorcykel är nog det bästa exemplet, dess långa gaffelben gjorde att man kunde se framhjulet långt innan själva mopeden dök upp vid stoppstrecket. Skärmen som jag skar till med hjälp av en lånad vinkelslip. Att köra fram med den långa framgaffeln och det blottade framdäcket under den minimala skärmen nere vid stoppet där posten låg, var sublimt. Upplevelsen av att faktiskt köra en chopper som liknade Peter Fondas båge på den A1 affisch som hängde på väggen hemma i brorsans rum, var metafysisk, översinnlig. Däremot såg jag inte ”Easy Rider” förrän jag var en bra bit över 30. Jag har bara ett – i dag oanvänt – ord för att sammanfatta filmen och 1970-talet; frihet!

Jag ska därmed återvända till ursprunget för denna blogg om farkoster, Focaults avhandling om vansinnets historia och förväntningarna på mopeden som farkost. Citat; ”…en litterär komposition som säkerligen lånats från argonauternas gamla diktcykel (Argonauterna: deltagarna i den på skeppet Argo under Jasons ledning företagna resan då det gyllene vädursskinnet skulle hämtas. grekisk mytologi). Denna hade ju nyligen återfått liv och ungdom bland de stora mytologiska temata; man hade nyss gett den institutionell gestalt i Bourgogne.”



Farkoster # 9

Mopeder Posted on januari 18, 2020 16:36

Jag är mer beroende av mopeden än vad den är av mig

Att slå sönder mopederna var det bästa jag gjort. Det fanns ingen beräkning bakom mitt handlande, bara ett momentant ursinne över de lagar som styr tillvaron. Och detta blev en lärdom för livet, ibland måste hela tillvaron slås sönder för att kunna börja om på nytt. En konst förunnad få, att sitt eget öde slå. Mina grusade förväntningar på mopeden som farkost ledde emellertid till att jag blev räddad till ett bättre moppeliv. Och det hade aldrig hänt om inte handsläggan fått dansa över två obrukbara vrak i svinstian.

Nej, min far hade aldrig hjälpt mig om jag inte varit så rasande vid min bärsärkargång i den före detta svinstian där jag pucklade på bägge mina två mopeder. Men det började med min mor. Hon var den enda i familjen som såg hur ledsen och känslomässigt låg jag var, depressionen närmade sig trots att ingen av oss visste vad en depression var. Vredens låga hade slocknat och pyrde bara i det vegeterande liv jag levde på vår lilla gård. Samtidigt stod sommaren för dörren efter en vinter som slagit rekord i kyla och snö, för att inte tala om nordanvindarna som gått rakt genom kött och blod. Med den annalkande sommarens prakt och grönska förvärrades mitt sinnestillstånd. Jag måste ju för fan ha något att åka med!?

Och vilket moppeliv jag levde! Alltså det år min Puch Florida fungerade. Epoken med ”Fem och lillen” var förstås över men jag hade tyvärr inte blivit någon renlevnadsmänniska för det. I byn som Gud glömde drack vi rent brännvin redan som trettonåringar. En kompis gick vid sju års ålder direkt från nappflaskan till snusdosan. Vi sökte skydd inför livets hårdhet och genomförde en beryktad fest i grannbyn Gäddegöl. En by lika liten och dyig som namnet låter oss ana. Festen urartade från början när en fin snurrstol bröts av i sitt fäste samtidigt som några bröt sig in i ett vitrinskåp och åt upp allt godis däri. Det var storasyster som hade FF-fest och lillasyster fick givetvis inte fick vara med så hon hämnades genom att ringa hem. Festens mest berusade tjej svarade, lillasyster räckte över luren till föräldrarna som satte sig i bilen direkt. När de kom körande i mörkret på uppfartsvägen mot den gård de brukade, möttes de av en syn de sent skulle glömma. I den leriga åkern körde en slyngel moped så att leran stänkte över den illröda pyjamas han var klädd i. Det var inte jag. Själv satt jag i badkaret och drack starköl med några av festdeltagarna när föräldrarna tittade in. Tittut! Vi bad att få städa efter oss men det var inte förhandlingsbart. Vi skulle ut och det ögonaböj. Så det var bara att sätta sig på mopeden och börja kicka, med förhoppningen att åbäket skulle starta.

Dagen efter förhörde föräldrarna storasyster till lillasysters förtjusning och alla våra sekretessbelagda namn blev offentliga. Föräldrarna insåg att i princip alla ungdomar från byn som Gud glömde hade varit på festen. Då fattade de det för mig ödesdigra beslutet att ringa hem till alla våra föräldrar och berätta vad vi gjort. Samma funktion som en vårdkase ungefär. Och det vi hade gjort det var inte så lite. Vi hade slagit sönder stolar och spillt öl på både tapeter och golv, vi brukade öppna ölburkarna i armhålan så att de inte stänkte men någon kan ha missat… I vilket fall hade vi åsamkat skador på hela inredningen, plöjt upp åkern med moped, ätit upp alla deras chokladpraliner och varit så fyllda av starksprit, att det var ett under att vi överlevde. Soptunnan var fylld med tömda spritflaskor av alla de slag och som grädde på moset hade någon stulit 200 kr.

