Blog Image

hangusblog

Farkoster #2

Cyklar Posted on september 15, 2019 08:58

Min första cykel

Den första farkosten jag kommer ihåg är min mammas cykel. Jag satt på dess pakethållare när jag fastnade med mitt ena ben i bakhjulet. Det hände utanför Fritz Ehrings tobakskiosk i byn och jag skrek i högan sky, det gjorde förskräckligt ont. Mamma band om foten varje kväll, ett öppet sår stort som en femkrona var emellertid inte tillräckligt för att vi skulle ta oss in till hospitalet.

I femårsåldern fick jag min egen första cykel, den var gul, rejält begagnad och full med klistermärken. Den hade ingen pakethållare och dess runda skärmar täckte hjälpligt de små hjulen. Troligtvis var den ett arv från mina äldre bröder. För övrigt var min äldsta storebror säker på att han kom i håg ett flygplan som cirklade uppe i skyn när han låg i barnvagnen som var hans första farkost. När de flygfotograferade gården hörde alltså brorsan, som bara var ett spädbarn, ljudet av flygplanets motorer i barnvagnen där han låg. Tja, vem vet? Själv kommer jag inte ens ihåg hur jag lärde mig cykla, antagligen hjälpte någon av brorsorna mig hemma på gården eller så lärde jag mig själv. Vad jag kommer ihåg är att jag fäste klädnypor i stagen till den gula cykelns framskärm så att det smattrade när framhjulet snurrade. Ungefär som chokladhjulet på Tosia Bonnadan. Min förväntan var att det skulle låta som om cykeln drevs med motor.

Jag kommer också ihåg att jag vid flera tillfällen hade extra strumpor med mig. Jag älskade att cykla genom byn som Gud glömde så det stänkte i vattenpölarna. Ju smutsigare vatten desto bättre. De extra strumporna kom väl till pass när jag cyklade upp för backen vid ICA-affären för att sedan rulla ned på grusvägen som leder till gården vid vägs ände. I krönet på backen stannade jag och bytte till torra och rena strumpor för att ge mamma en sann bild av skötsamhet.

Den gula cykeln var låg, kanske lika låg som mina förväntningar. De stannade mestadels vid en ödmjuk önskan att kunna dammsuga byns gator på tuggummi. Detta konststycke genomfördes utan någon som helst tanke på återvinning. Oftast berodde sökandet efter begagnade tuggummi på att inkomsterna sinat från de ölburkar och pantflaskor som byns vägdiken bjöd på. Det var inte alla barn i byn som hade egna pengar att köpa tuggummi för. Bäst var svarta tuggummin, de satt ofta inte så hårt i asfalten och så fort jag på min gula cykel stannat till för att få loss dem, var godisstunden nära. Medan det svarta tuggummit tuggades smidigt igen låtsades jag att det var nytt och tuggade allt mer förstrött för att komma åt den sista smaken av socker. Tuggummit blev snabbt likadant som livet i byn som Gud glömde, både tråkigt och vardagligt. Enda lösningen var att slänga tuggummit så att någon annan av byns ungar kunde plocka upp det. Värre var det med livet som vispades upp i vardagarnas skum, det skulle alltmer visa sig vara för proffs och ingenting för amatörer.

Den gula cykeln tog mig runt hela byn som Gud glömde, vi talar om mitten på 60-talet. På den tiden fanns ett tiotal affärer i byn, en SSU-förening med ett hundratal medlemmar; en biograf i Folkes hus med en vaktmästare som ringde runt till byns ungkarlar så fort en skådespelerska gjorde minsta antydan till att ta av sig något mer än skorna.