Efter telefonsamtalet blev jag grundligt utskälld av min far. I och med hans fördömande av mig som person, ”Och sådana söner ska man ha!”, gav jag ett heligt löfte till honom att inte dricka en droppe alkohol förrän jag fyllt arton. Det tog två veckor att bryta det löftet. Jag och mina kumpaner var snart igång igen och köpte sprit av ”Cykel-Göte”, en av byns A-lagare som ständigt cyklade omkring mer eller mindre berusad på sin gula minicykel. Det påstods att hans fötter var så små att han inte kunde gå på dem. Därför befann han sig oftast på minicykeln, han slapp sätta ned foten helt enkelt.

Och så var det det här med kärleken. Jag tog varje tillfälle att hänga och hångla med min fjortonåriga beundrare. Vi låg i hennes rum och grovhånglade medan vi provsmakade drygt femtio miniatyrflaskor med olika sorters sprit och likörer som hennes föräldrar samlat på sig. Då och då kom hennes mamma förbi och bankade på den låsta dörren och skrek: ”Vad gör ni därinne? Kom ut!”

Till slut insåg min unga kärlek äntligen att jag inte var något att ha. Jag hade ju mina mopeder och ryktet inför mina kompisar att tänka på. Den kvällen det tog slut hade jag druckit mig berusad på Sportklubbens årsfest i folkets hus. Det var samma kväll som en yngling med smeknamnet ”Tatto” satte sig i tårtan som skulle serveras till kaffet. En äldre herre som liksom ”Cykel-Göte” tillhörde byns A-lag och då menas inte fotboll, var så berusad att han dansade med en stol. Byns skollärare hotades med stryk och hade säkert fått det om han inte varit lika brutalt stark som de som hotade honom. En riktig sportklubbsfest var det!

Jag hade i början av kvällen med oro spanat efter min fjortonåriga kärlek, då svartsyner plötsligt kopplade grepp om mig. För min inre syn dök scenarios upp där hon vände mig ryggen för andra killar, jag som var en sådan otrolig kille! Hur kunde hon välja bort mig? Tro mig, denna egenkärlek är den grund som alstrar det vi kallar svartsjuka. Alldeles svart i synen gjorde jag allt för att få henne därifrån så att jag ostörd kunde anklaga henne för allt möjligt. Jag hotade med att hon skulle få gå hem. Själv. Men hon var inte den man tar där man släpper henne. Hon var hästtjej och red omkring på en stor, svart hingst över åkrarna runt byn. Och hon hade stenkoll på den stora hästen. Så min ”Fjortis” vars kärlek jag inte vågade berätta om för kompisarna, blev alldeles svart i ögonen och fräste; ”…att gå hem, det kunde jag göra själv!” Förnedrad tänkte jag mig en kväll med skivspelaren som enda sällskap när hela Folkets hus plötsligt började snurra som om jag själv befunnit mig på skivtallriken.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Har ett diffust minne av att jag skulle slåss med någon då en av de äldre grabbarna i byn tog mina glasögon. Jag hade knappt ledsyn utan dem så jag såg bara dimmiga konturer framför mig. Fick jag tillbaka glasögonen? Jo, men inte förrän jag lovat att gå hem och sova ruset av mig. Som genom ett under lösgjorde hon sig då ur dimmorna, kom fram och frågade om jag kunde skjutsa henne hem? Och om jag varit berusad tidigare på kvällen så var det inget mot vad jag blev när vi kom ut från Folkets hus. Vid den här tiden läste jag J.R.R Tolkiens ”Sagan om ringen” och var helt besatt av det goda och onda som var så närvarande i hans trilogi. Min kärlek var måttligt intresserad av sagor men när jag vände mig om för att berätta blev hon väldigt uppmärksam. Puch Floridan gick i 40 km/h och den var absolut inte utrustad med autopilot, samtidigt som jag slog ut med händerna för att förklara Tolkiens värld brakade vi av vägen…

Min far konstaterade att jag fick nya glasögon varje år eftersom de gick sönder i mina äventyr med gänget i byn. Med andra ord, jag kostade. Fast han förstod att jag behövde en ny moped. Som kunde gå i arv till lillebror. Men hur i hela friden skulle han ha råd med det? Jag visste nog hur jag skulle sätta sprätt på hans surt förvärvade pengar jag. Det räckte med att byta ut motorn i min Puch Florida, resten kunde jag fixa själv, det var samma sak som en ny moped.

Appelquist Sportaffär i Ronneby hade sportprylar, cyklar och mopeder. Så jag skolkade från skolan och tog bussen för att kolla vad en utbytesmotor kostade. 2000 kronor! Min far kippade efter andan och tog sig för pannan, vem var han att plöja en sådan tosingafora!? Två tusen riksdaler var mycket pengar på 1970-talet för en småbonde med fyra söner. Min deprimerade uppsyn lockade emellertid fram ett halvt löfte från min far; motorn kunde köpas loss – men bara om jag skötte mig och hjälpte till därhemma. Gjorde jag det så kunde motorn bli min, det såg jag på honom. Som vanligt lovade jag runt men höll tunt, ungefär som en stor biståndsgivare på en katastrofkonferens. Jag levererade lika mycket hjälp och nytta som tidigare, det vill säga i princip ingenting.

Kraschen när jag skjutsade fjortonåringen blev en milstolpe. Vi hade tur som tokiga och klarade oss med några skråmor, min tillfälliga tandkrona släppte förstås och jag skrubbade ansiktet i lösgrus medan min kärlek kom undan med blotta förskräckelsen. Men tyvärr var jag inte längre den hon trott att jag var. Jag förstod att det var bäst som skedde. I samma veva som jag kom hem från tandläkaren i Tving såg jag ett program om aborter på TV. Mitt ansikte bleknade när jag tänkte på hur nära vi varit varandra min kärlek och jag.

Så kom den till slut, den nya motorn. När min far och jag packade upp den i svinstian glänste det av högpolerat aluminium från motorblocket, cylinderkåpan av stål sköt kromade blixtar när ljuset nådde den, tändkabeln var böjlig som en lakritsstång och kickstartens gummi var mjukt och refflorna utan slitage från en endaste fot. Motorn till och med luktade nytt! Glömmer aldrig den känslan. Gul och grön skulle den bli, min Puch Florida. Förlängd framgaffel skulle den få och en tank vars form påminde om en likkista som bara den kunde göra mig odödlig. Och med liv och lust skulle jag upptäcka skapandets glädje då jag gjorde i ordning denna farkost.



Farkoster # 8

Mopeder Posted on januari 8, 2020 21:08

Hur jag lärde mig hata tvåtaktsmotorer

Det tog ungefär femton minuter för mig att slå sönder mina två mopeder. Handsläggan landade på tankarna, slog ned på ramarna så att lacken lossnade i flagor och på den ena mopeden; en Monark, böjde jag styret med stora rörtången tills det gick av. Lyktor och skärmar liksom cylindrar, kolvar och förgasare gick all världens väg. Delarna for genom luften i den lilla verkstaden och hade min far inte kommit hade jag med stor säkerhet slagit sönder hela svinstian.

Min far kom på eftermiddagen när det värsta utbrottet lagt sig. Mamma hade varnat honom. Men när han fick se de två sönderslagna mopederna frågade han sig hur jag kunde bli så arg? ”Är du rent förbannad poujk?”. Att gå bärsärkargång och ta ut sin vrede på döda ting bådade inte gott för framtiden, menade han. Trumpet höll jag min stora käft och fokuserade på det mamma lärt mig; bättre att ta ut sin ilska på döda ting än levande. När min far frågade vad han kunde göra, kom tårarna. Jag hatade att bli ömkad. Om någon tyckte synd om mig grät jag av både ilska och förödmjukelse. Vi stod tysta en stund och såg på de förstörda mopederna, min far och jag. Sedan tog han på sig kepsen och gick. Jag sneglade på handsläggan men lät den vara.

Svordomarna och de invektiv som jag förlänat mina mopeder var av klass:
”Ditt satans kreatur, jävla moppejävel du har svikit mig redan från början men nu är det tack och adjö ditt as…kicka igång då för sista gången! Helvetes moppejävel! Jag ska ta mig fan koka dig i olja och slå sönder det som blir kvar..!” Och så vidare. I Focaults ”Vansinnets historia” beskrivs detta stadium av vansinne som då en människa förmår uthärda omänskliga påfrestningar, ett sinnestillstånd där hennes styrka växer med samma intensitet som den yttre påfrestningen ökar. Och så var det med mig, ju mer jag tänkte på hur mopederna svikit mig ju hårdare slog jag. Var kom all denna vrede ifrån?

Men låt oss börja från början med den Puch Florida jag tagit över från brorsan. Till en början lärde jag mig att växla utan att släppa vägen med blicken, efterhand förstod jag av motorns varvtal när den var på väg att skära, frikopplingen var urusel och bromsarna tog bara på framhjulet. Tyvärr blev de tillfällen då Floridan gick som den skulle bara färre och färre. Till slut gick den inte alls. Efter att ha plockat sönder motorn utan att förstå mer än att delarna i den var trimmade, försökte jag sätta ihop den igen. Allt gick bra till jag skulle montera topplock och cylinder ovanpå kolvens expanderande kolvring. Det var hart när omöjligt att klämma ihop kolvringen så att cylindern kunde gå över den. Jag svor, klämde mig men kämpade tills jag löste problemet. Med hjälp av olja fick jag dit både cylinder och topplock. Nöjd och belåten med mig själv slappnade jag av och slant med en ringnyckel varpå knogarna skrapade mot cylinderns kylflänsar så att blodvite uppstod. ”Du ska få din satans mutterjävel..!” Som hämnd drog jag åt muttrarna till topplocket så hårt att en av dem plötsligt började snurra runt som en ballettdansös vilket bara kunde betyda en sak; pinnbulten muttern satt på hade tagit med sig gängorna djupt där nere i motorblocket. Det gick inte att dra åt topplocket längre vilket krävs för att få kompression i motorn och därmed var dess saga all – om inte ”Cykelfrässon” kunde utföra ett mirakel?