Nere i den sänka som i byn kallades för Spermadalen låg den enda stad jag kände till; Storegårdens gödselstad. Gödselstaden bestod av en gammal anordning som inte användes längre. Spermadalen däremot var ett nybyggt villaområde med modulhus som levererats av långtradare med jättestora släp. Min farbror och hans fru bodde i utkanten av dalen och en dag berättade de att det hade flyttat in en ny familj i byn, de skulle ta hand om Storegården och bruka den. Familjen hade en grabb i min ålder och min farbrors fru sa att de bodde mitt emot kyrkan. Jag trodde henne inte för jag kunde se Storegården från fönstret i min farbrors hus, ute på åkern fanns ett litet rött träskjul, inte större än en hundkoja. Jag förstod direkt att det måste vara där den nyinflyttade grabben bodde. På min gula cykel tog jag mig dit bara för att upptäcka att det var en lekstuga. Och när jag till slut kom hem till den nyinflyttade familjen låste grabben in mig. Det var första gången vi lekte och jag tillbringade en hel dag inlåst i mörker, i familjens uthus. När jag till slut blev utsläppt och svärande cyklade hemåt vände jag mig om och hötte med min lilla knytnäve mot den nyinflyttade familjens hus. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer leka med den idioten. Några dagar senare var allt glömt och jag och min nya kompis cyklade ömsom hem till mig, ömsom hem till honom för att kalasa på köttbullar och stuvade makaroner. Han blev min bästa kompis och vi bildade ett gäng som döptes till: ”Fem och lillen”. Ett gäng som skulle visa sig vara farligt operativa i byns affärer.

Min gula cykel följde med en bra bit in i femårsåldern. Nästa farkost av betydelse är den moped som en yngling skjutsade mig på efter att han hittat mig långt inne i skogen. Hela byn gick skallgång vilket var framsynt eftersom detta hände långt innan någon ens kommit på tanken på Missing people. Jag hade blivit förbannad på min mor och rymt hemifrån. Och gått vilse. Precis som med löftet att aldrig mera leka med min bästa kompis hade jag bestämt mig för att aldrig mer komma tillbaka. Och det var mycket nära att jag lyckades.



Farkoster #1

Dårskepp Posted on september 3, 2019 19:20

Dårskeppet

Denna blogg ska som sig bör handla om farkoster. Farkoster är något som jag har stött på under hela mitt liv som bilmissbrukare. Så här skrev Michel Foucault om en farkost kallad dårskeppet i avhandlingen: Vansinnets historia.

Dårskeppet
”En ny företeelse dök upp i renässansens fantasivärld och skulle snart inta en framträdande plats. Det var dårskeppet, en underlig drucken farkost som glider längs med Rhenlandets floder och de flamländska kanalerna. Detta Narrenschiff är uppenbarligen en litterär komposition som säkerligen lånats från argonauternas gamla diktcykel (Argonauterna: deltagarna i den på skeppet Argo under Jasons ledning företagna resan då det gyllene vädursskinnet skulle hämtas. grekisk mytologi). Denna hade ju nyligen återfått liv och ungdom bland de stora mytologiska temata; man hade nyss gett den institutionell gestalt i Bourgogne. Det är på modet att komponera dessa skepp vilkas last av imaginära hjältar, av etiska modeller eller av sociala typer, stiger ombord för en lång symbolisk resa som, om den inte skall tillföra dem lyckan, åtminstone skall uppenbara deras ödes anlete.”
 
Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Arkiv förlag 1986

Hur vet jag om den farkost jag färdas i verkligen lever upp till det jag förväntar mig av den? Det är en filosofisk tankegång som också kan appliceras på själva livet; hur vet jag att min 57-åriga kropp motsvarar de förväntningar jag ställer? Det är ändå en kropp som varit med om en hel del. Svaret är enkelt, det vet jag inte. Från den ena dagen till den andra kan jag drabbas av en massiv stroke som slår ut min hjärnkapacitet och förvandlar mig till ett vårdbylte, i bästa fall. I sämsta fall dör jag. Och när jag, för att undgå alltför närgångna tankar på min nära förestående död, köper en lyxsportbil för flera hundra tusen så vet jag inte om den motsvarar de förväntningar som den borde infria. Det enda jag vet är att jag kommer att vara nöjd med den. Jag har ju lagt ut så mycket pengar att jag inte har råd att vara missnöjd. Och det är detta dåraktiga tillvägagångssätt som är utgångspunkten för denna blogg om farkoster. Och vilka farkoster jag haft! Och vilka förväntningar! Och har farkosterna motsvarat mina förväntningar? Ibland men för det mesta inte alls. Om det ska jag blogga.