Byns cykelreparatör ”Cykelfrässon” var en man som ständigt knäppte med fingrarna. Han kunde medelst fingerknäppning spela hela Champagnegalloppen under en konsultation. Roligaste anekdoten om honom inträffade den gången en av byns ungdomar kom till cykel- och mopedverkstaden för att få hjälp med en kärvande koppling på en SACHS-motor. Den unge kunden fick vänta länge på sin tur. ”Cykelfrässon” höll nämligen på med en ovanligt svårstartad mopedmotor och att döma av svordomarna gick det inte något vidare. Grabben med SACHS-motorn tröttnade till slut på att vänta men kom på att han kunde göra rent kopplingsdelarna under tiden, men med vad?
– Ursäkta. har du trassel? sa han.
– Trassel!? Din satans byfåne, driver du med mig !? Ut, ut härifrån innan jag ger dig en lusing, din..!
Grabben hann precis stänga garagedörren innan en stor och tung skiftnyckel slog emot den. Och vid närmare eftertanke så var ”Cykelfrässon” inget alternativ, det kostade skjortan att lämna in något i hans verkstad och väntetiden var inte av denna världen. Bättre att göra det själv.

Med en dåres envishet höll jag på länge och väl med motorn men lyckades bara smutsa ned mig i mina försök att dra åt topplocket och cylindern. Jag prövade allt från att föra ned staniolpapper i den söndriga gängan till att försöka få tag i en lika lång pinnbult med större diameter som jag kunde tvinga dit. Inget av detta lyckades. Motorn var körd helt enkelt och jag hade inte längre något ståndsmässigt att åka den dryga kilometern till kiosken med, det gick inte an att komma gående. Vilket avbräck det skulle vara på mitt rykte! Och när den tanken väl var tänkt så kom nästa ofelbart; skulle mitt moppeliv sluta så här? Ingalunda. En kompis från Möljeryd som gick i Kallingeskolan hade en Monark till salu som gick som ett skållat troll. Jag jobbade extra på helgerna i byns snickeri som tillverkade lagerhyllor till Marbodal. Och efter ett drygt halvår hade jag tjänat ihop till de 600 kr som smedens son ville ha för Monarken.

I slutet på 1970-talet, en solig fredagseftermiddag om våren stiger jag av vid hållplatsen i Möljeryd på vägen hem med skolbussen. Jag har hunnit bli sexton och kompisens far har en verkstad som jag bara kan drömma om. Min far var välförsedd med motorsågar och trädgårdsmaskiner då han höll till i skogen vintertid och anlade trädgårdar sommartid, men verktyg för att laga mopeder hade vi inte. Inte kunnandet heller för den delen. Men söndriga mopeder hade vi!

Jag gjorde en summarisk okulärbesiktning av Monarken och betalade för att åka hemåt, mot byn som Gud glömde. Kompisen som sålt Monarken bad mig vänta så att han kunde tvätta av moppen med högtryckstvätten, en extra tjänst som han ville bjuda på. Jag plockade för säkerhets skull bort fårskinnet som dolde det loppätna skumgummit i sadeln. Högtryckstvätten fick till följd att vatten blandades med bensin vilket gjorde att Monarken slutade fungera. Men innan Monarkens tvåtaktare tystnade för gott gick den som ett skott, hela vägen hem till byn som Gud glömde. Överlycklig över en moped som faktiskt fungerade och i brist på bättre vetande gasade jag på när jag närmade mig avfarten till Spermadalen. Det kunde ju vara så att någon på byn var ute för att se vilken moppepojke jag blivit. En fjortonårig tjej kanske?

Hur jag körde i diket är fortfarande ett mysterium. Jag hade antagligen uppnått sådan hastighet att det helt enkelt inte gick att svänga längre. Monarken for av vägen i sextio knyck och stannade inte förrän vi mötte en stor ek. Med stukad handled och gråten i halsen över att ha förstört den lycka jag nyss ägt, ledde jag Monarken vars styre fått sig en rejäl smäll, upp för slänten. ”Skam den som ger sig”, var redan på den tiden ett utslitet och meningslöst talesätt. Uppe på vägen började jag kicka för att få igång motorn men icke, den var död och skulle så förbli. Men det var snart sommar, på skivspelaren låg Mungo Jerry;s ”In the summertime” och en tjej var kär i mig, hon var visserligen en ”fjortis” men att känna sig åtrådd var bra för självkänslan, enda problemet var hur jag skulle undvika att kompisarna i byn fick reda på min kärlek. Och det viktigaste av allt – hur skulle jag ta mig fram utan moped i en by som Gud glömt?



Farkoster # 7

Mopeder Posted on december 29, 2019 17:58

Min första moped

”Drömmar dör först” heter en boktitel av författaren Harold Robbins. Efter att ha läst den kom jag snabbt fram till att titeln inte stämmer. Drömmar dör nämligen inte, det skulle vara som om människans tankeförmåga kunde dö, kunde den det så fanns det snart inte en enda vettig människa kvar på vår jord. Människor dör men inte deras drömmar. I alla fall inte om drömmarna delas med andra vilket sker med hjälp av vårt språk. Däremot kan viljan att genomföra drömmar dö. Ganska fort om det vill sig illa.

Min första moped var arvegods i form av brorsans Puch Florida och det säger något om vad jag hade att vänta. Jag menar så här; äldsta brorsans röda Rex hade skötts exemplariskt men precis när brorsa nummer två stod på tur för att ta över denna Rex så skar motorn. Jag vet fortfarande inte vad eller vem som bar skulden. Det var nämligen mode på den tiden att hälla strösocker i tanken och vem vet, kanske var det en och annan mobbare som sockrade sina offer? I vilket fall så styckades äldsta brorsans Rex och såldes i delar. Storebror nummer två blev istället försedd med en röd Puch Florida.

Inför sin femtonårsdag plockade brorsan ned mopeden i småbitar för att lackera om ram och alla delar som gick att lackera. Elektronblå metallic på sprayflaska. I byn som Gud glömde sa vi inte ”sprej” eftersom det lät så töntigt. Vi var noga med att uttala ordet med mörkt a: ”spray”. Floridan blev klar till 15-årsdagen men vägrade starta trots att brorsan kickade som en galning. Inte heller hjälpte det att springa med tvåans växel i ända ned till sparbanken. Alla försök att få motorn att starta var dömda att misslyckas. Moppen var helt enkelt sönderskruvad. Allt som gick att trimma var trimmat, kolven jackad, topplocket planat och insugets plugg var spårlöst borta. Insugskanalen var så uppborrad att man kunde se kyrkan genom dess lopp. När denna motor efter lång och hård kamp till slut tvingades starta varvade den som ett reaplan. På tomgång dog den.

Hur brorsa nummer 2 kom över en Puch Florida är höljt i dunkel. Pappa sponsrade förstås. Och när brorsan sedermera tog körkort gick drömmen om en moped i uppfyllelse och Floridan blev min. Ända upp till fjorton års ålder hade jag tvingats åka snålskjuts på en kompis Zündapp KS 50, fråga mig inte vad det sistnämnda står för.

Mina förväntningar på mopeden som farkost var stora. Jag hade ju blivit räddad när jag gick vilse av en moped. Dessutom var moppen en tonårsmarkör jag inte hade råd att vara utan. Alla mina kompisar åkte moppe. Och mopeden erbjöd mycket större möjligheter att förändra efter eget tycke och smak än cykeln, för att inte tala om räckvidden. Att kunna transportera sig flera mil genom att bara vrida på gashandtaget – istället för att trampa mil efter mil med pedaler som bara blev tyngre och tyngre.

Den största förväntningen på mopeden låg i utseendet. Med lite fantasi och skaparglädje kunde moppen gestalta alla mina drömmar om en HD chopper. Mopeden kunde ge omvärlden en bild av vem jag egentligen var. Någon som var på väg någonstans, någon att räkna med. Som femtonåring visste jag väldigt lite om livet. Men att jag behövde obegränsad kredit, en snygg tjej som bara älskade mig och en tung motorcykel ombyggd till chopper, en stor amerikanare och ett hus att sova i om nätterna, det visste jag. Och för att hantera allt detta behövdes ett stort garage med en komplett verkstadsutrustning.

När storebrorsan gick på gymnasieutbildningen ”Plåt och svets” i Ronneby svetsade han en bensintank med samma form som en likkista. Jag la vantarna på den då jag insåg att denna bensintank kunde ge Floridan verklig karisma. Längre fram i Floridans och mitt liv skulle jag byta till mig en förlängd framgaffel. Min Puch Florida skulle bli gul och grön med små, dekorativa stjärnor längs ramen, en design som närmade sig samma stjärnstatus som Peter Fondas HD. Tyckte jag. Det fanns förstås de som tvivlade och tyckte motsatsen, gröna av avund antagligen. Allt handlade om betraktarens fantasi vilket skiljde ut mig och min moppe från alla andra i byn som Gud glömde. Det handlade också om friheten att förflytta sig samtidigt som jag försåg Floridan med attribut som formade mitt eget personliga uttryckssätt. Har du någonsin sett en Puch Florida som är gul och grön? Då så.

Floridan visade sig också vara en skiljedelare mellan brorsan och mig. Medan brorsan ruskade av sig problemen med den söndertrimmade mopeden, fick jag för mig att jag borde gå till botten med problemet. Och så har det varit sedan dess. Brorsan har sålt sina farkoster när de inte motsvarat hans förväntningar medan jag har behållit dem och grävt mig allt djupare in i deras hemliga innandömen, allt i syfte att laga dem. Ofta med nedslående resultat vilket gett mig ännu mera problem.

Brorsans sätt att navigera förbi ruttna farkoster och dårskepp skulle alltså visa sig avsevärt mera framgångsrikt än mitt amatörmässiga sätt att angripa alla de fel som kan uppstå i en farkost. Och i mina farkoster uppstod fel som mer erfarna mekaniker menar inte borde varit möjliga. Åtminstone inte i en och samma farkost. Det var som en förbannelse! Och jag var en dåre som inte insåg det, jag kunde slutat i tid och ägnat mig åt knyppling eller att koka kroppkakor. Vilken god mat jag skulle lagat! Alla TV-program jag skulle varit med i. Det sistnämnda vågar jag inte ens föreställa mig. Men jag hade helt klart varit en bättre människa.

Och detta är inledningen till ett av mitt livs mest återupprepade misstag, ett misstag som kommer igen gång på gång i valet av farkoster. Farkoster har nämligen ett gemensamt; förr eller senare går de sönder. De är livlösa ting och utan själ, trots talesätt som ”Deus Ex Machina”. En farkost består av en grundkonstruktion som bär eller brister beroende vem som ritat den och/eller tillverkat den, samt vilken sträcka farkosten har färdats. Själv lyckas jag alltid vara med när farkostens slutstation närmar sig. Orsaken är inget annat än min optimistiska blåögdhet och fantasifulla förhoppning om att just denna farkost kan renoveras till nyskick, bara jag får lägga vantarna på den. Dessutom målas en inte helt sanningsenlig bild upp av farkosten i de flesta försäljares argumentation. Många saknar verklighetsförankring och farkosten de avyttrar innebär mer problem i att ta sig från punkt A till B, än vad mänsklig föreställningsförmåga någonsin kunnat räkna ut.

Ofrånkomligen visar det sig i denna farkostblogg att varje gång jag kommer i besittning av en farkost nöjer jag mig inte med originalet. Det är bara en tidsfråga innan jag påbörjar det ena försöket efter det andra i syfte att omforma farkosten efter mitt tycke och smak. Jag har köpt flera otillräckliga, söndriga och ruttna farkoster och räknat kallt med att fixa till dem för en billig penning. Försäljaren förstår inte farkosternas estetiska värde men det gör jag. En inställning jag håller fast vid i hela mitt vuxna liv trots att de flesta försäljare jag handlat farkoster av, antagligen har storskrattat hela vägen till banken. Men i min lilla värld gäller bara en sak; jag byter några delar och vips så är farkosten som ny igen!

Brorsans electronblå Puch Florida gick inte särskilt bra under min ovana men beskyddande hand. Till en början räckte det med att plocka av tändstiftet som mestadels var genomsurt av för mycket bensin, vilket orsakades av en nedsliten nål i Bingförgasarens ställbara munstycke. Alla dessa språngmarscher med tvåans växel i! Alla dessa kickstarter! Alla dessa tändstift…

Till slut bestämde jag mig för att plocka ned Floridans motor i beståndsdelar. Jag skulle ta reda på varför den inte fungerade. Och hade jag inte haft problem tidigare så fick jag det efter demonteringen. Jag bosatte mig i den gamla svinstian vilken gjordes om till verkstad, men behöll dörren med den grönfärgade texten: ”Fem och lillen”.

Puch Florida drivs av en tvåtakts explosionsmotor. Hur fungerar en sådan utöver att man då och då måste fylla på oljeblandad bensin? Inte en aning. Jag skulle snart få erfara hur en tvåtaktsmotor inte fungerade. Och inom kort ska jag ha två mopeder i verkstaden, bägge sönderplockade av mig som i ett raserianfall över deras ofullkomlighet, försöker slå sönder dem med en handslägga. Och det är då jag verkligen börjar hata tvåtaktsmotorer.



Farkoster # 6

Far-kost, Traktorer Posted on december 1, 2019 17:11

Min faders farkoster

Far betraktades av oss barn som ostoppbar. Ändå satt vi fast i en folkvagn av 1962 års modell på självaste julafton. Det var på bron, på den smala vägen mellan byn som Gud glömde och Backaryd, även kallad ”Owägia Land”. Mina storebröder ventilerade högt sin oro över vad som väntade i Stockholms by, där ett tjog av våra kusiner i detta nu satt sig till rätta för att välkomna tomten som snart skulle dela ut klappar. Till alla utom oss. När motorn blev varm hängde sig nämligen armen som reglerade flottören och därmed flödade bensinen över varpå motorn tokrusade. Det var bara att stänga av och vänta.

Pappa trodde att det kunde ta en kvart, tjugo minuter innan det gick det att köra igen. Bron var smal och omgärdades av betongstolpar och järnräcken. Föräldrarna hoppades på att alla som körde timmerbil satt hemma och firade jul i godan ro. Vi barn hade höga förväntningar på pappas farkost som inte verkade infrias. Men vad kände han själv?

Min far körde mjölken i byn, leveranserna gick till ett mejeri som sedermera gjordes om till bilverkstad. Redan på 1940-talet fanns det flera åkare i byn som körde mjölken i byn som Gud glömde. Men det var bara min far som blev instämd till tinget för att ha kört lastbil på en söndag under kriget. Det var strängt förbjudet på grund av bränsleransonering. Han sa som det var, erkände sitt brott och fick böta en symbolisk enkrona. Vem som anmälde honom? En av de andra lastbilsåkarna i byn. Och skälet till att jag kallar byn som Gud glömde just så, är att under min uppväxt blev jag och mina kompisar itutade att Gud såg allt, men själv kunde hen inte bli sedd. Så jag och många med mig drog slutsatsen att Gud måste ha glömt bort byn. Därmed inte sagt att Gud inte finns, Gud finns för alla som tror även om de själva är bortglömda, tror jag.

Att min far ansågs ostoppbar berodde på flera faktorer. Den första var att han lyckats föra så bra i dansen att mamma följde med honom på livets äventyrliga stig. Det andra var att han bott hemma på farfars gård tills han var på väg att fylla 30. Skälet till att det tog sådan tid att klippa navelsträngen med föräldrarna i Räntemåla var att min far bar på en idé. Verklig frihet kunde bara nås med hjälp av eget kapital. Under tio år sparade han pengar för att köpa en egen gård och kunna betala åtminstone halva köpesumman kontant. Och så blev det. Han var både envis och viljestark.

När ”Grisabanken”, som den kallades i byn, vägrade ge honom lån för att gräva en kreatursbrunn eftersom han inte hade något sparkapital längre, blev han så förbannad att han grävde den själv. Fyra meter djup. Hans hetsiga temperament och sociala kompetens var av ett ovanligt slag, det påminde mer om sydländsk karaktär än vårt stillatigande, nordiska gemyt… Han pratade med alla han råkade på. Gjorde inte skillnad på någon; i hans värld var vi alla lika mycket värda. I diskussioner var det lätt att hamna i underläge då hans tro på sig själv och det han sa var av det mer grandiosa slaget. Han var bra på att övertyga helt enkelt. Att som tonåring sätta sig upp mot honom var som att sätta sig upp mot Gud. Och när jag gjorde det insåg jag att Gud glömt bort oss, eftersom min revolt faktiskt inte resulterade i att världen gick under.

Men åter till min faders farkoster. Förutom folkvagnen som skenade hade han en traktor med tillhörande skogsvagn. Detta ekipage ersatte hästen, en ostyrig valack och föregångare till den Fordson Major som inköptes när min fars tålamod med hästen tog slut. Klimax uppstod den gången han skulle kupa potatis men istället drogs med som en vante i potatisåkern efter den skenande valacken. En riktig ”tosingafora”. Utspelas detta på 1800-talet? Nej det är mitten av 1960-talet i de levande byarnas Sverige, innan kommunsammanslagningen 1971. Mina föräldrar har dragit in rinnande vatten i ladan och några år senare även i huset. Mamma slapp gå och hinka upp dricksvatten från brunnen. Och på våren 1966 trotsar jag mina föräldrars påbud och ställer mig på toalocket för att kunna se ut från badrummets lilla fönster.

Det jag fick se var en minst sagt konstig farkost som stod ute på åkern. Den gick under benämningen: ”Bultavagn”. En omskrivning för Ford Taunus Transit. Två gråklädda män steg ut ur den grå, bussliknande farkosten. En av dem bar på ett gevär och det var första gången jag såg ett sådant. När skottet kom och valacken dråsade i backen så förstod jag varför jag inte fick se det jag just sett. Döden. Efter slakten låg inkråmets silvriga fjälster kvar nere i hagen som långa, silverfärgade ormar, innan flugorna kom. Det många raggare hade som valspråk: ”Ingen Ford på våran gård”, blev också mitt efter den dagen.

Det inträffade ett stort strömavbrott i byn året före den julafton då vi fastnade på bron. Eftersom mycket av det som jag berättar här utspelas under den tid då vi firade jul för att det verkligen var jul, så var min fars förväntningar inför den stundande julhelgen stora. Han körde timmer med skogsvagnen vars stockakran vajade en bra bit över styrhytten med block och talja. Jag skulle längre fram i livet agera springare och löpa ut över stock och sten med kranens vajer och den krok som fästes i en ögla för att dra in de fällda träden. Far och hans Fordson Major fick stå ut med fukt och kyla, snö och halka, men de stora bakhjulen rullade trofast vidare liksom de främre, blekröda gjutgjärnsfälgarna vars däckmönster bestod av två fåror. Aldrig mötte de varandra. Min far var en arbetets man som hellre jobbade en dag för mycket än en för litet, kort sagt – han älskade sitt arbete. För oss söner var traktorn helt rätt och någon av oss bröder borde nog varit en Fordson.

Den minnesvärda dagen före julafton hade min far varit ute i skogen och arbetat långt in på sena kvällen. När han kom körande på skogsvägen i riktning mot byn Gud glömde, gick vagnens boggieaxel över en stor sten med ett av hjulparen. Stockakranen sköt upp i höjden och mötte en höjdledning med starkström som sjunkit ned, tyngd av snö. Det bar sig inte bättre än att stockakranen drog med sig elledningen som blixtrade till då min far svängde ut från skogsvägen. När han på slamrande snökedjor körde in i byn var där lika mörkt som i arslet på en smed. Strömmen hade gått. Det sägs att barnkullen i september året därpå blev mycket större än någon kunnat ana, vilket sades bero på att någon illvillig själ stuckit hål i byns kondomer med knappnål. Även om det lät helt otroligt med tanke på att ingen, inte ens Gud kunde komma in i den kondomautomat som satt monterad på järnaffärens vägg.

Det kom att bli flera Fordar i min fars vagnpark med tiden. En rund och babyblå Ford Taunus 17 M, årsmodell 1962 var en farkost vi hade roligt med min äldre bror och jag. Pappa stannade ju på var och varannan bensinmack och pratade vilket gjorde både mamma och oss bröder uttråkade. En sådan färd, på väg hem från Ronneby kom min bror på att utnyttja de öppningsbara bakrutor Forden hade. Ett practical joke som handlade om pappas förväntningar på bilen. Som så många andra som körde bil på den tiden lyssnade min far efter ljud han inte hört förut. Ljud som indikerade att något var på väg att hända, något som sakta men säkert går sönder ger ofta ljud ifrån sig. Och reparationer var dyra och inte att tänka på.

Det är i början på 1970-talet och vi, mamma, pappa, min storebror och jag har varit hos mormor och morfar i Sörby. Brorsan och jag breder ut oss i baksätet när han plötsligt öppnar sidofönstret på sin sida och sedan stänger det med en smäll i en högerkurva. Pappa lägger från sig rökpipan i askfatet och frågar: ”Vad var det?” ”Vi har inte hört något konstigt”, svarar storebrorsan och flinar. Nästa gång är det min tur och jag öppnar försiktigt sidofönstret, för att sedan låta det slå igen med en smäll när vi kör ut ur kurvan. Det är många kurvor på vägen mellan Ronneby och byn som Gud glömde. Pappa blir allt mer orolig, hör vi verkligen inte det konstiga knäppljudet som kommer så fort vi kör ut ur kurvorna? Men vi nekar bestämt och mamma är inte sen att fråga: ”Är det något fel? Något som håller på att gå sönder?” Hon känner hans oro och delar den, men inte ekonomin. ”Det kan vara ett lager i bakaxeln?” Föreslår min storebror som är bevandrad i teknik.

Efter denna resa litade min far inte längre på Forden vilket sedermera ledde till att storebrorsan fick överta den när han tagit körkort. Han klistrade på svarta fartränder och plockade bort onödiga lister för att sedan fara i väg med hiskelig fart. Inga knäppljud hördes, bara det bortdöende motorvrålet.

Den folkvagn pappa hade när vi fastnade på bron var en av hans första egna farkoster. Han har berättat för mig om hur det gick till när han och hans far fick se ett flygplan för första gången. De hade satt plantor i farfars skog och när planet kom på låg höjd så slängde de sig ned på marken och höll för öronen. Det var som om den yttersta dagen infallit och himlen föll över dem.

Kvarnen låg på vänster sida på vägen mellan byn Gud glömde och Holmsjö. I en tidig sextiotals Folkvagn åkte vi i till kvarnen som låg i en svacka vid sidan av Homsjövägen. Det uppdämda vattnet var lika svart och ogenomträngligt som en skogstjärn. Det stod alltid en sky av fint damm inne i kvarnen som doftade lite gammalt, en doft av mjöl helt enkelt. Kvarnägaren hade två tvillingpojkar i samma ålder som mina äldre bröder. Tvillingarna slogs med mina äldre bröder så fort vi kom. Mig lät de vara. Det var i början på året och det var dags att hämta den griskulting som vi skulle äta upp nästnästa jul. Att äta eller ätas. Och som griskultingen gnölade och skrek när min far la ned honom på golvet vid passagerarsätet! Det var som om han visste sitt öde där han låg och sprattlade inuti i den bruna jutesäcken vid mina fötter. Min uppgift var att hålla honom lugn och se till att han inte tog sig ut. Min far köpte verkligen grisen i säcken.

Men hur gick det för oss när vi satt fast på bron med alla julklapparna? Visst fick min far igång ”Hitlerbubblan”. Vi kom fram till min morbror och hans fru och alla våra kusiner på mödernet, som samlats i Stockholms by. Där låg gården som hade varit min morfars, det var här han spelade poker med grannbönderna så att de förlorade alla kontanter de hade. Den julaftonskvällen var det fullt på toaletten hela tiden. Därav öppnades fönstret på övervåningen i den stora mangårdsbyggnaden så att vi pojkar kunde ställa oss och kissa rakt ut genom fönstret. Snön nedanför blev full av knallgula skotthål. Jag fick i julklapp en pistol som avfyrade pilar med gummiplopp. Den första men också den sista jag prickade med pistolen var min äldsta brorsa, jag satte pilen mitt i pannan på honom. Efter det beslagtog mamma pistolen och jag såg den aldrig mer.

På tal om rök, så hade jag försökt röka hundkex men insett att de smakade apa hur jag än bar mig åt. Jag hade vid ett tillfälle blivit alldeles snurrig och fått åka moped med Gordon som fått sitt smeknamn efter målvakten Gordon Banks. När Gordon släppte av mig i byn som Gud glömde vällde en frän doft av bränt kött fram, den kom från mopedens avgasrör. Köttet kom från mig. Mopeden hade överliggande avgasrör och det tänkte ju inte jag på, jag bara åkte med och även om det gjorde ont att bränna sig var det värt varenda brännsår. Därmed har det blivit dags att lämna min fars farkoster och istället beskriva min karriär som moppepojke på en farkost som i dagligt tal kallas för just ”moppe”.



Nästa »